Journalisten Marit Kapla är uppvuxen vid Klarälven, i Osebol i norra Värmland, men har precis som många andra flyttat från landsbygden och bor sedan slutet av nittiotalet i Göteborg. Hon märker så småningom att debatten om landsbygd kontra stad blir allt mer intensiv och ”att Osebol, och platser som Osebol, mer och mer blivit dunkla platser som färre vet något om”. Kapla fick då idéen om att skriva om sin hembygd. Hon har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn. Jag kan konstatera att jag har läst en hel del böcker under 2019 som har landsbygden i fokus, till exempelvis Nina Wähäs Testamente, Stina Jacksos Silvervägen och inte minst Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor.
Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text. Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Låt dig vaggas in i människoödena och stanna upp och fundera kring det lästa.
Det är mystiskt här
och omväxlande.
Varje dag ser det annorlunda ut.
Man har Klarälven
och man har berg.
Det blir en helt ny vy varje dag.
Om man åker åt det hållet
eller det hållet
ser man hela tiden
hur vackert det är.
Att det är hårt här
så grovt
det tycker jag är attraktivt.
Jag vill ha den grovheten.
Jag vill ha rå natur.
Om man är rädd för det
ska man inte vara här.
Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén känns – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag är djupt fascinerad över hur Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna.
Ljudboken är en författarinläsning, som var inläst på samma sätt som man läser lyrik. Långsamt, eftertänksamt och med aktning där pauserna ibland säger lika mycket som texten i sig. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ.
När denna kontemplativa känsla infinner sig så drabbas jag av ett vemod. Och jag finner mig själv tänka en hel del på döden. På livet. På förgängligheten. Alla dessa flyktiga liv – mitt liv – som bara blir ett andetag, en bris i mänsklighetens historia. I Kaplas text får dessa andetag bli en del av oändligheten.
Det är så himla fint att höra alla dessa historien från den lilla bygden. Om migration, återvändare och om de som aldrig lämnade. Vi får ta del av skogsbruket, älven, om att bli gammal och om att jobba inom hemtjänsten eller som frivillig brandman och som lärare. Vi får följa när byskolorna läggs ner, älgjakten som blir allt mindre och om vargen som blir allt fler. Det blir helt enkelt en hel kör av liv.
Det finns en sak
som är intressant med Osebol
som jag inte har tänkt på
förrän nu.
Hade det här varit
vilken flod som helst nere i Europa
så hade samhällena
vänt sitt ansikte neråt floden.
Haft en liten hamn.
Här är det tvärs om.
Här har man varit
rädd för älven alltid
med översvämningar och grejor.
Husen har ansiktena mot vägen
i alla samhällen
och så kommer åkrar och ängar
och så kommer buskage
och längst, längst bort
kommer älven.
Det är berättelse om vår samtid, om det förflutna och är en helt fantastisk text. Och jag är inte – längre – alls förvånad att det blev Augustpriset. Läs den! Lyssna på den! Snälla, bara gör’t!
Augustprisets jurys motivering:
”Med osviklig känsla och respekt skapar Marit Kapla ett helt universum av sitt litterära reportage om Osebol. Enskildas vittnesmål blir till lyriska sånger där olika röster varvas. Talet om platsen speglar både smärtsam förändring och oviss framtid. Glesbygdens och världens öden gestaltas genom livet i en värmländsk by.”
Författarporträtt: Trinidad Carillo
Bokomslag: Eva Wilsson
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 