Änkan av Fiona Barton

Vissa böcker gör att frustrationen river och skriker i kroppen och för att lätta på trycket så gör man ett halvlamt instagraminlägg. Vad jag då söker är bekräftelse. Medhåll. Att ”ja, så jäkla hemsk”. ”Så jäkla frustrerande”. ”Ja, jag förstår dig precis Fanny”. Denna mentala high five:en uteblir och jag sitter kvar med min känslostorm. Varför? Jag inser så småningom att det inte är så många av mina bokvänner som läst Änkan av Fiona Barton. I´m telling you: hallå vännen, du missar något!

ankanFör det är väl så här som litteratur ska vara?! Du ska känna – om du inte får spraka av glädje så vill du uppröras, förfasas och känna tårarna bränna. Barton får mig att känna hela spektrat av negativa känslor. Så till den grad att jag då måste ta en paus och instagramma att jag vill örfila upp hela bunten. Inte minst änkan.

Jean Taylors liv är i ärlighetens namn obehagligt alldagligt. Hon går i tron att hon är lyckligt gift med en lika alldaglig man: Glen. Jean är också obehagligt foglig (hittar inget bättre ord i skrivande stund) – hon har i stort sett inga egna åsikter om någonting och gör vad alla andra säger till henne att göra. Inte minst Glen.

Deras alldagliga vardagliga liv tar dock ett tvärt slut då Glen blir anklagad för ett brott så hemskt att det är svårt för läsaren att värja sig. Han anklagas för att ha kidnappat en liten flicka och förgripit sig på henne. Kanske till och med mördat henne, men på grund av en utredningsteknik miss under rättegången blir han frikänd. I allmänhetens och i den obarmhärtiga pressens ögon är han dock skyldig – ett riktigt monster, som är kapabel till oerhörd ondska. Jean vägrar dock att lämna hans sida och fortsätter att bedyra hans oskuld.

barton_akmslg_13039Bartons Änkan tar sin början då Glen har dött i en trafikolycka. Nu står hon – Jean – ensam kvar. Nu är hon redo att berätta sin historia. Är hon hunsad, tystad eller är hon rent av medskyldig? Eller är det läsaren som är så lättpåverkad? Kanske Glen är oskyldig? Kanske är Jean skyldig? Barton har skickligt skapat en historia som gör att du ständigt vacklar i din övertygelse – när du tror att du har kontroll på sanningen så sår hon ett frö om något helt annat och du fortsätter söka efter den på annat håll.

Missa inte känslan av att vilja hoppa in i boken och örfila upp änkan. Missa inte frustrationen, ilskan och äcklet. Låt dig förledas av Fiona Barton.

Flickorna av Emma Cline – fascinerande och skrämmande

flickornaIbland kommer de där böckerna som får en att uppfyllas av tusen biljoner (!) frågor, filosoferar, tänk om:ar, loopar tankarna och som väcker hela känslospannet; jag såväl fängslas, som skräms, som äcklas, som fylls av empati. Och som får mig att komma till insikt om min egen roll i hela spektaklet. Så hang with me trots långt inlägg (or don´t).

Emma Clines Flickorna är en sådan bok. Jag blev tämligen mållös när jag förstod att detta var hennes debut. Hon har ett språk, en ton som är få förunnat att ha hittat så tidigt i sitt författarskap. Hon skildrar också karaktärerna på ett oerhört intressant och moget (rätt ordval från en dilettant?) sätt där hon lyckas berätta en historia utan att ta fram stora fördömarpiskan – hon varken delar ut brasklappar eller förminskar.

Bakgrundshistorien är lika känd och skrämmande. Det handlar om Charles Manson och hans ”familj”, hans flickor, hans sekt och det som kommer att leda fram till det s.k. Tate-LaBianca-morden (då bl a den gravida skådespelaren Sharon Tate som var gift med regissören Roman Polanski mördades). Manson blev ondskan personifierad då det avslöjades att han var mannen bakom morden, men som inte själv närvarande utan fick sin ”familj” att utföra det bestialiska dådet. Manson och hans ”kraft” fascinerar och skrämmer och inom populärkultur han blivit något av ett fenomen då han dyker upp i såväl tv-serier, filmer, true crime-litt som nu i skönlitterär form. I Flickorna heter han dock Russel. Det som gör boken extra intressant är att det inte är Russel vi får följa utan hans flickor – kvinnorna som han omgav sig med och deras dragningskraft på den fjortonåriga Evie.

Evie Boyd är tonåringen som går under av tristessen i sitt eget liv, som söker efter mer än vad den lilla staden kan erbjuda. Hon vill ta avstånd från sina skilda föräldrar i allmänhet och sin traditionella kvinnofällehållna (nytt ord?!) och relationssökande mamma i synnerhet. I parken får hon en dag syn på några unga kvinnor med trassliga hår, lättsam ton och frihet i blicken som rotar i soptunnorna. De har ett magiskt skimmer runt sig trots sina smutsliga kläder och Evie kan inte sluta titta. De låter inte andra blickar bekomma dem och Evie ser i dem en frihet, en distans, en nonchalans till livet långt ifrån sin mamma. Nyfikenheten blir såklart total för Evie.

På vissa sätt förstod jag mamma senare. Att femton år med pappa hade skapat tomrum i hennes liv som hon försökte lära sig att fylla, som en strokepatient som på nytt måste lära sig orden för bil och bord och penna. Mammas blyga sätt att betrakta sig själv inför spegelns orakelsvar, kritiskt och förhoppningsfullt som en tonåring. Hur hon sög in magen för att dra upp gylfen på sina nya jeans.

När hon några dagar senare stöter på dem igen får hon följa med till den ranch där de bor tillsammans med Russel. Den karismatiske Russel som trollbinder alla i sin omgivning. Det är ett klokt val av Cline – kan jag tycka – att låta huvudkaraktärer vara en person som rör sig i utkanten. Hon hör inte riktigt till, men är ändå så nära. Evie är den observerande nykomligen. Hon som vill vara som dem. Hon som vill tillhöra flickorna.

Jag väntade på att få veta vad som var bra med mig. Senare skulle jag undra om det var därför det var så många fler kvinnor än män på ranchen. All den tid jag ägnat åt att göra mig redo – alla artiklar som tutade i en att livet bara var ett väntrum tills någon upptäckte en – all den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva.

Kvinnoporträtten är oerhört spännande. Jag kan som läsare känna Evies fascination av flickorna. Suzanne är en komplex själ som väcker ambivalenta känslor hos Evie och läsaren och du blir onekligen väldigt nyfiken på hennes bakgrund. Det är Suzanne som gör att Evies dras till gruppen likt galaxernas dragningskraft – osynlig men ändock väldigt pågaglig. Det är Suzannes fascination av Russel som gör att Evie dras till honom. Jag skulle vilja påstå att det snarare är Suzanne och inte Russel som är den person som Evie inte kan vara utan.

Jag kunde inte förklara det för mig själv, hugget när jag tittade på henne. Hon tycktes lika besynnerlig och vild som blommorna som slår ut i flammande explosioner vart femte år, vars prunkande, stickande retning nästan var samma sak som skönhet. Och vad hade hon sett när hon tittade på mig?

Friheten som från en början lockar Evie visar sig dock vara ett fängelse där flickorna är totalt beroende av sin ledare, vilket hon själv inte ser. Evie sökte en värld långt ifrån sin egen och mammas mentala fängelse, men såg inte att flickorna på ranchen var minst lika – om inte mer – beroende av sin man. Ingen av dem är fria.

xa601xru57482e95cc7ea451922587Det är ju något som kittlar – jag skäms, ja – men nyfikenheten är påtaglig i dessa true crime-tider. Vad är det som fascinerar? Kunde jag ha blivit en av dem? Skulle jag gjort som dem? Ohjälpligt drar jag trådar till min läsning av Micael Dahléns Monster, i vilken du får möta fem kända mördare (däribland Charles Manson) och som bidrog till ett skrämmande uppvaknande hos undertecknad; Under läsningens gång kröp det sakta in under skinnet på mig – insikten att jag och min nyfikenhet var en kugge i detta ruggiga spel då jag faktiskt köpt och läst boken om dem. Jag valde därför bort att skriva ett inlägg. Jag blev skrämd av min egen fascination. Men att bli fascinerad av att läsa om manipulativa mördare är självklart (puh!) inte i närheten av söka upp och idoliserar en (men, men nyfikenheten balanserar hårfint till hur kvinnorna dras till dessa män och dess skrämmande karisma).

Mord säljer. Mördare säljer. David Berkowitz a.k.a. Son of Sam vann sådan berömmelse och tjänade så stora pengar efter att han åkt fast att det stiftades en lag i hans namn: ”The Son of Sam Act” för att förhindra att mördare kan tjäna pengar på sina brott. Varumärket Charles Manson genererar uppenbarligen fortfarande många dollar. Det säger något om vår tid. Cline gör dock Russel bara till en bifigur i den här historien – det är inte själva mordet som är i centrum – utan flickornas, kvinnornas situation. Den säger mer om om vår tid, om deras tid, om kvinnornas tid än det fruktansvärda brott som är ett sidospår i historien.

Vad är det för mekanism som kör igång för att en person ska få den dragningskraft som Russel får? Hur medvetet manipulativ är han i alla situationer? Vad är det som saknas hos alla dem som dras till honom? Vad är det de kan se i honom och inte hos någon annan? En människa som styrde ”sitt folk” med såväl kärlek (i dess allra förnedrades form) som skräck och i kombination med ett kontinuerligt drogrus. En fanatisk lojalitet som är svår att förklara och svår att förstå. Jag som står utanför ser hans vidrighet, hans maktmissbruk, hans sjukliga fanatism, men de som lever med honom lever i en helt annan ytterlighet, en annan sanning.

”Du kommer att älska honom”, sa hon. ”Han är inte som någon annan. Allvarligt. Det är som att vara hög utan droger när man är nära honom. Som solen eller något. Så stor och vis.”

Historien är en stark kontrast mot den (efterkonstruerade?) flower power-tiden som vi vanligtvis får ta del av i populärkulturen då drogerna flödade lika mycket som kärleken och frihetskamper. Här tror de sig leva i detta ideal, men är i stället ett levande bevis på dess mörka verklighet: Alla i gruppen tog droger i vansinniga mängder – de verkade ständigt gå på ett drogrus som gjorde deras personligheter tämligen oberäkneliga, vilket Evie själv märker då Suzanne verkar förändras för varje gång hon möter henne och hur hon får parera och avvakta innan hon kan se hur hon kan närma sig henne. Deras verklighet ligger långt ifrån vår egen, men i deras värld helt sann.

Cline berättar om tonårslivet utan att döma, utan att ta på sig vuxenglasögonen. Evie är en arg och frustrerad ung kvinna men också en högst sexuell sådan. I Evie får hela känslospannet rum och hon söker efter något som hon inte själv kan sätta ord på. Hon verkar dock övetygad om att hon inte vill vara kvar i den värld där hon vet allt om sin egen pappa men han vet inte något om henne. Evie står med en fot i den oskuldsfulla barndomen och med den andra i den frånvarande vuxenvärlden. Eller är den frånvarande?  Är den så frånvarande eller om hela berättelsen är ur Evies perspektiv? Berättelsen är vad hon ser, vad hon upplever. Intet mer. Det finns liksom ingen avgörande händelse som gör att Evie tar steget bort från sin familj och till gården – hon glider medvetet dit sökandes.

Författarporträtt: Megan Cline
Bokomslag: Sara R Acedo

Missa inte Kulturkollo konfererar om Emma Clines Flickorna

Bad feminist av Roxane Gay

Jag blir så jäkla provocerad av Roxane Gays Bad feminist. Så förbaskat irriterad och på samma gång såväl fascinerad som avundsjuk (for the record: in a good way!). Jag blir så provocerad av att hon skriver exakt vad jag tänker. Jag tänker dock inte tanken på att sätta det på pränt, vilket gör att jag suckar av avund. Nu ska ni inte tro att jag har någon form av hybris här för nej, jag hade inte kunnat skriva som Gay och nej, jag har inte mycket gemensamt med henne. Men vi har det gemensamt att vi är kvinnor. Kvinnor som överpresterar för att vi just är kvinnor. Vi har också det gemensamt att vi är tämligen kassa feminister, men som Roxane Gay säger: ”Jag vill hellre vara en dålig feminist än ingen feminist alls.

badfeministEfter en längre tids lästorka – som start på vår Svensson-semester på en barnvänlig större stugby – valde jag att läsa Bad feminist. Jag sögs in direkt och skoningslöst för hon satte ju verkligen fingret på de där tankarna som far och maler. Boken är en samling essäer och tilltalet till läsaren är direkt, vilket gör att Gay är högst närvarande i texten. Jag väljer därför – och på grund av att texten väcker så himla många tankar – att läsa långsamt och eftertänksamt.

Boken är indelad i kapitel där Gay redogör sina tankegångar kring olika teman, såsom ”Kön & sexualitet” och ”Ras & underhållning” och hon diskuterar högt och lågt, smalt och brett – om scrabbletävlingsvärlden, om sexistiska låttexter, om våldtäktskultur m.m. Texterna är proppade med populärkulturella referenser och författaren skyr inte att erkänna att hon ser och läser filmer, tv-serier och böcker som torde vara off limit för en äkta feminist. Hon vältrar sig i trash-tv trots att hon vet att det är förfärlig kvinnobild som förmedlas. Hon läser Fifty shades-trilogin trots att hon vet att huvudkaraktärerna är högst tveksamma representanter för vår tid och att hon vet att texten har storslagna brister. För att göra kontexten något mer kontrastfylld så kan vi berätta att Roxane Gay är universitetslektor och har flertalet år av universitetsstudier bakom sig och undervisar numera i kreativt skrivande. Bilden av Gay blir tämligen komplex då hon är helt öppen med att hon vet bättre, men kan inte låta bli att ryckas med av underhållningsvärdet.

Roxane Gay problematiserar dock det hon ser, hör och läser och ifrågasätter bilderna som förmedlas och hon gör målande beskrivningar för oss läsare så att vi också kan se vad hon ser. Det här också här hon drar trådar till bad feminist – en dålig feminist – hon vet bättre men gör inte bättre.

Essäerna innehåller också en hel del om hennes haitiska bakgrund och den rasism som hon tvingas möta på daglig basis. Hon har nästan alltid varit den enda svarta studenten, vilket har satt henne i otaligt oönskade situationer, som att kallas den ”inkvoterade” av lärare och att ständigt stoppas av säkerhetsvakterna på universitetsområdet för att visa id-kort. Hon lyfter fram den stora avsaknaden av komplexa svarta karaktärer i populärkultur och visar flertalet exempel på hur stora svarta skådespelare får spela samma roll om och om igen.

Avslutningsvis – jag anser å det bestämdaste att ni alla borde läsa Roxane Gays Bad feminist och låt oss sluta döma varandras grad av feminism. Räds icke över formatet essä, då texterna är lika lättillgängliga som tankeväckande.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Bastion Studio Lab

Om jag var din tjej av Meredith Russo

Jag kämpar för att hitta de rätta superlativen här. Om jag var din tjej är både förkrossande hemsk och full av lyckoströssel på en och samma gång. Så jag går lite vilse i hur jag bäst ska ta mig an denna text.

Historien om Amanda och om hur hon blev just Amanda är väldigt gripande, fängslande och tidvis upprörande (med eftertryck). Jag drar efter andan på flertalet ställen – inte minst det fysiska och psykiska våldet är väldigt påtagligt. Det känns. Men det som får mig till tårar är de avslutande orden från författaren där hela historien hamnar i en än större kontext, där verkligheten gör sig påmind och att den tyvärr ibland är jämförbar med dikten. För det är dikt det här – det vill författaren påvisa – men mycket är också hämtat från henne själv och från personer i hennes omgivning.

om-jag-var-din-tjejOm jag var din tjej av Meredith Russo tar sin början på en illaluktande buss då Amanda flyttar från sin mamma till sin pappa. Så småningom förstår du att flytten är en nödvändighet då Amanda blivit utsatt för systematiska kränkningar och övervåld i sin gamla hemstad. Du förstår också att Amanda en gång har hetat Andrew och har genomgått en könskorrigering.

Hon får nu chansen att börja om och för första gången kan hon möta världen som ung kvinna utan att bli ifrågasatt och hånad. Hon blir för första gången förälskad och får vänner – en brokig skara, som också de har en del att dölja för sin omgivning kommer det att visa sig. Alla slåss de på ett eller annat sätt – på ett stort eller liten plan – att leva upp till eller inte leva upp till en icke självpåtagen självbild. Men hur kommer de att reagera – vännerna och pojkvännen Grant – när de får reda på sanningen?

Du får ömsom följa Amandas historia i nutid och ömsom hennes dåtid – Andrews kamp mot självhat och en oförstående omgivning. Hon bär också på sorgen att hon kan ha orsakat sina föräldrars skilsmässa. I sin mor har hon dock ett stort stöd och hon står vid sitt barns sida under hela processen. Fadern är dock både fysiskt och psykiskt frånvarande, vilket gör att de måste bygga upp en ny relation nu när Amanda flyttar till honom.

Om jag var din tjej har så många delar som jag älskar. Och fler kommer jag på nu i efterhand. Jag älskar att det handlar om en så ung transperson, vilket är synnerligen ovanligt. Författaren påpekar på slutet att det kanske främst är här som den tyvärr är orealistisk – det är få unga personer som får genomgå könskorrigering så problemfritt som Amanda tycks ha fått. Men det har ingen större påverkan på den gripande historien – känslorna, utsattheten och konflikterna är säkerligen liknande oavsett ålder. Jag älskar också att det finns så intressanta bikaraktärer – Bee, som är en normbrytande tjej på flera vis och Anna, som försöker leva upp till sina högreligiösa föräldrars förväntningar och du har Grant, som kämpar för att dölja saker från omvärlden och från Amanda.

Även om jag kan tycka att det emellanåt blir lite för rosa bomullstuss då amerikanska ungdomsböcker och filmer måste inkludera baler och shoppingrundor i grupp inför denna, men nu i efterhand funderar jag inte på om det är så att det kanske är just det Amanda vill ha. Det typiska. Det som alla andra tjejer (maybe not, men ändå!) får. Skratta med tjejkompisarna i omklädningsrum, dansa tryckare med killen och dricka söt bål. Kanske är det så. Kärlekshistorien kan också bli aningens söt. Men den kanske också behövs för att väga upp och kontrasteras mot allt det hemska. Och på tal om kontraster, så är det oerhört effektfullt att låta historien utspela sig i en småstad i den amerikanska södern, mitt i bibelbältet.

Så bryr jag mig om det blir lite för fluffigt? Nej – just go for it! Russos bok är trots allt så oerhört bedårande och hemsk på en och samma gång. Till bredden fylld av tragik men lika mycket med romantik. Och så oerhört viktig!

Missa inte Kulturkollo konfererar: Om jag var din tjej

Författarporträtt: Chris Anderson
Bokomslag: Elizabeth Dresner, Eleine C. Damasco

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

Alltså det finns så himla mycket fint att säga om Oceanen vid vägens slut, men jag måste få ur mig det här först: sjuåring, hål i foten, mask, dra ut – den scenen! Det absolut äckligaste jag läst på länge. Vidrigt! Det finns så himla mycket fint att säga om den, men det som cirkulerar i mitt huvud är just den scenen. Men så – nu är det sagt. Låt oss prata om resten av boken.

9789163879579På väg till en begravning bestämmer sig en man för att ta en omväg och hamnar vid ett gammalt hus och en damm. Just vid den här platsen för fyrtio år sedan förändrades hans liv för alltid. På den tiden var dammen inte bara en damm, utan en hel ocean – i alla fall i Lettie Hempstocks ögon – grannflickan som bodde i det gamla huset tillsammans med sin mor och mormor. Det är en tämligen dramatiskt inledning på historien om den sjuåriga pojken. Hans kattunge blir påkörd, den inackorderade mannen hittas död i familjens bil och den märkliga barnflickan Ursula Monkton utsätter pojken för alla hemskheter man kan tänka sig som sjuåring.

Det här är berättelsen om en pojke vars barndom tog slut våren då han fyllde sju år. Det var våren då gruvarbetaren inackorderades och då familjen tog hjälp av barnflickan Ursula Monkton. Det var våren då pojkens världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Mellan pojken och Lettie växer en stark vänskap fram, vilket kommer att få en avgörande betydelse i historien. Tid och rum är i obalans, magiska inslag blandas med realism och det är inte helt klart för läsaren vad som verkligen händer eller vad som pågår i pojkens huvud eller för den delen vad som är dröm eller verklighet. Du får bara ge dig hän i sagan… eller är det en saga?

Oceanen vid vägens slut är svår att genre- och åldersbestämma. Innan du börjat kanske du tänker att den är en barn- eller ungdomsbok, men i takt med att du sjunker in i historien så tror jag minsann att jag skulle säga att det är en vuxenbok alt unga vuxna. Det är en mörk historia där den hårda vuxenvärlden står i djup kontrast till barnens. Gaiman har ett särdeles intressant språk, men det kräver sin läsare trots att du vid första anblicken kanske lurades av formatet  – en magisk saga. Det är mörkt, dunkelt och mycket av historien går att finna mellan raderna. Det är en sjuårings uppfattning om världen med dess kamp mellan gott och ont. Vad som är hela sanningen står utanför vår tankekontroll, utan vi sveps med i den värld som målas upp av denna sjuåring.

Låt dig svepas med! Det är en häftig läsupplevelse.

Författarporträtt: ”Neil Gaiman” av Stanislav Lvovsky
Bokomslag: Adam Johnson

Andra som läst: Bokblomma, Och dagarna går och Bokgalleriet

Familjen jag hade av Bill Clegg

I ett ögonblick – natten före hennes dotters bröllop – slås June Reids liv sönder. I ett ögonblick förlorar hon allt. Hon förlorar sin dotter, sin pojkvän, sin f.d. make och sin blivande svärson. Förtvivlad sätter hon sig i sin bil och kör – till synes – utan mål, men hamnar till slut på ett motell där dottern en gång bott på en av sina resor. June är dock endast en av många berättarröster i Bill Cleggs Familjen jag hade. Du får bland annat följa pojkvännens mor, paret som äger motellet, en städerska och en pojke. Alla som på något sätt berörs av eller har samband med det som hände den natten.  Rösterna blandas och fram träder en historia som handlar om hemligheter, sorg, kärlek, rasism, skuld och tragedi.

familjenjaghadeBill Cregg är till vardags en litterär agent som romandebuterade förra året med Familjen jag hade (Did You Ever Have a Family) och vilket genomslag boken har fått! Den har rosats av kritikerna och nominerats till både Man Booker Prize och National Book Award 2015. Idag – närmare bestämt kl 19.30 besöker han Internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm. Jag hade gärna varit där om jag bott något närmre hufvudstaden.

Jag kände tämligen direkt att detta är en bok som bör läsas långsamt och kännas in. Den berör mig på djupet – jag ska erkänna att jag var ganska oförberedd då jag inte läst in mig på boken innan läsning, vilket förhöjde läsupplevelsen antar jag. Jag finner mig vid flertalet tillfällen att sitta och fundera på de stackars människorna och hur jag själv hade reagerat om jag fann mig själv i deras värld. Det är en stillsam historia som berättar om ett känslomässigt förödelse.

När jag väl nu i efterhand läser mig in på boken så dyker ord som ”mästerlig” och ”briljant” upp och banne mig om jag inte håller med. Författarens val av komposition är avgörande för historien och hela läsupplevelsen. Han låter en person i taget ge små glimtar av nutid och dåtid och sakta sakta får du ta del av hela bilden. Där finns lager i historien som du innan inte kunde förutse, vilket höjer det hela än mer. Jag har dock ett ”men”, men jag skulle inte läst på läsplatta. Det blir initialt rörigt med alla olika berättarröster och jag önskar att jag lätt kunnat bläddra fram och tillbaka i boken för att påminna mig om vem som var vem (och gift med vem och barn till vem etc etc). Men (jag inkluderar ett men till) det bäddar också för en bok som jag helt klart skulle kunna sätta upp på den extremt exklusiva – för att inte säga än så länge icke existerande – listan på Att-omläsa.

Författarporträtt: Brigitte Laccombe
Bokomslag: Johan Petterson

Djupa ro av Lisa Bjärbo

Denna smärta! Denna sorg! Denna bok!

Jag sträckläste Lisa Bjärbos roman Djupa ro och tvingades hålla andan utmed sidorna och fick passa på att ta ett andetag när jag bläddrade. Denna sorg som dessa fyra unga människor tvingas gå igenom är oerhört smärtsam att läsa.

djuparoNittonåriga Jonathan hittas död under bryggan vid stranden Djupa ro i det lilla småländska samhället Ingelstad. När det tragiska beskedet når de fyra vännerna David, Tove, Ludde och Paula återvänder de till barndomsstaden för att finna tröst hos varandra, finna svar på vad som egentligen har hänt och gå på Jonathans begravning.

Relationerna mellan vännerna är otroligt bra gestaltade av författaren och den pulserande sorgen är högst närvarande i texten. Insikten träffar dem med kraft att det finns så mycket osagt i gruppen – saker som skaver och som inte har fått ta plats. De sörjer inte bara en vän, de sörjer en tid som flytt och att de nu lämnar barndomen bakom sig. Den handlar också om att lämna ett jag och finna ett annat. Det är med andra ord en mångbottnad historia.

Det är David som är berättaröster och jag gillar verkligen att höra hans röst, ta del av hans tankar och hur han möter döden egentligen för första gången. Jag gillar hans bild av mamman och hur hon har massor av olika sätt att rufsa honom i håret och hur de sakta närmar sig varandra som två människor. Jag bär också med mig bilden av Jonathans trasig mamma som tvingas bära på en otänkbar sorg och hur hon trots detta bjuder in de fyra vännerna i hemmet. Alla karaktärer är helt enkelt väldigt gill- och relaterbara, vilket vi kan tacka Lisa Bjärbo för. De är alla mångfacetterade, har sin historia, sin ryggsäck och sorgen ter sig helt olika för dem, men någonstans mitt i detta kan de mötas.

Jag skulle nog vilja säga att trots att boken är till bredden fylld av sorg, så handlar Djupa ro lika mycket om kärlek. Kärleken till en vän, kärleken till en förälder, till ett barn, till en stad och till minnen som både gör ont och som värmer. Den innehåller såväl mörker som ljus, vilket kanske är en förutsättning för att man ska orka läsa en sådan här historia. För läsa bör man.

Andra som läst: Västmanländskans bokblogg, Enligt O och Carolina läser

Författarporträtt:  Leif Hansen
Bokomslag: Sara R Arcedo