Januari 2005. Jag lajvade mamma till två fyramånaders bäbisar, fyllde dagarna med oändliga antal bajsblöjor/amningar/nappflaskor. Jag fyllde dessutom trettio en vecka in på det nya året. Vi skulle såklart fira detta i dagarna två. Under fredagen med familjen och lördagen med vännerna.

Sent under fredagskvällen kunde ett nybildat lågtryck skönjas nordväst om Irland och enligt SMHI var ”förutsättningarna för en häftig lågtrycksbildning ideala”. Det indikerades att ett större oväder kunde vara på väg mot Sverige. Lite oväder stoppar väl dock inte en trettioårsfest och vännerna kom med sina små bäbisar gungades i Rock-a-Tot:er. Jag minns hur snabbt vinden ändrade karaktär och glasrutorna bågnade av trycket och plötsligt kom det en plåt flygande förbi fönstren. Även stämningen ändrade karaktär – från livlig (nåja!) trettioårsfestlig till en något mer dämpad, men fortfarande munter, stämning där vi fascinerades över vindens styrka. När elen gick konstaterade vi bara glatt att det var ju en himlans tur att vi valt smörgåstårta och inte skulle bjuda på varm mat.

Som tur var kom alla gästerna hem oskadda och det var först dagen efter som vi förstod hur illa det var. Sju människor miste livet direkt i samband med stormen, 300 miljoner träd föll och som mest var 415 000 hushåll utan ström. Vi var utan ström i tre dagar, vilket är tämligen lindrigt i sammanhanget. Dock var det där vår gräns gick med två små bäbisar då vi fick hämta vatten på annat håll och göra ersättning på stormkök och vi förberedde en tillfällig flytt till min mor i stan. Vi slapp dock detta då strömmen kom tillbaka som i ett trollslag. Alla våra nära var oskadda, men skogen var det värre med och vi kan än idag se såren efter Gudrun och efterföljande Per (2017).

Varför berättar jag det här? Jo, för jag har läst Järtecken av Christoffer Carlsson och påmindes av denna naturkatastrof och därför kommit att fundera en hel del på det här, vad som hände och hur vi alla reagerade. Hur det finns ett före och efter Gudrun, på samma sätt som ett före och efter tsunamin 2004, som även den är omnämnd i boken.

I Marbäck, utanför Halmstad, finns det ett före och efter mordet på Lovisa 1994 (mig veterligen ett fiktivt mord). Den skyldige identifieras snart och Lovisas pojkvän Edvard döms för brottet. Slutet gott, allting gott – eller? Brottet skapar dock ringar på vattnet och påverkar människor på olika sätt runt om i bygden. Isak, som är Edvards systerson, avgudar sin morbror och hamnar i något av en identitetskris när Edvard försvinner ur hans liv och han börjar känna tyngden av det arv Edvard lämnar efter sig. Vidar är polis och själv boende i trakten och har svårt att riktigt acceptera att de verkligen har identifierat och dömt den faktiska mördaren. Vi får följa deras historia från 1994 till sommaren 2017 och mordet blir allt mer perifer och effekterna av ett brott mer och mer centralt.

Jag har tidigare arbetat i Halmstad under många år och vi bor bara 30 minuter från Tolarp och Marbäck. Det är lite som hemma. Jag känner igen vägskyltarna, varit på uteställena och väntat på skjutsen från stan i sidoregn. I kombination med de olika tidsmarkörerna såsom tsunamin och orkanen Gudrun – så blir det en häftig autentisk känsla och plötsligt finner jag mig själv fundera på vad jag gjorde då, kände då och vad som hände före och efter.

Författaren är dessutom synnerligen bra på att beskriva den döende bruksorten, att skildra hur det är att växa upp i en by där alla känner alla och hur den begränsade värld som det lilla samhället bildar både kan vara något gott och ont. Idag bor vi i ett liknande samhälle och igenkänningen är svår att förneka. Det kan tilläggas att det är Christoffer Carlssons hembygd som beskrivs i boken, men det kunde varit vilket litet samhälle som helst i Sverige.

Under läsningens gång drar jag – inte helt osökt – trådar till Nina Wähäs Testamente. Frågor kring (sociala) arv och miljö, självuppfyllande profetia och om att lämna eller stanna kvar ställs i båda böckerna. Isak känner själv av järtecknet (varsel, förebud eller tecken på något) och han vet att han bär med sig morbroderns skuld och hans mörker. Det är sorgligt att som läsare se att det är omgivningen som sätter detta tecken på Isak och att de förväntar sig inget annat av honom.

Detta är min första lästa bok av Christoffer Carlsson och det kommer definitivt bli fler. Järtecken är långt mycket mer än ”bara” en kriminalhistoria, utan en historia om socialt arv, om hur en katastrof på andra sidan jorden kan påverka en liten by i Halland och samtidigt handlar den om den första kärleken, om sorg och om att komma hem.

Författarporträtt: Emelie Asplund
Bokomslag: Elina Grandin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s