Bergtagen av Camilla Sten

I skrivande stund sitter jag uppkrupen i soffan. Blicken vandrar till det stora rapsfältet som breder sig utanför fönstret och närapå omsluter gården. Himlen har öppnat sig och det rasande störtregnet får mig att känna mig ensam, isolerad och nästintill klaustrofobisk. Naturen kan göra så ibland. Få mig att känna mig så liten.

Denna känsla spelar Camilla Sten på i sin första ungdomsroman och tillika första del i en planerad trilogi: Bergtagen. Den jämtländska skogen har vuxit sig tät runt den gamla internatskolan Järvhöga Läroverk. Det är något med den där skogen – de höga träden, den mossbeklädda marken och historien den gömmer.

Bergtagen kretsar kring ett försvinnande. Det är en elev på Järvhöga Läroverk som försvunnit till synes spårlöst. Julia, som går på ortens kommunala gymnasium, deltar i sökandet. Först som ett tidsfördriv, men när hon träffar den försvunne pojkens rumskamrat Emil dras hon snabbt in i det allt större mysteriet. Det visar sig att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända. Det är en tyst sanning bland de äldre i Järvhöga: ”ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner”.

Du får ömsom följa Julia och Emil i nutid och ömsom Rosa och Lisa i dåtid. Det förflutna och nutid vävs ihop i en historia, i ett samhälle där alla känner alla och det ibland kan vara lättare att konstatera att ”ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner” än att bryta den tysta lojaliteten med dem som byggt upp brukssamhället.

Med mysteriet som fond får du även ta del av den värld som tonåringarna lever i: ensamheten och kärleken, psykisk ohälsa, vänskap och klassfrågan. Kombinationen internatskola och tonåringarnas komplexa relationer med varandra och vuxenvärlden, bladvändarspänning och magisk realism kan inte bli annat än bra. Jag är tämligen övertygad att många unga kommer att gilla Bergtagen och tillsammans med dem inväntar jag del två och tre.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Anders Timrén