Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

När du ständigt avbryter läsningen för att ta foto på sidorna, då vet du att du har en bra bok i handen. Så var det under läsningen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Rich boy. Författarens språkliga finess och hur hon med några få enstaka ord kan fånga in en hel värld av känslor får mig att mysrysa av välbehag. Ringskog Ferrada-Noli har ett dynamiskt språk – fullt av energi och rörelse som emellanåt bryts av korta meningar, till och med bara något ord för att sedan ta full fart igen. På samma sätt är kompositionen – texten sveper ut i långa kapitel och bryts emellanåt av korta – bestående av en eller enstaka meningar. Ja, som ni säkert förstår går jag igång på detta.

Rich boy spänner sig över hela nittonhundratalet och skildrar livet för tre generationers kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Där det främst är de två senare som du får följa. Gully syns dock i såväl Marianne som Annikas del och du fortsätter på så vis att utforska alla kvinnorna oberoende på vem fokus ligger. 

1963 fick Marianne vad man i dag skulle kalla anorexi. Sjukdomen kallades så då också, eller anorexia nervosa. Detta nådde varken Gully eller Marianne, då Marianne inte fick någon diagnos, eftersom hon inte sökte för den.
Sjukdomen var underbar. Den var något Gully och Marianne kunde förenas kring. Den innehöll en kvinnlighet som Gully kunde acceptera, respektera och nästan beundra. Gully var stolt över Marianne. Den erbjöd personligen för Marianne, att inte vara beroende, utan att äga något. Hon hade allt, utan att ha något. Det passade Marianne. Allt hon behövde göra var att säga nej.

Det är så mycket smärta som går i arv mellan kvinnorna och historien tycks obemärkt upprepa sig. Marianne har en borgerlig uppväxt vars familj går under när fadern dör. Hon väljer att läsa till psykolog och träffar därigenom sin man Kaj. Han är karismatisk till en början men blir allt mer våldsam. Dessutom drabbar en stor tragedi den lilla familjen, vilket får Marianne att gå in i en djup depression.

Annika är Mariannes dotter, som i sin tur bär med sig djupa sår från sin uppväxt. Efter en separation ramlar hon ner i mörkret och tvingas skrapa samman spillrorna av sitt gamla jag. När hon är ensam kvar hinner de gamla demonerna ikapp henne och hon tvingas således också att möta sitt förflutna.

Vad bryter ner en människa? Man börjar med det yttre. River bort kringbygget. Som ett gammalt klistermärke med bleknad text på, pillar man. Det blir rester kvar, men under det finns ett annat klistermärke, så man river bort det också.
Kvar finns smärta utan konturer. Den bara finns. I morgonens mörker förstår man ingenting. Man ligger i en säng. Utanför rutan är det becksvart.

Alla kvinnorna ser sig som feminister, men faller hårt när verkligheten drabbar dem. Det är på några sätt lättare att vara kvinna på tvåtusentalet och på andra sätt har det blivit svårare. Det som förenar kvinnorna är att de famlar i hur de ska manifestera denna feminism och att livet, ja, helt enkelt inte alltid blir som man föreställt sig det.

I ryggen fanns den vanliga skräcken som var synkroniserad med mörker och det biologiska underläget i att vara kvinna. Annika mimade benådelser så att hon skulle vara beredd när överfallet kom. Min bror har dött, formade hon i en tyst mening. Ingen våldtar väl en med sorg. Jag är gravid, sa hon också ljudlöst. Fast svaghet kan ju vara en fetisch, kom hon på. Skräcken började om.

Rich boy handlar om trauman och där tragedierna såväl förenar som ökar avståndet mellan kvinnorna. Den handlar om moderskap – om trasiga mammor och vilsna barn. Och Ringskog Ferrada-Noli har en skärpa och förmåga att skilda detta och låta oss träda in i mörkret och se det komplexa. Det komplexa med att leva och i att vara kvinna – då som nu.

Författarporträtt: Josefine Bäckström
Bokomslag: My Zachrisson

Annonser

Vända hem av Yaa Gyasi

Så mycket att säga, så få ord att finna. Vända hem av Yaa Gyasi är på många sätt en fantastisk debut, men svår att skriva om. Kompositionen är såväl lysande som frustrerande begränsande. Men mer om det senare.

Med fjorton olika berättarröster skildrar Gyasi 1700-talets slavhandel och dess konsekvenser för de generationer som följer fram till nutid. Boken inleds med berättelserna om de båda ghananska systrarna som ovetandes om varandras existens och vars liv tar en vändning som ingen av dem kunnat förutspå. Effia blir bortgift till en engelsk man som bor i den borg som för många blir den sista utposten innan de tvingas ut på det stora havet som skiljer den afrikanska och amerikanska kontinenten åt. Systern Esi sitter, trots sin privilegierade uppväxt, fängslad i samma borg i väntan på att säljas till slav och färdas över det stora havet. Livet i den mörka fängelsehålan är väldigt grafiskt skildrad, vilket är svårt att värja sig ifrån. Det är mycket stark inledning där Effia och Esi är så nära men ändock så långt ifrån varandra.

Vända hem börjar med de båda systrarna och i följande kapitel får du höra rösterna från deras ättlingar där Atlanten skiljer dem åt. Detta får effekten att du ser människan. Det är så lätt att göra kollektiva berättelser av historien och med det avhumaniseras historien. Vi har alla – förhoppningsvis – läst om 1700-talet slaveri och slavskeppen som transporterade tusentals människor över Atlanten, men vi läser det som en kollektiv historia. Här får du namn, identitet och en historia för dessa människor – både för dem som tvingas iväg och hos dem som stannar kvar. Och hur slaveriets konsekvenser syns än idag.

Jag gillar särskilt delen som följer livet i Ghana, då jag som historieintresserad har varit något mer insatt i historien som skedde på andra sidan Atlanten. Vad händer med dem som stannar kvar? Hur länge bär man skuld? Hur många generationer går innan vi kan svära oss fria? Det är många tankar som väcks i Vända hem. Esis ättlingar är såklart också intressanta att följa genom inbördeskrig, slaveriets förbud och medborgarrättskamp.

Det jag har att invända emot är såväl bokens styrka som svaghet och det är kompositionen. Idén med att följa generation efter generation är väldigt effektfullt, men något händer under läsningens gång. Varje historia är i sig såpass intressant att du vill veta mer och dessutom blir kapitlen också något kortare ju närmare nutid du kommer så den där personliga anknytningen hinner inte riktigt skapas till karaktärerna. Tänk vilken research som ligger bakom?! Tänk vilken fantastisk romanserie det kunde ha blivit där karaktärerna och dess historia fått bre ut sig och få den plats som den förtjänar.

Vända hem är – trots detta – en oerhört stark historia och så väl skriven att jag antagligen kommer att tipsa om dem till alla som ber om det. Läs, läs, läs!

Författarporträtt: Michael Lionstar
Bokomslag: Sara R. Acedo

 

Memorys bok av Petina Gappah

Petina Gappah är författare från Zimbabwe men bor idag i Genève där hon är verksam som advokat på en internationell organisation. Jag har tidigare läst hennes novellsamling Sorgesång för Easterly, vilket var hennes litterära debut (2010) men den har förblivit obloggad. Memorys bok är den andra boken som jag läst som en direkt följd av tipsande från fellow boknördar på lästreatren i Varberg. Denna gången var det Linda, som lockade mig till läsning.

Memory är en ung kvinna som sitter i dödscell i kvinnofängelset i Harare, Zimbabwe. Hon skiljer sig från sina medfångar på flera vis – hon är bildad och därmed privilegierad, och hon är albino. Dessutom är hon den enda av dem som är dömd på mord. Mord på Lloyd Hendricks, den vite man som tagit hand om Memory sedan hon var liten. Lloyd Hendrick, som är den man som hennes föräldrar sålde henne till som nioåring.

Memorys bok är Memorys egna tankar och minnen som hon nedtecknar i en anteckningsbok. En samling minnen som hon hoppas kommer att ge henne upprättelse samtidigt som att det är hennes sätt att bearbeta allt som har hänt henne.

Från början är det en tämligen distanserad Memory vi får möta, men allt eftersom öppnar hon upp sig allt mer. Hon berätta om att växa upp med en psykiskt sjuk mor, en far som hon beundrade och om att växa upp som albino i ett samhälle där folktron fortfarande är högst närvarande. Barndomen och inte minst den ekomiska transaktionen mellan Lloyd och hennes föräldrar har präglat henne djupt.

Memorys bok handlar om familjehemligheter, om utanförskap och identitet. Men också om klass och ras och hur Memory utmanar sterotyper då hon vid en snabb blick kan tas för vit. Hon möter också rädsla och människor som är övertygade om att hon besitter magiska förmågor eller att hennes hudfärg är ett straff riktat mot familjen. Jag berörs mycket av Memorys historia, inte minst om de minnen från hennes barndom när hon fortfarande bodde hos föräldrarna.

Petina Gappah låter oss på ett lågmält och intressant sätt bena upp vad som egentligen har hänt Memory och visar både för oss och för Memory själv hur förrädiska minnen kan vara. En såväl fin som tragisk historia som går direkt in i hjärtetrakten.

Författarporträtt:  Marina Cavazza
Bokomslag: Sara R. Acedo

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Här sitter jag och försöker finna rätt ord för att beskriva Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton. Ord som enastående, fantastisk och fenomenal dyker upp och ja – i brist på stilistiskt mer spännande beskrivning – får jag säga just det: den är enastående, fantastisk och fenomenal.

Lucy Barton ligger på sjukhus i sviterna efter vad som torde vara en enkel operation. När hennes mamma, som hon inte har talat med på många år, kommer på besök påbörjas ett trevande samtal för att se om det finns en väg tillbaka till varandra.

Elizabeth Strout skildrar den komplicerade kärleken mellan Lucy och hennes mor. Strout har en enastående förmåga att skildra relationer och med små medel får mig andlös och sorgfull. Texten är sparsmakad men känns på djupet. Det finns så mycket osagt mellan de båda kvinnorna, så mycket frustration och ilska, men också kärlek, som bubblar under ytan.

Kommer jag att läsa mer av Elizabeth Strout? Definitivt! En författare som sätter mig rakt ner i ett rum fyllt av ångest, frustration, men också kärlek. Boken och samtalen mellan Lucy och hennes mor berör så mycket – fattigdom, åttiotalets AIDS-epidemi, övergrepp och krossade drömmar och äktenskap.

Författarporträtt: Leonardo Cendamo
Bokomslag: Sara R. Acedo

Spegelstaden av Justin Cronin

Som jag har väntat. 2012 läste jag Justin Cronins Flickan från ingenstans och 2013 De första tolv. Sen gick åren. Nu – äntligen – har jag läst den avslutande delen i den dystopiska Passagetrilogin Spegelstaden.

För att sammanfatta de närmare 2400 sidorna i trilogin citerar jag mig själv från recensionen av De första tolv: ”Den amerikanska staten får av en händelse nys om ett virus som förvandlar människor till blodtörstande vampyrer och gör (naturligtvis) ett försök att bemästra detta och skapa supersoldater. I ett topphemligt laboratorium infekteras tolv försökspersoner – de första tolv. De lyckas med experimentet, men det får katastrofala följder då de tolv bryter sig ut ur anläggningen. De första tolv (eller i ärlighetens namn de första elva) ödelägger snart landet genom att sprida viruset och skapar sig tolv stammar av vampyrer, eller viraler som Cronin kallar dem. Apokalypsen är ett faktum. De kvarlevande människorna samlas i flyktingläger och fortliknande städer och försöker i skydd av dagsljuset finna nya sätt att uthärda. Vissa vill bara överleva dagen, medan andra vill bekämpa ondskan.”

När Spegelstaden tar sin början har viruset spritt sig över världen och endast en liten spillra av mänskligheten har överlevt. Människorna lever i tron att viralerna tillhör det förgångna och börjar flytta utanför de skyddande murarna i de få kvarvarande städerna. Men – så klart – finns det viraler kvar som bara väntar att människorna åter igen ska bli lättåtkomliga byten. Även fadern – Noll a.k.a. Fanning – till de första tolv har överlevt. Hans hat gentemot Amy – flickan från ingenstans – och hans planläggande av den sista attacken – det sista slaget mot mänskligheten – har hållit honom i liv under många år.

Cronin kräver sin läsare då han har ett oändligt persongalleri och han hoppar mellan olika tidsåldrar. Men när du väl låter dig svepas med och slutar att kämpa emot kontrollbehovet så är det en riktigt mäktig läsning. Inte ens karaktärslistan i slutet hjälpte mig då det har gått så många år sedan del ett och två. Detta är dock en del av Passagen-trilogins storhet. Det är historien och inte personerna som står i centrum. Du får ta del av en värld som har gått under och hur mänskligheten pressas till ytterlighetens brant. Du får följa människans kamp i det såväl vardagliga som i det stora – mänsklighetens överlevnad. Och jag måste ge Cronin en eloge hur han trots allt lyckas binda samman hela historien och den röda tråden blir till slut hel. Karaktärer som du lärde känna i första delen återkommer i sista och du får äntligen de svar du trodde du skulle få i del två.

Precis som i de tidigare verken dras paralleller till bibeln – inte minst genom att arken har en central roll i Spegelstaden. Men kommer den att leda till vår undergång eller räddning – det låter jag dig själv upptäcka. För övrigt kommer böckerna att bli TV-serie under året, men missa inte att läsa denna episka dystopi innan dess.

Om del två var något seg och något av en transportsträcka – helt enligt det oskrivna regelverket om del två:or – så slukade jag Spegelstaden. En sex år lång läsning har nått sitt slut och vilket slut det blev.

Bokomslag: Miroslav Sokcic

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Under Bokmässan bevistade jag prisutdelningen av Årets bok 2017 av Bonniers bokklubb och fick nöjet att erfara en med glimten i ögat bitter och högst underhållande andrapristagare. Tilläggas bör är att boken utsågs till Årets bästa svenska kriminalroman 2016 av Svenska Deckarakademin. Det tog mig dock ytterligare fem månader innan jag började läsa Störst av allt av Malin Persson Giolito.

Störst av allt är en rättegångsskildring i vilken du får följa Maja, som är anklagad och åtalad för att tillsammans med pojkvännen Sebastian ha planerat och genomfört en skolskjutning på Djursholms allmänna gymnasium. I denna skola möts elever från olika samhällsklasser och både Maja och Sebastian har högre socioekonomisk status än gemene man. En gruppering som sällan syns i den kriminella statistiken, men här hamnar mitt i en tragedi. Semir tillhör det andra socialekonomiska skiktet men gör allt för att passa in. Semir överlever också skolskjutningen och vittnar därom.

Det är Maja som berättar historien, men Sebastian Fagerman, son till den mycket förmögne Claes Fagerman är lika mycket huvudperson då Person Giolito bygger hans karaktär genom Majas ord. Sebastian som till ytan är den som har mest, men kanske är den som har minst när vi väl dyker djupare i historien.

Störst av allt utspelar sig nio månader efter dådet då flera elever och en lärare dödades. Enligt åklagaren är det Sebastian är den som skjuter medan Maja har hjälpt till. Vad som egentligen hände nästlas upp under läsningens gång. Tro inget annat – trots att du får följa en rättegång så är boken oerhört skickligt författad och du har väldigt svårt att sluta. Såväl både karaktärerna som historien är långt mer mångfacetterad än vad den till synes verkar. Språket är knivskarpt och rappt. Dialogen är så pass verklighetstroget att jag inte kan låta bli att fundera på hur mycket som Person Giolito har hämtat från sin eget liv som advokat.

Boken är dock inte enkom ett rättegångsdrama utan handlar lika mycket om skuld, skam, familjehemligheter och vänskap.

För övrigt kommer Störst av allt att bli Netflix första svenska originalserie. Den ser jag verkligen fram emot. För övrigt en gång till: jag läste denna precis innan Norra Latin och tro det eller ej det finns flera intressanta paralleller att dra, t ex hur lojaliteten dras till sin spets, de båda manliga huvudpersonerna har en hel del gemensamt och sist men inte minst relationerna mellan ungdomarna är fantastiskt skildrat.

Porträttfotograf: Anna-Lena Ahlström
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Väggen av Marlen Haushofer

Läsretreatets första utläsa bok blir Väggen av Marlen Haushofer. Denna bok. Denna bok som såväl bokvänner som förläggare uttryckligen tyckte att just jag skulle läsa. Så jag gjorde ju det. Och nu sitter jag här med dessa oklara tankar som snurrar och som jag här och nu ska försöka formulera. Ord som ”märklig”, ”fantastiskt” och ”tristess” blandas i en enda röra. En bok som helt klart hade behövts pratas ut med andra, men nu sitter jag här och försöker reda i det hela själv.

Väggen har kommit att bli en modern klassiker och gavs ut första gången 1963. Den handlar om en kvinna som följer med släktingar till en jaktstuga i alperna. Släktingarna ger sig iväg till staden och kvinnan är fortfarande ensam när hon går och lägger sig. När hon vaknar dagen efter är hon dock märkligt nog fortfarande ensam. Hon går så småningom ut för att leta efter dem i närmaste by, men på vägen stöter hon på en genomskinlig vägg, som till synes är omöjlig att ta sig igenom. På andra sidan väggen är alla – såväl människor som djur – döda.

Själva boken är kvinnans egna ord som hon nedtecknar på baksidan av almanacksblad. Berättelsen som hon skriver ”för att hon måste, för att inte förlora förståndet”. Genom hennes egna ord får vi således reda på att hon tämligen fort anpassar sig till sitt nya liv och hon får så småningom sällskap av en hund, en ko och några katter.

Du som läsare får följa hennes hårda arbete och kamp för att kunna livnära både sig själv och sina djur genom årstidernas olika vedermödor.

Vad tycker jag då? Själva premissen – väggen – leder till så många tankar och funderingar. Är den verklig? Kvinnan finner sig fort – för fort? – till sin nya tillvaro och hennes tankar snurrar inte speciellt mycket kring väggen som mina egna gör. Själva handlingen – kvinnans redogörelse – är full av tristess och aldrig sinande vardagssysslor. Så den känslan finns också hos mig under läsningen -. ”det händer ju ingenting”. Och så plötsligt händer någonting – på flera sätt ett antiklimax – och du lämnas med än fler frågor. Låter jag ambivalent så är det en helt korrekt iakttagelse.

Ska jag sortera ner vad jag tänker så blir det nog på ett ungefär så här: själva läsningen i sig är en halvtråkig sak, men frågorna och tankarna som maler nu i efterhand är fantastiska. Det är väl det som urskiljer en bok från den stora massan. En bok som inte släpper taget om läsaren efter läsningen. Boken som väcker frustration för att inte få fler svar, som väcker existentiella tankar där det enda jämförelsematerial du har är du själv. Hur hade du själv reagerat i denna situation? Existerar livet som vi tänker oss det? Existerar väggen? Vad är livets mening?