Den sista migrationen av Charlotte McConaghy

Det är så himla fint när man snubblar över en bok, utan förväntningar och lämnar läsningen i ett kaos av känslor. Och så många tankar kring livet, passion, sorg och framtiden.

Franny Stone har en passion för fåglar och havet. Hon har tillbringat i stort sett hela sitt liv med och i havets kalla vatten och med fåglarna.

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid och klimatförändringarna har medfört att alla vilda djur börjar dö ut. I en vansinnig fart. Även fåglarna försvinner och när hon hittar den sista flocken silvertärnor på Grönland bestämmer hon sig för att följa flocken på deras sista migration till Antarktis.

Titeln anspelar inte bara på fåglarnas migration, utan i takt med att vi lär känna Franny förstår vi att hon är ständigt på resa – såväl fysiskt som en inre resa. Hon lyckas övertyga kaptenen på en av världens sista fiskebåtar och han låter henne gå ombord på Saghani. Tillsammans möter de ett hav som både ger lugn och skapar kaos. Havet är stort, kallt och farligt.

Parallellt med den farofyllda resan till havs får vi följa Franny genom livet i tillbakablickar. Vi förstår att det finns ett mörker i hennes förflutna. Förlust. Sorg. Och skuld. Vi förstår också att det inte bara är kärleken till fåglarna som tvingar iväg henne på denna sista migration.

Franny själv är en udda fågel. Hon har en rastlöshet som gör att hon är på ständig resa. Hon söker efter sig själv bortom nästa krön, i nästa stad, vid nästa strand. Den här rastlösheten som å ena sidan är hennes sanna natur, å andra sidan gör att hon har svårt att knyta an till människor och kärleken.

Författaren har verkligen lyckats skriva en mångbottnad historia, som gör mig engagerad på alla plan. Jag behöver hela tiden veta lite mer om Franny för att helt förstå henne och McConghy låter mig ta del av hennes yttre och inre resa i lagom takt för att upprätthålla nyfikenheten genom boken. Jag känner vad Franny känner. Det finns en stor sorg, ett stort mörker hos Franny. Jag blir faktiskt såpass engagerad i henne att jag vid ett tillfälle var tvungen att lägga boken ifrån mig och gråta en stund.

McConghy får mig också att fundera en hel del kring naturen och hon målar upp en skrämmande bild över hur världen kan se om om klimatförändringarna fortgår. Jag blir fascinerad över litteraturens kraft i att genom fiktionen synliggöra den debatt som försöker få sin plats i dagens samhälle. Oundvikligt drar jag trådar till Binas historia av Maja Lunde. Även den en klimatdystopisk historia. Genom fiktionen kan vi förstå verkligheten.

Jag vill också ta tillfället i akt att ge en eloge till Elina Grandin för det fantastiska omslaget, som verkligen speglar romanens stora innehåll.

Den här historien kommer jag att bära med mig. Frannys passion och hennes förbannelse.

Att längta bort, att hitta hem.

Författarporträtt: Emma Daniels
Bokomslag: Elina Grandin

Genom märg och ben av Jacqueline Woodson

På Bokmässan 2018 bevistade jag ett seminarium med Jacqueline Woodson. Samma år mottog hon ALMA-priset och gav ut sin första vuxenroman Brun flicka drömmer, som jag köpte och fick signerad just på Bokmässan. Jag blev väldigt nyfiken på den boken, men av någon outgrundlig anledning har den förblivit oläst. Läst har jag dock Genom märg och ben – hennes andra vuxenroman. Med den i ryggen kommer jag definitivt inom kort läsa Brun flicka drömmer.

Genom märg och ben inleds och avslutas på en debutantbal. Bland debutanterna finns sextonåriga Melody – lika gammal som Iris var när hon födde henne. Alla är där. Mormor Sabe och morfar Sammy Po’Boy, hennes pappa Aubrey och mamma Iris. Mamma Iris som hon aldrig kallat för mamma. Varför förstår vi när vi ta del av historien kring tonårsgraviditeten som inledningsvis var en katastrof men där Melody kommer att bli den förenande kraften mellan två svarta familjer från olika samhällsklasser.

Språket! Rösterna! Berättelserna! Jag hänförs.

Genom att låta alla familjemedlemmar komma till tals i de olika kapitlen får vi följa denna medelklassfamiljens resa från 1920-talets Södern till dagens New York. Det är som ett pussel som läggs framför dina ögon och där allas berättelser vävs samman, med Melody som den förenande länken.

Jag stirrade på hennes rygg. Kanske var det nu jag insåg att jag ingick i en lång kedja av berättelser som nästan plånats ut. Ett barn av förnekelse. Av magiskt tänkande. Av en tid när Iris och pappa ville ha varandra på … det sättet. Och det som de hungrade så efter hos varandra blev jag.

I detta vackert berättade uppnystande får du småningom svar på varför Iris föder sin dotter men sedan lämnar henne, varför Aubrey bor hos Iris föräldrar och kanske vad som gömmer sig i trappan och så mycket mer om familjens historia. Genom märg och ben handlar om klass, sexualitet, föräldraskap – inte minst om relationen mellan mor och dotter – samt om makt och pengar.

Vi blev tysta. Kanske att världen var full av döttrar som kände sina mammor som flickor och gamla kvinnor, inifrån och ut, på djupet. Jag var inte en av dem. Redan i mina första minnen är hon liksom bara halvt närvarande.

Woodson skriver med ett poetiskt språk som gör att jag vill läsa långsamt. Långsamt insupa, förnimma och känna varje mening, varje ord.

Författarporträtt: Carlos Diaz
Bokomslag: Jaya Miceli

Hittebarnet av Stacey Halls

Det är mitten av 1700-talet. London växer snabbt som svar på den industriella revolutionen. Några få lever i rikedom, medan den stora massan får arbeta hårt för att få mat på borden. Bess som har fått ett utomäktenskapligt barn nödgas lämna bort det till Foundlingsjukhuset fram till den dagen hon skulle kunna försörja sig själv och sin lilla dotter Clara. Med detta hjärtskärande ögonblick inleds Hittebarnet av Stacey Halls.

Efter sex år har Bess skrapat ihop tillräckligt med besparingar för att kunna påbörja sitt nya liv med sin dotter. Väl tillbaka på barnhemmet får hon dock veta att Clara redan blivit hämtad dagen efter att hon kom till sjukhuset. Av någon som påstod sig vara Bess.

I en annan del av London håller sig en ung änka Alexandra tillsammans med sin dotter isolerad från omvärlden. Den enda gången de lämnar hemmet är under söndagens gudstjänst. Hennes nära vän läkaren från Foundlingsjukhuset övertygar dock henne att skaffa en barnflicka som ett steg för flickan att komma närmare omvärlden.

Du får följa historien ömsom genom Bess ögon och ömsom Alexandra. Samtidigt som vi kommer dem båda nära så är det en intressant skildring av 1700-talets London. Det är på vissa ställen skitigt och mörkt, medan i en annan del av staden kan man få se exotiska djur som väcker fascination bland söndagsflanörerna. Vi får ta del av den illaluktande fiskmarknaden, källarpubarna, men också de finare salongerna.

Jag blir engagerad, intresserad och nyfiken på hur det hela ska sluta. Min medkänsla väcks för såväl Bess som för Alexandra och författaren väver deras öden tillsammans. En fin och samtidigt spännande historia.

Författarporträtt: Ollie Grove
Bokomslag: Malin Hansson

Årets bästa böcker 2020

Vad passar inte bättre på årets sista dag än att lista årets bästa böcker 2020?! Jag har haft ett ovanligt och fantastiskt läsår och har näst intill dubblerat mitt satta läsmål. Förra året lästa jag 61 böcker, vilket jag då tyckte var fantastiskt, men i år har jag lyckats förtära, förbruka, konsumera inte mindre än 109 böcker. Målet var satt till 60.

Jag har såklart även en god förmåga att välja riktigt bra böcker och i sedvanlig ordning är det svårt att rangordna dem. Ibland är det språket jag fastnar för, ibland kompositionen, en härligt sned huvudkaraktär, ibland en oväntad känslostorm eller helt enkelt en fantastisk läsupplevelse.

Regler? Böckerna ska vara lästa 2020, vilket nödvändigtvis inte betyder utgivna 2020. Inledningsvis hade jag närmare 30 böcker på listan, men satte regeln ”max 10 böcker” för att inte göra det allt för lätt för mig. Det var omöjligt att rangordna dessa tio böcker, så jag lämnar det därhän. Det är dock en bok som jag vill lyfta fram som årets bästa bok (den ser ni sist i listan).

De dödas sång av Jesmyn Ward
Det är så här litteratur ska kännas! Ett slag rakt i solarplexus samtidigt som en näve kramar sönder ditt hjärta. De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan.

Boken handlar om en dysfunktionell familj som består av trasiga människor och mörka hemligheter (d v s allt jag går igång på). Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.
Läs min recension här.

Nådastolen av Elizabeth Winthrop
I Nådastolen får vi följa flera berättarröster i en liten stad i Louisiana. Alla är på något sätt sammankopplade med Willie Jonas. Willie Jonas som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar sin avrättning som ska ske vid midnatt. 

Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. Den här boken kommer följa med mig länge.
Läs min recension här.

Den stora skrivboken av Ágota Kristóf
(tätt följt av de andra böckerna i trilogin: Beviset och Den tredje lögnen)
Jag lyssnade på Jonas Karlssons fantastiska inläsning av Den stora skrivboken och blev helt golvad. Mållös. Ordlös. Nästan i chock.

Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 
Läs hela min recension här.

Osebol av Marit Kapla
Kapla har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn Osebol. Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text.

Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ.
Läs hela recensionen här.

Lanny av Max Porter
Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Boken berörde mig på djupet. Den berörde så många delar hos mig. Det är mörker. Detta evinnerliga mörker. Det gör ont. Och blandningen mellan det sagolika språket och handlingen med det realistiska – blir magiskt. Det gör så ont, men är ändå så vackert.
Läs hela recensionen här.

I oxögat av Ida Andersen
Genom födslar och död, kärlek och trolldom tar vi del av Eskil och Sissels fina kärlekshistoria – om ett liv, ett glasbruk och en tid.

Boken är inläst av Cecilia Nilsson. Vanligtvis så skyr jag uppläsare som dramatiserar, men genom Nilssons inläsning dras jag allt längre in i historien och jag kommer att älska den. Jag älskar dialogen, som är på redig småländska. Och jag älskar historien om Eskil och Sissel.
.
.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff
(de två andra delarna lästa jag 2019)
Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart var jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.
Läs hela recensionen här.

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna. Det är smärtsamt att läsa hur Vanessa förnekar sin historia in i det längsta för såväl henne själv som inför andra. Det är en mörk läsning, som inte lämnar någon oberörd.

Romanen väcker frågor kring samtycke, förövare och offer och skildrar på ett trovärdigt sätt grooming. Att följa den vuxna Vanessas uppvaknande är smärtsamt. Riktigt smärtsamt.
Läs hela recensionen här.

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid
Romanen är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera. Jenkins Reid har lyckats med konststycket att bygga en roman genom intervjuer på ett högst realistiskt sätt – det blir en verklig rockbiografi. Så verklig att jag faktiskt börjar googla runt med förhoppningen att bandet faktiskt funnits. Men det är fiktion. Tro det eller ej.

.

Årets bästa bok 2020

Vi är Orlando av Johan Hilton
Den bästa. Den mest intensiva. Den läsupplevelsen som varit svårast att lämna bakom sig. Vi är Orlando är alldeles fantastisk! Det är en bok där författaren själv knappt är synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt (mycket skickligt) redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Bitvis är läsningen så intensiv att jag nödgas lägga boken ifrån mig och pausa. Jag har den lyxen. Det hade inte personerna i verkligheten. Trots att det är vittnesskildringar som är transkriberade (om än något redigerade) och boken innehåller därmed inga miljöbeskrivningar eller annan fyllnadstext så är texten oerhört levande. Jag är mitt i. Jag är mamman som väntar på parkeringen i raseriet mellan hopp och förtvivlan. Jag är flickan som ligger gömd under döende och döda kroppar på toaletten. Jag är han som halkar i blodet på dansgolvet. Jag är hen som irrar runt på parkeringen. Traumatiserad men levande.

Årets bok 2020 är Vi är Orlando av Johan Hilton!
Läs hela recensionen här.

Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Änkorna av Pascal Engman

Undrar banne mig om jag inte har funnit en ny favorit bland svenska författare i genren spänningsromaner. Jag har tidigare i år läst Råttkungen av Pascal Engman och nu även den tredje romanen i serien om Vanessa Frank: Änkorna.

En polis hittas mördad på Gärdet och inte långt därifrån ännu ett offer – en ung kvinna. Vanessa Frank kopplas in på fallet och det dröjer inte länge innan det det visar sig att hon har en personlig koppling till fallet. Det hela växer också i takt med att fler trådar vävs in i denna komplexa historia och allt verkar visa på ett kommande terrorattack.

Vi får också följa några terrorister och vi får således ta del av deras liv och erfarenheter samt hur de verkar för att få fler anhängare. Terrornätverken blir allt bättre på att operera i det fördolda, men här får vi en liten skymt av hur det kan gå till.

Det är ett ofantligt driv i historien och man läser i en rasande fart. Att dessa böcker skulle passa sig för filmformat är det nog ingen som säger emot. Änkorna är handlingsdriven, har korta kapitel och olika lager av spänning. Det är inte alls samma våldsfrosseri som i Keplers böcker. Pascal Engman berör också aktuella samhällsfrågor, vilket tillför något extra. I Råttkungen handlade det om s.k. incels och i denna handlar det om IS, om återvändare från Syrien och om fanatism och terrorism.

Det finns ett grus i dojan när jag läser. Visserligen är böckerna helt fristående, men man saknar en del av bakgrunden till varför karaktärerna resonerar som de gör samt att man saknar lite av den röda tråden mellan dem. Jag får helt enkelt se till att snart läsa den första delen i serien, så jag får hela bilden av Vanessa Frank.

Författarporträtt: Alexander Donka
Bokomslag: Elina Grandin

Under Londons broar av Jojo Moyes

I Under Londons broar av Jojo Moyes får vi möta Sarah, som älskar sin häst och farfar över allt annat. Farfar Henri Lachapelle tränar sitt barnbarn och hennes häst med siktet inställt på att hon en dag ska kunna bli en del av den franska elitryttarstyrkan Le Cadre Noir. Katastrofen inträffar dock och Sarah blir lämnad ensam till sitt öde.

Vi får även träffa advokaten Natasha Macauley vars liv är minst sagt något skakigt – hon står mitt i en skilsmässa, delar hus med sin snart ex.man och så dyker Sarah upp i hennes liv.

Om vi bortser ifrån att själva grundstoryn är något osannolik, så är det en tämligen rar historia. Det är inte särskilt sannolikt att ett par som står i skilsmässa tar sig an ett fosterbarn. Inte heller att Sarah inte ber om hjälp i de situationer hon står inför. Inte heller den resa hon lyckas genomföra. Men – bortser vi ifrån detta – så är det en fin historia om kärleken mellan ett barnbarn och hennes farfar, om kärleken till hästar och om de ambivalenta känslor som råder mellan Natasha och hennes man. Tro det eller ej. Jag finner mig plötsligt hulkandes med boken i mina hörlurar. Inte visste jag att en historia som är så centrerad kring hästar skulle få mig att böla, men ack så fel jag har.

Författarporträtt: Phyllis Christopher
Bokomslag: Sara Acedo

Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Jag har något svårt att sätta ord på vad jag just har hört. Det är så mycket känslor som rusar i min kropp och som förblindar mig. Mina tankar flyger och far och skenar iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Ninni Schulman är mest känd som deckarförfattare, men inom henne har en helt annan historia grott under många år. Historien om hennes uppväxt och liv. Flickebarn nr 291 är hennes historia – en hudlös och ärlig självbiografisk roman.

Ninni föds med allvarlig skolios, som har format hela hennes jag och liv. En såpass allvarlig ryggskada som gjorde att läkarna inte trodde hon skulle överleva. Hennes kropp vägrade dock ge upp, men skadan kom dock att kräva otaliga sjukhusbesök, operationer, metallställning och gipsvagga. Den kommer också innebära långa och ensamma sjukhusvistelser där hon oftast lämnades ensam (det är sjuttiotal, men jag var tvungen att flera gånger kolla när Schulman föddes för man kan lätt tro att det handlar om femtiotal.)

Den känslomässiga slaggprodukt och ryggsäck kommer dock ikapp henne som vuxen när äktenskapet håller på att krascha. Hon reagerat oerhört känslosamt på denna separation och blir till slut inlagd på psyket. Hon börjar så småningom gå till en terapeut, som börjar fråga om barndomen. Först nu börjar Schulman lägga pusslet och förstår hur mycket hennes barndom har format henne och påverkat hennes relationer. Långa stycken i boken är dialogen mellan Ninni och terapeuten, vilket gör att vi kommer författaren oerhört nära. Det känns som att jag är där – sittandes i soffan och lyssnar.

För att kunna förstå sin historia begär Ninni Schulman ut sina sjukhusjournalerna i vilka hon från början kallas Flickebarn nr 291. Hon börjar förstå vad det gör med en människa att inte känna anknytning i början av livet. Idag vet vi bättre. Vi vet att barn som separeras från sin föräldrar under en längre tid kan få men för livet. Det behöver inte handla om en fysisk separation utan även känslomässig. Relationerna i livet tenderar att bli energikrävande, svårt att känna tillit och lita på partners kärlek, men kan också på gott och ont bli väldigt självständiga. Hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad för den man är?

Ninni Schulman berättar också om hur det är att växa upp och skilja sig fysiskt från andra barn – om att alltid känna sig annorlunda. Om att bli tolererad snarare än ingå i den sociala gemenskapen – att vara med men ändå stå utanför. Om att få sitta med någon i skolmatsalen, men aldrig bli medbjuden på fester. Flertalet gånger vill jag bara kliva in i boken och krama om den unga flickan. När hon sedan berättar om det sammanbrott som gör att hon åter igen hamnar på sjukhus och senare när hennes pappa går bort vill jag kliva in i boken och krama om den vuxna kvinnan. Det är så smärtsamt att jag får tårar i ögonen bara att skriva om den.

Jag lyssnade på Lo Kappas inläsning av Flickebarn nr 291. Kappa gör Schulmans nakna och självutlämnande text rättvisa och jag kan inte sluta lyssna. Hennes röst i kombination med Ninni Schulmans text passar som hand i handske. Om jag ska invända mot något är det när inläsaren väljer att sjunga låttexter som författaren reciterar. Det blir nervprövande varje gång för undertecknad.

Författarporträtt: Magnus Liam Karlsson
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Ta det som en man av Hampus Nessvold

Lördagen den 30 september 2017 inledde jag min dag på Bokmässan med att gå på seminariet ”Den (o)moderna mansrollen” där Jenny Jägerfeld moderade ett samtal med Johan Ehn och Hampus Nessvold. Det var en bisarr morgon på flera sätt. Här satt jag och lyssnade på Ehn och Nessvold och utanför visade sig den absurda ytterkanten av ”manlighet” (kränkta vita män yadayada).

”Det är en absurd känsla att sitta här och diskutera den (o)moderna mansrollen och dess koppling bland annat till våld när vi vet att i detta nu samlas hundratals – kanske uppemot tusen – nazister utanför. Helikoptern hovrar ovanför oss och hästhovarna klappar på gatorna och här sitter vi och diskuterar mansrollen. ”

Innan Bokmässan förknippade jag Hampus Nessvold främst med radio, men knappt en månad innan mässan hade han släppt sin bok Ta det som en man. Det har dock märkligt gått tre år nu och boken har förblivit oläst. Men nu hände det! Jag valde dock att lyssna på den då Nessvold själv har läst in boken. Det blev lite radiofeeling a.k.a. poddkänsla av läsupplevelsen och jag gillar konceptet.

Boken tar knappt en och en halv timme att lyssna på. Med andra ord: en liten bok men med stort innehåll.

Nessvold berättar personligt om sin egen högstadietid där han gjorde vad som kräves för att passa in. Han förekommer istället för att förekomma och är således den stökiga killen som ställer till det för alla andra. Han flyttar sig runt i klassrummet då han är osäker på vart han egentligen hör hemma. Är det bland de tuffa killarna? Eller är det bland gamerkillarna? Han känner att något inte stämmer. Han passar inte in någonstans. 

När han börjar gymnasiet så hamnar han i en klass som uteslutande består av tjejer förutom honom själv. Det är här den stora förändringen kommer. Han inser att han inte behöver spela på sin ”manlighet” för att passa in och börjar ifrågasätta mansrollen som pådyvlats honom. Nu när han författar boken är han 21 år och har även börjat reflektera kring det manliga privilegiet. 

Genom korta och kärnfulla kapitel diskuterar han bland annat sex, våld, kärlek och kroppskomplex i relation till begreppet manlighet. Jag hoppas att detta är en bok som förekommer på högstadieskolorna runt om i landet. Det är en viktig läsning för såväl killar som tjejer. Alla har vi normer som vi tror att vi måste följa. Sen tänker jag även hur öppen Nessvold är med sina känslor och om hur viktigt det är att få stöd och hjälp. Boken blir således lite av en självhjälpsbok.  Nu ska jag fortsätta reflektera över den märkliga och absurda stämningen på Bokmässan 2017. 

Linda har skrivit ett mer utförligt inlägg om boken och jag kan inte annat än att hålla med i allt hon skriver. 

Författarporträtt: Sotarn

Veckans kulturfråga

Imorgon avslöjas det vem som får motta Nobels litteraturpris 2020. I och med detta hakar jag på Lindas kulturfråga för veckan.

Veckans kulturfråga lyder:
Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur?

Om jag ska välja en så blir det Toni Morrison, som mottog litteraturpriset 1993. Morrison var 39 år när debuten De blåaste ögon (1970) kom, men med tanke på hennes stilistiska säkerhet och säkra berättarröst är det svårt att förstå varför debuten dröjde.

Hon har kommit att bli en av mina absoluta favoritförfattare. Toni Morrison förenade ofta realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och trots det upplevs historierna som trovärdiga och kryper därför in under skinnet på läsaren. Om hennes Älskade skrev jag: ”Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.”

Vill du läsa vad jag tyckte och tänkte om några av hennes böcker kan du klicka dig vidare på följande länkar:

De blåaste ögon

Älskade

Hem

Gud hjälpe barnet

Länkar dessutom ett klipp där Toni Morrison läser högt ur Hem (2014).

Regler är till för att brytas när det kommer till utmaningar. Så jag vill såklart också välja vår egen Tomas Tranströmer som mottog priset 2011.

Författarporträtt: https://www.flickr.com/people/36277035@N06
Bild: Toni Morrisons signatur.