Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Lisa och Lilly möts för första gången på en hemlig och förbjuden dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare i september 1911 hittas deras kroppar i Hammarby sjö – sammanbundna och med fickorna fyllda av stenar. Mian Lodalen har gjort en omfattande research för att utröna vad som ledde fram till detta dubbelsjälvmord, vilket blev den skönlitterära romanen Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria. Detta är den första delen i en triologi som baseras på verkliga historiska händelser och personer och som kommer skildra homosexuellas livsvillkor under 1900-talet.

Det är en fin kärlekshistoria som kommer dig till del. Och en förbjuden sådan. Att vuxna personer av samma kön kunde ha ett förhållande var inte bara otänkbart utan stred mot lagen i början av 1900-talet (det blev först helt legaliserat 1944). De unga kvinnorna fick ta varje liten chans att ses och fick dölja det för såväl vänner som familj. Det är dock redan från början en tragisk kärlekshistoria att läsa då du redan genom baksidestexten förstår att det kommer att sluta illa för de två unga kvinnorna. På så vis skapas ett visst ångestpåslag även vid de fina stunder de har, eftersom jag vet att denna lycka inte kommer att bestå.

Det gemensamma självmordet omskrevs i tidningarna över hela landet. I Dagens Nyheter (29/11 1911) går det att läsa: ”Det synes mellan dem ha existerat en svärmisk flickvänskap med något överspändt i sig” samt ”de hade bundit samman sina kroppar med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med stenar för att av deras tyngd dras ned i djupet – det var häraf tydligt att de båda unga flickorna sökt och funnit döden tillsammans”. Det är svårt att ta till sig att något så fint som deras kärlek ska sluta så här. Den tragiska historien har inte bara inspirerat Modalen utan 1945 färdigställdes statyn ”Systrarna” av Nils Sjögren som står på Mosebacke torg i Stockholm. Foto av denna kan du se sist i inlägget.

Utöver historien om Lisa och Lilly får du även möta det tidiga 1900-talets Stockholm och dess tidsanda. Kvinnornas röst börjar höras, arbetarklassens röst likaså. Hemliga danser anordnas och dryckesfester sker i det fördolda. Och man ser fröet till det som senare under 40-talet kommer benämnas som tonårstiden även om detta begrepp ännu inte finns 1911. Du förväntades göra rätt för dig och arbeta och inte springa ute om kvällarna. Jag hade gärna fått mer av 1911 års Stockholm. Jag önskar att författaren kunde skapa fler bilder hos mig och få känna, se och lukta den stad som Lisa och Lilly levde i.

En annan sak jag så här i efterhand önskade var att jag läst boken istället för att lyssna på den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men uppläsaren – det vill säga Lodalen själv – fångar inte riktigt mig. Tyvärr.

Jag blir dock ändå rörd av historien och hur de blott sextonåriga flickorna valde att avsluta sina liv tillsammans i Hammarby sjö. Kärleken är så tidslös och du kan inget annat än att känna igen de brusiga och okontrollerade känslorna som finns så nära under tonåren. Jag väntar redan på de resterande två delarna i trilogin.

Foto vä: Sune Sundahl (CC) hö: Wikimedia commons

Författarporträtt: Elisabeth Ohlson
Bokomslag: Sara R. Acedo

De dödas sång av Jesmyn Ward

Det är så här litteratur ska kännas! Ett slag rakt i solarplexus samtidigt som en näve kramar sönder ditt hjärta. De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan.

De dödas sång handlar om en dysfunktionell familj som består av trasiga människor och mörka hemligheter (d v s allt jag går igång på). Vi har den unga mamman Leonie, som fick sitt första barn redan vid 17 års ålder. Hon orkar inte med ansvaret för Jojo och hans lillasyster Kayla utan flyr in i knarkets dimmor. Leonie är gift med Michael, som sitter i fängelse och vars kusin en gång i tiden dödat Leonies bror. Ni förstår komplexiteten?! Dessutom är Michael vit och hans föräldrar kan inte på något sätt acceptera den svarta Leonie eller deras barn.

De enda verkliga föräldrar som trettonåriga Jojo och treåriga Kayla haft är mam och pops, som egentligen är deras morföräldrar. Mammans ständiga svek och opålitlighet har nått den gräns där barnen inte ens vill kalla henne mamma längre. När de är hos mam och pop får de värme, kärlek och mat. Kayla tyr sig nästan uteslutande till sin bror Jojo, som  fungerar som en förbindelse – en bro – mellan morföräldrarna och hans syster. Älskade pops som en gång suttit på samma fängelse som barnens far nu sitter. Älskade mam som sakta tynar bort i cancer.

När romanen tar sin början ska dock Michael släppas fri. Leonie som inte har gett upp drömmen om familjelyckan bestämmer sig för att ta med barnen – trots allas protester – samt sin knarkarkompis på den långa bilfärden för att hämta hem Michael. Det blir en roadtrip genom Mississippis mörka baksida där missbruk, fattigdom och rasism frodas. Där tillträde förbjudet-skyltar ger löften om dragna vapen. På samma sätt som om du som svart blir stoppad av polisen.

Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Jag är också där när Pops berättar om sin tid i det ökända fängelset Parchman. Om det mörka södern. Om våld, rasism och lynchningar. Berättelsen har så många lager och är så komplex där Ward lyckas väva samman söderns historia med nutid.

Boken har inledningsvis två berättarröster: Jojo och mamma Leonie, men så småningom dyker det upp en tredje: Richie. Emellanåt så överlappar de olika berättarrösterna och du får således samma situation berättar för dig ur olika synvinklar. Det är ett effektfullt berättartekniskt grepp då du efterhand förstår och känner med dem alla. Och när den tredje berättarrösten tillkommer befinner sig dåtiden mitt i nutiden. I samma andetag använder Ward sig av magisk realism på ett högst Morrisoniskt sätt.

Jesmyn Ward har jämförts med Toni Morrison och det är lätt att förstå varför – de beskriver båda verkligheten för svarta amerikaner – om mörker, rasism och livets svårigheter. De skapar båda en fascinerande kontrast mellan det oerhört vackra språket och det mörkaste mörka det beskriver. Och så klart: närheten att blanda in magiska element i sina historier. Jag ryser av välbehag. Jag läser långsamt. Jag förstår redan på första sidan att jag kommer bli fast, känna och jag vill undvika att nå slutet allt för fort.

Författaren lyckas väcka min empati för (nästan) alla karaktärer men jag lovar att den satt långt inne för vissa. Mitt i den vidunderligt smärtsamma läsningen skapar dessutom Ward en känsla av hopp – inte minst genom kärleken mellan Jojo och Kayla. Det är precis så här litteratur ska kännas. Ett slag rakt i solarplexus samtidigt som en näve kramar sönder ditt hjärta och jag nödgas gråta en stund när jag lagt boken ifrån mig.

Författarporträtt: Beowulff Shehan
Bokomslag: Sara R. Acedo
Översättare: Joakim Sundström

Då så. Då kan jag sluta läsa.

Jag har uppnått mitt läsmål för 2020. Extremt ovanligt för undertecknad då vinterns mörker brukar påverka min läslust negativt. Jag hoppas verkligen att mitt läsflow håller i sig ett tag till. Pandemin har fått mig att vända mig till fiktionens värld – jag har läst och lyssnat på böcker och svullat serier. Det som dock blivit påverkad negativt är min skrivlust och därmed har denna lilla blogg blivit högst försummad. 

Jag har inte bara läst. Jag har läst en jäkla massa bra böcker. Om jag ska välja att lyfta fram några lästips till er så blir det månne följande:

Rodham av Curtis Sittenfeld (recension på gång) 
Ödesmark av Stina Jackson 
Widow Basquiat: A Love Story av Jennifer Clement
Queenie av Candice Carey-Williams
Historieläraren av Matt Haig
Himmel över Alaska av Kristin Hannah
Min älskade älskling av Gabriel Tallent
Nådastolen av Elizabeth Hartley Winthrop
Olsebol av Marit Kapla

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite död runt ögonen av David Ärlemalm

David Ärlemalm gör sin skönlitterära debut med en såväl våldsam som kärleksfull skildring om en liten trasig familj. Det är också både en kall och varm skildring av ett Stockholm som vi sällan får läsa om. Med ett återhållsamt språk beskriver Ärlemalm stora omvälvande händelser. Det är just det här – i kontrasterna – som Lite död runt ögonen blir så intressant. Och i gråzonerna däremellan.

Den lilla familjen består av pappa Arto och sexåriga Bodil – och mamma Sofia. Sofia har dock dött ett år tidigare av en överdos, men är på många vis högst närvarande i historien. Inte minst genom den älskvärda Bodil. När Sofia dör lämnar Arto missbruket bakom sig och försöker skapa en hållbar vardag åt sig själv och Bodil. Det ser tämligen ljust ut för Arto när han plötsligt står utan jobb, efter att han – felaktigt – anklagas för att sälja droger.

I desperation att inte kunna upprätthålla det liv han skapat tillsammans med Bodil drivs han delvis tillbaka till ett tidigare liv där den största inkomsten kom från bilstölder. Det kan tyckas för stunden vara en enkel och snabb ekonomisk lösning, men den tvingar honom snart in en mörk värld där sanningen naggas i kanten och våldet är ständigt närvarande. Och hotet om att förlora Bodil kanske inte är så långsökt ändå.

Ärlemalm skriver med ett rappt spår utan onödiga skiljetecken, person- eller miljöbeskrivningar och korta handlingsdrivna kapitel. Det passar historien om Arto ypperligt! Arto är en rastlös själ som känslomässigt vacklar mellan sitt yngre och vuxna jag. Han tar snabba beslut där han emellanåt inte riktigt hinner tänka efter och jag tänker att språket på så vis verkligen förstärker karaktären. Språket speglar också den snabba händelseutvecklingen i Artos liv där allt tycks falla på en och samma gång.

Det är som sagt kontrasterna som gör det hela så spännande, men det är i gråzonerna som historien blir så allmängiltig. Arto är varken ond eller god – han är både och. Han är varken en präktig eller dålig förälder – han är både och. Han är trots – eller rättare sagt på grund av – sina brister så mänsklig och jag vill honom bara väl. Och Bodil. Bodil! Stackars, lilla och modiga Bodil som bär på en så stor sorg och som kommer med de mest underfundiga iakttagelser av världen.

Om jag har några betänksamheter? Ja, det skulle nog vara att det skenar på slutet. Historien och kampen om den lilla familjen är spännande nog, så det actionfilmsliknande (Hej Nyordslistan!) händelseförloppet mot slutet kunde jag varit utan.

Författarporträtt: Gabriel Liljevall
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Osebol av Marit Kapla

Journalisten Marit Kapla är uppvuxen vid Klarälven, i Osebol i norra Värmland, men har precis som många andra flyttat från landsbygden och bor sedan slutet av nittiotalet i Göteborg. Hon märker så småningom att debatten om landsbygd kontra stad blir allt mer intensiv och ”att Osebol, och platser som Osebol, mer och mer blivit dunkla platser som färre vet något om”. Kapla fick då idéen om att skriva om sin hembygd. Hon har under två år intervjuat så gott som alla de cirka 40 vuxna invånarna mellan 18 och 92 år som bor i byn. Jag kan konstatera att jag har läst en hel del böcker under 2019 som har landsbygden i fokus, till exempelvis Nina Wähäs Testamente, Stina Jacksos Silvervägen och inte minst Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor

Genom invånarnas berättelser har Kapla komponerat en näst intill poetisk text. Jag har ömsom lyssnat och ömsom läst Olsebo. Mest lyssnat. Det är inte en text du ska snabbläsa, utan låt den komma till dig långsamt. Låt dig vaggas in i människoödena och stanna upp och fundera kring det lästa.

Det är mystiskt här
och omväxlande.
Varje dag ser det annorlunda ut.
Man har Klarälven
och man har berg.
Det blir en helt ny vy varje dag.
Om man åker åt det hållet
eller det hållet
ser man hela tiden
hur vackert det är.
Att det är hårt här
så grovt
det tycker jag är attraktivt.
Jag vill ha den grovheten.
Jag vill ha rå natur.
Om man är rädd för det
ska man inte vara här.

Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén känns – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag är djupt fascinerad över hur Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna.

Ljudboken är en författarinläsning, som var inläst på samma sätt som man läser lyrik. Långsamt, eftertänksamt och med aktning där pauserna ibland säger lika mycket som texten i sig. Till en början blir jag något frustrerad över det sävliga tempot, men sen hände något. Texten blir magnetisk – jag dras in och uppslukas. Hypnotiserad om ni så vill och lyssningen blir meditativ.

När denna kontemplativa känsla infinner sig så drabbas jag av ett vemod. Och jag finner mig själv tänka en hel del på döden. På livet. På förgängligheten. Alla dessa flyktiga liv – mitt liv – som bara blir ett andetag, en bris i mänsklighetens historia. I Kaplas text får dessa andetag bli en del av oändligheten.

Det är så himla fint att höra alla dessa historien från den lilla bygden. Om migration, återvändare och om de som aldrig lämnade. Vi får ta del av skogsbruket, älven, om att bli gammal och om att jobba inom hemtjänsten eller som frivillig brandman och som lärare. Vi får följa när byskolorna läggs ner, älgjakten som blir allt mindre och om vargen som blir allt fler. Det blir helt enkelt en hel kör av liv.

Det finns en sak
som är intressant med Osebol
som jag inte har tänkt på
förrän nu.
Hade det här varit
vilken flod som helst nere i Europa
så hade samhällena
vänt sitt ansikte neråt floden.
Haft en liten hamn.
Här är det tvärs om.
Här har man varit
rädd för älven alltid
med översvämningar och grejor.
Husen har ansiktena mot vägen
i alla samhällen
och så kommer åkrar och ängar
och så kommer buskage
och längst, längst bort
kommer älven.

Det är berättelse om vår samtid, om det förflutna och är en helt fantastisk text. Och jag är inte – längre – alls förvånad att det blev Augustpriset. Läs den! Lyssna på den! Snälla, bara gör’t!

Augustprisets jurys motivering:

”Med osviklig känsla och respekt skapar Marit Kapla ett helt universum av sitt litterära reportage om Osebol. Enskildas vittnesmål blir till lyriska sånger där olika röster varvas. Talet om platsen speglar både smärtsam förändring och oviss framtid. Glesbygdens och världens öden gestaltas genom livet i en värmländsk by.”

Författarporträtt: Trinidad Carillo
Bokomslag: Eva Wilsson

De trasiga flickorna av Simone St James

Åh vad härligt det är när man väljer att läsa en bok man inte hört något om. Och tänk! Jag fick gotisk internatskola, hemligheter och mord. Lägg därtill oönskade flickor, (o)vänskap och rädslan för Mary Hand.

I De trasiga flickorna av Simone St James får du ta del av historien om flickhemmet Idlewild Hall år 1950. Det är ett hem och skola för oönskade flickor – frispråkiga flickor, frisinnade och flickor födda utanför äktenskapets trygga 1950-tals famn – och delvis bortglömda då de sällan får besök. Fyra av de unga kvinnorna delar rum och blir nära vänner som delar allt med varandra – såväl hemligheter som rädslan för Mary Hand, kvinnan som påstås spöka och som säger att hon vill bli din vän. Men du får aldrig släppa in henne. Aldrig.

En dag försvinner en av flickorna till synes spårlöst. Lärarna hävdar att hon har rymt självmant, men vännerna är övertygade om att något hemskt har hänt henne i närheten av gården.

Parallellt med den historien får du följa Fiona Sheridan 2014. Tjugo år tidigare hade hennes syster hittats mördad på Idlewild Halls ägor. Trots att det har förflutit lång tid sedan dådet är Fiona som besatt av att försöka återskapa systerns sista tid. När ännu en kropp hittas inte långt ifrån gården börjar hon tvivla på att den person som sitter fängslad verkligen är den skyldige.

Avskräcks nu icke när jag nämner att Mary Hand har en central roll i historien. Hon ger – trots det övernaturliga inslaget – en extra krydda till historien och den blir helt klart mer mångbottnad än vad den varit utan henne. De trasiga flickorna blir därmed både en deckare och en spökhistoria, som vävs samman med den spöklika Idlewild Hall som perfekt fond.

Författarporträtt: James Hunter
Bokomslag:

2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman

De där huvudpersonerna dyker upp någon gång då och då. De där som gör en extra nyfiken och som är så där härligt obekväma. Vissa gillar jag att ogilla och andra gillar jag att gilla – hänger du med? Libby Day i Mörka platser gillar jag att ogilla. Eva Khatchadourian i Vi måste prata om Kevin gillar jag att ogilla (skarpt). Huvudpersonen i Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt tillhör gillar att gilla-kategorien. Hon bryter normer, hon bryter mot de osynliga sociala reglerna och hon är obarmhärtig i sitt sätt att uttrycka sig.

Eleanor Oliphant har sedan examen arbetat på kontor – inom ”kundreskontrahanteringens fascinerande värld”. Hon lever ett bokstavligen förbestämt och repetitiv liv; hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och helgerna firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka.

Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv. Jag är en ensam överlevare jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.

Du förstår ganska snart att någonting hemskt har hänt i Eleanors barndom, som har fått henne att bygga upp alla dessa murar där den där obekvämligheten gentemot sin omgivning blir ett skydd. Hon intalar sig själv att hon är en ”självständig enhet”, men emellanåt blinkar en annan Eleanor fram ”Det fanns helt enkelt inget Eleanor-format socialt hål för mig att ta plats i. Jag var inte bra på att låtsas, det var det som var felet”. Och hon självmedicinerar för att överleva helgerna.

En dag träffar hon dock IT-killen Raymond och en något oväntad vänskap börjar ta form och i takt med att den blir djupare får du dessutom ta del av vad som faktiskt har hänt i Eleanors förflutna. Jag skrattar med Eleanor i hennes extrema frispråkighet och självklara sätt att studera världen, jag våndas med henne när hon socialt förstör för sig själv och jag lider med henne när det går upp för henne och dig vad som har hänt i barndomen. Det är helt enkelt en bok som innehåller såväl feelgood som feelbad och jag är tämligen glad att jag fick stifta bekantskap med den minnesvärda Eleanor Oliphant.

Författarporträtt: Philippa Gedge
Bokomslag: Kerstin Hanson

Själarnas ö av Johanna Holmström

Som sig bör får jag inledningsvis varna för ett långt inlägg. Det kommer dras trådar till andra verk och människoöden, lyftas fram några väl valda citat och någonstans däremellan recenseras en bok och har vi tur får jag ihop det hela på slutet. Om du orkar, så häng med.

Det går inte att värja sig mot alla dessa kvinnoöden som möter oss i Johanna Holmströms Själarnas ö. Jag kunde o m ö j l i g t släppa boken under läsningens gång och nu sitter jag här och söker mer om dess bakgrundshistoria och jag tänker på Märit och Lars och på Gertrud. Just dessa namn nämns inte i Holmströms bok, men jag återkommer senare till varför jag sitter här och tänker på dem.

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Hon har under en längre tid pressats till ravinens kant och slängt sig utför den. På vilket sätt får du läsa om i boken, men jag känner bitvis igen mig – den där katastrofala tröttheten, apatin och det till synes oändliga själsliga mörket som Kristina känner. Skillnaden mellan henne och mig är att jag har stöd – familj, vänner och ett samhälle – som stöttar och hjälper mig att ta mig upp och tillbaka. Kristina orkade inte tillslut och i ett psykosliknande tillstånd löser hon det på ett irrationellt och oreparabelt sätt.

Hon slipper dock fängelse och fattighuset och blir istället inskriven på Själö hospital, ett mentalsjukhus, som ligger otillgängligt till på en liten ö i den finska skärgården. Fyrtio år senare är det Elli som kommer till Själö efter en vansinnesfärd genom Finland med sin älskade – en Bonnie och Clyde-liknande historia (exkl morden) som blev omskriven i tidningarna. Blott femton år är hon när hon kommer – d v s lika gammal som våra barn är idag och det är svårt att undgå att känna så starkt med henne. Jag har dock hittat uppgifter som säger att det fanns ännu yngre intagna på Själö – en var bara 9 år(!).

Det tredje huvudpersonen är sjuksystern Sigrid som blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli. Sigrid kom ung och nyutbildad till Själö, full med energi och med nya vårdande tankar. Hon ser det som sitt kall att hjälpa dem som hjälpas bör och hon blir en omtyckt dårvårderska (ja, det heter så). 

Det är inte bara att Holmström lyfter fram så intressanta och mångbottnade karaktärer utan hon skapar dessutom en sådan empati hos läsaren och, i alla fall hos mig, en hög igenkänning. Hon lyckas levandegöra kvinnornas känsloliv på ett ytterst fint sätt och du känner mörkret, du känner förtvivlan och du ser duster av kämparglöd. Ångesten river, väggarna är kalla och ensamheten känns extra ensam.

Sedan sjunker hon ner på golvet med fingrarna som klor framför sig och skriket som växer fram känner hon igen. Det kommer från en plats djupt inne, en plats som hon nästan hade glömt. Från botten av en bottenlöshet och det spricker ut i varje cell och por och skakar kroppen inifrån. Hon skriker när de släpar henne genom korridoren och när dörren stängs bakom henne, och hon skriker sig genom natten tills hon mot morgonen är så hes att hon inte kan få fram ett ljud. Då kryper hon långsamt fram till dörren och lägger sig där med kinden tryckt mot den kalla ytan och bankar, klappar, och krafsar till sist när krafterna tryter.
Släpp ut mig, släpp mig ut, släpp mig in!

Själö hospital var Finlands första mentalsjukhus. Det uppfördes 1622 och var då ett sjukhus för spetälskesjuka, men redan då fanns där ett avskilt dårhus. I slutet av 1700-talet försvann den sista spetälskesjuke och Själö hospital blev ett sjukhus för mentalt sjuka. I slutet av 1800-talet flyttades alla män från Själö och sjukhuset blev enkom ägnat kvinnliga patienter. Vilka var då alla dessa kvinnor som blev inlagda på sjukhuset? De vanligaste patienterna var fattiga kvinnor från lägre samhällsklasser eller sexuellt frispråkiga kvinnor.

Och så kom de. De lama, de lytta, de oligofrena, de epileptiska, de blinda, de döva, de monomana, de stumma, de morbida, melankolikerna och neurastenikerna.
Imbecillitas. Idioti. Dementia praecox. Diagnoserna var långt fler men lösningen för dem alla var densamma. Ut skulle de städas. Ut ur kammare, fattighus, kommunalhem, ladugårdar och djurfållor, ner från vindarna, bort från landsvägarna, krogarna och horhusen och in i de nya, fina dårhusen i stället. Först av bägge sorterna men ganska snart bara kvinnor.

Holmström bygger mycket av sin historia på Jutta Ahlbeck-Rehns forskning som har undersökt vad som skedde med kvinnorna på Själö. Ofta är orsakerna till att kvinnor stängs in på hospitalet rashygieniska. Det var ett nödvändigt ont – en samhällelig plikt – att dessa flickor ”togs om hand”, låstes in på institutioner tvingades till sterilisering så att deras ”dåliga” gener inte skulle fördärva kommande släktled – en förädling av humankapitalet. Som ni kanske vet så har vi i Sverige haft ett ”Statens institut för rasbiologi”, som grundades 1922 och detta omnämns, som ett föredöme, i Själarnas ö. Så de här tankarna kring rashygien var högst aktuella även hos oss (vi ansågs t o m som ett föregångsland). Vi har i dess spår aktivt drivit en steriliseringspolitik – 63 000 människor steriliserades under åren 1934–1976 [ta en kort tankepaus och titta på slutåret]. Mellan 20 000 och 30 000 av dessa skedde med tvång. Och det är här jag kommer in på Gertrud.

Jag har tidigare nämnt Klaus Härös film Den nya människan (2007) i vilken du får följa historien om Gertrud som blir intagen på arbetshemmet Odenslund. Filmens Gertrud bygger på manusförfattaren Kjell Sundstedts moster Maj-Britts livsöde, så även denna historia är sprungen ur faktiska händelser. Gertrud är en sjuttonårig flicka och blir placerad på ett arbetshem där hon lovas ”umgänge med likasinnade”, d v s kvinnor som anses vara “sinnesslöa”, ”imbecilla” eller ”lösaktiga”.

Jag varnade dig! Det blir ett långt inlägg, men det är så många tankar som far i mitt arma huvud. Varför är det så angeläget att vi tar oss tid att försjunka i den här delen av historien? Jo, Kristinas tillvaro i slutet av 1800-talet är inte så långt ifrån många kvinnors liv idag. Hon var en ensamstående och slutarbetad flerbarnsmamma (med förlossningsdepression?), som ofrivilligt levde i social isolering och blev förnedrad av omgivningen. Hon fick dagligen kämpa för att få mat på bordet, hon sov dåligt, åt dåligt och pressade sig själv till den grad att hon till slut gick in i en psykos. Jag är inte ensamstående och jag behöver inte invänta nästa löning för att ha råd med mat och nöjen, men det finns mycket annat som kan göra att man går ner för räkning. Mitt mörker, min depressiva sida, omständigheter som uppstår som är utanför min kontroll, oförnuftiga prestationskrav, livet som snurrar så fort att jag tappar fästet, som i mitt fall slutar i utmattningssyndrom. Hade jag varit född på 1930-talet eller tidigare hade sannolikt jag blivit inlagd – inlåst – på ett hospital, arbetshem, mentalsjukhus och chansen till att komma därifrån var minimal. Kvinnornas vistelser blev långvariga och ofta livslånga.

Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…

Men what about Märit och Lars kanske ni tänker nu. Jo, Märit vars förståndshandikappade bror Lars, som efter moderns bortgång, skickades till Vipeholm, en anstalt för ”sinneslöa” i Lund (1935–1982). Det är dock Märit som är huvudpersonen i Majgull Axelssons Ditt liv och mitt, som handlar om Märits skuld och sökande efter sanning och upprättelse för Lars och de andra som inte fick vara med när ”svenska folket blev världsmästare i välfärd”. Majgull Axelsson, som var var gäst på ett seminarium som jag bevistade under bokmässan 2017, som tillsammans med Ingrid Hedström, samtalade om vad som hände med de ”sinnesslöa”, och de handikappade barnen från fattiga familjer i en tid som färgades av rashygieniskt tänkande. Vad hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken?

Jag kommer särskilt ihåg när Axelsson berättade om den läkare som hon kom i kontakt med när hon var reporter 1968. Läkaren arbetade på BB och han rådde alla föräldrar, som födde barn med de minsta defekter och som han dömde ut som idioter, att lämna bort barnet och gå hem och gör ett nytt barn. [Tänkepaus igen: 1968!!!]. Läkaren ringde sen upp Majgull med orden ”varenda idiot kan bli professor.”

Alltså ni hör hur många trådar, tankar och bryderier som Själarnas ö skapade! Det är en fascinerande historia som Johanna Holmström berättar för oss – fängslande kvinnoöden och känslor som ibland sitter utanpå och ibland fängslas in. Och högst aktuell! Företeelserna, idéerna är fortfarande aktuella idag – då var det kvinnor – idag andra grupper av människor som blir nedvärderade, undanskuffade och helst bortglömda. Betänk det!

Författarporträtt: Niklas Sandström
Bokomslag: Sara R. Acedo

Vill du veta mer om Själö hospital och kvinnorna som bodde där kan du se en dokumentär här.

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Snömannen, som en gång i tiden hette Jimmy, sover i ett träd, insvept i ett lakan för att skydda sig mot solens obarmhärtiga strålar. Vad han vet så är han ensam kvar – sist på jorden efter katastrofen som ödelade världen som vi känner den idag. Han sörjer sin överintelligenta vän Crake och sin älskade Oryx och försöker överleva genom att leta mat i ödelagda bostadsområden där nassonger (genmanipulerade grisar) och varjundar härjar. Hur kunde världen falla samman så snabbt? I en mycket tänkvärd dystopi beskriver Margaret Atwood i Oryx och Crake en värld som gick under i genmodifieringens spår.

Vi får ömsom följa Snömannens kamp för överlevnad och ömsom får vi tillbakablickar till hans tidigare liv där förklaringen ligger. Hur kunde det gå så långt? Hur kunde genmodifieringens teknologi skena från att vara ett hjälpmedel till att rasera världen? Crake är en nyckelfigur i detta händelseförlopp då han skapade Paradice Project och crakerianerna – människoliknande varelser – som i slutet är Snömannens enda sällskap.

Det som gör Atwoods dystopiska historia så intressant är hur hon använder den samtida samhällsdebatten och driver den till sitt yttersta. Oryx och Crake gavs ut 2003 och debatten om genteknik och kloning var högst aktuell. Här är Atwood genialisk – hon tar upp trådar ur samtiden, spekulerar fritt men går aldrig utanför sannolikhetens gräns. Det är det som är så skrämmande. Du kan se vad hon ser. Du köper till och med crakerianerna. Hon visar på hur vetenskapen och teknologin i fel händer kan skena utanför vår egen föreställningsvärld. Hon skrämmer mig mer än någon skräckroman någonsin gjort.

Atwood har ett fantastiskt språk och en svart humor som gör sig alldeles rätt i dystopins genre. Det hela känns så himla nära men ändock långt borta. Jag ska definitivt läsa de efterföljande Syndaflodens år (2010) och MaddAddam (2015), men måste bara vila mig en stund från dystopins mörker.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Frida Axiö