Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Jag har något svårt att sätta ord på vad jag just har hört. Det är så mycket känslor som rusar i min kropp och som förblindar mig. Mina tankar flyger och far och skenar iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Ninni Schulman är mest känd som deckarförfattare, men inom henne har en helt annan historia grott under många år. Historien om hennes uppväxt och liv. Flickebarn nr 291 är hennes historia – en hudlös och ärlig självbiografisk roman.

Ninni föds med allvarlig skolios, som har format hela hennes jag och liv. En såpass allvarlig ryggskada som gjorde att läkarna inte trodde hon skulle överleva. Hennes kropp vägrade dock ge upp, men skadan kom dock att kräva otaliga sjukhusbesök, operationer, metallställning och gipsvagga. Den kommer också innebära långa och ensamma sjukhusvistelser där hon oftast lämnades ensam (det är sjuttiotal, men jag var tvungen att flera gånger kolla när Schulman föddes för man kan lätt tro att det handlar om femtiotal.)

Den känslomässiga slaggprodukt och ryggsäck kommer dock ikapp henne som vuxen när äktenskapet håller på att krascha. Hon reagerat oerhört känslosamt på denna separation och blir till slut inlagd på psyket. Hon börjar så småningom gå till en terapeut, som börjar fråga om barndomen. Först nu börjar Schulman lägga pusslet och förstår hur mycket hennes barndom har format henne och påverkat hennes relationer. Långa stycken i boken är dialogen mellan Ninni och terapeuten, vilket gör att vi kommer författaren oerhört nära. Det känns som att jag är där – sittandes i soffan och lyssnar.

För att kunna förstå sin historia begär Ninni Schulman ut sina sjukhusjournalerna i vilka hon från början kallas Flickebarn nr 291. Hon börjar förstå vad det gör med en människa att inte känna anknytning i början av livet. Idag vet vi bättre. Vi vet att barn som separeras från sin föräldrar under en längre tid kan få men för livet. Det behöver inte handla om en fysisk separation utan även känslomässig. Relationerna i livet tenderar att bli energikrävande, svårt att känna tillit och lita på partners kärlek, men kan också på gott och ont bli väldigt självständiga. Hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad för den man är?

Ninni Schulman berättar också om hur det är att växa upp och skilja sig fysiskt från andra barn – om att alltid känna sig annorlunda. Om att bli tolererad snarare än ingå i den sociala gemenskapen – att vara med men ändå stå utanför. Om att få sitta med någon i skolmatsalen, men aldrig bli medbjuden på fester. Flertalet gånger vill jag bara kliva in i boken och krama om den unga flickan. När hon sedan berättar om det sammanbrott som gör att hon åter igen hamnar på sjukhus och senare när hennes pappa går bort vill jag kliva in i boken och krama om den vuxna kvinnan. Det är så smärtsamt att jag får tårar i ögonen bara att skriva om den.

Jag lyssnade på Lo Kappas inläsning av Flickebarn nr 291. Kappa gör Schulmans nakna och självutlämnande text rättvisa och jag kan inte sluta lyssna. Hennes röst i kombination med Ninni Schulmans text passar som hand i handske. Om jag ska invända mot något är det när inläsaren väljer att sjunga låttexter som författaren reciterar. Det blir nervprövande varje gång för undertecknad.

Författarporträtt: Magnus Liam Karlsson
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Käre Edward av Ann Napolitano

Ett flygplan med 191 passagerare lyfter från New York med Los Angeles som slutdestination. Planet kommer dock att krascha på ett fält i Colorado. 12-åriga Edward Adler är den enda som överlever kraschen.

I Käre Edward av Ann Napolitano får vi i varannat kapitel följa Edward och hans väg tillbaka till livet – som tog en abrupt vändning när såväl hans föräldrar som bror dog i flygkraschen, och några av passagerarnas historia innan de mötte döden. Dessutom hoppar vi fram och tillbaka i tiden och vi får följa passagerarna såväl innan som under flygningen.

Vi får bland annat möta Edwards föräldrar, en unga kvinna som tar ett graviditetstest på flygplanets toalett, flygvärdinnan, en frisinnad och spiritistisk kvinna med bjällror i sin kjol och soldaten som återvänder från Afghanistan.

Parallellt får vi även så småningom följa vad som sker i cockpit. Uttrycket ”det är som att bevittna en bilkrasch i slowmotion” blir i Käre Edward tämligen passande, fast en flygkrasch då. Det dröjer ganska långt in i romanen innan du får ta del av de ångestladdade minuter då kraschen blir oundviklig. Det blir så klart ett ångestpåslag för mig som är sjukt flygrädd och som aldrig är så nära döden som i ett flygplan. Det var inte mycket KBT i den läsningen inte. Dessutom lyssnade jag på Marie Richardsons inläsning, så att snabbt skumma förbi avsnittet var uteslutet.

På tal om Marie Richardson, så lyckas hon som alltid fånga mig och min bristfälliga koncentrationsförmåga. Hon levandegör texten på ett sätt, som verkligen tilltalar mig. Hon framställer historien om Edward på ett välbalanserat sätt och jag har svårt att sluta lyssna.

Men Edward då? Jo, han hamnar hos sin moster Lacey och morbror John, som själva lider av ofrivillig barnlöshet. De är underbara människor, men som också står mitt i sorgen då mostern är syster till Edwards mamma. I kvarteret bor den udda Shay, som blir hans vän och följeslagare genom sorgen.

En dag hittar de låsta väskor i garaget som senare visar sig innehålla brev från anhöriga till passagerarna som dog i kraschen. De två vännerna börjar sakta läsa igenom dem, vilket såklart är både på gott och ont för Edwards läkande.

Det är en mångbottnad roman som innehåller så himla många berörande människoöden. Det är inte bara offren i flygkraschen, utan den modiga och intensiva Shay och relationen mellan Lacy och John. Det händer något inom dem alla och författaren lyckas sätta alla karaktärer på en inre resa. Och så Edwards såklart. Hans sorg över sin bror är hjärtskärande och hur Edward klär sig i broderns kläder för att känna honom nära och leker med tanken om brodern överlevt istället för honom. Dock! Här kommer ett dock! Sorgen över föräldrarna är inte alls så framträdande, vilket gör det hela något märkligt. Ett litet, men ändock ett dock.

Nu kanske ni tror att boken är outhärdligt sorglig, men det är en vacker historia som har lika mycket ljus som eländesmörker. Den inbegriper såväl hopp, kärlek som sorg. Jag kan varmt rekommendera er att lyssna på boken.

Författarporträtt: Jake Chessum
Bokomslag: Jacket design: Sandra Chiu Art direction: Joseph Perez Jacket illustration: Romy Blümel T

Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

En av de bästa och mest oväntade läsupplevelserna 2018 var  Eileen  av Ottessa Moshfegh. Jag blev blixtförälskad i karaktären Eileen, som med sin förbittrade själ med en ocean av självförakt, svepte över mig som en tsunami. Tvärt och överraskande. Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.

Moshfegh lyckades verkligen balansera misären med humor, vilket är en nödvändighet för att Eileens uppväxt inte ska bli för mörk för att ta in. Du förfasas ena stunden för att nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Hon är i all sin bitterhet ändock så likeable på något vrickat vis. Moshfegh närmar sig huvudkaraktären i Ett år av vila och avkoppling på samma vis. Denna gång är dock huvudkaraktären utan namn, men mörkret och humorn går hand i hand genom hela historien.

Men att vakna upp ur den där sömnen var en pina. Hela livet blixtrade förbi framför ögonen på värsta tänkbara sätt, och huvudet fylldes än en gång av alla mina bleka minnen, varje liten sak som hade fört mig dit jag var. Jag försökte ibland minnas något annat – en bättre version, en lycklig saga kanske, eller bara ett lika blekt men annat liv som åtminstone hade känts roligare för att det inte var så välbekant – men det funkade aldrig. Jag var ändå alltid mig själv.

Året är 2000. Kvinnan i Ett år av vila och avkoppling tycks till ytan ha allt. Hon är ung, snygg och nyutexaminerad från Columbia. Hon lever på ett stort arv i sin lägenhet på Manhattan. När hon får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Moshfeghs roman är en tämligen trovärdig skildring av en depression där kvinnans vardag fylls av enformighet, tristess och apati. För oss som har erfarenhet av depression så blir det en hel del igenkänning. Skillnaden är att Moshfegh drar det till det yttersta. Vad händer om man väl gör det som man innerst inne känner? Vad händer om människan stänger av allt under ett helt år? Reva, kvinnans närmsta vän, visar en annan sida av hur depression kan se ut. Hon är överaktiv och överdoserar i positiva tillrop och tillgjord eufori (fake-it-til-you-make-it-personlighet).

Bortom ytan, bortom raderna så anar vi läsare att en stor del av kvinnans depression beror på dels hennes uppväxt och dels att hon inom kort tid förlorat båda sina föräldrar. Här kan jag sakna lite mer gräv från författarens sida. Jag hade velat veta mer om dessa händelser. Vad var det som egentligen drev kvinnan till detta drastiska beslut?

Jag gillar verkligen Ottessa Moshfeghs sätt att leverera sina historier och gestalta sina karaktärer. Jag älskar när huvudkaraktärerna skaver och att man får kämpa som läsare för att gilla dem. Det krävs en insats från mig som läsare för att nå ända in och förstå dem. De är absurda men ändock klockrena i sina ytterkanter av personlighetsspektrat. Kvinnan i Ett år av vila och avkoppling har nått sin ändplats. Hon orkar inte förställa sig mer, vilket är på sätt och vis tämligen befriande att läsa.

Karaktäristiskt för Moshfegh är dessutom livlinan. Samtidigt som jag får träda in i mörkret får jag också skratta åt eländet. Jag får på så vis en livlina att hålla mig i under läsningens gång. Det kan bli hur mörkt som helst, men jag kan också se det absurda. Humorn ligger i såväl Moshfeghs sätt att skriva, som i igenkänningen. Skratt och grått ligger parallellt i eländet. Mänskligt på ett skruvat sätt.

Författarporträtt: Jake Belcher

Lanny av Max Porter

Jag har dragit mig för att läsa Lanny av Max Porter. Den kom 2019 och alla tycktes hylla och jag duckade. Jag har till och med lyckats med konststycket att inte läsa något om boken. Inte ens Helena och Annas fina intervju med Max Porter under Bokmässan 2019, vilket jag såklart har gjort nu.

Överhajpade böcker gör mig rädd! Jag smyger runt bokhögarna och slänger korta blickar mot dem, förbereder en attack, men vågar helt enkelt inte börja. Vad är det då som skrämmer? Antagligen känslan av att vara den där som inte gillar, vilket egentligen inte rör mig i ryggen, men ju längre tiden går, ju högre krav ställer jag på läsningen och så småningom kan boken omöjligtvis införliva mina förväntningar. Med andra ord: att få ett rejält magplask, ett sedvanligt antiklimax.

Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Det svåra med den här boken är att förklara den och berätta om den utan att förstöra läsupplevelsen för nästa läsare. Den behöver upplevas. Insupas. Kännas. Handlingen är problematisk att återge då även detta kan förstöra läsupplevelsen. I korthet så handlar boken om Lanny – en mycket ovanlig pojke, som älskar att sjunga, prata i gåtor och vara ute i skogen och bygga på sin lövsal. Han tycker också om att vara med Mad Pete, som är en ensamvarg och konstnär. En dag försvinner dock Lanny – till synes helt spårlöst.

Lanny handlar också om Dead Papa Toothwort, som är något av en blandning mellan människa och natur – ett väsen. Han inhämtar byns känslor, tankar och samlar på meningar, fraser och ord. Låter det knasigt? Ja, det är det. Och smått fantastiskt! Det gäller att flyta med, simma inte mot strömmen – låt texten bara finnas. Läs långsamt. Ta in. Och ta orden för sanning.

Boken berör ämnen som föräldraskap, kärlek, människans fina och fula sidor, om att avvika såväl från normer som fysiskt, om föräldrars värsta skräck, om förbjudna tankar och gruppmentalitet. Om byn. Om naturen. Om människan.

Eftersom jag inte har läst något om boken så var jag inte alls beredd på dess komposition eller på Max Porters lekfulla språk (antagligen skräckblandad förtjusning hos översättaren). Boken är indelad i tre delar. Den första är berättande, gestaltande där olika personer har olika kapitel. Detta är dock inte helt sant då Dead Papa Toothwort tar plats redan i första kapitlet och hans delar är högst fragmentariska och leker med kompositionen (ni måste se för att förstå). Den andra är till synes sporadiska tankar och blinkningar från samtal från befolkningen i byn. Den tredje delen är återigen mer berättande utan att ha någon specifik person till de olika delarna.

Boken berör mig på djupet. Den berör så många delar hos mig. Det är mörker. Detta evinnerliga mörker. Det gör ont. Och blandningen mellan det sagolika språket och handlingen med det realistiska – inte minst genom bokens del 2 – blir magiskt. Det gör så ont, men är ändå så vackert.

Författarportätt: Lucy Dickens
Bokomslag:
Översättare: Marianne Tufvesson

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer

2017 mottog Fatima Bremmer Augustipriset för årets fackbok med Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström. Först nu kom jag mig dock för att lyssna på Marie Richardsons inläsning av boken.

Ett levande porträtt av en tid och av en person, som var undersökande journalist, äventyrare, barlejon, med en livslång förbjuden kärlek till en annan kvinna. En bok om att skriva och leva till varje pris. 

Mycket lite kände jag till om Ester Blenda Nordström. Kanske bara namnet. Hon var dock en högst intressant och fascinerande kvinna. Hennes till synes outsinliga nyfikenhet gjorde henne till Sveriges första undersökande reporter. Hon gjorde det som många andra inte vågade eller ens tänkt tanken att göra. Ester Blenda Nordström (1889-1948) wallraffade innan det ens var ett vedertaget begrepp (Günter Wallraff gjorde det först på 1970-talet).

Ester Blenda Nordström tog under falsk identitet tjänst som piga under en månad och skrev därefter reportageserien ”En månad som tjänsteflicka” i Svenska Dagbladet och fler äventyr följer. Hon arbetade som nomadlärarinna för samiska barn för att sedan skriva boken Kåtornas folk. Ester Blenda var svenskt sändebud och bidrog till att undsätta svältande under finska inbördeskriget, bevakade jordbävningarna i Japan, gjorde en reportageresa till Amerika där hon bland annat luffade med tåg samt deltog i en expedition till Kamtjatka. Dessutom stred hon för kvinnlig rösträtt tillsammans med Elin Wägner. För att inte förglömma att hon skrev normbrytande flickböcker som senare kom att inspirera Astrid Lindgren.

Nu ska vi betänka att när Ester Blenda Nordström gjorde allt det här var det långt ifrån självklart att kvinnan skulle kunna ta denna plats. Det var en tid som präglades av första världskriget, av rasbiologi, Sven Hedins expeditionslusta och innan folkhemmet.

Fatima Bremmer skildrar hela Ester Blenda Nordströms vuxna liv i en litterär form. Hon levandegör Ester Blenda på ett sinnrikt sätt, men vägrar sätta henne på piedestal. Hon räds inte att även lyfta fram Ester Blendas mörkare sidor. Ester Blenda är lika färgad av sin tid som alla andra. Bremmer skildrar också Ester Blendas inre mörker och hur det drev henne till att bli alkoholist och använde diverse lugnande opiater samt ekonomiska bekymmer.

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström är också en bok om klass och författaren ställer sig frågan om Ester Blenda verkligen kunnat lyckas med det hon gjorde om hon tillhört en lägre klass. Det är också en berättelse om förbjuden kärlek – om hur den tidens syn på homosexualitet gjorde att Ester Blenda inte kunde leva så fritt som hennes yrkesroll möjliggjorde. Det vill säga hon kunde vara normbrytande i sitt arbete men aldrig privat.

Marie Richardson är en tämligen rutinerad inläsare vid det här laget. Hon har en behaglig röst och lyckas dramatisera utan att störa historien och utan att tilta över till radioteater. Jag uppskattar hennes engagemang i texten, vilket kommer till mig genom högtalarna.

Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Fatima Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blir på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Författarporträtt: Helén Karlsson
Bokomslag: Emilie Crispin Ekström

Rädda varje spillra av Jesmyn Ward

Under några ödesmättade dagar byggs orkanen Katrina över Mexikanska golfen. Hon kommer att bli säsongens elfte orkan. På några dagar gick hon från att vara en klass 1-orkan till ett vansinnigt monster. Katrina blev en av de kraftigaste tropiska cykloner som registrerats på västra halvklotet. Men detta vet inte Esch och hennes familj än.

Fjortonåriga Esch är en betraktare och det är genom hennes ögon vi får följa familjen Batiste tio dagar innan Katrina kastar sig över kuststaden Bois Sauvage i Mississippi med sitt fulla raseri. För oss läsare vilar vetskapen om den förestående tragedin hela tiden i bakgrunden, vilket lägger en dimma av vemod över hela romanen. Kompositionen i sig blir på så sätt en stor del av läsupplevelsen av Rädda varje spillra av Jesmyn Ward.

Den alkoholiserade pappan försöker rusta det fallfärdiga ruckel de bor i inför den annalkande orkanen. Sedan modern gick bort har han svårt att närma sig barnen och syskonen lämnas till att fostra varandra. Detta i sig kan vara en tragedi, men samtidigt belyser författaren hela tiden den fina kärlek som finns mellan syskonen. Den äldsta brodern tränar ihärdigt basket i hopp om att ett stipendium ska bli hans väg från Bois Sauvage. Skeetah – mellanbrodern – älskar sin kamphund, som i inledande kapitel får en kull valpar. Skeetah får kämpa med att hitta mat till hunden och hålla liv i de små. Det är inte helt lätt när maten knappt räcker till familjen. Eschs lillebror Junior letar kärlek och bekräftelse hos sina äldre syskon.

Under dessa tio dagar innan Katrina når deras hem får vi se hur Esch kommer till insikt att hon är gravid. Blott fjorton år gammal. Något hon försöker gömma för sin familj. Ett kapitel som jag hade synnerligen svårt att läsa var det som involverade hundslagsmålen som ungdomarna roar sig med. Det är så jäkla grymt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan utsätta ett djur för detta. Det är ett väldigt grafiskt kapitel där jag fick hämta andan för att kunna läsa vidare.

Vi får också följa hur hela familjen involveras i att preppa inför orkanen genom att samla vatten och mat. Det är en brutal vardag där fattigdomen är skildrad utan sentimentalitet och helt naket. Jag tänker flertalet gånger på filmen Beasts of the Southern Wild (rekommenderar den å det varmaste). Det är något med stämningen – magisk men ändock utan krusiduller i kontrast till det lyriska språket. Författaren ryggar inte för att skildra allt det fula, det eländiga likväl hon inte ryggar för att skildra kärleken som visar sig under romanens crescendo. Texten känns ärlig. Autentisk.

Det är en stark läsning där Katrina gör sin entré först i det näst sista kapitlet. Det är en lång uppförsbacke, men den är värd allt slit. Den förutbestämda resan är helt oundviklig. Vi vet att familjen måste möta Katrina. Vi vet att det kommer bli fruktansvärt. Vi vet dock inte om de kommer att överleva.

Personligen blev jag månne än mer förkrossad (in a good way, eländesläsare you know) av De dödas sång, men denna ligger inte långt efter på hjärtekrosselistan. Den här boken växer allt mer efter att jag läst klart boken. Någonting fortsätter att mala, skava och processa hos mig. Precis som det ska vara!

Jag är väldigt nyfiken på Jesmyn Wards Men We Reaped, som har höga betyg på Goodreads. Den finns dock inte på svenska. Än. Så förlag: Lyss till mig! Översätt. Ge ut. Tack!

Författarporträtt: Beowulff Shehan
Bokomslag: Patti Ratchford

Veckans kulturfråga

Imorgon avslöjas det vem som får motta Nobels litteraturpris 2020. I och med detta hakar jag på Lindas kulturfråga för veckan.

Veckans kulturfråga lyder:
Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur?

Om jag ska välja en så blir det Toni Morrison, som mottog litteraturpriset 1993. Morrison var 39 år när debuten De blåaste ögon (1970) kom, men med tanke på hennes stilistiska säkerhet och säkra berättarröst är det svårt att förstå varför debuten dröjde.

Hon har kommit att bli en av mina absoluta favoritförfattare. Toni Morrison förenade ofta realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och trots det upplevs historierna som trovärdiga och kryper därför in under skinnet på läsaren. Om hennes Älskade skrev jag: ”Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.

Vill du läsa vad jag tyckte och tänkte om några av hennes böcker kan du klicka dig vidare på följande länkar:

De blåaste ögon

Älskade

Hem

Gud hjälpe barnet

Länkar dessutom ett klipp där Toni Morrison läser högt ur Hem (2014).

Regler är till för att brytas när det kommer till utmaningar. Så jag vill såklart också välja vår egen Tomas Tranströmer som mottog priset 2011.

Författarporträtt: https://www.flickr.com/people/36277035@N06
Bild: Toni Morrisons signatur. 

 

Året med 13 månader av Åsa Linderborg

Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk.

Åsa Linderborg skildrar året hösten 2017 till hösten 2018. Ett år som innefattade Metoo, kaos kring Bokmässan och kaos i Svenska Akademin. Linderborg blir dessutom lämnad av mannen hon älskar och fyra dagar senare anklagas hon för ett självmord. Ett av de mest händelserika, dramatiska och omvälvande åren för medie- och kulturbranschen. Och för Åsa Linderborg.

Först kom bråket om Bokmässan och yttrandefriheten. Sedan kom metoo. Ett självmord. Svenska Akademiens sammanbrott. En valrörelse och högerpopulismens slutgiltiga genombrott.

Boken bygger på Linderborgs egen dagbok. Något redigerad – färglagd som Linderborg själv skriver i efterordet. Den är mer litterär än en dagbok, innefattar beskrivningar och gestaltningar som sannolikt inte skulle hamna i en dagbok samt att den är vid något tillfälle framåtblickande.

Jag har aldrig skrivit dagbok i syfte att någon annan ska få ta del av den, i så fall hade jag formulerat mig annorlunda och med större omsorg om detaljerna. Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig. Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser.

Åsa Linderborg är journalist, kulturskribent, författare och historiker. Linderborg har varit politiskt intresserad i stort sett i hela sitt liv och hon har engagerat sig politiskt i såväl ungdomsförbund som förtroendevald i Uppsala. 2001 doktorerade hon vid Uppsala universitet med avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs. År 2007 publicerades hennes första skönlitterära verk – den självbiografiska barndomsskildringen Mig äger ingen. En väldigt gripande roman som handlar om Linderborgs uppväxt med en alkoholiserad pappa. Boken nominerades till Augustpriset samma år. Mellan 2009 och 2019 var hon kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg är i sina journalistiska texter tämligen tvärsäker i sina åsikter, men i dagboken får vi emellanåt se en annan sida. Hon vacklar ibland och problematiserar sina egna tankar. När det gäller Metoo så är hon dock tvärsäker och det är här jag har svårt att riktigt begripa hennes tankar. Bitvis. Medias hantering av Metoo må hända vara oförsvarlig, men rörelsen i sig är så viktig att jag kan inte låta bli att bli oerhört provocerad av Åsa Linderborgs tankar. Jag lämnar det därhän trots min frustration – ett snabbt sök på nätet så har du otaliga repliker och recensioner som tar upp detta. Dock kan jag tillägga att det ändå visar något oerhört intressant med boken: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Jag valde att lyssna på författarinläsningen och den är helt lysande. Texten känns än mer autentisk när jag hör Åsa Linderborg själv läsa ur sin egen dagbok. Dessutom har hon en väldigt behaglig ton och röst.

Boken handlar om så mycket mer än de stora händelser som jag nämner i inledningen. Den behandlar förhållandet till mamman i svallvågorna efter Mig äger ingen. Arvet efter pappan – såväl det vackra: hans passion och kärlek som det fula: hans alkoholism. Om åldrande och att inte känna igen sig själv i spegeln. Om vänskap. Om arbete och ambitioner. Och om att arbeta sig mot utmattningens ravin. Smärtsamt. Igenkänning. Den handlar också om otrohet och skuld i alla dess former.

Tisdag 2 oktober 2018

Svarar P med en enda mening, att det vore en dålig idé att ses. Det kan vi inte veta förrän vi försökt, skriver han tillbaka. Fortfarande inte ett ord om vad han har gjort mot mig eller vad han vill. Jag förstår inte hur han kan utmana min integritet på det här sättet. Han känner tydligen inte mig.

Oavsett om du håller med Åsa Linderborg eller inte så är boken ett viktigt tidsdokument. Året kommer gå till historien som ett av de mest händelserika i medie- och kulturbranschen. Det är dock hennes berättelse om detta omtumlande år.

Året med 13 månader avslutas, eller rättare sagt efterordet inleds med ett citat ur Preludier II av Tomas Tanströmer. Det blir mycket talande för hela boken och sammanfattar dess kärna på ett fint sätt och med dem avslutar jag min text:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Författarfoto: Anna Ledin Wirén
Bokomslag: Nina Ulmaja


Åsa Linderborg är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkterna ”Året med 13 månader”, ”I fokus: Åsa Linderborg, Elisabeth Åsbrink” och ”Klassamhällets comeback
Klippen ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli

Inledningsvis bör jag poängtera att denna bok inte är skriven för mig. I detta sammanhang tillhör jag normen. De priviligierade. Jag lyssnar på Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli för att lära, tänka och för att bli utmanad kring de strukturer och normer som jag med största sannolikhet omedvetet upprätthåller.

Det är dags att våra verkligheter får synas, vi som inte föddes in i ekonomisk trygghet, inte har en familj som bott i det här landet i generationer eller har alla privilegier som kommer av att passa in i den rådande samhällsnormen. Jag har fått nog av den polerade framgångssagan och den fabricerade snyfthistorian. Vi är varken superhjältar eller offer, vi är vi, och våra historier måste ut nu, på våra villkor.

Siduri Poli är energi. Hon är som en mental storm som drar in i och över mig och jag blir såväl motiverad som något rädd för den till synes outtömliga intensitet hon besitter. I skrivande stund är jag tillfälligt sjukskriven då jag åter igen har drabbats av utmattningssymptom. Jag är med andra ord något skör just nu.

Siduri Poli är entreprenör och föreläsare och har sedan tonåren drivit eget företag, varit delaktig i otaliga projekt och start-ups och varit digital rådgivare till några av de största varumärkena i Sverige. 2015 drog hon igång Changers Hub, som är ett innovationshus för unga från ytterstadsområdena och finns i Alby, Botkyrka samt på Stureplan. Varför just Stureplan kan du lära mer av i boken.

Pengar är visserligen en viktig drivkraft för Siduri Poli, men den största drivkraften är att hon vill förändra världen. Hon vill hitta och genomföra digitala lösningar som förändrar vårt samhälle och världen i stort. Det är inspirerande att läsa om hennes samhällsengagemang och hur hon på en massa olika sätt hittar nya vägar till att nå framgång.

Dina drömmar är värda att förverkligas, och du ska inte låta någonting hindra dig. Det är dags att vår verklighet får synas, vi som inte fötts in i den vita medelklassen med alla privilegier som det innebär. Jag vill att du ska våga drömma, oavsett hur du ser ut eller var du kommer ifrån. Den där drömmen du har, den är din och ingen annans. Äg din dröm, stoppa den i fickan och gå ut genom dörren. Om du gör det, så kommer jag att berätta för dig hur jag gjort resten.

Samtidigt som du får ta del av Siduri Polis bakgrund och historia, hennes uppväxt i Botkyrka och att vara barn till assyriska flyktingar från Turkiet så delar hon med sig av handgripliga och motiverande tips. Hon belyser också den strukturella rasism och diskriminering som finns i vårt samhälle genom att dela med sig av personliga historier.

I boken har Siduri Poli sammanställt tio olika principer som ett manisfest (”Underdog manifesto”) om hur du ska lyckas i en vit värld, till exempelvis: ”Assimileras ej”, ”Hajpa din local” och ”Bygg din tribe”. Den princip som på ett sorgligt (och näst intill löjeväckande) sätt har åskådliggjorts i anslutning till att boken släpptes är ”Äru expert eller” som handlar om att du inte ska behöva vara expert på integrationsfrågor, konflikten i ditt hemland eller gängkriminalitet för att du bor där du bor. Det har nog undgått få hur Malou von Sivers intervju med Poli inleds med att börja i den tragiska händelse då en ung flicka blev mördar i Botkyrka. Intervjun fortsätter på samma spår och journalisten tycks inte ha fångat upp författarens poäng i boken.

Du behöver inte snacka om det som om du doktorerar i mänskliga rättigheter, nationalekonomi eller kriminologi. Du och jag vet lika lite som någon annan i det här rummet. Så sluta ta debatten om slöjan, hedersvåld eller andra nyhetsämnen som det vita samhället tror är det enda vi diskuterar hemma. Tolkningsföreträde är inte detsamma som att vara acclaimed expert i sakfrågor. Du är en fullskalig individ som inte ska behöva bli marginaliserad till att diskutera medias alarmistiska rubriker.

Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det är som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kan inte sluta lyssna.

Författarporträtt: Daniela Spiroska
Bokomslag: Daniela Juvall


Siduri Poli är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkten ”I fokus: Amat Levin, Siduri Poli, Julia Lundin, Yasmine Winberg” för de ett samtal kring arv, vithetsnorm och influencermakt. Klippet ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

 

Vi är Orlando av Johan Hilton

Under semesterns sista skälvande dagar tidigt i augusti läste jag Vi är Orlando – En amerikansk tragedi av Johan Hilton. Den drabbade mig så hårt att jag tänker på den i stort sett varje dag sedan dess. Jag har dock inte kommit mig för att skriva om boken förrän nu. Det händer. Böcker som drabbar mig särskilt hårt blir svåra att skriva om. Hur kan jag formulera ner några vettiga tankar i de svallvågor som boken orsakat hos mig? Nu ser jag dock att Johan Hilton är aktuell på Bokmässan (Vart är USA på väg? och Vi är Orlando) – så nu eller aldrig.

Strax efter klockan två på natten till söndagen den 12 juni 2016 går en tungt beväpnad man in genom dörren till nattklubben Pulse i Orlando. Han börjar urskiljningslös att skjuta. Folk flyr i panik. Några lyckas ta sig ut. Många gömmer sig på toaletterna. Dit gärningsmannen också tar sig så småningom och det utvecklar sig till en gisslansituation. Innan polisen lyckas eliminera gärningsmannen har 49 människor mördats – den då dödligaste masskjutningen i USA:s historia.

Vi är Orlando är en bok där författaren själv knappt är synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt (mycket skickligt) redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken. Jag tänker på Marit Kaplas Osebol och hur har byggt upp sin bok på liknande sätt.

Bitvis är läsningen så intensiv att jag nödgas lägga boken ifrån mig och pausa. Jag har den lyxen. Det hade inte personerna i verkligheten. Trots att det är vittnesskildringar som är transkriberade (om än något redigerade) och boken innehåller därmed inga miljöbeskrivningar eller annan fyllnadstext så är texten oerhört levande. Jag är mitt i. Jag är mamman som väntar på parkeringen i raseriet mellan hopp och förtvivlan. Jag är flickan som ligger gömd under döende och döda kroppar på toaletten. Jag är han som halkar i blodet på dansgolvet. Jag är hen som irrar runt på parkeringen. Traumatiserad men levande.

Bokens titel hänvisar till den vilja att ansluta sig och ge sitt stöd som skedde dagarna efter massakern. Uppslutningen var massiv. Stödfonderna till offren slog alla rekord samtidigt som flygbolagen erbjöd sig att flyga offrens anhöriga gratis till Orlando. Det man kan ha i åtanke är att Orlando ligger i Florida som är en oerhört konservativ stat. Orlando särskiljer sig dock från resten av staten och har blivit känd som en hbtq-stad. När detta hände så gick man dock samman och visade sitt stöd.

En sak som jag var ovetandes om och som var särskilt intressant att läsa var att merparten av offren hade latinamerikansk bakgrund (det var en latin-night). Många talade lite eller ingen engelska alls och de som syntes i media var alla vit medelklass. Således drabbade attentatet inte bara hbtq-rörelsen utan även den latinamerikanska communityn extremt hårt. Så frågan är vilka som egentligen fick plats och fick synas i anslutning till det där vi:et.

Boken är inte bara oerhört gripande och intressant utan också lärorik på flera olika sätt. Man får till exempelvis genom vittnesmålen se hur media skriver sin historia genom att selektera vilka som kommer till tals i anknytning till en sådan här händelse. Vi får se hur det påverkar de latinamerikanska familjerna när all offentlig information sker på engelska. Vi får också se hur det konservativa USA visar sitt fula nylle när religösa fanatiker ser sin chans att påvisa sina åsikter om hbtq under begravningarna. Samtidigt får vi läsa om den fantastiska motkraft som fanns där personer iklädda änglavingar ställde sig i vägen så att människorna som skulle gå på begravningen slapp se eländet.

Läs boken! Men läs den när du känner att du kan hantera den känslostorm som kommer med den. Den är intensiv. Och viktig. Så läs den!

Författarporträtt: Viktor Gårdsäter
Bokomslag: Kajsa Bergström Feiff