Torka aldrig tårar utan handskar: sjukdomen

Jag gav mig själv ett löfte: se inte Torka aldrig tårar utan handskar innan du läst hela romansviten. Utan minsta tvekan bröt jag naturligtvis mot detta. Jag såg. Jag grät. Jag förfasades. Och som jag skrev dagen efter sista avsnittet: ”Jag stänger in, bäddar in och försöker glömma lite grann och inväntar Torka aldrig tårar utan handskar – sjukdomen.” Tyvärr har jag inte glömt.

13044187_O_1Drygt tre år har gått sedan Benjamin och Rasmus kärlekshistoria inleddes. I Torka aldrig tårar utan handskar – sjukdomen får du åter igen möta Lars-Åke, Seppo, Bengt, Reine och ”ärkefjollan” Paul med sina klockrena kommentarer: ”Men Gud ändå, du med din gamla svamp! Svamp ska man äta, inte odla. Sluta aidsa dig och kom och sätt dig. Dynasty börjar typ hur snart som helst. Jag har redan osäkrat fjärrkontrollen”.  Om kärleken stod i bokens nålsöga i del ett så är det just sjukdomen som är huvudpersonen i del två. Som i blinkleken ”Mördaren och detektiven” försvinner en efter en av vännerna. Tynar bort i sjukdomen, som utan pardon tar vem som helst som ser dess blinkning.

Med samma stilistiska säkerhet och med samma komposition som del ett får du varvat fakta och fiktion. Du hoppar även på samma vis mellan olika tidsnivåer och du får ta del av såväl barndom som uppväxtår till bokens nutid, d.v.s. -80-talet. Denna gång får du inte bara följa Benjamin och Rasmus historier utan även Reines, som tynar bort ensam i svåra smärtor på en infektionsklinik. Hjärtskärande är bara förnamnet! Du får även en bättre bild av föräldrarna, deras tankar och känslor och du får följa hur de tacklar de svåra prövningar de får möta.

gardell_jonas_8Jonas Gardell har en stark berättarröst och är högst närvarande i sin text. Varje ord berättas av honom till mig, vilket är en märklig läsupplevelse. Vem vill inte ha en liten Gardell på axeln som läser högt?!

Om jag stämplade första romandelen som en rak höger mot hjärtat, hjärtskärande chockverkan, så kan andra delen främst liknas vid ett långsamt och känslomässigt krossverk, som att bevittna en katastrof i slow motion. Du är något mer beredd på vad som komma skall. En liten del av mig önskar att jag inte brutit mitt löfte. För nu visste jag. Och jag saknar känslan av en litterär käftsmäll. Läsupplevelsen naggades något i kanten. Något. Scenen med den sörjande pappan som gråter ut sin förtvivlan i skogen upplever jag dock som än starkare då jag har Stefan Sauks fantastiska rollprestation på näthinnan. En eloge till honom!

Avslutningsvis vill jag, som en parentes, nämna den s.k. Gardell-debatten, som du kan läsa mer om här. Boken må räknas till nutidshistoria, till modern litteraturhistoria och är ett ytterst viktigt tidsdokument över en tid som vi alla borde ta del av. Men det är Gardells roman. Därför har han all rätt i världen att skriva vad han vill, problematisera det han vill och belysa de delar som han brinner för – eller har jag fel? Bara för att författaren väljer att belysa en sida av historien betyder det nödvändigtvis inte att han ignorerar andras kamp. Han förminskar ingen. Detta är hans uppgörelse. För att citera författaren själv:

”Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia.”

Irländskt bokminne

Jaja jag sa att jag bara skulle nämna Bokmässan en gång. Jag ljög. Det får tydligen bli två gånger. I år tar Irland en stor plats på Bokmässan och i seminarieprogrammet tar självaste  presidenten Michael D. Higgins till orda:

Irland är, på ett väldigt konkret sätt, ett land som formats av litteratur och lärdom. Genom historien har poeter och författare alltid uppburit en särskild roll på Irland. I forna dagar stod den irländske poeten (‘file’) blott hövdingen efter i rang, och var rentav viktigare än dennes tillförordnade. I medeltidens Irland fanns en stolt tradition av att hedra barder; de högaktades i egenskap av samhällets mest lärda medlemmar och åtnjöt ett avsevärt inflytande. […] Den irländska litteraturen har alltid haft plats för både författare som representerar det gängse tänkesättet och de som bryter mot normen; det avvikande skarpsinnet, inklusive George Bernard Shaw och modernismens skapare – James Joyce och, längre fram, Samuel Beckett. De utövade konkret och varaktigt inflytande, inte bara på litteraturen utan på självbilden och sökandet efter mening i det moderna samhället.

Även Jonathan Swift och Oscar Wilde kan sålla sig till ovan historiska skara. Tittar vi på samtidslitteraturen så kommer jag spontant att tänka på Marian Keyes och inte minst Roddy Doyle då hans Paddy Clarke, ha, ha, ha från 1993 länge var en av mina favoriter.
Det är en underbar historia om en liten tioårig pojke och hans väg genom livet. Ju mer han ser av det – ju mindre förstår han. En bok som snart kräver en omläsning då minnet sviker mig, men känslan av boken lever kvar trots att det har snart gått tjugo år (!).  

Paddy Clarke Ha Ha Ha

Skuggland av Jonas Brun

Min läsekrets är i skivande stund ganska begränsad. Inte gigantisk så att säga. Trots detta snubblar det in några nya läsare via olika sökmotorer. Det vanligaste sökordet för att hitta hit är tydligen ”Jonas Brun”, vilket ger undertecknad skuldkänslor. Jag har endast nämnt Skuggland i ett inlägg där jag skrev om sommarens bästa läsning, vilket i sig är ett gott betyg men så mycket mer går inte att läsa om boken.

Följande rader är därför till dig som snubblar in här och vill läsa om Jonas Brun suggestiva Skuggland. Och naturligtvis för dig som ännu ej upptäckt boken.

I Skuggland får du följa Eriks upplevelser och tankar kring ett mysterium som fyllde hans barndom i början av 1990-talet. En barndom av lego, Shadowland, Michael Jackson och ytlig familjelycka och som plötsligt tog slut när hans bästa kompis och klasskompis spårlöst försvann. De steg in i en röd bil för att aldrig komma tillbaka. Många år senare hittas kvarlevorna av en människa i villakvarteret där han växte upp och Erik försöker samla ihop bitarna av tiden som gick förlorad.

Boken lämnar en spännande eftersmak. Det är en barndomsskildring utan sentimentalitet eller offerkänsla, vilket annars är tämligen vanligt. Brun skriver med ett intensivt och fängslande språk, som slukar läsaren. Annorlunda och suggestiv. Läs den!

Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ett utdrag.

En rak höger direkt mot hjärtat

När jag kom till sista punkten på första sidan så kom jag på mig själv att jag hållit andan från första stavelsen. Med en klump i halsen och en i magen förstod jag att detta är en bok som kommer att göra ont både psykiskt och fysiskt. En bok som kommer att slå en rak höger direkt mot hjärtat.

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken är Jonas Gardell högst närvarande och tonen är ”gardellisk”. Fast det är en något mer dämpad ton – en mer återhållsam. Mellan raderna hör jag dock hans ilska, bitterhet och sorg mot hur homosexuella har behandlats i Sverige. ”Att berätta är en sorts plikt. Ett sätt att hedra och att sörja och att minnas. Föra minnets kamp mot glömskan” – således är det vår plikt att läsa, så att minnet lever kvar hos oss alla. För trots att jag bara var ett litet barn så kommer jag ihåg skriverierna och hur diskussionerna gick, hur hysteriska röster höjdes om denna nya farsot. Hur rädda vi skulle vara. För bögarna. För det var de som hade ”homosexsjukan” eller ”bögpesten”. Och hur osäkra alla blev när det väl visade sig att alla kunde få sjukdomen. Hur skulle vi nu skydda oss?

Torka aldrig tårar utan handskar är en roman i tre delar varav detta är första delen: Kärleken. De två följande delarna – Sjukdomen och Döden – utkommer nästa år. Kärleken är en blandning av fiktion och fakta, där Gardell varvar kärlekshistorien mellan Benjamin och Rasmus med stycken där han återberättar om hur synen på homosexuella var i början av åttiotalet – årtiondet då Sverige drabbades av ”bögepidemin” (hiv).

Kärleken handlar om att växa, våga vara, kärlek, sjukdom, smärta, glädje, sorg, gemenskap och utanförskap. Du får följa Rasmus flykt från Lilla Koppom och Benjamins från sin skuldbeläggande religiösa fostran. Du får följa deras resa bort från någonting och till varandra. ”Vet du alls var du ska gå?’ frågar Benjamin, fortfarande lika mjukt. ‘Nej. Inte egentligen’ erkänner Rasmus, och då ser Benjamin plötsligt nöjd ut. Som om just det var det svar han ville ha. ‘Nä, men då så’, säger han och ler stort. ‘Inte jag heller. Kanske vi kan gå dit tillsammans’.”

Senast för en vecka sedan träffade jag på en grupp ungdomar som inte hade en aning om hur hiv smittar och de var oroliga för ett kommande möte. Jag borde ha tryckt denna bok i händerna på dem. Det är vår skyldighet. Att bilda oss. Att möta fakta.”Om vi inte kan se mörkret i vårt förflutna, hur ska vi då kunna befria oss från det mörker som ännu omger och förkväver oss?” (Léonora Miano). Citatet är hämtat ur ett helt annat historiskt sammanhang med torde ändå passa in i detta ämne då det handlar om att möta vår historia – att acceptera och göra bättre.

Den 8 oktober har Torka aldrig tårar utan handskar seriepremiär på SVT. Vill du se ett klipp ur den så kan du klicka här.

Det är vår förbannade plikt att lyssna. Att lära. Att förstå. Att känna.

Slutligen: Helena ”Dark Places” Dahlgren och Bokbabbel har båda skrivit intressanta recension av boken. Bia Sigge berättar i sin blogg (på ett mycket personligt sätt) om sina minnen från tiden och sitt möte med Jonas Gardell.