I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

Vissa böcker vill man egentligen inte läsa. I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom är en sådan bok. Men det är en bok du borde läsa. Måste läsa.

Nr 250
Kvinna, tjugonio år.
Familjen såg att hon magrade, tystnade och slutade sminka sig. Hon kastade förlovningsringen under ett gräl. Han ströp henne och körde henne sedan till sjukhuset.
Dödad 13 december 2015.

Under tio år har journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom dokumenterat varenda – varenda – fall i Sverige där en kvinna blivit dödad av sin partner eller expartner. Genom otaliga intervjuer med barn, släktingar, vänner och socialarbetaren samt brev, dagböcker, rättegångsprotokoll och polisrapporter växer en ohygglig, men ack så viktig, sanning fram. Några fall blir bara några rader i nyheterna, några enstaka blir större nyheter, men många blir inte ens en notis. Nu får de dock en röst.

Det här är kvinnornas historia och om deras kärlek, kamp och deras skrik på hjälp. Hjälp som i många fall inte når ända fram. Vi har fortfarande en lång väg att gå i Sverige för att verkligen kunna hjälpa alla de kvinnor som lever under hot och med våld i nära relationer. Det kan vara en tröstlös kamp, vilket inte minst vi förstår när vi hör socialarbetarens ord om maktlöshet och att inte räcka till. För de är så många. Samhället sviker.

Nr 206
Kvinna, femtiotvå år.
Den sista sommaren kände hennes sex vuxna barn inte igen sin glada, starka och hårt arbetande mamma. Maken vaktade henne medan hon duschade, han tog hennes bilnycklar, granskade hennes mejl. ”Om jag inte dyker upp är jag död”, sa hon till en arbetskamrat.
Dödad 30 augusti 2012.

Sedan 1 januari 2000 har 315 kvinnor i Sverige dödats av sin man, pojkvän eller exman. Det är nästan sexton kvinnor per år. 254 barn under arton år har förlorat sin mamma i ett mord eller dråp under samma tidsperiod. 99 barn var hemma, 55 barn såg mordet. (Källa: granskningen länkas nedan). 2009 påbörjade de båda journalisterna sin granskning och de har följt upp varje fall. Det är så horribelt, det är så mörkt, att det är svårt att skriva om det. Det går inte att hitta de rätta orden på ett rättvist sätt.

Nr 299
Kvinna, fyrtiosju år.
Hon var mamma till fyra döttrar. Tre av dem var hemma när deras pappa misshandlade henne med olika tillhyggen, knivskar henne samt skar av hennes hår.
Dödad 29 december 2018.

I händelse av min död (en mening som en kvinna skrev i ett brev till sina barn två dagar efter julafton 2013. Ett brev i ett anteckningsblock som hon gömde under förarsätet i bilen. Hon blev senare skjuten av sin före detta man, som nu avtjänar ett 18-årigt fängelsestraff.) är en reportagebok som bygger på denna decennielånga granskning. Jag slås under läsningen av hur tungt det måste ha varit för Weigl och Edblom. Om jag nu tycker det är en tung läsning – hur upplever de inte då tio års djupdykning i detta evighetsdjupa mörker?

Jag slås också av hur fint de har fått ihop det hela. Trots att det är en enorm undersökning som består av såväl kvalitativa som kvantitativa granskningar så flödar texten. Du dras med ner i mörkret och får följa några fall lite djupare. Du får också träffa barnen. Åh dessa barn, som har upplevt och upplever så hemska saker. Dessa stackars barn som mister båda sina föräldrar på en gång. Hur tacklar man att min pappa har dödat min mamma? Visste ni förresten att i många fall är fortfarande pappan vårdnadshavare och kan fortsätta styra inifrån fängelset? Helt ofattbart!

Nr 105
Kvinna, tjugotvå år.
Pojkvännen hade missbruksproblem, men hon såg det goda hos honom och trodde att hon kunde rädda honom med sin kärlek. Hon mördades med en kniv och en hantel. Grannarna hörde slagen i uppemot tjugo minuter.
Dödad 27 mars 2006.

Jag valde att lyssna på I händelse av min död (inläsare: Kerstin Weigl) och ibland måste jag pausa för att orka. Ibland måste jag gråta en stund. Ibland kan jag inte sluta lyssna utan sitter kvar i bilen på parkeringen som i trans. Men jag känner någonstans att det är min skyldighet att lyssna på detta. Inte minst som kvinna. Gör du det också!

Ni kan läsa granskningen här. 

Citaten som är kursiverade är hämtade ur I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Författarporträtt: Sofia Runarsdotter
Bokomslag: Nina Ulmaja

Rodham av Curtis Sittenfeld

Tillåt mig vara något skeptisk mot faktioner, d v s böcker som blandar fiktion och fakta. Som läsare är det lätt att faktionen på något sätt blir fakta och det är nästintill omöjligt att inte tänka tanken om detta jag just läst har hänt eller bara är påhittat. Men det är också detta som är genrens storhet – att hela tiden kittlas som läsare och författaren lämnar oss i den där – ibland smärtsamma – ovissheten. Som historieintresserad är jag dock nyfiken på frågan ”Tänk om” och leker gärna med kontrafaktiska tankebanor.

Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Sittenfeld håller sig dock till verkligheten i den första delen av boken. Hillary Rodham studerade vid Wellesley College i början av 70-talet och hennes examenstal uppmärksammades av tidskriften Life. Som ”fun fact” har jag länkat till talet nedan.

Det är också sant att hon studerade juridik vid Yale och hon var aktiv inom student- och kvinnorörelsen. På Yale träffar hon den karismatiske Bill Clinton, som redan då har siktet inställt på presidentposten. Hillary och Bill dras till varandra – såväl fysiskt som intellektuellt – och blir ett par. Exakt hur detta förhållande såg ut antar jag är faktion. Som läsare är det dock inte svårt att se varför Hillary dras till den charmige Bill. Författaren vill dock också visa det omvända – hur Bill dras till Hillary.

Sant är också att Hillary följer med Bill hem till Arkansas. Bill friar flertalet gånger men får upprepade gånger nobben. I verkligheten sa hon till slut ja, men i Sittenfelds roman hände aldrig detta.

Hur kunde Hillary Rodhams liv sett ut om hon inte gift sig med Bill Clinton? Tänk om hon hade förblivit Hillary Rodham, en smart och ambitiös kvinna, som var fast besluten att bli president? Tänk om hon hade gått in i politiken mycket tidigare? I Sittenfelds roman fortsätter Rodham att engagera sig politiskt. Hon arbetar målinriktat, fokuserat och stakar ut sin egen politiska väg under mer är fyrtio år. Vägen kommer flertalet gånger korsas av Bill Clinton, vilket gör det hela än mer intressant. På så sätt får du också följa Clinton och hur hans väg skulle kunna komma att se ut. Det blir dessutom effektfullt i den bemärkelsen att faktionen hela tiden speglas mot dåtidens fakta och berättelsen känns på något sätt än mer trovärdig.

Utöver mitt personliga driv (nyfikenheten) att läsa om vad som kunde varit, så får man också en inblick i hur det politiska spelet ser ut i USA – inte minst gällande hur stor roll pengarna spelar huruvida du kan klättra på den politiska stegen eller inte. Det är dessutom intressant att läsa om hur det är att vara kvinna i detta spel där kvinnor och män inte spelar på samma planhalva och förutsättningarna för hur du ska framställas i media är avhängt ditt kön, till exempelvis hur lite Bills ”promiskuösa” beteende spelar roll för hans framgångar, medan Hillarys personliga liv nagelfars.

Jag blir faktiskt förvånad hur fängslande boken är. Sittenfeld lyckas få mig fast från första sidan och det är nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den är utläst. Berättelsen om Hillary Rodham är smart berättad, driv i såväl handling som i karaktärerna och att författaren fortsätter blanda fakta och fiktion även i den senare delen av berättelsen gör handlingen trovärdig. Romanen är dessutom tämligen underhållande att läsa – inte minst hur Bills liv utvecklade sig utan Hillary vid sin sida. Lägg därtill att även nuvarande presidenten Donald Trump dyker upp i historien, vilket blir en roande karaktärsstudie (men även skrämmande då vi läsare vet att han besitter den högsta politiska posten i USA idag).

Oavsett om du är intresserad av Hillary och Bill Clinton eller inte, så är romanen såväl mycket läsvärd som underhållande. Sittenfelds Rodham är fängslande och intressant – inte minst gällande de kompromisser som krävs av en kvinna för att slå sig in den politiska värld som fortfarande till största delen styrs av män.

Länk till Hillarys tal.

Författarporträtt: Josephine Sittenfeld
Bokomslag: Elin Michaelsdotter

Svärmodern av Moa Herngren

Åh vilken intressant karaktär som Moa Herngren har skapat i Åsa som är huvudpersonen i Svärmodern. Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller hur är det egentligen?

Åsa är en ensamstående mamma som alltid stått sin son Andreas nära. Relationen förändras dock något när han träffar en ny flickvän och drastiskt när flickvännen blir gravid. Det hela underlättas inte då det unga paret bor tillfälligt hemma hos Åsa på grund av en renovering. Detta blir vändpunkten för Åsa och Andreas relation och som kommer att utveckla sig till en komplicerad konflikt som splittrar hennes familj.

Det handlar inte bara om att Åsa inte längre är den viktigaste kvinnan i sonens liv, utan hur Åsa hanterar detta gentemot Anderas och flickvännen. Det går faktiskt så illa att Åsa inte längre är välkommen och får inte träffa sin sonson. Vi förstår så småningom att det är långt mycket mer som ligger och pyr under ytan och att Åsa och Andreas relation kanske inte var så okomplicerad som Åsa vill framhäva.

Herngren har en synnerligen fin förmåga att lyfta fram relationernas komplexitet och hur de olika nyanserna av det mellanmänskliga spelet kan uppfattas på två helt olika sätt. Hon vill ju bara väl – eller hur är det egentligen?

Det är inte bara en gång som jag bokstavligen skriker ”Nej!” eller drar överdramatiskt efter andan när Åsa liksom inte kan låta bli att gräva sin egen familjegrav så att säga. Jag tänker emellanåt: ”Säg det inte!” (för nog lär man känna Åsa såpass att man vet vad som komma skall) och jodå, oftast har hon inget filter och allt tycks bara bubbla ur henne. I all välmening, eller?! Det är dessutom intressant hur författaren efterhand ger oss små ledtrådar och historien hela tiden fördjupas och bli allt mer komplicerad.

Detta torde vara en perfekt bokcirkelbok för här finns mycket att diskutera och inte minst kan jag känna så här i efterhand att jag skulle behöva en stunds bokterapi för att skaka av mig Åsa.

Författarporträtt: Anna-Lena Ahlström
Bokomslag:

Då så. Då kan jag sluta läsa.

Jag har uppnått mitt läsmål för 2020. Extremt ovanligt för undertecknad då vinterns mörker brukar påverka min läslust negativt. Jag hoppas verkligen att mitt läsflow håller i sig ett tag till. Pandemin har fått mig att vända mig till fiktionens värld – jag har läst och lyssnat på böcker och svullat serier. Det som dock blivit påverkad negativt är min skrivlust och därmed har denna lilla blogg blivit högst försummad. 

Jag har inte bara läst. Jag har läst en jäkla massa bra böcker. Om jag ska välja att lyfta fram några lästips till er så blir det månne följande:

Rodham av Curtis Sittenfeld (recension på gång) 
Ödesmark av Stina Jackson 
Widow Basquiat: A Love Story av Jennifer Clement
Queenie av Candice Carey-Williams
Historieläraren av Matt Haig
Himmel över Alaska av Kristin Hannah
Min älskade älskling av Gabriel Tallent
Nådastolen av Elizabeth Hartley Winthrop
Olsebol av Marit Kapla

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Den sista och avslutande delen Sen for jag hem gör mig inte besviken. Sidorna dryper av ångest och mörker. I Sen for jag hem har janakippos tvillingbror dött och hon är ensam kvar på kippogården. Hon måste nu hitta sin plats, sitt hem och sig själv i en värld utan sin bror. I hemlighet har hennes dotter skickat några av hennes lerfigurer till ett galleri i Stockholm. jana får chansen att ställa ut sina alster och hon tar denna chans.

Stockholmsvistelsen för henne så småningom till en ö i Bohuslän. Om det är något som jag är ett uns misstrogen mot är det att vi inte får mer av det norrländska mörkret, men detta är janas sökande efter sig själv, så Smirnoff är förlåten. Och tilläggas bör att även den bohusländska skärgården bjuder på ogästvänlighet och enstöringar.

Personligen är del två Jag for upp med mor min absoluta favorit, men med det sagt så är hela trilogin helt fantastisk! Jag är smått avundsjuka på er som ännu inte läst dem och har denna enastående och unika läsupplevelse framför er.

Läs även min recensioner av: Jag for ner till bror och Jag for upp med mor.

 

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Jag lyssnade på Russells debutroman och den drog snart in mig i mörkret och jag kunde inte sluta. Den väcker så många tankar och känslor.

Romanen handlar om Vanessa som lever ett tämligen vanligt liv. Mitt under Metoo-rörelsen 2017 läser hon i tidningen om en lärare som har förgripit sig på sina elever. En av flickorna har trätt fram och berättat om sina upplevelser. Läraren visar sig vara Jacob Strane – samma lärare som Vanessa haft ett förhållande med som ung. Strane tar kontakt med Vanessa och Vanessa slungas obarmhärtigt tillbaka till sin egen skoltid på internatskolan. Vanessa står inför ett till synes omöjligt val: förbli tyst och fortsätta leva i tron att förhållandet med Strane var frivilligt och att han är hennes livs stora kärlek eller att tvingas omdefiniera sig själv och sitt förflutna. Är det möjligt att mannen hon älskade som tonåring – och som bedyrade sin kärlek till henne – kan vara något helt annat än vad hon alltid har trott?

Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna. Det är smärtsamt att läsa hur Vanessa förnekar sin historia in i det längsta för såväl henne själv som inför andra. Det är en mörk läsning, som inte lämnar någon oberörd.

Det är ett tag sedan jag läste den, men det är en bok som förföljer mig och jag kan inte sluta att tänka på den. Min mörka Vanessa väcker frågor kring samtycke, förövare och offer och skildrar på ett trovärdigt sätt grooming. Att följa den vuxna Vanessas uppvaknande är smärtsamt. Riktigt smärtsamt.

Romanen är visserligen fiktion, men författaren som har arbetet med romanen i över 20 år inspirerades av sina egna upplevelser som tonåring. Russell skriver själv på sin hemsida: ”I believe novels can help create space for readers to unpack and talk about sensitive or difficult topics. My greatest wish is that My Dark Vanessa will spark conversation about the complexity of coercion, trauma, and victimhood, because while these stories can feel all too familiar, victims are not a monolith and there is no universal experience of sexual violence.”

Författarporträtt: Elena Seibert
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Pojke slukar universum av Trent Dalton

Elis är pojken som slukar universum. Hans pappa har lämnat familjen, hans mamma knarkar och hamnar så småningom i fängelse och hans styvfar är heroinhandlare och blir en dag bortförd av knarkkungen Tytus Broz hantlangare. De enda pålitliga personerna i tolvåriga Elis liv är Slim, en ökänd brottsling med nationellt rekord i flest fängelserymningar och den tyste brodern August som skriver meddelande i luften istället för att prata.

Pojke slukar universum är Trent Daltons debutroman. Han är dock van skribent och prisbelönt journalist i Australien där han ofta skildrar de australiska förorterna med våld, droger, brottslighet och tragedi. Han förstod dock så småningom om att den mest gripande berättelsen fanns i hans egen mammas livshistoria, vilket delvis blev den här romanen.

Elis livsdröm är att bli kriminalreporter, men livet utmanar ständigt den unga Eli. Han vill rädda mamman, hitta styvpappan Lyle och inte minst sätta dit Tytus Broz. Och när och varför slutade storebror att prata? Vem är det som ringer i den röda telefonen i Lyles garderob?

Det tar ett tag innan jag kommer in i berättelsen, men när jag väl gör det så svävar man bara iväg i berättelsen om pojken som slukar universum. Daltons delvis självbiografiska roman handlar om syskonskap – älskar Eli och Augusts kärlek till varandra – trassliga familjerelationer och om osannolika vänskaper – inte minst den mellan Slim och Eli. Det blir såväl en spänningsroman som relationsroman och en dust av magisk realism. Eller hur är det egentligen?

Med ett målande och sprakande språk berättar Dalton om det mörkaste: om trasiga människor, bostadsområden i förfall, om droghandel och våldet som följer med den samtidigt som han berättar om det ljusa – om hur kärlek och vänskap ändå betyder mest. Pojke må sluka universum, men kvinna slukar boken.

Författarporträtt: Lyndon Michielsen

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun

Sommaren 1990. Världshälsoorganisationen (WHO) tar i maj bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar (japp inte förrän dess). Flera attentat mot flyktingförläggningar sker i Sverige, bla i Mariestad och Motala. George Bush skickar soldater till Persiska viken. Och Sinéad O’Connors Nothing Compares 2U – som blev något av ett soundtrack över mitt liv tonårstrassliga liv – gick på repeat i mitt tonårsrum, som fylldes av tonårsångest, hjärtekross och av övertygelsen om att jag aldrig skulle få uppleva Kärleken. Det är en period i mitt liv som jag inte önskar åter, men jag tänker på den vid flertalet tillfällen när jag läser Jonas Brun Ingen jämfört med dig, i vilken O’connors låt också är ledmotiv.

Ingen jämfört med dig kvalade in på min lista över de mest oförglömliga läsupplevelser under 2019, men jag kom mig aldrig för att skriva om den. Men nu när vårt tema ”Människor emellan” uppdagades på Kulturkollo var det äntligen dags att skriva om den.

Klicka dig vidare här så kan du läsa hela recensionen av Ingen jämfört med dig av Jonas Brun. 

Författarporträtt: Sara Mac Key
Bokomslag: Eva Wilsson

Osebol av Marit Kapla

Journalisten Marit Kapla är uppvuxen vid Klarälven, i Osebol i norra Värmland, men har precis som många andra flyttat från landsbygden och bor sedan slutet av nittiotalet i Göteborg. Hon märker så småningom att debatten om landsbygd kontra stad blir allt mer intensiv och ”att Osebol, och platser som Osebol, mer och mer blivit dunkla platser som färre vet något om”. Kapla fick då idéen om att skriva om sin hembygd. Hon har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn. Jag kan konstatera att jag har läst en hel del böcker under 2019 som har landsbygden i fokus, till exempelvis Nina Wähäs Testamente, Stina Jacksos Silvervägen och inte minst Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor

Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text. Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Låt dig vaggas in i människoödena och stanna upp och fundera kring det lästa.

Det är mystiskt här
och omväxlande.
Varje dag ser det annorlunda ut.
Man har Klarälven
och man har berg.
Det blir en helt ny vy varje dag.
Om man åker åt det hållet
eller det hållet
ser man hela tiden
hur vackert det är.
Att det är hårt här
så grovt
det tycker jag är attraktivt.
Jag vill ha den grovheten.
Jag vill ha rå natur.
Om man är rädd för det
ska man inte vara här.

Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén känns – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag är djupt fascinerad över hur Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna.

Ljudboken är en författarinläsning, som var inläst på samma sätt som man läser lyrik. Långsamt, eftertänksamt och med aktning där pauserna ibland säger lika mycket som texten i sig. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ.

När denna kontemplativa känsla infinner sig så drabbas jag av ett vemod. Och jag finner mig själv tänka en hel del på döden. På livet. På förgängligheten. Alla dessa flyktiga liv – mitt liv – som bara blir ett andetag, en bris i mänsklighetens historia. I Kaplas text får dessa andetag bli en del av oändligheten.

Det är så himla fint att höra alla dessa historien från den lilla bygden. Om migration, återvändare och om de som aldrig lämnade. Vi får ta del av skogsbruket, älven, om att bli gammal och om att jobba inom hemtjänsten eller som frivillig brandman och som lärare. Vi får följa när byskolorna läggs ner, älgjakten som blir allt mindre och om vargen som blir allt fler. Det blir helt enkelt en hel kör av liv.

Det finns en sak
som är intressant med Osebol
som jag inte har tänkt på
förrän nu.
Hade det här varit
vilken flod som helst nere i Europa
så hade samhällena
vänt sitt ansikte neråt floden.
Haft en liten hamn.
Här är det tvärs om.
Här har man varit
rädd för älven alltid
med översvämningar och grejor.
Husen har ansiktena mot vägen
i alla samhällen
och så kommer åkrar och ängar
och så kommer buskage
och längst, längst bort
kommer älven.

Det är berättelse om vår samtid, om det förflutna och är en helt fantastisk text. Och jag är inte – längre – alls förvånad att det blev Augustpriset. Läs den! Lyssna på den! Snälla, bara gör’t!

Augustprisets jurys motivering:

”Med osviklig känsla och respekt skapar Marit Kapla ett helt universum av sitt litterära reportage om Osebol. Enskildas vittnesmål blir till lyriska sånger där olika röster varvas. Talet om platsen speglar både smärtsam förändring och oviss framtid. Glesbygdens och världens öden gestaltas genom livet i en värmländsk by.”

Författarporträtt: Trinidad Carillo
Bokomslag: Eva Wilsson

Nådastolen av Elizabeth Winthrop

I Elizabeth Winthrops Nådastolen får vi följa flera berättarröster i en liten stad i Louisiana. Alla är på något sätt sammankopplade med Willie Jonas.

18-åriga Willie sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar sin avrättning som ska ske vid midnatt. Han har blivit anklagad och fälld för att ha våldtagit en ung vit kvinna. Stolen som kommer avsluta hans liv är på väg i en lastbil. I bilen sitter en fängelsevakter och en fånge vars uppgift är att transportera stolen till avrättningsplatsen och färdigställa den inför det ofrånkomliga slutet.

Vi får också följa en far – Willies far – som förtvivlat försöker frakta en gravsten till kyrkogården där Willie ska få sin sista vila. Åklagaren som fick Willie dömd sitter på sitt kontor och reflekterar över rättegången och dess utgång samtidigt som hans unga son försöker greppa världen och dess orättvisor. Hade Willie fått en annan dom om han var vit? Hade han ens blivit fälld? Dessutom får vi bland annat möta det gifta paret Ora och Dale, som tillsammans driver en bensinmack, som ligger ödsligt i en vägkorsning. De har någonstans slutat att kommunicera med varandra och har båda sorg och hemligheter att bära och vars öden så småningom kommer att förenas med Willie Jonas.

Inga årtal nämns men det förekommer en del tidsmarkörer som till exempelvis när krigsfartyget USS S-44 sjönk, vilket är 1943. Berättelsen är alltså förlagd till sydstaterna på 1940-talet. Rasismen satte stor prägel på samhället och människorna däri, vilket blir central i hela den här historien.

Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. Den här boken kommer följa med mig länge.

Men för det mesta drömmer han om små saker, som hur det känns att ha en sticka under tumnageln eller att rita cirklar i jorden med nakna tår, eller att springa baklänges för att fånga en boll som kommer flygande med en bländande sol bakom sig och hur det då känns precis som att man ska falla omkull, små detaljer som får sömnen att kännas mer som liv än vakenheten gör. Att vara vaken är enbart att existera. Att vara vaken är en väntan på döden, en väntan på att det som pågår ska börja kännas verkligt.