Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman

De där huvudpersonerna dyker upp någon gång då och då. De där som gör en extra nyfiken och som är så där härligt obekväma. Vissa gillar jag att ogilla och andra gillar jag att gilla – hänger du med? Libby Day i Mörka platser gillar jag att ogilla. Eva Khatchadourian i Vi måste prata om Kevin gillar jag att ogilla (skarpt). Huvudpersonen i Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt tillhör gillar att gilla-kategorien. Hon bryter normer, hon bryter mot de osynliga sociala reglerna och hon är obarmhärtig i sitt sätt att uttrycka sig.

Eleanor Oliphant har sedan examen arbetat på kontor – inom ”kundreskontrahanteringens fascinerande värld”. Hon lever ett bokstavligen förbestämt och repetitiv liv; hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och helgerna firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka.

Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv. Jag är en ensam överlevare jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.

Du förstår ganska snart att någonting hemskt har hänt i Eleanors barndom, som har fått henne att bygga upp alla dessa murar där den där obekvämligheten gentemot sin omgivning blir ett skydd. Hon intalar sig själv att hon är en ”självständig enhet”, men emellanåt blinkar en annan Eleanor fram ”Det fanns helt enkelt inget Eleanor-format socialt hål för mig att ta plats i. Jag var inte bra på att låtsas, det var det som var felet”. Och hon självmedicinerar för att överleva helgerna.

En dag träffar hon dock IT-killen Raymond och en något oväntad vänskap börjar ta form och i takt med att den blir djupare får du dessutom ta del av vad som faktiskt har hänt i Eleanors förflutna. Jag skrattar med Eleanor i hennes extrema frispråkighet och självklara sätt att studera världen, jag våndas med henne när hon socialt förstör för sig själv och jag lider med henne när det går upp för henne och dig vad som har hänt i barndomen. Det är helt enkelt en bok som innehåller såväl feelgood som feelbad och jag är tämligen glad att jag fick stifta bekantskap med den minnesvärda Eleanor Oliphant.

Författarporträtt: Philippa Gedge
Bokomslag: Kerstin Hanson

Själarnas ö av Johanna Holmström

Som sig bör får jag inledningsvis varna för ett långt inlägg. Det kommer dras trådar till andra verk och människoöden, lyftas fram några väl valda citat och någonstans däremellan recenseras en bok och har vi tur får jag ihop det hela på slutet. Om du orkar, så häng med.

Det går inte att värja sig mot alla dessa kvinnoöden som möter oss i Johanna Holmströms Själarnas ö. Jag kunde o m ö j l i g t släppa boken under läsningens gång och nu sitter jag här och söker mer om dess bakgrundshistoria och jag tänker på Märit och Lars och på Gertrud. Just dessa namn nämns inte i Holmströms bok, men jag återkommer senare till varför jag sitter här och tänker på dem.

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Hon har under en längre tid pressats till ravinens kant och slängt sig utför den. På vilket sätt får du läsa om i boken, men jag känner bitvis igen mig – den där katastrofala tröttheten, apatin och det till synes oändliga själsliga mörket som Kristina känner. Skillnaden mellan henne och mig är att jag har stöd – familj, vänner och ett samhälle – som stöttar och hjälper mig att ta mig upp och tillbaka. Kristina orkade inte tillslut och i ett psykosliknande tillstånd löser hon det på ett irrationellt och oreparabelt sätt.

Hon slipper dock fängelse och fattighuset och blir istället inskriven på Själö hospital, ett mentalsjukhus, som ligger otillgängligt till på en liten ö i den finska skärgården. Fyrtio år senare är det Elli som kommer till Själö efter en vansinnesfärd genom Finland med sin älskade – en Bonnie och Clyde-liknande historia (exkl morden) som blev omskriven i tidningarna. Blott femton år är hon när hon kommer – d v s lika gammal som våra barn är idag och det är svårt att undgå att känna så starkt med henne. Jag har dock hittat uppgifter som säger att det fanns ännu yngre intagna på Själö – en var bara 9 år(!).

Det tredje huvudpersonen är sjuksystern Sigrid som blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli. Sigrid kom ung och nyutbildad till Själö, full med energi och med nya vårdande tankar. Hon ser det som sitt kall att hjälpa dem som hjälpas bör och hon blir en omtyckt dårvårderska (ja, det heter så). 

Det är inte bara att Holmström lyfter fram så intressanta och mångbottnade karaktärer utan hon skapar dessutom en sådan empati hos läsaren och, i alla fall hos mig, en hög igenkänning. Hon lyckas levandegöra kvinnornas känsloliv på ett ytterst fint sätt och du känner mörkret, du känner förtvivlan och du ser duster av kämparglöd. Ångesten river, väggarna är kalla och ensamheten känns extra ensam.

Sedan sjunker hon ner på golvet med fingrarna som klor framför sig och skriket som växer fram känner hon igen. Det kommer från en plats djupt inne, en plats som hon nästan hade glömt. Från botten av en bottenlöshet och det spricker ut i varje cell och por och skakar kroppen inifrån. Hon skriker när de släpar henne genom korridoren och när dörren stängs bakom henne, och hon skriker sig genom natten tills hon mot morgonen är så hes att hon inte kan få fram ett ljud. Då kryper hon långsamt fram till dörren och lägger sig där med kinden tryckt mot den kalla ytan och bankar, klappar, och krafsar till sist när krafterna tryter.
Släpp ut mig, släpp mig ut, släpp mig in!

Själö hospital var Finlands första mentalsjukhus. Det uppfördes 1622 och var då ett sjukhus för spetälskesjuka, men redan då fanns där ett avskilt dårhus. I slutet av 1700-talet försvann den sista spetälskesjuke och Själö hospital blev ett sjukhus för mentalt sjuka. I slutet av 1800-talet flyttades alla män från Själö och sjukhuset blev enkom ägnat kvinnliga patienter. Vilka var då alla dessa kvinnor som blev inlagda på sjukhuset? De vanligaste patienterna var fattiga kvinnor från lägre samhällsklasser eller sexuellt frispråkiga kvinnor.

Och så kom de. De lama, de lytta, de oligofrena, de epileptiska, de blinda, de döva, de monomana, de stumma, de morbida, melankolikerna och neurastenikerna.
Imbecillitas. Idioti. Dementia praecox. Diagnoserna var långt fler men lösningen för dem alla var densamma. Ut skulle de städas. Ut ur kammare, fattighus, kommunalhem, ladugårdar och djurfållor, ner från vindarna, bort från landsvägarna, krogarna och horhusen och in i de nya, fina dårhusen i stället. Först av bägge sorterna men ganska snart bara kvinnor.

Holmström bygger mycket av sin historia på Jutta Ahlbeck-Rehns forskning som har undersökt vad som skedde med kvinnorna på Själö. Ofta är orsakerna till att kvinnor stängs in på hospitalet rashygieniska. Det var ett nödvändigt ont – en samhällelig plikt – att dessa flickor ”togs om hand”, låstes in på institutioner tvingades till sterilisering så att deras ”dåliga” gener inte skulle fördärva kommande släktled – en förädling av humankapitalet. Som ni kanske vet så har vi i Sverige haft ett ”Statens institut för rasbiologi”, som grundades 1922 och detta omnämns, som ett föredöme, i Själarnas ö. Så de här tankarna kring rashygien var högst aktuella även hos oss (vi ansågs t o m som ett föregångsland). Vi har i dess spår aktivt drivit en steriliseringspolitik – 63 000 människor steriliserades under åren 1934–1976 [ta en kort tankepaus och titta på slutåret]. Mellan 20 000 och 30 000 av dessa skedde med tvång. Och det är här jag kommer in på Gertrud.

Jag har tidigare nämnt Klaus Härös film Den nya människan (2007) i vilken du får följa historien om Gertrud som blir intagen på arbetshemmet Odenslund. Filmens Gertrud bygger på manusförfattaren Kjell Sundstedts moster Maj-Britts livsöde, så även denna historia är sprungen ur faktiska händelser. Gertrud är en sjuttonårig flicka och blir placerad på ett arbetshem där hon lovas ”umgänge med likasinnade”, d v s kvinnor som anses vara “sinnesslöa”, ”imbecilla” eller ”lösaktiga”.

Jag varnade dig! Det blir ett långt inlägg, men det är så många tankar som far i mitt arma huvud. Varför är det så angeläget att vi tar oss tid att försjunka i den här delen av historien? Jo, Kristinas tillvaro i slutet av 1800-talet är inte så långt ifrån många kvinnors liv idag. Hon var en ensamstående och slutarbetad flerbarnsmamma (med förlossningsdepression?), som ofrivilligt levde i social isolering och blev förnedrad av omgivningen. Hon fick dagligen kämpa för att få mat på bordet, hon sov dåligt, åt dåligt och pressade sig själv till den grad att hon till slut gick in i en psykos. Jag är inte ensamstående och jag behöver inte invänta nästa löning för att ha råd med mat och nöjen, men det finns mycket annat som kan göra att man går ner för räkning. Mitt mörker, min depressiva sida, omständigheter som uppstår som är utanför min kontroll, oförnuftiga prestationskrav, livet som snurrar så fort att jag tappar fästet, som i mitt fall slutar i utmattningssyndrom. Hade jag varit född på 1930-talet eller tidigare hade sannolikt jag blivit inlagd – inlåst – på ett hospital, arbetshem, mentalsjukhus och chansen till att komma därifrån var minimal. Kvinnornas vistelser blev långvariga och ofta livslånga.

Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…

Men what about Märit och Lars kanske ni tänker nu. Jo, Märit vars förståndshandikappade bror Lars, som efter moderns bortgång, skickades till Vipeholm, en anstalt för ”sinneslöa” i Lund (1935–1982). Det är dock Märit som är huvudpersonen i Majgull Axelssons Ditt liv och mitt, som handlar om Märits skuld och sökande efter sanning och upprättelse för Lars och de andra som inte fick vara med när ”svenska folket blev världsmästare i välfärd”. Majgull Axelsson, som var var gäst på ett seminarium som jag bevistade under bokmässan 2017, som tillsammans med Ingrid Hedström, samtalade om vad som hände med de ”sinnesslöa”, och de handikappade barnen från fattiga familjer i en tid som färgades av rashygieniskt tänkande. Vad hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken?

Jag kommer särskilt ihåg när Axelsson berättade om den läkare som hon kom i kontakt med när hon var reporter 1968. Läkaren arbetade på BB och han rådde alla föräldrar, som födde barn med de minsta defekter och som han dömde ut som idioter, att lämna bort barnet och gå hem och gör ett nytt barn. [Tänkepaus igen: 1968!!!]. Läkaren ringde sen upp Majgull med orden ”varenda idiot kan bli professor.”

Alltså ni hör hur många trådar, tankar och bryderier som Själarnas ö skapade! Det är en fascinerande historia som Johanna Holmström berättar för oss – fängslande kvinnoöden och känslor som ibland sitter utanpå och ibland fängslas in. Och högst aktuell! Företeelserna, idéerna är fortfarande aktuella idag – då var det kvinnor – idag andra grupper av människor som blir nedvärderade, undanskuffade och helst bortglömda. Betänk det!

Författarporträtt: Niklas Sandström
Bokomslag: Sara R. Acedo

Vill du veta mer om Själö hospital och kvinnorna som bodde där kan du se en dokumentär här.

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Snömannen, som en gång i tiden hette Jimmy, sover i ett träd, insvept i ett lakan för att skydda sig mot solens obarmhärtiga strålar. Vad han vet så är han ensam kvar – sist på jorden efter katastrofen som ödelade världen som vi känner den idag. Han sörjer sin överintelligenta vän Crake och sin älskade Oryx och försöker överleva genom att leta mat i ödelagda bostadsområden där nassonger (genmanipulerade grisar) och varjundar härjar. Hur kunde världen falla samman så snabbt? I en mycket tänkvärd dystopi beskriver Margaret Atwood i Oryx och Crake en värld som gick under i genmodifieringens spår.

Vi får ömsom följa Snömannens kamp för överlevnad och ömsom får vi tillbakablickar till hans tidigare liv där förklaringen ligger. Hur kunde det gå så långt? Hur kunde genmodifieringens teknologi skena från att vara ett hjälpmedel till att rasera världen? Crake är en nyckelfigur i detta händelseförlopp då han skapade Paradice Project och crakerianerna – människoliknande varelser – som i slutet är Snömannens enda sällskap.

Det som gör Atwoods dystopiska historia så intressant är hur hon använder den samtida samhällsdebatten och driver den till sitt yttersta. Oryx och Crake gavs ut 2003 och debatten om genteknik och kloning var högst aktuell. Här är Atwood genialisk – hon tar upp trådar ur samtiden, spekulerar fritt men går aldrig utanför sannolikhetens gräns. Det är det som är så skrämmande. Du kan se vad hon ser. Du köper till och med crakerianerna. Hon visar på hur vetenskapen och teknologin i fel händer kan skena utanför vår egen föreställningsvärld. Hon skrämmer mig mer än någon skräckroman någonsin gjort.

Atwood har ett fantastiskt språk och en svart humor som gör sig alldeles rätt i dystopins genre. Det hela känns så himla nära men ändock långt borta. Jag ska definitivt läsa de efterföljande Syndaflodens år (2010) och MaddAddam (2015), men måste bara vila mig en stund från dystopins mörker.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Frida Axiö

Testamente av Nina Wähä

Jag har äntligen kommit igång med läsningen igen, men skriveriet flyter tyvärr inte på – vilket är oerhört frustrerande när jag nu har läst en bok som förtjänar så många ord. Det är oerhört frustrerande när hjärnan söker lämpliga superlativ, men min mossiga och skrivkrampande hjärna bara levererar ord som ”fantastisk”, ”fascinerande” och ”fängslande”. Så ni får de orden – som i alla fall blev en allitteration – till er och så går vi vidare.

Nina Wähäs Testamente engagerar läsaren från första sidan. Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser.

Det här är inget annat än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det.
Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.
Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem. Och varför?
Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa eftersom de allihopa har med berättelsen att göra, på ett eller annat vis. Precis som i sången så är de olika, många är långa, svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.

Med de orden inleds Testamente. Du tror du vet vad som väntar, men icke – romanen är långt mer än en mordhistoria. Ja, det sker ett mord, men boken innehåller så mycket och många liv att det liksom kommer lite i skymundan. Det kommer så småningom också förekomma ett testamente, men jag vill tro att titeln också kan härledas till allt det du ärver – varesig du vill det eller ej – från föräldrarna, från historien, från marken i sig. Kan man ärva skam? Kan du vara ansvarig för tidigare synder? Kan du skriva om din historia? Det är frågor som du som läsare ställs inför i Wähäs roman.

Testamente handlar om familjen Toimi som bor på en gård på den finländska sidan av Tornedalen. Det är 1980-tal och inledningsvis får du träffa gravida Annie, som något ängslig åker hem till platsen där hon växte upp. Hon var ”lite rädd att hembygden på något vis skulle sätta klorna i henne när hon återvände och att hon plötsligt skulle vara fast, fången, tillbaka. Fysiskt oförmögen att åka därifrån, hem, bort. En känsla hon hade som tonåring, att det var bråttom, hon var tvungen att skynda sig, annars skulle platsen, den här platsen, ta henne, hon skulle växa fast. Fötterna skulle slå rot och gro. Därför lämnade hon bygden redan när hon var sexton.

Men boken nöjer sig inte med Annie utan har hela fjorton (eller sexton beroende på hur man räknar) huvudpersoner; vi får lära känna en något avtrubbad mamma och en avskydd och hotfull pappa och därtill tolv barn som är i livet och två som är döda. De allra flesta barnen har valt att lämna gården tämligen tidigt i sina liv och vi förstår så småningom att pappan är den som driver bort dem och hur det finns en – eller flera – familjehemligheter som fräter och förgiftar. Uppgörelsens tid är dock kommen.

Det var märkligt egentligen, denna man. Så kort, inte mer än en och sextifem, en blick, naturligt svart och håret, svart även det, inte ett enda grått hår, fjorton barn hade han satt till världen och inte ett enda grått hår, ja det handlar om genetik men det är även symboliskt, håll med om det.

De hade sameblod i Penttis släkt, inget man ville erkänna, och inget man fick prata om, men otvetydigt var det så. Sameblod och något annat, djupare, det heliga raseriet (och vansinnet) det kom från ett religiöst högsäte, inget annat alternativ fanns. Det var katolskt blod som rann i dessa ådror, tveklöst.

Du kan tro att det är svårt att engagera sig i så många huvudpersoner. Du kan tro det – men det är det inte. Syskonskaran är en högst brokig samling och jag fascineras ständigt under läsningens gång över Nina Wähäs förmåga att levandegöra och bygga dessa komplexa karaktärer. Wähä lockar till sig läsaren i varendaste människa och själ och du vill bara veta mer om just den personen.

Wähä låter berättaren ha ett rappt och nutida språk med inslag av tidstypiska engelska uttryck vilket ger hen såväl närhet som distans till historien som ska berättas. I myllret av alla fantastiska karaktärer är det den allvetande berättarrösten som lotsar oss rätt och hjälper oss att knyta ihop den röda tråden. And I like it!

Detta är en fantastisk, fascinerande och fängslande (ni får nöja er med dessa ord) historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Du får sakta med säkert ta del av familjen Toimis hemligheter och kanske, kanske du får reda på vem som var mördaren.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Sara R. Acedo

Kring denna kropp av Stina Wollter

Det här är inte ett lätt inlägg att skriva. Jag lyssnade klart på Stina Wollters Kring denna kropp för någon vecka sedan och jag grunnar, tänker, känner, men har svårt att hitta orden att förmedla det här och nu. Det är så mycket som skaver, som gör ont, som pressar på och jag vill på samma gång släppa som jag vill fortsätta hålla i och hålla om.

Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa.

Ibland sitter jag i Stinas famn och ibland sitter hon i min. Jag låter Stinas röst omsluta mig, ta tag i mig och ruska om mig. Samtidigt som jag känner in, känner av och vill hålla om, henne. Jag känner inte Stina, men det känns konstigt att omnämna henne med efternamnet Wollter, vilket jag vanligtvis gör i mina recensioner. När jag lyssnar på boken så är hon just Stina. Det är Stina som pratar till mig och jag stannar kvar i den parkerade bilen, stannar upp i matlagningen och isolerar mig med hörlurarna för att kunna lyssna klart.

Det är en episodisk berättelse, en biografi över hennes liv, hennes familj, systern, om att vara kändisbarn, den glastunna och fina relationen till mamman som sakta försvinner in i demensens dimma. Och hon återkommer till kroppen och hur hon genom livets olika nedslag har kommit till en punkt där hon kan glida ner i en vattenfylld bergshåla och låta sig fotograferas naken och använda denna fantastiska bild som bokomslag. Återkommande är även konsten och konstnärskapet och dess helande, provocerande och livsavgörande kraft.

Stina pratar mycket om trygga rum – att vi alla måste hitta dessa. Dessa rum där vi vågar vara, vågar tala och ta den plats som vi alla förtjänar. I hennes instragramkonto har jag funnit ett sådant rum och Stina beskyddar detta med allt hon kan. Jag syns inte där. Jag läser, tittar, lär mig och tänker. En dag så kanske jag också talar där.

Mitt eget förhållande med min kropp är högst ambivalent. Ena dagen är jag kämpen som står på barrikaderna och slåss för att få vara och se ut som jag vill – som pekar finger åt normerna och tar min färgsprakande plats. Andra dagen kryper jag ner i de svarta kläderna, tänker att alla andra dömer mig och min kropp. Vill inte ta någon plats, men ”bumbar i” allt för jag inte kan gömma mig när min fysiska yta är större än många andras. Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt däremellan. Och just när jag behövde det som mest, så var Stinas röst där.

Författarporträtt: Maria Östlin
Bokomslag: Sanna Sporrong

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

”Jag visste inte hur jag skulle leva. Jag försökte leva lagom men hur gjorde man? Hur gjorde man saker lagom? Förut hade jag bränt ljuset i båda ändarna, nej, jag hade kastat in ljuset i ett hav av eld. Men om man nu konstaterat att det inte var någon framgångsrik metod, hur gjorde man då för att inte bli katatonisk av stiltjen? Av meningslösheten? Candy Crush verkade inte hjälpa.
  Arbeta och älska, sa Freud. Att kunna göra det, det är kännetecknet på någon som är frisk. Jag kunde inget av det. Inte älska utan att förlora människor. Inte arbeta utan att dö av tristess.”

Penny Löwe debutroman slår ner som en bomb i litteratursverige. Kritiker hyllar boken, förlaget jublar, vi andra dödliga – njuter av den frispråkiga unga författaren och hennes provocerande fria språk och orädda persona.

Hon vinner Augustpriset och framtiden som aktad författare tycks vara självklar. Förlaget betalar således ut en ovanligt frikostigt förskott på hennes kommande roman. Ett förskott som hon, tillsammans med kompisen Lola, bränner på några månader med ”sex, drugs and rock n roll”. Hon återvänder så småningom till Sverige som en utbrunnen stjärna, en one hit wonder, en has-been. Och utan en rad skriven i någon framtida roman.

Penny Löwe är i Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända! en tämligen intressant karaktär. Hon är en kicksökare av rang som lever livet på gränsen till katastrof. Hon svävar liksom mellan livets alla ytterligheter och när hon väl försöker ta tag i sitt destruktiva liv och bli vän med vardagen så håller hon på att gå under av tristess.

Pennys far är såväl aktad skådespelare som självupptagen och verklighetsfrånvänd. En relation som är ytterst skör där Penny aldrig tycks nå fram till honom. Den narcissistiska fadern blir på något sätt Pennys självdestruktivitet personifierad. Hon kan inte låta bli trots att hon vet att hon inte mår bra av det.

Lola däremot, är hennes stundom musa, stundom tja ni vet den lilla tecknade djävulen som brukar sitta på axeln och viska lockelser – det är Lola. Även den burleska Lola blir en sådan person som Penny inte kan låta bli att dras till, trots att hon är medveten om hur hon påverkat hennes väg ner i mörkret.

”Det står sällan i tidningarna om att dricka sprit som ett sätt att nå medveten närvaro. Jag tror att det är ett misstag, kanske är det fatalt. Alla vi som skyr präktigheten i den rykande tekoppen och de vita linnebyxorna, alla vi som väjer för bilderna på de fantasieggande molnformationerna, de extrema närbilderna av glittrande vattendroppar. För mig var den medvetna närvaron något annat. Sex, droger och rock’n’roll. Eller ja. Sex, droger och dans, i alla fall. Ja, ja, jag vet att jag är patetisk. Jag vet att det är en idiotisk kliché, men då väljer jag hellre den, alla dagar i veckan, alla timmar på dygnet, alla minuter, sekunder och ögonblick. Linnebyxor. Jag hugger mig hellre med en pålyxa i låret.”

Upptill dessa kvinnor får vi även möta hennes mamma som är en mer lågmäld mamma, en syster som finns där – alltid – och pappas flickvän som är ”Hollywood” – hon är glamour, bubbel och för evigt ung – samtidigt som hon är den som på något sätt är länken mellan pappan och Penny.

Det händer vansinnigt mycket i romanen – vistelsen i London är bara en försmak vad som komma skall hemma i Sverige. Lola kommer åter igen in i hennes liv och tillsammans konstruerar den en vansinnig plan på hur Penny ska komma ur skrivtorkan (älskar Jägerfelds fantastiska fantasi). Ska hon någonsin lyckas skriva en ny roman? Och i så fall på bekostnad av vad?

Jag känner att jag inte riktigt har förmågan i skrivande stund att koka ner hela Blixtra, spraka, blända! här. Den har ett psykologiskt djup som handlar om feminism, om kreativitet och den ömsom destruktiva och gränslösa som magiska (Magisk, är den verkligen det? Får nog tänka ett varv till på det här.) vänskapen till Lola. Den handlar om psykisk ohälsa och om ständigt söka sig själv och spegla sig i andra människor och om att göra rätt eller göra det man vill. Den handlar också om skapande och om vem som äger rätt till ett konstnärligt verk. Ja, ni hör – den handlar om mycket. Och samtidigt så är den så himla humoristisk.

Trots att Penny är impulsiv, ogenomtänkt – tja Penny är emellanåt tämligen ”dum i huvudet” så är hon så totalt älskvärd. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så mycket för henne. Det är en känsla av igenkänning trots att mitt liv är långt ifrån hennes. Månne det vara hennes ständiga sökande efter att förstå sig själv och rädslan för att ständigt göra fel val. Vad vet jag – jag vill bara krama om Penny och tala om att allt kommer att bli bra.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Sara R. Acedo

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren

I verkligheten lade Norra Latins gymnasium (tidigare: Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm) ner sin verksamhet 1982 och är idag ett konferenscentrum. I Sara Bergmark Elfgrens värld är fortfarande byggnaden en gymnasieskola som inhyser bland annat det estetiska programmet. Precis som vilken gymnasieskola som helst inkluderar denna sociala spel, betygshets och såväl ovänskap som varm vänskap. Till skillnad från vilken gymnasieskola som helst inkluderar de anrika lokalerna, de ekande korridorerna och gotiska stentrapporna också övernaturligheter och magi, vilket gör skolan till ett perfekt sceneri för den här historien.

I Norra Latin får vi möta två berättarrörster: den inflyttande Tamar och stockholmstjejen Clea. Båda drömmer om att bli skådespelare, men deras förutsättningar och bakgrund skiljer sig en hel del åt. Tamar flyttar från Östersund där hon lämnar såväl familj som vänner medan Clea har ”det i blodet” då hennes mamma redan är en etablerad skådespelare och rör sig obehindrat i dessa kretsar. Clea är också redan känd som barnskådespelare då hon varit med i otaliga produktioner, t ex julkalendern.

Jag fastnar tämligen omgående för Tamar då hon är en tänkare och iakttagare och en riktigt varm person, som tyvärr känner sig omärklig när hon börjar på Norra Latin. Alla andra tycks redan känna någon och hon hittar inte riktigt sin plats i klassen. Clea har dock sin självklara plats i den sociala hierarkin då alla vet vem hon är. Hennes självklara plats blir än mer tydlig när hon blir tillsammans med Tim – ännu en berömd barnskådespelare.

Tamars känsla av osynlighet är kanske den som bidrar till att hon blir mer mottaglig för det osynliga – det som finns på Norra Latin men som ingen annan ser. Vem är det som vandrar i korridorerna? Vem är det som viskar små ledtrådar och meddelanden som endast Tamar tycks uppfatta? Tamar kämpar för att förstå vad det är som förväntas av henne av såväl verkligheten som overkligheten.

Clea är dock den karaktär som växer mest utmed historien. Hon går från en ganska verklighetsfrånvänd (på ett helt annat plan) till att börja uppfatta nyanserna hos Tamar och börjar syna sitt liv och sitt förhållande i sömmarna. Mot slutet av historien omfamnar jag Clea med allt jag har.

Bergmark Elfgren är – i mitt tycke – fantastisk på att fånga ungdomarnas värld och som jag uttryckte mig på Kulturkollo (se länk nedan): ”Bergmark Elfgren är superskicklig på att genom det sociala spelet, som är trovärdigt återspeglat, låta de olika karaktärerna växa fram. Det känns som jag är tillbaka i klassrummet igen och lyssnar på mina elever.” Hur hon låter relationerna mellan tonåringarna stå i centrum för historien är otroligt väl framställt och hur den tysta kommunikationen – t ex en endaste blick – kan förändra det sociala spänningsfältet i rummet.

I centrum står också Shakespeares En midsommarnattsdröm som har en särskild betydelse för berättelsen med den mystiska Puck i centrum. Det sägs att En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia är skrivna samma år och att trollväsendet Queen Mab ska vara en skiss till Pucks karaktär. Den förstnämnda fick flickorna att drömma om kyssar och på liknande sätt betvingar Puck Tamars drömmar (men handlar långt ifrån kyssar). För övrigt så inkluderar först nämnda pjäs en grupp hantverkare som repeterar en pjäs på samma vis som sker på Norra Latin. En pjäs i pjäsen som sker i boken. Solklart?

Det är en hel del magiska och övernaturliga inlag i historien och ja, historien kunde helt klart stått för sig själv utan dessa, men jag tycker det blev en bra balans mellan det verkliga och det overkliga. En midsommarnattsdröm – på samma sätt som hela miljön – blev en viktig del av hela scendekoren i boken och på så vis blev de magiska inslagen så självklara.

En annan dimension av historien som blir extra stark i svallvågorna av #tystnadtagning, #metoo och Golden Globe är framställningen av Tims pappa – den kända skådespelaren med en Hollywood-karriär – som får en osynlig dispans på att bete sig hur han vill då ingen vill ifrågasätta ”den framgångsrika mannen”. Där i hittar vi skräckinslaget i boken.

Läs också: Kulturkollo konfererar Norra Latin

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Lina Neidestram och Pär Åhlander