Matematiskt geni… eller nåt!

Ska vi prata om omöjligheten med att lämna ett bibliotek utan att ta med sig något nytt hem? Tilläggas bör att undertecknad redan har många, många olästa böcker hemma, inklusive bibliotekslån. Det är som att utträdesbiljetten är minst två böcker och en mental bibliotekarie står och vaktar vid dörren (just den här bilden inkluderar kulturkollokollegorna Helena och Carolina faktiskt – lite överraskande men kul). ”App, app, app!”, säger Helena och Carolina och ställer sig i dörren med armarna i kors. De pekar med stora handen in i lokalen igen: ”Minst två böcker fröken. Gör om, gör rätt. Och bara för att du försökte lämna området utan ett endaste bibliotekslån så måste du ta minst fem”

Ekvationen går inte ihop. Jag lämnar en och kommer ut med två eller fem. Bibliotekshögen växer, men jag hinner sällan läsa något ur den. Skulle jag mot all förmodan välja en lånebok, så är det självklart när övertid gäller, varje dag kostar en peng och du får smått hotfulla mejl om att ”Annan låntagare väntar!” [din förbannade xxxx hör jag också mellan raderna].

En helt förväntad reaktion…

Samma visa varje gång…

Kalla det förnimmelse, perception eller rent av en paranormal slägga i huvudet. Eller var det ren tur att jag loggade in på det lokala bibliotekets sida och såg att jag har (igen) övertrasserat lånetiden med inte en dag, inte två utan tio. Det blir till att tokläsa idag då.

Svulla Sveriges bästa bibliotek?

Vad vore ett bokliv om man inte kunde svulla böcker eller utan tvekan kasta sig över debutanter (eller rättare sagt deras böcker) och spränga nya litterär gränser? Få tänja på sin litterära bekvämlighetszon och testa annat. Smaka lite. Hitta guldklimpar och förkasta kattguldet. Vad vore ett bokliv utan bibliotek?

Jag är inte sen att erkänna att får jag välja vill jag äga. Kunna klappa på. Titta på. Stoltsera med mina böcker. Men är jag ute för att tänja den där gränsen så lånar jag mer än gärna. Således slipper jag köpa grisen i säcken (för övrigt ett mycket märkligt uttryck). Jag hade till exempelvis inte hittat Tiden eller Han bara slog och slog om det inte vore för ett bibliotek. Troligen hade jag även missat Skuggland och jag hade inte fått reda på att jag faktiskt gillar dystopiska apokalypsböcker med tillhörande blodtörstande och självlysande vampyrer.

Sen att undertecknad alltid har en benägenhet att glömma av sina lånade bokhögar är en helt annan historia.

På tal om bibliotek så kan du på Vi Läsers hemsida rösta på vilket du tycker är Sveriges bästa bibliotek. Själv har jag röstat på Halmstads stadsbibliotek då det är en vacker byggnad med ett brett innehåll och inkluderar trevliga och mycket hjälpsamma bibliotekarier.

Apropå Vi Läser ska tydligen mina bloggvänner Fiktiviteterhelena och Biabloggarbia ha fått fina omnämnande i senaste numret. Kanske på sin plats att införskaffa sig denna tidning. Eller gå till biblioteket.

Gillar att ogilla och gillar att gilla

Det är ganska tyst om mig för tillfället. Jag rotar runt. Skrotar lite. Sorterar tankar. Kategoriserar. Försöker mota hösten ur sinnet. Jag läser. Och på tal om det så är huvudpersonen i Mörka platser härligt sarkastisk och ett fantastiskt exemplar av den ironiska generationen, d.v.s. sjuttiotalist. Jag gillar. Jag gillar att inte gilla henne. Om ni förstår vad jag menar?!

Jag hittar ingen läsvänlig övergång här så jag byter helt enkelt ämne så här mitt i. Med risk för att exponera min okunskap och månne vara den endaste i hela världen som inte har hört talas om denna tidigare skulle jag vilja tipsa om en app (modernt jag vet!) som jag gillar att gilla. Den heter Axiell my library och du får helt enkelt tillgång till ditt bibliotek, dina lån, skulder (jomenvisst) och reservationer via mobilen. Det enda jag saknar är påminnelse på sena böcker. Det skulle helt klart tina upp det smått frostiga förhållandet jag har till bibliotekstanken då det är just där ”skon klämmer” – att lämna tillbaka böckerna i tid och undvika skuldberg hos det lokala biblioteket. (Och undvika att springa kulturellt gatlopp in och behöva huka sig för attackbibliotekarier).

En kulturtants tankar

Jaha då var man hemma igen efter sitt livs första kulturtantsmöte, som jag har valt att kalla det litteratursamtal och/eller bokträff som ikväll ägt rum på Halmstads stadsbibliotek. Jag laddade upp i sann kulturtantsanda med klänning, rött läppstift och, som den kontrollmänniska jag är, utskrivna anteckningar och blogginlägg i pappmapp. När tanten äntligen gjorde entré på biblioteket satt, i sedvanlig ordning, strumpbyxorna i knävecken, läppstiftet på hakan och jag vågade aldrig visa alla mina fina papper. Men det blev trevligt i alla fall.

Vi trevade oss lite blygt fram och borde ha fått en hel del intressanta tips med mig. Jag säger borde för naturligtvis antecknade jag inte något av alla intressanta lästips, utan utgick ifrån att just det här tipset skulle jag minsann komma ihåg (trots att jag är medveten om att jag är vardagsdemensen personifierad).

Naturligtvis var Mo Yan ett av samtalsämnena, men det dog snabbt ut då vi konstaterade att ingen av oss hade läst. Någon hade på sin höjd hört namnet, men inte mer. Flera nämnde dock Munro, Atwood och Oates och då kände jag att i den här gruppen skulle jag komma att trivas. Trots läppstiftet på sned och strumpbyxorna på glid.

Debuterande kulturtant

På torsdag gör jag min debut i kulturtantssammanhang. Undertecknad ska gå på Läslysten – litteratursamtal och/eller fikastund som stadsbiblioteket i Halmstad anordnar. Det är ingen bokklubb i vanlig traditionell mening utan du får samtala om det du har läst (d.v.s. ingen specifik bok). Och har du inte läst något så kan du tala om vad du vill läsa. Inga förkunskaper krävs. Helt lysande.

Jag har tidigare berättat om mina svårigheter med bokklubbar och att jag tenderar att motarbeta själva andemeningen med sådana sammanslutningar (någon annan som säger till mig när jag ska läsa och vad jag ska läsa). Men det här är något annat. Och helt i min smak. I min lässtil. Kravlöst.

Missförstå mig rätt – jag gillar att snacka om gemensamt lästa böcker. Jag ogillar dock att bli tvingad på läsning. Spontanläsningen och glädjeläsningen blir åsidosatt av en väl diplomatiskt vald bok. Har jag dock tur att snubbla in i ett (fikande) sällskap som läst samma bok som jag så är det guld. Händer dock inte så ofta. Att jag bara snubblar in i sådana. Vad tycker ni om bokklubbar? (Skriv gärna en kommentar – räds icke att stiga in i mitt kommentarsfält. Jag ser att fler läser än som kommenterar).

The Library of Unborrowed Books

I dagens DN går det att läsa om Meriç Algün Ringborgs utställning: The library of unborrowed books, som består av 600 böcker från Stockholms stadsbibliotek som ingen någonsin lånat. På Ringborgs hemsida kan du läsa följande:

Why these books aren’t ‘chosen,’ why they are overlooked, will never be clear but whatever each book contains, en masse they become representative of the gaps and cracks of history, or the bureaucratic cataloging of the world and the ambivalent relationship between absence and presence. In this library their existence is validated simply by being borrowed, underlining their being as well as their content and form by putting them on display in an autonomous library dedicated to the books yet to have been revealed.

Det blir lite sorgligt då jag tenderar att personifiera böckerna (vilket också kanske är tanken). De där som ingen ville leka med. De där som står stilla vid sidan av. De där som blev över. Men precis som med bokkonsten som jag tidigare visat är det fantastiskt att någon hittar ett nytt sätt att presentera böckerna på. Följaktligen blir de inte över, utan de är med i en annan lek.

Photo: Jean-Baptiste Béranger

 

I ovan nämnda tidning går det även att läsa om de tjugo mest lånade böckerna på Stockholms stadsbibliotek under 2012 och jag kan snabbt konstatera att jag inte har läst en enda. Men jag har ju läst så mycket annat bra.

Läslysten söndagskåserar

Jag har under senare år gjort några vacklande försök att delta i några bokklubbar. Problemet ligger i att jag läser tidvis, ryckvis, av-och-till-vis, d.v.s. jag går in i läsperioder och när jag minst anar det är jag ur och läser ingenting. Jag vill därför inte slösa min lilla lästid till att läsa sådant som inte fångar mig. Missförstå mig rätt – jag bryter ständigt ny läsmark, vågar utmana min säkerhetszon, vidgar mina litterära vyer. Testar nytt. Smakar annat. Men jag vill läsa det som jag själv har valt. Och jag vill läsa när jag vill. Jag vänder mig alltså emot det som brukar vara själva poängen med ”bokklubbseriet” – någon annan talar om för mig när jag ska läsa och vad jag ska läsa. 

Min läsning är kanske för spontan (och möjligtvis för sporadisk). Jag spontanplockar på biblioteket, spontanklickar på någon internetbokhandel och spontanlånar hos vänner. Jag har gått och klurat på att skapa mig en egen bokklubb – en bokklubb där alla får läsa vad de vill och om de vill. Men så var det ju det där med ork, energi och kraft – jobbtid, lästid, familjetid, vardagsliv och egentid.

Men så händer det. Mitt i söndagskåserandet slänger jag ett öga på bokmärket jag plockat med från biblioteket och där är den ju! En i min lässtil. Du behöver förresten inte ens ha läst något utan kan diskutera vad du vill läsa. Helt kravlöst. Lysande! Ska bara…

                          Läslysten på Stadsbiblioteket – Halmstads kommun.