Oryx och Crake av Margaret Atwood

Snömannen, som en gång i tiden hette Jimmy, sover i ett träd, insvept i ett lakan för att skydda sig mot solens obarmhärtiga strålar. Vad han vet så är han ensam kvar – sist på jorden efter katastrofen som ödelade världen som vi känner den idag. Han sörjer sin överintelligenta vän Crake och sin älskade Oryx och försöker överleva genom att leta mat i ödelagda bostadsområden där nassonger (genmanipulerade grisar) och varjundar härjar. Hur kunde världen falla samman så snabbt? I en mycket tänkvärd dystopi beskriver Margaret Atwood i Oryx och Crake en värld som gick under i genmodifieringens spår.

Vi får ömsom följa Snömannens kamp för överlevnad och ömsom får vi tillbakablickar till hans tidigare liv där förklaringen ligger. Hur kunde det gå så långt? Hur kunde genmodifieringens teknologi skena från att vara ett hjälpmedel till att rasera världen? Crake är en nyckelfigur i detta händelseförlopp då han skapade Paradice Project och crakerianerna – människoliknande varelser – som i slutet är Snömannens enda sällskap.

Det som gör Atwoods dystopiska historia så intressant är hur hon använder den samtida samhällsdebatten och driver den till sitt yttersta. Oryx och Crake gavs ut 2003 och debatten om genteknik och kloning var högst aktuell. Här är Atwood genialisk – hon tar upp trådar ur samtiden, spekulerar fritt men går aldrig utanför sannolikhetens gräns. Det är det som är så skrämmande. Du kan se vad hon ser. Du köper till och med crakerianerna. Hon visar på hur vetenskapen och teknologin i fel händer kan skena utanför vår egen föreställningsvärld. Hon skrämmer mig mer än någon skräckroman någonsin gjort.

Atwood har ett fantastiskt språk och en svart humor som gör sig alldeles rätt i dystopins genre. Det hela känns så himla nära men ändock långt borta. Jag ska definitivt läsa de efterföljande Syndaflodens år (2010) och MaddAddam (2015), men måste bara vila mig en stund från dystopins mörker.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Frida Axiö

Testamente av Nina Wähä

Jag har äntligen kommit igång med läsningen igen, men skriveriet flyter tyvärr inte på – vilket är oerhört frustrerande när jag nu har läst en bok som förtjänar så många ord. Det är oerhört frustrerande när hjärnan söker lämpliga superlativ, men min mossiga och skrivkrampande hjärna bara levererar ord som ”fantastisk”, ”fascinerande” och ”fängslande”. Så ni får de orden – som i alla fall blev en allitteration – till er och så går vi vidare.

Nina Wähäs Testamente engagerar läsaren från första sidan. Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser.

Det här är inget annat än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det.
Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.
Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem. Och varför?
Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa eftersom de allihopa har med berättelsen att göra, på ett eller annat vis. Precis som i sången så är de olika, många är långa, svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.

Med de orden inleds Testamente. Du tror du vet vad som väntar, men icke – romanen är långt mer än en mordhistoria. Ja, det sker ett mord, men boken innehåller så mycket och många liv att det liksom kommer lite i skymundan. Det kommer så småningom också förekomma ett testamente, men jag vill tro att titeln också kan härledas till allt det du ärver – varesig du vill det eller ej – från föräldrarna, från historien, från marken i sig. Kan man ärva skam? Kan du vara ansvarig för tidigare synder? Kan du skriva om din historia? Det är frågor som du som läsare ställs inför i Wähäs roman.

Testamente handlar om familjen Toimi som bor på en gård på den finländska sidan av Tornedalen. Det är 1980-tal och inledningsvis får du träffa gravida Annie, som något ängslig åker hem till platsen där hon växte upp. Hon var ”lite rädd att hembygden på något vis skulle sätta klorna i henne när hon återvände och att hon plötsligt skulle vara fast, fången, tillbaka. Fysiskt oförmögen att åka därifrån, hem, bort. En känsla hon hade som tonåring, att det var bråttom, hon var tvungen att skynda sig, annars skulle platsen, den här platsen, ta henne, hon skulle växa fast. Fötterna skulle slå rot och gro. Därför lämnade hon bygden redan när hon var sexton.

Men boken nöjer sig inte med Annie utan har hela fjorton (eller sexton beroende på hur man räknar) huvudpersoner; vi får lära känna en något avtrubbad mamma och en avskydd och hotfull pappa och därtill tolv barn som är i livet och två som är döda. De allra flesta barnen har valt att lämna gården tämligen tidigt i sina liv och vi förstår så småningom att pappan är den som driver bort dem och hur det finns en – eller flera – familjehemligheter som fräter och förgiftar. Uppgörelsens tid är dock kommen.

Det var märkligt egentligen, denna man. Så kort, inte mer än en och sextifem, en blick, naturligt svart och håret, svart även det, inte ett enda grått hår, fjorton barn hade han satt till världen och inte ett enda grått hår, ja det handlar om genetik men det är även symboliskt, håll med om det.

De hade sameblod i Penttis släkt, inget man ville erkänna, och inget man fick prata om, men otvetydigt var det så. Sameblod och något annat, djupare, det heliga raseriet (och vansinnet) det kom från ett religiöst högsäte, inget annat alternativ fanns. Det var katolskt blod som rann i dessa ådror, tveklöst.

Du kan tro att det är svårt att engagera sig i så många huvudpersoner. Du kan tro det – men det är det inte. Syskonskaran är en högst brokig samling och jag fascineras ständigt under läsningens gång över Nina Wähäs förmåga att levandegöra och bygga dessa komplexa karaktärer. Wähä lockar till sig läsaren i varendaste människa och själ och du vill bara veta mer om just den personen.

Wähä låter berättaren ha ett rappt och nutida språk med inslag av tidstypiska engelska uttryck vilket ger hen såväl närhet som distans till historien som ska berättas. I myllret av alla fantastiska karaktärer är det den allvetande berättarrösten som lotsar oss rätt och hjälper oss att knyta ihop den röda tråden. And I like it!

Detta är en fantastisk, fascinerande och fängslande (ni får nöja er med dessa ord) historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Du får sakta med säkert ta del av familjen Toimis hemligheter och kanske, kanske du får reda på vem som var mördaren.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Sara R. Acedo

Kring denna kropp av Stina Wollter

Det här är inte ett lätt inlägg att skriva. Jag lyssnade klart på Stina Wollters Kring denna kropp för någon vecka sedan och jag grunnar, tänker, känner, men har svårt att hitta orden att förmedla det här och nu. Det är så mycket som skaver, som gör ont, som pressar på och jag vill på samma gång släppa som jag vill fortsätta hålla i och hålla om.

Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa.

Ibland sitter jag i Stinas famn och ibland sitter hon i min. Jag låter Stinas röst omsluta mig, ta tag i mig och ruska om mig. Samtidigt som jag känner in, känner av och vill hålla om, henne. Jag känner inte Stina, men det känns konstigt att omnämna henne med efternamnet Wollter, vilket jag vanligtvis gör i mina recensioner. När jag lyssnar på boken så är hon just Stina. Det är Stina som pratar till mig och jag stannar kvar i den parkerade bilen, stannar upp i matlagningen och isolerar mig med hörlurarna för att kunna lyssna klart.

Det är en episodisk berättelse, en biografi över hennes liv, hennes familj, systern, om att vara kändisbarn, den glastunna och fina relationen till mamman som sakta försvinner in i demensens dimma. Och hon återkommer till kroppen och hur hon genom livets olika nedslag har kommit till en punkt där hon kan glida ner i en vattenfylld bergshåla och låta sig fotograferas naken och använda denna fantastiska bild som bokomslag. Återkommande är även konsten och konstnärskapet och dess helande, provocerande och livsavgörande kraft.

Stina pratar mycket om trygga rum – att vi alla måste hitta dessa. Dessa rum där vi vågar vara, vågar tala och ta den plats som vi alla förtjänar. I hennes instragramkonto har jag funnit ett sådant rum och Stina beskyddar detta med allt hon kan. Jag syns inte där. Jag läser, tittar, lär mig och tänker. En dag så kanske jag också talar där.

Mitt eget förhållande med min kropp är högst ambivalent. Ena dagen är jag kämpen som står på barrikaderna och slåss för att få vara och se ut som jag vill – som pekar finger åt normerna och tar min färgsprakande plats. Andra dagen kryper jag ner i de svarta kläderna, tänker att alla andra dömer mig och min kropp. Vill inte ta någon plats, men ”bumbar i” allt för jag inte kan gömma mig när min fysiska yta är större än många andras. Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt däremellan. Och just när jag behövde det som mest, så var Stinas röst där.

Författarporträtt: Maria Östlin
Bokomslag: Sanna Sporrong

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

”Jag visste inte hur jag skulle leva. Jag försökte leva lagom men hur gjorde man? Hur gjorde man saker lagom? Förut hade jag bränt ljuset i båda ändarna, nej, jag hade kastat in ljuset i ett hav av eld. Men om man nu konstaterat att det inte var någon framgångsrik metod, hur gjorde man då för att inte bli katatonisk av stiltjen? Av meningslösheten? Candy Crush verkade inte hjälpa.
  Arbeta och älska, sa Freud. Att kunna göra det, det är kännetecknet på någon som är frisk. Jag kunde inget av det. Inte älska utan att förlora människor. Inte arbeta utan att dö av tristess.”

Penny Löwe debutroman slår ner som en bomb i litteratursverige. Kritiker hyllar boken, förlaget jublar, vi andra dödliga – njuter av den frispråkiga unga författaren och hennes provocerande fria språk och orädda persona.

Hon vinner Augustpriset och framtiden som aktad författare tycks vara självklar. Förlaget betalar således ut en ovanligt frikostigt förskott på hennes kommande roman. Ett förskott som hon, tillsammans med kompisen Lola, bränner på några månader med ”sex, drugs and rock n roll”. Hon återvänder så småningom till Sverige som en utbrunnen stjärna, en one hit wonder, en has-been. Och utan en rad skriven i någon framtida roman.

Penny Löwe är i Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända! en tämligen intressant karaktär. Hon är en kicksökare av rang som lever livet på gränsen till katastrof. Hon svävar liksom mellan livets alla ytterligheter och när hon väl försöker ta tag i sitt destruktiva liv och bli vän med vardagen så håller hon på att gå under av tristess.

Pennys far är såväl aktad skådespelare som självupptagen och verklighetsfrånvänd. En relation som är ytterst skör där Penny aldrig tycks nå fram till honom. Den narcissistiska fadern blir på något sätt Pennys självdestruktivitet personifierad. Hon kan inte låta bli trots att hon vet att hon inte mår bra av det.

Lola däremot, är hennes stundom musa, stundom tja ni vet den lilla tecknade djävulen som brukar sitta på axeln och viska lockelser – det är Lola. Även den burleska Lola blir en sådan person som Penny inte kan låta bli att dras till, trots att hon är medveten om hur hon påverkat hennes väg ner i mörkret.

”Det står sällan i tidningarna om att dricka sprit som ett sätt att nå medveten närvaro. Jag tror att det är ett misstag, kanske är det fatalt. Alla vi som skyr präktigheten i den rykande tekoppen och de vita linnebyxorna, alla vi som väjer för bilderna på de fantasieggande molnformationerna, de extrema närbilderna av glittrande vattendroppar. För mig var den medvetna närvaron något annat. Sex, droger och rock’n’roll. Eller ja. Sex, droger och dans, i alla fall. Ja, ja, jag vet att jag är patetisk. Jag vet att det är en idiotisk kliché, men då väljer jag hellre den, alla dagar i veckan, alla timmar på dygnet, alla minuter, sekunder och ögonblick. Linnebyxor. Jag hugger mig hellre med en pålyxa i låret.”

Upptill dessa kvinnor får vi även möta hennes mamma som är en mer lågmäld mamma, en syster som finns där – alltid – och pappas flickvän som är ”Hollywood” – hon är glamour, bubbel och för evigt ung – samtidigt som hon är den som på något sätt är länken mellan pappan och Penny.

Det händer vansinnigt mycket i romanen – vistelsen i London är bara en försmak vad som komma skall hemma i Sverige. Lola kommer åter igen in i hennes liv och tillsammans konstruerar den en vansinnig plan på hur Penny ska komma ur skrivtorkan (älskar Jägerfelds fantastiska fantasi). Ska hon någonsin lyckas skriva en ny roman? Och i så fall på bekostnad av vad?

Jag känner att jag inte riktigt har förmågan i skrivande stund att koka ner hela Blixtra, spraka, blända! här. Den har ett psykologiskt djup som handlar om feminism, om kreativitet och den ömsom destruktiva och gränslösa som magiska (Magisk, är den verkligen det? Får nog tänka ett varv till på det här.) vänskapen till Lola. Den handlar om psykisk ohälsa och om ständigt söka sig själv och spegla sig i andra människor och om att göra rätt eller göra det man vill. Den handlar också om skapande och om vem som äger rätt till ett konstnärligt verk. Ja, ni hör – den handlar om mycket. Och samtidigt så är den så himla humoristisk.

Trots att Penny är impulsiv, ogenomtänkt – tja Penny är emellanåt tämligen ”dum i huvudet” så är hon så totalt älskvärd. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så mycket för henne. Det är en känsla av igenkänning trots att mitt liv är långt ifrån hennes. Månne det vara hennes ständiga sökande efter att förstå sig själv och rädslan för att ständigt göra fel val. Vad vet jag – jag vill bara krama om Penny och tala om att allt kommer att bli bra.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Sara R. Acedo

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren

I verkligheten lade Norra Latins gymnasium (tidigare: Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm) ner sin verksamhet 1982 och är idag ett konferenscentrum. I Sara Bergmark Elfgrens värld är fortfarande byggnaden en gymnasieskola som inhyser bland annat det estetiska programmet. Precis som vilken gymnasieskola som helst inkluderar denna sociala spel, betygshets och såväl ovänskap som varm vänskap. Till skillnad från vilken gymnasieskola som helst inkluderar de anrika lokalerna, de ekande korridorerna och gotiska stentrapporna också övernaturligheter och magi, vilket gör skolan till ett perfekt sceneri för den här historien.

I Norra Latin får vi möta två berättarrörster: den inflyttande Tamar och stockholmstjejen Clea. Båda drömmer om att bli skådespelare, men deras förutsättningar och bakgrund skiljer sig en hel del åt. Tamar flyttar från Östersund där hon lämnar såväl familj som vänner medan Clea har ”det i blodet” då hennes mamma redan är en etablerad skådespelare och rör sig obehindrat i dessa kretsar. Clea är också redan känd som barnskådespelare då hon varit med i otaliga produktioner, t ex julkalendern.

Jag fastnar tämligen omgående för Tamar då hon är en tänkare och iakttagare och en riktigt varm person, som tyvärr känner sig omärklig när hon börjar på Norra Latin. Alla andra tycks redan känna någon och hon hittar inte riktigt sin plats i klassen. Clea har dock sin självklara plats i den sociala hierarkin då alla vet vem hon är. Hennes självklara plats blir än mer tydlig när hon blir tillsammans med Tim – ännu en berömd barnskådespelare.

Tamars känsla av osynlighet är kanske den som bidrar till att hon blir mer mottaglig för det osynliga – det som finns på Norra Latin men som ingen annan ser. Vem är det som vandrar i korridorerna? Vem är det som viskar små ledtrådar och meddelanden som endast Tamar tycks uppfatta? Tamar kämpar för att förstå vad det är som förväntas av henne av såväl verkligheten som overkligheten.

Clea är dock den karaktär som växer mest utmed historien. Hon går från en ganska verklighetsfrånvänd (på ett helt annat plan) till att börja uppfatta nyanserna hos Tamar och börjar syna sitt liv och sitt förhållande i sömmarna. Mot slutet av historien omfamnar jag Clea med allt jag har.

Bergmark Elfgren är – i mitt tycke – fantastisk på att fånga ungdomarnas värld och som jag uttryckte mig på Kulturkollo (se länk nedan): ”Bergmark Elfgren är superskicklig på att genom det sociala spelet, som är trovärdigt återspeglat, låta de olika karaktärerna växa fram. Det känns som jag är tillbaka i klassrummet igen och lyssnar på mina elever.” Hur hon låter relationerna mellan tonåringarna stå i centrum för historien är otroligt väl framställt och hur den tysta kommunikationen – t ex en endaste blick – kan förändra det sociala spänningsfältet i rummet.

I centrum står också Shakespeares En midsommarnattsdröm som har en särskild betydelse för berättelsen med den mystiska Puck i centrum. Det sägs att En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia är skrivna samma år och att trollväsendet Queen Mab ska vara en skiss till Pucks karaktär. Den förstnämnda fick flickorna att drömma om kyssar och på liknande sätt betvingar Puck Tamars drömmar (men handlar långt ifrån kyssar). För övrigt så inkluderar först nämnda pjäs en grupp hantverkare som repeterar en pjäs på samma vis som sker på Norra Latin. En pjäs i pjäsen som sker i boken. Solklart?

Det är en hel del magiska och övernaturliga inlag i historien och ja, historien kunde helt klart stått för sig själv utan dessa, men jag tycker det blev en bra balans mellan det verkliga och det overkliga. En midsommarnattsdröm – på samma sätt som hela miljön – blev en viktig del av hela scendekoren i boken och på så vis blev de magiska inslagen så självklara.

En annan dimension av historien som blir extra stark i svallvågorna av #tystnadtagning, #metoo och Golden Globe är framställningen av Tims pappa – den kända skådespelaren med en Hollywood-karriär – som får en osynlig dispans på att bete sig hur han vill då ingen vill ifrågasätta ”den framgångsrika mannen”. Där i hittar vi skräckinslaget i boken.

Läs också: Kulturkollo konfererar Norra Latin

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Lina Neidestram och Pär Åhlander

 

 

Saker ingen ser av Anna Ahlund

Anna Ahlund botade – på ett flygplan mot varmare breddgrader – min lässvacka med debutromanen Du, bara. Jag kunde inte sluta läsa trots att jag försökte kroppsfinta över-axeln-läsare på grund av det explicita och sexuella innehållet. Nu har jag läst hennes senaste Saker ingen ser. Förväntningarna på Ahlund var tämligen höga i ärlighetens namn. Blev jag besviken? Nej. Är den lika omskakande som Du, bara? Nej, men det är okej.

I Saker ingen ser så är det flera huvudkaraktärer som du får följa, vilket gör den något mer spretig. Det som håller samman den är Sibylla ”Byllis” allmänestetiska läroverk och Sebastians nyårslöfte att varje månad kyssa en ny person. Boken är således indelad i tolv delar där du får följa Sebastian och hans kompisar under ett år.

Till historien hör också Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Johannes som försöker finna sin döda syster i Karin Boyes lyrik. Yodit som målar och försöker finna sig själv i världen. Tvillingarna Aron och Linn – naturvetaren och den talangfulla esteten. Därtill kommer ett gäng bifigurer.

Det är kärlek och sorg. Det är psykisk ohälsa och sprudlande lyckorus. Det är snökyliga vägar och varma sängar. Det är djup förälskelse blandat med snabba sexmöten. Det är helt enkelt tonårsliv.

Det som är så häftigt med Ahlunds författande är att hennes värld inte skildras som ett heteronormativt samhälle. Det blir liksom ingen grej av vem som är vem och vem som är med vem. Och inget skuldbeläggande kring om, när och hur många. Anna Ahlund inkluderar i historien såväl icke-binäris, bisexuella, homosexuella, straighta som icke-straighta och det lämnas okommenterat. Jag finner detta väldigt befriande och är en självklar värld som sällan unga HBTQ-personer får möta.

Precis som Du, bara är Saker ingen ser svår att lägga ifrån sig och du läser ut den i en rasande fart. För den blygsamt pryde så kan jag dock rekommendera att läsa den avsides för den är rak, ärlig och explicit och håller inte tillbaka i varken innehåll eller språk.

Författarporträtt: Johanna Westin
Bokomslag: Sepidar Hosseini

Miraklet av Emma Donoghue

Självsvält som fenomen är tyvärr inget ovanligt och det finns säkerligen lika många anledningar som drabbade. Självsvält förekom dock redan på medeltiden, men den symboliska innebörden av självsvält har förändrats sedan dess. Flickorna och kvinnorna, som det främst handlade om, eftersträvade snarare den andliga renheten och närheten till Gud snarare än samhälleliga normer och skönhet. Det finns också forskare som hävdar att svälten hade en feministisk prägel då det kan ha varit en protest mot den underordnade roll kvinnor tvingades leva i. De tog helt enkelt de verktyg de kunde ha kontroll över; sin egen kropp. Några av de svältande kvinnor erkändes som helgon då de även ansågs besitta särskilt heroiska dygder.

Under 1800-talet blev ”the fasting girls” ett begrepp. Unga viktorianska kvinnor och flickor, som hävdade att de skulle kunna överleva utan mat eller annan näring. Inte minst på Irland blev detta ett fenomen då den katolska kristendomen var djupt rotad på landsbygden. Troende betraktade sådana fall som mirakulösa och flickorna kunde förhoppningsvis nå helgonstatus. Den vetenskapliga läkarkåren hävdade dock att detta var bedrägeri och ett tecken på hysteri.

A personal note: I came across the Fasting Girl phenomenon back in the mid-1990s – so long ago that I can’t even remember where I first read about these girls and young women (and very occasionally older women or men). I was instantly intrigued by these cases, which seemed to echo medieval saints starving as an act of penance, and also modern anorexics, but weren’t exactly the same as either. It seemed to say a lot about what it’s meant to be a girl – in many Western countries, from the sixteenth century right through to the twentieth – that these girls became celebrities by not eating. (Emma Donoghue)

I Miraklet av Emma Donoghue får vi möta Anna, som är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan tycks hon vara vid god hälsa. Kanske Anna kan bli Irlands första helgon på över 500 år?! Fallet väcker stor uppmärksamhet och såväl journalister som religiösa turister flockas kring stugan där hon bor.

Huvudpersonen i boken är sjuksköterskan Elizabeth – Lib, som är upplärd av självaste Florence Nightingale. Lib får i uppdrag att under två veckor vaka över Anna för att se till att det inte rör sig om bedrägeri. Anna och Lib kommer under dagarna väldigt nära varandra och vad Lib kan se så får hon verkligen ingen mat. Vad är det Anna döljer för Lib? Ser Lib sanningen men vägrar ta den till sig? Eller är det Anna?

Donoghue väcker intressanta tankar kring religion och dess djupa påverkan på människans omvärld och hur denna kan forcera fram såväl godhet som ren ondska. Om Anna kan bli Irlands första helgon på femhundra år så innebär det inte bara att den närmsta familjen påverkas utan hela bygden kommer att växa då hundratal, ja kanske tusentals, kan komma att göra en pilgrimsresa dit. Det är också intressant att se hur den ”nya” och den ”gamla” världen krockar där Lib får representera den nya där Florence Nightingales tankar kring det moderna sjuksköterskeyrket är nya och revolutionerande och som på flera sätt krockar med den kultur som råder i Annas familj där katolicismen är stark samt gammal irländsk folktro där underjorden och pysslingar är högst verkliga. Inte minst kvinnans olika roller i den gamla och nya världen blir påtaglig.

Det är en fantastisk skildring av det lidande barnet i synnerhet och tidsandan i allmänhet. Det är ett mångfacetterat persongalleri som på olika sätt fascinerar dig. Det är mörka hedar, piskande regn och skrämmande mossar. Det är gotisk lässtämning som följer dig hela vägen igenom boken. Fängslande tragedi och mysrys på samma gång. Bara läs!

Författarporträtt: Andrew Bainbridge
Bokomslag: Joanna Thomson, Picador Art Department