2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Testamente av Nina Wähä

Jag har äntligen kommit igång med läsningen igen, men skriveriet flyter tyvärr inte på – vilket är oerhört frustrerande när jag nu har läst en bok som förtjänar så många ord. Det är oerhört frustrerande när hjärnan söker lämpliga superlativ, men min mossiga och skrivkrampande hjärna bara levererar ord som ”fantastisk”, ”fascinerande” och ”fängslande”. Så ni får de orden – som i alla fall blev en allitteration – till er och så går vi vidare.

Nina Wähäs Testamente engagerar läsaren från första sidan. Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser.

Det här är inget annat än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det.
Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.
Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem. Och varför?
Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa eftersom de allihopa har med berättelsen att göra, på ett eller annat vis. Precis som i sången så är de olika, många är långa, svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.

Med de orden inleds Testamente. Du tror du vet vad som väntar, men icke – romanen är långt mer än en mordhistoria. Ja, det sker ett mord, men boken innehåller så mycket och många liv att det liksom kommer lite i skymundan. Det kommer så småningom också förekomma ett testamente, men jag vill tro att titeln också kan härledas till allt det du ärver – varesig du vill det eller ej – från föräldrarna, från historien, från marken i sig. Kan man ärva skam? Kan du vara ansvarig för tidigare synder? Kan du skriva om din historia? Det är frågor som du som läsare ställs inför i Wähäs roman.

Testamente handlar om familjen Toimi som bor på en gård på den finländska sidan av Tornedalen. Det är 1980-tal och inledningsvis får du träffa gravida Annie, som något ängslig åker hem till platsen där hon växte upp. Hon var ”lite rädd att hembygden på något vis skulle sätta klorna i henne när hon återvände och att hon plötsligt skulle vara fast, fången, tillbaka. Fysiskt oförmögen att åka därifrån, hem, bort. En känsla hon hade som tonåring, att det var bråttom, hon var tvungen att skynda sig, annars skulle platsen, den här platsen, ta henne, hon skulle växa fast. Fötterna skulle slå rot och gro. Därför lämnade hon bygden redan när hon var sexton.

Men boken nöjer sig inte med Annie utan har hela fjorton (eller sexton beroende på hur man räknar) huvudpersoner; vi får lära känna en något avtrubbad mamma och en avskydd och hotfull pappa och därtill tolv barn som är i livet och två som är döda. De allra flesta barnen har valt att lämna gården tämligen tidigt i sina liv och vi förstår så småningom att pappan är den som driver bort dem och hur det finns en – eller flera – familjehemligheter som fräter och förgiftar. Uppgörelsens tid är dock kommen.

Det var märkligt egentligen, denna man. Så kort, inte mer än en och sextifem, en blick, naturligt svart och håret, svart även det, inte ett enda grått hår, fjorton barn hade han satt till världen och inte ett enda grått hår, ja det handlar om genetik men det är även symboliskt, håll med om det.

De hade sameblod i Penttis släkt, inget man ville erkänna, och inget man fick prata om, men otvetydigt var det så. Sameblod och något annat, djupare, det heliga raseriet (och vansinnet) det kom från ett religiöst högsäte, inget annat alternativ fanns. Det var katolskt blod som rann i dessa ådror, tveklöst.

Du kan tro att det är svårt att engagera sig i så många huvudpersoner. Du kan tro det – men det är det inte. Syskonskaran är en högst brokig samling och jag fascineras ständigt under läsningens gång över Nina Wähäs förmåga att levandegöra och bygga dessa komplexa karaktärer. Wähä lockar till sig läsaren i varendaste människa och själ och du vill bara veta mer om just den personen.

Wähä låter berättaren ha ett rappt och nutida språk med inslag av tidstypiska engelska uttryck vilket ger hen såväl närhet som distans till historien som ska berättas. I myllret av alla fantastiska karaktärer är det den allvetande berättarrösten som lotsar oss rätt och hjälper oss att knyta ihop den röda tråden. And I like it!

Detta är en fantastisk, fascinerande och fängslande (ni får nöja er med dessa ord) historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Du får sakta med säkert ta del av familjen Toimis hemligheter och kanske, kanske du får reda på vem som var mördaren.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Sara R. Acedo