Saker ingen ser av Anna Ahlund

Anna Ahlund botade – på ett flygplan mot varmare breddgrader – min lässvacka med debutromanen Du, bara. Jag kunde inte sluta läsa trots att jag försökte kroppsfinta över-axeln-läsare på grund av det explicita och sexuella innehållet. Nu har jag läst hennes senaste Saker ingen ser. Förväntningarna på Ahlund var tämligen höga i ärlighetens namn. Blev jag besviken? Nej. Är den lika omskakande som Du, bara? Nej, men det är okej.

I Saker ingen ser så är det flera huvudkaraktärer som du får följa, vilket gör den något mer spretig. Det som håller samman den är Sibylla ”Byllis” allmänestetiska läroverk och Sebastians nyårslöfte att varje månad kyssa en ny person. Boken är således indelad i tolv delar där du får följa Sebastian och hans kompisar under ett år.

Till historien hör också Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Johannes som försöker finna sin döda syster i Karin Boyes lyrik. Yodit som målar och försöker finna sig själv i världen. Tvillingarna Aron och Linn – naturvetaren och den talangfulla esteten. Därtill kommer ett gäng bifigurer.

Det är kärlek och sorg. Det är psykisk ohälsa och sprudlande lyckorus. Det är snökyliga vägar och varma sängar. Det är djup förälskelse blandat med snabba sexmöten. Det är helt enkelt tonårsliv.

Det som är så häftigt med Ahlunds författande är att hennes värld inte skildras som ett heteronormativt samhälle. Det blir liksom ingen grej av vem som är vem och vem som är med vem. Och inget skuldbeläggande kring om, när och hur många. Anna Ahlund inkluderar i historien såväl icke-binäris, bisexuella, homosexuella, straighta som icke-straighta och det lämnas okommenterat. Jag finner detta väldigt befriande och är en självklar värld som sällan unga HBTQ-personer får möta.

Precis som Du, bara är Saker ingen ser svår att lägga ifrån sig och du läser ut den i en rasande fart. För den blygsamt pryde så kan jag dock rekommendera att läsa den avsides för den är rak, ärlig och explicit och håller inte tillbaka i varken innehåll eller språk.

Författarporträtt: Johanna Westin
Bokomslag: Sepidar Hosseini

Annonser

Miraklet av Emma Donoghue

Självsvält som fenomen är tyvärr inget ovanligt och det finns säkerligen lika många anledningar som drabbade. Självsvält förekom dock redan på medeltiden, men den symboliska innebörden av självsvält har förändrats sedan dess. Flickorna och kvinnorna, som det främst handlade om, eftersträvade snarare den andliga renheten och närheten till Gud snarare än samhälleliga normer och skönhet. Det finns också forskare som hävdar att svälten hade en feministisk prägel då det kan ha varit en protest mot den underordnade roll kvinnor tvingades leva i. De tog helt enkelt de verktyg de kunde ha kontroll över; sin egen kropp. Några av de svältande kvinnor erkändes som helgon då de även ansågs besitta särskilt heroiska dygder.

Under 1800-talet blev ”the fasting girls” ett begrepp. Unga viktorianska kvinnor och flickor, som hävdade att de skulle kunna överleva utan mat eller annan näring. Inte minst på Irland blev detta ett fenomen då den katolska kristendomen var djupt rotad på landsbygden. Troende betraktade sådana fall som mirakulösa och flickorna kunde förhoppningsvis nå helgonstatus. Den vetenskapliga läkarkåren hävdade dock att detta var bedrägeri och ett tecken på hysteri.

A personal note: I came across the Fasting Girl phenomenon back in the mid-1990s – so long ago that I can’t even remember where I first read about these girls and young women (and very occasionally older women or men). I was instantly intrigued by these cases, which seemed to echo medieval saints starving as an act of penance, and also modern anorexics, but weren’t exactly the same as either. It seemed to say a lot about what it’s meant to be a girl – in many Western countries, from the sixteenth century right through to the twentieth – that these girls became celebrities by not eating. (Emma Donoghue)

I Miraklet av Emma Donoghue får vi möta Anna, som är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan tycks hon vara vid god hälsa. Kanske Anna kan bli Irlands första helgon på över 500 år?! Fallet väcker stor uppmärksamhet och såväl journalister som religiösa turister flockas kring stugan där hon bor.

Huvudpersonen i boken är sjuksköterskan Elizabeth – Lib, som är upplärd av självaste Florence Nightingale. Lib får i uppdrag att under två veckor vaka över Anna för att se till att det inte rör sig om bedrägeri. Anna och Lib kommer under dagarna väldigt nära varandra och vad Lib kan se så får hon verkligen ingen mat. Vad är det Anna döljer för Lib? Ser Lib sanningen men vägrar ta den till sig? Eller är det Anna?

Donoghue väcker intressanta tankar kring religion och dess djupa påverkan på människans omvärld och hur denna kan forcera fram såväl godhet som ren ondska. Om Anna kan bli Irlands första helgon på femhundra år så innebär det inte bara att den närmsta familjen påverkas utan hela bygden kommer att växa då hundratal, ja kanske tusentals, kan komma att göra en pilgrimsresa dit. Det är också intressant att se hur den ”nya” och den ”gamla” världen krockar där Lib får representera den nya där Florence Nightingales tankar kring det moderna sjuksköterskeyrket är nya och revolutionerande och som på flera sätt krockar med den kultur som råder i Annas familj där katolicismen är stark samt gammal irländsk folktro där underjorden och pysslingar är högst verkliga. Inte minst kvinnans olika roller i den gamla och nya världen blir påtaglig.

Det är en fantastisk skildring av det lidande barnet i synnerhet och tidsandan i allmänhet. Det är ett mångfacetterat persongalleri som på olika sätt fascinerar dig. Det är mörka hedar, piskande regn och skrämmande mossar. Det är gotisk lässtämning som följer dig hela vägen igenom boken. Fängslande tragedi och mysrys på samma gång. Bara läs!

Författarporträtt: Andrew Bainbridge
Bokomslag: Joanna Thomson, Picador Art Department

Flickorna av Emma Cline – fascinerande och skrämmande

flickornaIbland kommer de där böckerna som får en att uppfyllas av tusen biljoner (!) frågor, filosoferar, tänk om:ar, loopar tankarna och som väcker hela känslospannet; jag såväl fängslas, som skräms, som äcklas, som fylls av empati. Och som får mig att komma till insikt om min egen roll i hela spektaklet. Så hang with me trots långt inlägg (or don´t).

Emma Clines Flickorna är en sådan bok. Jag blev tämligen mållös när jag förstod att detta var hennes debut. Hon har ett språk, en ton som är få förunnat att ha hittat så tidigt i sitt författarskap. Hon skildrar också karaktärerna på ett oerhört intressant och moget (rätt ordval från en dilettant?) sätt där hon lyckas berätta en historia utan att ta fram stora fördömarpiskan – hon varken delar ut brasklappar eller förminskar.

Bakgrundshistorien är lika känd och skrämmande. Det handlar om Charles Manson och hans ”familj”, hans flickor, hans sekt och det som kommer att leda fram till det s.k. Tate-LaBianca-morden (då bl a den gravida skådespelaren Sharon Tate som var gift med regissören Roman Polanski mördades). Manson blev ondskan personifierad då det avslöjades att han var mannen bakom morden, men som inte själv närvarande utan fick sin ”familj” att utföra det bestialiska dådet. Manson och hans ”kraft” fascinerar och skrämmer och inom populärkultur han blivit något av ett fenomen då han dyker upp i såväl tv-serier, filmer, true crime-litt som nu i skönlitterär form. I Flickorna heter han dock Russel. Det som gör boken extra intressant är att det inte är Russel vi får följa utan hans flickor – kvinnorna som han omgav sig med och deras dragningskraft på den fjortonåriga Evie.

Evie Boyd är tonåringen som går under av tristessen i sitt eget liv, som söker efter mer än vad den lilla staden kan erbjuda. Hon vill ta avstånd från sina skilda föräldrar i allmänhet och sin traditionella kvinnofällehållna (nytt ord?!) och relationssökande mamma i synnerhet. I parken får hon en dag syn på några unga kvinnor med trassliga hår, lättsam ton och frihet i blicken som rotar i soptunnorna. De har ett magiskt skimmer runt sig trots sina smutsliga kläder och Evie kan inte sluta titta. De låter inte andra blickar bekomma dem och Evie ser i dem en frihet, en distans, en nonchalans till livet långt ifrån sin mamma. Nyfikenheten blir såklart total för Evie.

På vissa sätt förstod jag mamma senare. Att femton år med pappa hade skapat tomrum i hennes liv som hon försökte lära sig att fylla, som en strokepatient som på nytt måste lära sig orden för bil och bord och penna. Mammas blyga sätt att betrakta sig själv inför spegelns orakelsvar, kritiskt och förhoppningsfullt som en tonåring. Hur hon sög in magen för att dra upp gylfen på sina nya jeans.

När hon några dagar senare stöter på dem igen får hon följa med till den ranch där de bor tillsammans med Russel. Den karismatiske Russel som trollbinder alla i sin omgivning. Det är ett klokt val av Cline – kan jag tycka – att låta huvudkaraktärer vara en person som rör sig i utkanten. Hon hör inte riktigt till, men är ändå så nära. Evie är den observerande nykomligen. Hon som vill vara som dem. Hon som vill tillhöra flickorna.

Jag väntade på att få veta vad som var bra med mig. Senare skulle jag undra om det var därför det var så många fler kvinnor än män på ranchen. All den tid jag ägnat åt att göra mig redo – alla artiklar som tutade i en att livet bara var ett väntrum tills någon upptäckte en – all den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva.

Kvinnoporträtten är oerhört spännande. Jag kan som läsare känna Evies fascination av flickorna. Suzanne är en komplex själ som väcker ambivalenta känslor hos Evie och läsaren och du blir onekligen väldigt nyfiken på hennes bakgrund. Det är Suzanne som gör att Evies dras till gruppen likt galaxernas dragningskraft – osynlig men ändock väldigt pågaglig. Det är Suzannes fascination av Russel som gör att Evie dras till honom. Jag skulle vilja påstå att det snarare är Suzanne och inte Russel som är den person som Evie inte kan vara utan.

Jag kunde inte förklara det för mig själv, hugget när jag tittade på henne. Hon tycktes lika besynnerlig och vild som blommorna som slår ut i flammande explosioner vart femte år, vars prunkande, stickande retning nästan var samma sak som skönhet. Och vad hade hon sett när hon tittade på mig?

Friheten som från en början lockar Evie visar sig dock vara ett fängelse där flickorna är totalt beroende av sin ledare, vilket hon själv inte ser. Evie sökte en värld långt ifrån sin egen och mammas mentala fängelse, men såg inte att flickorna på ranchen var minst lika – om inte mer – beroende av sin man. Ingen av dem är fria.

xa601xru57482e95cc7ea451922587Det är ju något som kittlar – jag skäms, ja – men nyfikenheten är påtaglig i dessa true crime-tider. Vad är det som fascinerar? Kunde jag ha blivit en av dem? Skulle jag gjort som dem? Ohjälpligt drar jag trådar till min läsning av Micael Dahléns Monster, i vilken du får möta fem kända mördare (däribland Charles Manson) och som bidrog till ett skrämmande uppvaknande hos undertecknad; Under läsningens gång kröp det sakta in under skinnet på mig – insikten att jag och min nyfikenhet var en kugge i detta ruggiga spel då jag faktiskt köpt och läst boken om dem. Jag valde därför bort att skriva ett inlägg. Jag blev skrämd av min egen fascination. Men att bli fascinerad av att läsa om manipulativa mördare är självklart (puh!) inte i närheten av söka upp och idoliserar en (men, men nyfikenheten balanserar hårfint till hur kvinnorna dras till dessa män och dess skrämmande karisma).

Mord säljer. Mördare säljer. David Berkowitz a.k.a. Son of Sam vann sådan berömmelse och tjänade så stora pengar efter att han åkt fast att det stiftades en lag i hans namn: ”The Son of Sam Act” för att förhindra att mördare kan tjäna pengar på sina brott. Varumärket Charles Manson genererar uppenbarligen fortfarande många dollar. Det säger något om vår tid. Cline gör dock Russel bara till en bifigur i den här historien – det är inte själva mordet som är i centrum – utan flickornas, kvinnornas situation. Den säger mer om om vår tid, om deras tid, om kvinnornas tid än det fruktansvärda brott som är ett sidospår i historien.

Vad är det för mekanism som kör igång för att en person ska få den dragningskraft som Russel får? Hur medvetet manipulativ är han i alla situationer? Vad är det som saknas hos alla dem som dras till honom? Vad är det de kan se i honom och inte hos någon annan? En människa som styrde ”sitt folk” med såväl kärlek (i dess allra förnedrades form) som skräck och i kombination med ett kontinuerligt drogrus. En fanatisk lojalitet som är svår att förklara och svår att förstå. Jag som står utanför ser hans vidrighet, hans maktmissbruk, hans sjukliga fanatism, men de som lever med honom lever i en helt annan ytterlighet, en annan sanning.

”Du kommer att älska honom”, sa hon. ”Han är inte som någon annan. Allvarligt. Det är som att vara hög utan droger när man är nära honom. Som solen eller något. Så stor och vis.”

Historien är en stark kontrast mot den (efterkonstruerade?) flower power-tiden som vi vanligtvis får ta del av i populärkulturen då drogerna flödade lika mycket som kärleken och frihetskamper. Här tror de sig leva i detta ideal, men är i stället ett levande bevis på dess mörka verklighet: Alla i gruppen tog droger i vansinniga mängder – de verkade ständigt gå på ett drogrus som gjorde deras personligheter tämligen oberäkneliga, vilket Evie själv märker då Suzanne verkar förändras för varje gång hon möter henne och hur hon får parera och avvakta innan hon kan se hur hon kan närma sig henne. Deras verklighet ligger långt ifrån vår egen, men i deras värld helt sann.

Cline berättar om tonårslivet utan att döma, utan att ta på sig vuxenglasögonen. Evie är en arg och frustrerad ung kvinna men också en högst sexuell sådan. I Evie får hela känslospannet rum och hon söker efter något som hon inte själv kan sätta ord på. Hon verkar dock övetygad om att hon inte vill vara kvar i den värld där hon vet allt om sin egen pappa men han vet inte något om henne. Evie står med en fot i den oskuldsfulla barndomen och med den andra i den frånvarande vuxenvärlden. Eller är den frånvarande?  Är den så frånvarande eller om hela berättelsen är ur Evies perspektiv? Berättelsen är vad hon ser, vad hon upplever. Intet mer. Det finns liksom ingen avgörande händelse som gör att Evie tar steget bort från sin familj och till gården – hon glider medvetet dit sökandes.

Författarporträtt: Megan Cline
Bokomslag: Sara R Acedo

Missa inte Kulturkollo konfererar om Emma Clines Flickorna

Färjan av Mats Strandberg

Jag ser mig som någon som tänjer mina genregränser och det är få genrer som jag har svårt att läsa. Skräck har dock varit en av de där genrer som jag har haft mina issues med. Dels blir jag sällan rädd (numera) när jag läser och dels blir ofta splattertext så himla orealistiskt och jag lägger ifrån mig böckerna med ett gäsp eller missnöjt grumpy läte. Notera att jag skriver ”haft” för kanske, kanske har jag öppnat upp mig även för denna konstart.

färjanMången har läst och hyllat Mats Stranbergs Färjan, men jag har liksom dragit mig ifrån att köpa den. Otaliga gånger har den legat i min inkorg men jag har i sista sekund tagit bort den. För jag gillar ju inte sånt här. Väl?! Men så i ett obevakat ögonblick (!) följde den med i ett bunkra-upp-inför-sommaren-läsnings-inköp (som att jag lider brist på oläst böcker?!), så jag fick helt enkelt ge den ett försök.

Inför läsningen hade jag i bakhuvudet att flertalet gillar Strandbergs persongalleri och hur han porträtterar sina karaktärer. Till en början blev jag lite förvånad för jag tyckte att de var tämligen klichéaktiga – den ensamma damen som åkte själv men som sa till alla att hennes väninna fick hoppa av i sista stund, den avdankade melodifestivalsångaren som numera fick arbeta sena kvällar vid kareokemaskinen, de festsugna medelålders kvinnorna som försöker leva upp till sina svunna festår och gubbgänget från jobbet. Men så händer någonting. Strandberg släpper liksom inte taget om dem och som läsare får du se hur allmänmänskliga de är, hur älskvärda och så nära. Jag vill krama om dem allihopa (undantaget kareokemannen då – avskyvärd under hela resan). Jag känner med dem, lider med dem och hoppas att ingen av dem dör (ja, undantag you know who). Och det kanske viktigaste – jag kan se mig själv i flera av dem. Marianne. Marianne och jag! Och den hjärtekrossade killen vars frieri gick helt åt skogen. Jag vill ju bara krama om dig också.

Strandberg är oerhört skicklig i hur han bygger upp både dessa komplexa karaktärer och handling och med en personlig referens från mig i ren ”Wire-anda” tar död på vem som – huvudperson eller inte. Du vet inte vem som författaren har bestämt här näst ska få möta ljuset eller vampyrerna. Ja, det är en vampyrbok det här, men för er – likt jag – som är tveksam till genren: ge den en chans. Den är så mycket mer.

Blir jag rädd? Njä, men det är kusligt, spännande och oerhört skrämmande och jag har funderat en hel del på varför jag sugs in i denna osannolika historia. Klaustrofobin är påtaglig – jag hatar trånga utrymmen – och jag hatar således färjor. Jag ogillar djupa vatten – jag hatar således klaustrofobiska färjor på djupa vatten. Det är som taget ur min personliga mardröm. Instängd på en båt med illaluktade heltäckningsmattor, fulla människor och ingenstans att ta vägen.

Jag gillar också hur personerna i boken också finner det hela osannolikt och hur de handlar helt orationellt i sina ansträngningar att försöka förklara det hela för sig själva. Ordet ”vampyr” nämns först minst halvvägs om inte längre in i boken. Så plötsligt finner jag den ganska sannolik i sin osannlikhet. Hur hade jag själv reagerat? Hur hade jag försökt att förklara vad jag såg framför mig? Fast det vet jag ju – i ren klaustrobisk anda hade jag sannolikt legat i fosterställning och hoppas att blodet frös till is så att ingen vampyr upptäckte mig. Eller jag hade månne hoppat över bord och drunknat när jag vankade på däck vägrandes att gå till den trånga hytten i de läskiga korridorerna. Eller vetefasen jag hade kanske hängt i kareokebaren och slängt överförfriskade trånande blickar på den avdankade schlagerpojken?

Porträttbild: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander

100 hemskaste av Helena Dahlgren

Det här är ingen recension. Vi börjar med det. Det här är ingen regelrätt recension för att författaren är en vän till mig. Jag vill ändock skriva ett inlägg om boken och berätta om min läsupplevelse. Kalla det vad du vill!

Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Senast har jag läst Färjan av Mats Strandberg med stort nöje, vilket för några år sedan hade varit en omöjlighet för undertecknad.

dahlgren_100_hemskaste_omslag_mb_0Vad vi också har gemensamt, men har resulterat i milsvida konsekvenser – är vår bekantskap med Stephen King. Helenas tidiga möte med hans skräcklitteratur resulterade i en livslång kärlekshistoria, medan i mitt fall en för tidig (?) skräckläsning av rang gjorde att jag inte läste en King-bok på trettio år. Ja, så kan också gå. King är för övrigt en författare som Helena återkommer till vid flertalet tillfällen i sin 100 hemskaste. Det är tydligt hur han har inte bara format en hel efterföljande generations skräckskapande utan också Helenas person.

100 hemskaste började som ett bloggprojekt och idén föddes under en intervju med DN:s litteraturskribent Lotta Olsson, som hade skapat en 100-lista över de bästa deckarna. Helenas lista består av 100 personliga populärkulturella och fiktiva skräckhöjdpunkter (såväl filmer, tv-serier, dikter, saker (!) som musik). Förutom att skapa en lista så får du också ta del av Helenas liv och tankar så du får inte bara en eminent skräcklista utan en bit av henne själv. Jag fascineras av författarens passion för och kunskap om genren – nörderiet når nya höjder. Jag fascineras (och avundas japp) också av hennes ”motsatsen till teflonminne (everything sticks)” då jag själv har begåvats med motsatsen av motsatsen; jag har ett teflonminne a.k.a. guldfiskminne (everything blows through) där jag kan ha problem att följa serier där jag inte kan se ett avsnitt dagligen eller glömmer handlingar i böcker efter ett par (läs: en) dagar.

I survived another phone call that should have been an e-mail.

Alla kan självklart läsa boken med nöje, men tillhör du, som jag, generation X så får den ytterligare en nivå – ett nostalgiskt filter och du får återse (läs: läsa) om flertalet av de där skräckupplevelserna du fick under din kaotiska tonårstid. Du påminns om din rabiesskräck (tack King!), rädslan för att få hälsenan avskuren (tack King!), för att den döda katten skulle klösa på dörren för att komma in (tack King!), eller att förvänta sig att någon i ens närhet kommer att slita av sig huden och visa sitt rätta ödlejag (tack V!) (på samma vis som jag som barn förväntade mig att kunna nå Narnia om jag verkligen trodde och gick med övertygande steg in i garderoben) och Helena, vi har ytterligare en sak gemensamt: telefonskräcken och ja, kanske är den sprungen ur en liknande erfarenhet som du hade som barn.

Som sagt började listan som ett bloggprojekt vilket märks i tilltal och uttryck. Hon skriver med en kärlek för språk och nyord poppar upp lite då och då, men kan också uppfattas något babbligt, vilket säkert har att göra med att bloggen var den ursprungliga plattformen. Jag läser dock med stort mysrysnöje och uppskattar det personliga tilltalet och det skenande associationskedjan som listan bidrar till. Läs boken, men missa inte för guds skull hennes blogg där hon briljerar i språkliga finesser.

Det kanske trots allt blev en förtäckt recension det här. Må så vara.

Författarporträtt: Severus Tenenbaum
Omslag: Lars Sundh
Illustrationer: Marcus Stenberg

Bad feminist av Roxane Gay

Jag blir så jäkla provocerad av Roxane Gays Bad feminist. Så förbaskat irriterad och på samma gång såväl fascinerad som avundsjuk (for the record: in a good way!). Jag blir så provocerad av att hon skriver exakt vad jag tänker. Jag tänker dock inte tanken på att sätta det på pränt, vilket gör att jag suckar av avund. Nu ska ni inte tro att jag har någon form av hybris här för nej, jag hade inte kunnat skriva som Gay och nej, jag har inte mycket gemensamt med henne. Men vi har det gemensamt att vi är kvinnor. Kvinnor som överpresterar för att vi just är kvinnor. Vi har också det gemensamt att vi är tämligen kassa feminister, men som Roxane Gay säger: ”Jag vill hellre vara en dålig feminist än ingen feminist alls.

badfeministEfter en längre tids lästorka – som start på vår Svensson-semester på en barnvänlig större stugby – valde jag att läsa Bad feminist. Jag sögs in direkt och skoningslöst för hon satte ju verkligen fingret på de där tankarna som far och maler. Boken är en samling essäer och tilltalet till läsaren är direkt, vilket gör att Gay är högst närvarande i texten. Jag väljer därför – och på grund av att texten väcker så himla många tankar – att läsa långsamt och eftertänksamt.

Boken är indelad i kapitel där Gay redogör sina tankegångar kring olika teman, såsom ”Kön & sexualitet” och ”Ras & underhållning” och hon diskuterar högt och lågt, smalt och brett – om scrabbletävlingsvärlden, om sexistiska låttexter, om våldtäktskultur m.m. Texterna är proppade med populärkulturella referenser och författaren skyr inte att erkänna att hon ser och läser filmer, tv-serier och böcker som torde vara off limit för en äkta feminist. Hon vältrar sig i trash-tv trots att hon vet att det är förfärlig kvinnobild som förmedlas. Hon läser Fifty shades-trilogin trots att hon vet att huvudkaraktärerna är högst tveksamma representanter för vår tid och att hon vet att texten har storslagna brister. För att göra kontexten något mer kontrastfylld så kan vi berätta att Roxane Gay är universitetslektor och har flertalet år av universitetsstudier bakom sig och undervisar numera i kreativt skrivande. Bilden av Gay blir tämligen komplex då hon är helt öppen med att hon vet bättre, men kan inte låta bli att ryckas med av underhållningsvärdet.

Roxane Gay problematiserar dock det hon ser, hör och läser och ifrågasätter bilderna som förmedlas och hon gör målande beskrivningar för oss läsare så att vi också kan se vad hon ser. Det här också här hon drar trådar till bad feminist – en dålig feminist – hon vet bättre men gör inte bättre.

Essäerna innehåller också en hel del om hennes haitiska bakgrund och den rasism som hon tvingas möta på daglig basis. Hon har nästan alltid varit den enda svarta studenten, vilket har satt henne i otaligt oönskade situationer, som att kallas den ”inkvoterade” av lärare och att ständigt stoppas av säkerhetsvakterna på universitetsområdet för att visa id-kort. Hon lyfter fram den stora avsaknaden av komplexa svarta karaktärer i populärkultur och visar flertalet exempel på hur stora svarta skådespelare får spela samma roll om och om igen.

Avslutningsvis – jag anser å det bestämdaste att ni alla borde läsa Roxane Gays Bad feminist och låt oss sluta döma varandras grad av feminism. Räds icke över formatet essä, då texterna är lika lättillgängliga som tankeväckande.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Bastion Studio Lab

Om en skeptisk lyssnande läsare

Idag på Kulturkollo skriver jag om hur ljudböcker var en väg att hitta tillbaka till läsningen, efter en längre tids sjukskrivning och hur svårt – men nyttigt – det kan vara att fokusera på att lyssna istället för att läsa. Jag är fortfarande skeptisk till att vara en lyssnande läsare och får välja bok, inläsning och e-boksalternativ med försiktighet.

Läs: Att vara en lyssnande läsare

Foto: ”Headphones” av Nickolai Kashirin (CC BY 2.0)