Vassa föremål blir TV-serie

Gillian Flynns Vassa föremål ska bli TV-serie med Amy Adams i huvudrollen som journalisten Camille Preaker. Jag gillar idén! Idén om att skapa en serie i åtta delar istället för en film. Dock – d o c k – hade jag kanske, möjligtvis, månne önskat att det var Mörka platser som blev till serie istället. [tänkepaus] Nej – jag ska rätta mig; jag önskar att Mörka platser o c k s å blir en TV-serie. Jag tyckte inte att filmatiseringen – Dark places – blev helt lyckad som adaption av boken. Hade jag inte läst boken vetesjutton om jag hängt med. Tänk att bygga upp boken i åtta delar där de mörka delarna hade fått växa fram utmed historien. Jag är fortfarande dock nyfiken på Vassa föremål och vad Jean-Marc Vallée, som även gjort bland annat Dallas Buyers Club (2013), The Young Victoria (2009) och Wild (2014), kan göra med historien.

Vassa föremål handlar om hur Preaker blir skickad som journalist till sin barndomsstad Wind Gap för att rapportera om två bortrövade och dödade flickor. Du kan gärna läsa min recension här där du kan läsa att ”Camille har dock ett minst sagt komplicerat förhållande till sin smått hysteriska och hypokondriska mor, ett halvhjärtat till sin styvfar och icke existerande med sin manipulativa halvsyster och hon har inte satt sin fot i staden på många år.” Gillian Flynn tillhör numera en av mina absoluta topp-favorit-författare:

”För hon skriver bra. Riktigt bra. Och smart. Det är amerikanskt, det är cheerleaders, pilllerknaprande tonårshierarkier, skvallrande och uttråkade hemmafruar, baktalande och sporadiskt utpekade stadsbor, white trash blandat med ärvda pengar. Det är småstadslivets baksida. Det är Gillian Flynn.”

Min recension av Mörka platser kan du läsa här.

Porträttbild Amy Adams: Kevin Winter, Getty Images
Porträttbild Gillian Flynn: Dana Rossini
Bokomslag: Lars Sundh

Men herregud så underbart!

Fyren mellan haven har filmatiserats och har självaste Alicia Vikander i rollen som Isabel! En nyhet som gått mig helt förbi. Spännande!

Så här skrev jag bland annat om boken ”Fyren mellan haven är M.L. Stedmans debutroman och har har vunnit priset Indie Book of the Year Award, framröstat av Australiens oberoende bokhandlare. Den var även nominerad till Womens Prize for fiction 2013.  Det är en flerbottnad historia som Stedman berättar och karaktärerna är mångfacetterade  och trots sitt ödesdigra och felaktiga beslut – väcker stor empati hos läsaren.Vad händer med en människa som baserar hela sitt liv på en lögn? Vad händer med kärleken? Vad händer den dagen då verkligheten hinner ikapp denna lögn?” Läs mer här.

Ronja, Astrid och jag – På tal om internationella kvinnodagen Nº4 & bloggstafett

Som barn var jag totalt orädd. Jag fick lov att gå in till grannen och lussa, men fortsatte kvarteret runt. Jag var den som vågade ta de första prövande stegen ut på isen på Lerhålan under vintrarna som alltid var snötäckta. Jag hoppade twist med kompisen längre upp på gatan, lekte med lego med en annan i kvarteret och bilar med en tredje på andra sidan stora vägen. Vi hade klubbar under upp och nervända båtar, rev upp knäna i gångarna under nyponbuskarna och busade i arga tantens trädgård. Som sexåring fick jag chans att välja inredning och tapeter i mitt rum och allt skulle gå i blått. Bara för att. Nu när jag tänker tillbaka så vill jag etikettera mig som orädd, men det kanske är som de ständigt snötäckta vintrarna – man minns vad man vill minnas.

Madicken kom på film när jag var fyra, fem år och jag gillade Madicken. Hon var lite tokig, trots sina klänningar och ”fina” familj. Min kära mor sydde s.k. Madickenförkläden till mig och jag ser framför mig ett foto där jag står och lyfter i klänningen lite försiktig –  stolt, men oerhört obekväm. Klänning var liksom inte min grej.

Sen kom Ronja! Min Ronja! 1981 kom boken Ronja Rövardotter och filmen tre år senare (1984). Där var jag ju! Orädd. Vild. Nyfiken. Jag vågade kasta mig över Helvetesgapet. Jag var visserligen rädd för Vildvittrorna och Grådvärgarna, men kämpade mot dem ändå. Jag var kompis med Birk, trotsade min rövarpappa och vågade stå upp för mig själv. Mitt vårskrik hördes över hela världen. Jag vågade att bara vara Ronja!

image.aspx

Någonstans på vägen tappade jag bort min Ronja och blev en ganska tyst, arg och rädd tonåring. Medvetenheten växte och jag blev oerhört provocerad och frustrerad över att jag tillskrevs speciella egenskaper just för att jag var tjej. Mitt sätt att revoltera då blev att försöka vara så lite av det som förväntades av mig, av en tjej. Detta kan jag idag se som aningen sorgligt då jag la så mycket energi på att inte vara någonting, istället för att lägga energi på att vara. Men det var mitt sätt då att markera. Att ta avstånd. I ärlighetens namn så tappade jag kanske inte bort min Ronja, utan hon rev loss rejält. I ny tonårstappning. Jag och mina vänner såg oss nog inte som feminister och mest på grund utav att ordet inte riktigt fanns med i vårt vokabulär. Vi var dock säkerligen, allihopa, övertygade om att det var med oss som allt skulle vända.

Det har möjligtvis blivit bättre på vissa områden, men också sämre på vissa. Kampen har inte blivit mindre tyvärr – vi kämpar fortfarande med könsroller och diskriminering mellan könen. Vi må vara det land som har nått längst, men vi ha fortfarande en rejäl bit kvar till vi når fullständig jämlikhet. Jag blir fortfarande oerhört provocerad och frustrerad när jag läser intervjun med Gudrun Schyman, Anne Lööv, Marita Ulvskog och Birgitta Ohlsson i dagens DN, där Lööv konstaterar att det skiljer 25 år mellan Schyman och hennes eget intåg i politiken, men att det inte har hänt så mycket: ”Det skiljer 25 år, och ändå har det inte rört sig så mycket. Jag får svara på frågor om när jag hinner måla naglarna, eller om jag har en stylist. Mycket yta. Jag får ju många frågor om politik också så klart. Men det finns frågor som manliga partiledare inte får.”

Ja, jag var den första och det var liksom ajajaj och ojojoj. Dessutom hade jag fräckheten att ha både kjol och högklackat. Jag hade inte murarskjorta, inte ­palestinasjal, inte fjällrävenryggsäck och inte näbbstövlar. Jag var inte uniformerad som vänstern. Det tog ett år innan tidningarna skrev vad jag sa. Ända fram till dess handlade det om hur jag såg ut, att jag var ensamstående mamma, att jag hade snygga ben. (Schyman)

Jag blir oerhört provocerad och frustrerad och ledsen när jag läser om kvinnors ställning och utsatthet i andra länder. Hur afghanska familjer väljer att klä ut flickor till pojkar, hur mexikanska kvinnor göms i hål i marken och gör sig fula för att inte väcka kartellernas uppmärksamhet och om kvinnornas kamp under inbördeskriget i Somalia. Ibland blir jag så ledsen att jag måste välja att blunda för en stund.

Jag växte upp med förhoppningen att vi, sjuttiotalisterna, var den generation som skulle lyckas vända allt, vilket gör mig extra frustrerad en dag som denna. Idag konstaterar jag dock att feminism, jämlikhet och rättvisa varken sitter i målade eller omålade naglar, i rakade eller orakade armhålor, varken i hög- eller lågklackat eller i rosa prinsessklänningars vara eller icke vara (eller i blå tapeter). Feminism handlar helt enkelt om att alla har samma rättigheter, samma skyldigheter, ska erbjudas samma förutsättningar oavsett kön. Vi ska alla ha samma politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Nothing less, nothing more. Här kan man dock emellanåt märka att det är en kamp om vem som äger definitionen av feminism och hur vägen dit måste se ut, vilket är synnerligen sorgligt. Men det är en helt annan historia.

Tillbaka till Ronja. Med vuxna ögon kan jag se att den verkliga förebilden var Astrid Lindgren då det var hon som vågade ge liv till alla dessa oförglömliga karaktärer, kvinnliga förebilder och fina människor. Hon var den verkliga kruttanten som alltid vågade stå upp för de svagare och vågade säga vad hon tänkte och tyckte. Men var jag bara Ronja! Och det är inte så ”bara” det.

Detta inlägg är en del i en bloggstafett som Kulturkollo arrangerar. Idag är det internationella kvinnodagen och vi vill lyfta en eller flera kvinnor som haft betydelse för oss. Dagens första inlägg hittar du här och nu lämnar jag över stafettpinnen till C.R.M Nilsson, som står på tur att publicera.

Dark places – trailer

Då har (till synes) första officiella trailern till filmateringen av Gillian Flynns Dark places kommit. Jag är oerhört nyfiken på filmen då jag älskade boken, men jag vet inte vad jag ska tro efter trailern. Men upp till bevis!  Här kan du läsa vad jag tyckte om boken, som för övrigt alla borde läsa som är nyfiken på som både är spännande och oerhört välskriven.

Ni missar väl inte Astrid?

I mellandagarna sände SVT ”Astrid”, som är en tre timmars dokumentärfilm om Astrid Lindgrens liv och är skapad av Kristina Lindström, som tidigare gjort dokumentären om Palme. Med hjälp av ett rikt arkivmaterial, privata fotografier, filmer, dagböcker och brevväxlingar träder en moralisk person som vågar stå för det hon tror på och utmanade ständigt samtidens konventioner. Extra intressant tycker jag att det var när den röda tråden mellan samtiden och böckerna blev tydlig och vi kan idag se hur hennes verk representerar hela 1900-talets historia. Missa inte att se Astrid! De ligger kvar några dagar till på SVT play.

Astrid

 

Tro det eller ej men idag…

listar jag kärleksfilmer på Kulturkollo!

Jag framställer mig gärna som en eländesvurmare som vältrar mig i eländes elände och njuter av litterära inslag av blodiga skrikande fåglar och nagelrivande ångest-typ (Hej Lagerkvist!). Ska sanningen fram; när ingen ser, när ingen hör och gömd bakom min surfplatta, ser jag gärna på romantisk film. Sliskig, tramsig, hjärtskärande kärlek där tårarna rinner i takt med de volymökande stämningsstråkarna.

Läs hela inlägget Fanny listar kärleksfilm [men säg det inte till nån].

Dirty Dancing

Att vila i trygg okunskap om barndomsfavoriterna

Virginia Andrews Vindsträdgården har tydligen filmatiserats igen. Eller så himla aktuellt är inte denna nyhet. Den hade tydligen premiär i januari. Mitt elvaåriga jag ä l s k a d e boken när det en gång begav sig (närmare bestämt 1986). Jag är dock totalt ointresserad av att läsa om den och låter mig vila i trygg okunskap om hur välskriven (eller inte) den egentligen är.

Många var vi, sjuttiotalister, som slukades av historien om de fyra syskonen Chris, Cathy, Carrie och Cory, som låstes in på vinden av en något sadistisk mormor. Så mycket mer än så minns jag inte.