Mitt liv som dront av Helena von Zweigbergk

Tyvärr har jag aldrig kommit för att läsa några av Helena von Zweigbergks skönlitterära böcker. Jag förknippar henne främst med radio och TV. Jag har dock nu lyssnat på författarinläsningen av hennes självbiografiska Mitt liv som dront.

”Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering. Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var – i mitt numera så långa liv – befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande?

Enligt von Zweigbergk själv personifierar hon dronten. Detta – numera utrotade – djur som enligt von Zweigbergk inte hade någon naturlig försvarsstrategi (har inte själv djupdykt i fågelns beteendemönster). Dronten kunde inte sätta gränser utan ”tog emot” vad helst livet kunde erbjuda. Författaren beskriver sig själv som någon som inte kunnat sätta gränser, som har använt som ”slasktratt”, ”packåsna”, ”en vandrande åskledare” som drog till sig allt det som andra inte förmått bära.

Med historien om denna mänskliga dront som kuliss närmar sig författaren områden som åldrande, kärlek, relationer och om psykisk ohälsa. Hon berör ämnen som föreställningen om jaget, om hur detta ständigt förändras. Och om att plötsligt inte riktigt känna igen sig själv. Om att alltid känna sig obekväm och rädd.

Hon kallar det själv en självbiografisk inventering, men jag har mina invändningar här. Visserligen delar Helena von Zweigbergk med sig av sig själv, men inte såpass djupt som jag kan önska. Hon har en tendens att teoretisera sig själv snarare än att dela med sig. Texten inkluderar fler ”man” än ”jag” – hon beskriver månne dronten och människan snarare än Helena. Anekdoterna som är tänkta att exemplifiera detta teoretiserande är faktiskt inte så många som kan man förvänta sig av en självbiografisk text. Jag får helt enkelt inte tillräckligt mycket Helena.

Författarinläsningen är såklart väldigt bra. Hon är en van radiopratare och har en behaglig röst och fint flyt, som gör sig fantastisk i ljudboksformatet. Jag ser i min ljudbokstjänst att hon har läst in alla sina egna böcker, men hon borde läsa in fler. Det är en röst jag vill höra mer av.

Författarporträtt: Mattias Edwall

 

Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay

Idag avslutar jag veckotemat Rusta, rak och pansarsluten på Kulturkollo, med att recensera Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay.

Jag lever i ett tillstånd av motsägelser. Jag ska uppta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra. Så fort jag är i sällskap eller i närheten av andra försöker jag göra mig så liten som möjligt så att min kropp inte ska inkräkta på andras utrymme. Jag driver det till ytterligheter. Jag kan sitta på en femtimmarsflygning upptryckt mot fönstret med armen innanför säkerhetsbältet, som om jag försökte skapa frånvaro trots min massiva närvaro. Jag går på sidan av trottoaren. Jag stryker längs väggarna. Jag försöker gå så snabbt jag kan när jag känner att någon går bakom mig så att jag inte ska vara i vägen. Som om jag inte hade lika stor rätt att vara på jorden.

Läs recensionen av Hunger – historien om (min) kropp här.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Sara R. Acedo

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Vad kan jag säga om Allt jag fått lära mig av Tara Westover som inte redan har blivit sagt? Antagligen ingenting. Förtjänar den hajpen? Ja, den gör väl det. Det är en oerhört fascinerande, tragisk men samtidigt hoppfull historia som Westover låter oss ta del av. Hur mörk än historien blir emellanåt så vet ju jag att hon kommer överleva det här och hon kommer att kunna skriva ner sin historia.

Boken är alltså Westovers biografi och barndomsskildring om hur det var att växa upp i en starkt religiös familj i Idaho. Inte nog med att familjen är fanatiska mormoner utan de är också s k survivalister (även kallade preppare eller preppers) som förbereder sig för domedagen. Författaren gör klart redan i förordet att boken inte handlar om mormorism och att det inte finns något samband mellan livsåskådning och personliga egenskaper. Det är snarare paranoia i kombination personlighets- och karaktärsstörningar som bidrar till familjens högst besynnerliga liv och leverne.

Taras pappa är djupt misstänksam mot omvärlden och kontakten med samhällsinstitutioner är i princip obefintlig och således går barnen inte i skola. I samhällets ögon existerar inte ens Tara då hon inte har ett födelsebevis – på så vis minimeras samhällets inflytande på barnen menar föräldrarna.

På vägen nedanför rullar skolbussen förbi utan att stanna.
Jag är bara sju, men jag förstår att det är detta, mer än något annat, som gör min familj annorlunda: vi går inte i skolan.
Pappa oroar sig för att Regeringen ska tvinga oss men det kan den inte, för den vet inte att vi finns. Fyra av mina föräldrars sju barn saknar födelsebevis. Vi har inga patientjournaler eftersom vi föddes hemma och aldrig har varit hos en läkare eller sjuksköterska. Vi har inga skolhandlingar eftersom vi aldrig satt foten i ett klassrum. När jag är nio kommer jag att få ett försenat födelsebevis, men enligt staten Idaho och den federala regeringen finns jag inte i den här stunden.
Naturligtvis fanns jag. Jag hade vuxit upp med att förbereda mig för Förödelsens tid, med att vänta på att solen skulle förmörkas, på att månen skulle droppa som blod.

Pappan driver med barnens hjälp ett skrotupplag och mamman tar hand om hemmet och samlar och kokar örter. Bildning är något som föraktas och all tid bör läggas på att ta hand om hemmet och preppa för jordens undergång. Tara hinner bli 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har då aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy eller Martin Luther King och hon tvingas knäcka de sociala koder som hon saknat under sin uppväxt. Detta blir början på brytningen med föräldrarna och barndomshemmets gruvliga grepp.

Tara Westover skriver med ett distanserat och osentimentalt språk och det är svårt att skydda sig mot alla hemskheter som Tara tvingas utstå (samtidigt är boken omöjlig att lägga ifrån sig). Varken när hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes brors ben börjar brinna eller när modern skadas allvarligt  i en bilolycka uppsöker de läkarvård, utan förlitar sig på Gud och moderns örtomslag. Lägg där till en bror med starkt sociopatiska drag som misshandlar Tara såväl psykiskt som fysiskt. Det är en helt otänkbar värld du får ta del av och jag förundras över hur Westover kan blicka tillbaka och litterärt beskriva det hon varit med om samt den enorma styrka som hon besitter som har tagit henne dit hon är idag.

Författarporträtt: Paul Stuart
Bokomslag: Patrik Svensson, PS Illustration

Mitt liv som gift av Anna Mannheimer

Komikern och numer författaren Anna Mannheimer har varit gift med sin man i tio år och i denna korta bok, Mitt liv som gift, berättar Mannheimer med en stor portion humor, en dos självinsikt och en uns allvar om livet som gift. Boken är uppbyggd som en samling kåserier där Mannheimer berör ämnen som hur vardagen kan te sig om en samlare (maken) och en slängare (makan) väljer att dela hem, hur två konflikträdda makar bråkar (eller inte) och hur en ja-sägare (maken) och en nej-sägare (makan) fungerar tillsammans.

Det kan föras till protokollet att jag har svårt för humoristiska böcker, men framhåller å det starkaste att jag är en humoristisk person. För att utmana läsningen ytterligare så valde jag att lyssna på boken, vilket kan än mer försvåra det hela. Jag gillar dock igenkänningshumor och det är det här.  Det är inte så att jag skrattar högt, men fnysskrattar ”ja-just-det” så där emellanåt och emellanåt så går mig texten förbi. Precis så där som kåserier kan vara. En lagom paus i vardagen (3 timmar och 3 sekunder för att vara exakt).

Foto: Sören Håkanlind

Läs gärna temat ”Humor och roligt” på Kulturkollo där vi bland annat har intervjuat just Anna Mannheimer om ”Humor – är det kul det?”

Not That Kind of Girl av Lena Dunham

Jag älskar Girls. Vi kan börja där. Jag älskar Dunmhams humor och hennes ”aggressiv självaccpetans”. Not That Kind of Girl är dock not that kind of funny. Jag är tveksamt positiv, men inte hänförd (som jag så gärna vill bli).

Boken är anekdotiskt uppbyggd där Dunham går igenom olika ämnen: Kärlek & sex, Kropp, Vänskap, Jobb och Det stora hela (livet och döden), men hoppar friskt mellan minnesfragment och helt utan kronologi. Jag gillar hennes berättarstil och jag gillar forfarande hennes humor, men boken blir något för anekdotisk och avsaknaden av en röd tråd (kronologi?) i texten gör att jag snart tröttnar. Emellanåt blir texten tämligen ointressant, vilket smärtar mig att säga. Ja, jag är något besviken.

Det är dock hög igenkänning på vissa ställen, till exempelvis när hon pratar om sin rädsla för döden. Vi är ganska lika där. Döden är ständigt närvarande på något skrämmande sätt. Och jag kan finna mig själv, likt Dunham, gå och fundera på om alla de här människorna är medvetna om att de kan dö? Eller bli illa berörd när jag ser den gamla damen stå och vänta vid busshållplatsen. Hur tänker hon om döden? Denna dödsskräck är på intet sätt produktiv eller hälsosam, snarare begränsar det livet.

´Varför har du så bråttom med att dö?´ Jag blev chockad av frågan, till och med lite sur. Det här handlade inte om mig! Det handlade om det universella tillståndet, vilket jag råkar ha ett exceptionellt klarsynt perspektiv på tack vare min oförmåga att bara strunta i det, som andra mentalt inkompetenta dårar gör! Jag hade aldrig tänkt på det så, men Matt hade rätt. Hypokondrin. Intensiteten i mina reaktioner inför döden, och min oförmåga att släppa detta ämne om det i något sammanhang kommit upp. Mitt behov att klargöra för alla att det kommer hända dem också. Mitt behov att tänka på döden. Är det som manifesterar sig som rädsla egentligen någon slags insikt att vägra vara ung? Ung, med alla medföljande risker, förödmjukelser och osäkerheter, pressen att göra allt innan det är för sent.

Därefter listar Dunhamn sina tio värsta hälsonojor och här skrattar jag faktiskt högt. Även denna gång på grund av hög igenkänning och hennes svarta humor. Jag är rädd för allt på den listan förutom lampdamm. Inte heller var jag rädd för binjureutmattning, då jag inte visste att detta fanns. Det kan jag härmed skriva upp på min lista. Tack hörrö!

Vi är alla rädda för cancer. Vad jag förstår är det ett hot som alltid lurar i din kropp, men som inte är ett problem förrän det blir det. Hotet kan leva var som helst, från levern till det där förtjusande födelsemärket på din höft, och kan antingen betyda döden eller startskottet för dina memoarer. Jag är inte tillräckligt rädd för att börja ta långa promenader, men jag är ganska rädd.

Jag hade kunnat vara utan hundra sidor sexsnack (och inte på grund av prydhet). Jag är helt enkelt inte speciellt intresserad. För att vända på det hela: jag hade gärna läst mer om processen bakom Girls och hur det gick till när den skrevs. Jag önskar att hon skrivit mer om sitt tvångssyndrom (hon nämner det bara förbigående och att hon gått i terapi och äter medicin, men inte så mycket mer än så).

Den som vill veta mer om Dunham ska helt klart läsa den, men förvänta dig inte för mycket. Den är lättläst och går rasande snabbt att läsa, men innehållsmässigt har jag mer att önska.

Omslag: Teddy Blanks, Miroslav Sokcic

Foto: Autumn de Wilde

Blå skymning – om sorg och föräldraskap

Det här är en bok om sorg och om att förlora en dotter. Genom spridda minnesbilder från sin egen barndom, sitt liv och sin dotters berättar Joan Didion om föräldraskapets våndor och tvivel och hon räds inte att berätta om sina egna tillkortakommanden. Det är en väldigt ärlig text där Didion talar direkt till läsaren och den gör stundtals (ständigt?) ont att läsa. Att förlora sitt barn. Det är så ofantligt, så ogripbart sorgligt.

Den här boken har jag kallat Blå skymning eftersom jag, då jag började skriva den, märkte att jag ständigt tänkte på sjukdom, på brutna löften, på att dagarna blir kortare, på att man inte kan undkomma denna avmattning och på att ljuset dör bort. Blå kvällar är motsatsen till att ljuset dör bort, men de är samtidigt en förvarning om att detta kommer att ske.

Blå skymning handlar också om oviljan att konfrontera det oundvikliga, om rädslan för det egna åldrandet då kroppen sviker och minnet naggas. Didion uppmanar oss att leva i nuet, men erkänner också att den förmågan besitter hon fortfarande inte själv trots de sorger hon tvingats möta. Hon har tidigare skrivit om sorgen efter sin make i Ett år av magiskt tänkande, som bland annat Fiktiviteter har skrivit om och den verkar vara i samma stil: återhållsam, rak men total i sin sorg.

När jag inte hade nåt av Ison Glasgow

Ison Glasgow är ena halvan av rapduon Ison och Fille och han har även varit programledare i Metropol och en av jurymedlemmarna i X Factor. Den 15 augusti 2012 höll han i ett sommarprat i Sommar i P1 där han öppenhjärtigt berättade om sin uppväxt i USA och på gatan i Stockholm. Klicka på här om du vill lyssna på programmet.

Nu har han berättat historien för journalisten Emil Arvidsson som har skrivit ner den i Glasgows bok När jag inte hade nåt (2014). Det är svårt att recensera en sådan här bok då den bygger på det muntligt berättade och är självbiografisk. Historien är såpass gripande att man faktiskt emellanåt önskar att den var något mer litterärt skriven istället för muntligt nedskriven. Jag vill emellanåt helt enkelt ha mer.

Femåriga Ison och hans mamma flyttar till Stockholm från New York 1986. Där bor hans pappa, rastafarimannen, som beskrevs som ”en mäktig man, en ”true rasta […] han hade en respektingivande närvaro som gjorde att jag kände mig verkligen som en prins” (Sommar, P1). Det blev dock inte som de tänkt sig och Ison och mamman fick klara sig själva på Stockholms gator.

Dagarna i Kungsträdgården var avslappnade. Det kändes nästan konstigt ibland. Som att alla bara satt och kollade på solen.
Stressen kom först när det började mörkna. Då lät orden omkring oss hårdare. Mammas svar på mina frågor blev kortare och hennes blick mer fokuserad. Som en boxare innan hon går upp i ringen. De flesta vi hängde med var glada till det yttre. Vi påstod att vi var här för att umgås och chilla, men den verkliga anledningen skalades fram under dagen. Vi satt här för att klara oss.
Framåt kvällen var det uppenbart att alla var på jakt efter något. Mat, pengar, sällskap eller bara en varmare filt.

Det här är Isons gripande berättelse om resan till Sverige (och en avstickare till Barbados där pappan kom ifrån). Det är en berättelse om hemlöshet i åttiotalets Välfärdssverige. Du får följa Isons resa från barndomens kringflackande till när han träffade musikkollegan Felipe ”Fille” Leiva Wenger och genombrottet för duon Ison & Fille. Men mest av allt är det en berättelse om kärleken mellan mor och son.

Omslag: Casia Bromberg

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Och här sitter jag och hävdar å det bestämdares att jag INTE gillar att lyssna på ljudböcker. Minsann. Inte alls. Tills jag lyssnade på Katarina Ewerlöfs inläsning av Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2009). Denna magiska röst med perfekt inlevelse i kombination med ett alldeles fantastiskt porträtt, som Linderborg tecknar av fadern Leif.

Leif, härdarmästare på Metallverken i Västerås, är minst sagt en motsägelsefull person. Å ena sidan vårdar han lägenheten pedantiskt, sköter sitt jobb minutiöst, men å andra sidan sköter han varken sin egen eller dottern Åsas hygien och hemlagad mat är en ovanlig syn i hemmet. Å ena sidan är han alkoholist och låter Åsa klara sig själv i mångt och mycket, å andra sidan älskar han sin dotter oreserverat och innerligt. En man som sätter så höga krav på sig själv att han ofta blir helt handlingsförlamad. En man med en stark personlighet, som både är stark och svag. Egensinnig och ändock rädd för att sticka ut. Och mitt i allt lilla Åsa.

Det är med sorg och bitterhet som Linderborg låter oss ta del av hennes uppväxt. Men samtidigt dryper texten av kärlek till fadern. Han är mångfacetterad och helt enkelt väldigt mänsklig. Om än inte helt förmögen att ta hand om sin lilla flicka. Läs, läs, läs! Eller varför inte: lyssna!