2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Själarnas ö av Johanna Holmström

Som sig bör får jag inledningsvis varna för ett långt inlägg. Det kommer dras trådar till andra verk och människoöden, lyftas fram några väl valda citat och någonstans däremellan recenseras en bok och har vi tur får jag ihop det hela på slutet. Om du orkar, så häng med.

Det går inte att värja sig mot alla dessa kvinnoöden som möter oss i Johanna Holmströms Själarnas ö. Jag kunde o m ö j l i g t släppa boken under läsningens gång och nu sitter jag här och söker mer om dess bakgrundshistoria och jag tänker på Märit och Lars och på Gertrud. Just dessa namn nämns inte i Holmströms bok, men jag återkommer senare till varför jag sitter här och tänker på dem.

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Hon har under en längre tid pressats till ravinens kant och slängt sig utför den. På vilket sätt får du läsa om i boken, men jag känner bitvis igen mig – den där katastrofala tröttheten, apatin och det till synes oändliga själsliga mörket som Kristina känner. Skillnaden mellan henne och mig är att jag har stöd – familj, vänner och ett samhälle – som stöttar och hjälper mig att ta mig upp och tillbaka. Kristina orkade inte tillslut och i ett psykosliknande tillstånd löser hon det på ett irrationellt och oreparabelt sätt.

Hon slipper dock fängelse och fattighuset och blir istället inskriven på Själö hospital, ett mentalsjukhus, som ligger otillgängligt till på en liten ö i den finska skärgården. Fyrtio år senare är det Elli som kommer till Själö efter en vansinnesfärd genom Finland med sin älskade – en Bonnie och Clyde-liknande historia (exkl morden) som blev omskriven i tidningarna. Blott femton år är hon när hon kommer – d v s lika gammal som våra barn är idag och det är svårt att undgå att känna så starkt med henne. Jag har dock hittat uppgifter som säger att det fanns ännu yngre intagna på Själö – en var bara 9 år(!).

Det tredje huvudpersonen är sjuksystern Sigrid som blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli. Sigrid kom ung och nyutbildad till Själö, full med energi och med nya vårdande tankar. Hon ser det som sitt kall att hjälpa dem som hjälpas bör och hon blir en omtyckt dårvårderska (ja, det heter så). 

Det är inte bara att Holmström lyfter fram så intressanta och mångbottnade karaktärer utan hon skapar dessutom en sådan empati hos läsaren och, i alla fall hos mig, en hög igenkänning. Hon lyckas levandegöra kvinnornas känsloliv på ett ytterst fint sätt och du känner mörkret, du känner förtvivlan och du ser duster av kämparglöd. Ångesten river, väggarna är kalla och ensamheten känns extra ensam.

Sedan sjunker hon ner på golvet med fingrarna som klor framför sig och skriket som växer fram känner hon igen. Det kommer från en plats djupt inne, en plats som hon nästan hade glömt. Från botten av en bottenlöshet och det spricker ut i varje cell och por och skakar kroppen inifrån. Hon skriker när de släpar henne genom korridoren och när dörren stängs bakom henne, och hon skriker sig genom natten tills hon mot morgonen är så hes att hon inte kan få fram ett ljud. Då kryper hon långsamt fram till dörren och lägger sig där med kinden tryckt mot den kalla ytan och bankar, klappar, och krafsar till sist när krafterna tryter.
Släpp ut mig, släpp mig ut, släpp mig in!

Själö hospital var Finlands första mentalsjukhus. Det uppfördes 1622 och var då ett sjukhus för spetälskesjuka, men redan då fanns där ett avskilt dårhus. I slutet av 1700-talet försvann den sista spetälskesjuke och Själö hospital blev ett sjukhus för mentalt sjuka. I slutet av 1800-talet flyttades alla män från Själö och sjukhuset blev enkom ägnat kvinnliga patienter. Vilka var då alla dessa kvinnor som blev inlagda på sjukhuset? De vanligaste patienterna var fattiga kvinnor från lägre samhällsklasser eller sexuellt frispråkiga kvinnor.

Och så kom de. De lama, de lytta, de oligofrena, de epileptiska, de blinda, de döva, de monomana, de stumma, de morbida, melankolikerna och neurastenikerna.
Imbecillitas. Idioti. Dementia praecox. Diagnoserna var långt fler men lösningen för dem alla var densamma. Ut skulle de städas. Ut ur kammare, fattighus, kommunalhem, ladugårdar och djurfållor, ner från vindarna, bort från landsvägarna, krogarna och horhusen och in i de nya, fina dårhusen i stället. Först av bägge sorterna men ganska snart bara kvinnor.

Holmström bygger mycket av sin historia på Jutta Ahlbeck-Rehns forskning som har undersökt vad som skedde med kvinnorna på Själö. Ofta är orsakerna till att kvinnor stängs in på hospitalet rashygieniska. Det var ett nödvändigt ont – en samhällelig plikt – att dessa flickor ”togs om hand”, låstes in på institutioner tvingades till sterilisering så att deras ”dåliga” gener inte skulle fördärva kommande släktled – en förädling av humankapitalet. Som ni kanske vet så har vi i Sverige haft ett ”Statens institut för rasbiologi”, som grundades 1922 och detta omnämns, som ett föredöme, i Själarnas ö. Så de här tankarna kring rashygien var högst aktuella även hos oss (vi ansågs t o m som ett föregångsland). Vi har i dess spår aktivt drivit en steriliseringspolitik – 63 000 människor steriliserades under åren 1934–1976 [ta en kort tankepaus och titta på slutåret]. Mellan 20 000 och 30 000 av dessa skedde med tvång. Och det är här jag kommer in på Gertrud.

Jag har tidigare nämnt Klaus Härös film Den nya människan (2007) i vilken du får följa historien om Gertrud som blir intagen på arbetshemmet Odenslund. Filmens Gertrud bygger på manusförfattaren Kjell Sundstedts moster Maj-Britts livsöde, så även denna historia är sprungen ur faktiska händelser. Gertrud är en sjuttonårig flicka och blir placerad på ett arbetshem där hon lovas ”umgänge med likasinnade”, d v s kvinnor som anses vara “sinnesslöa”, ”imbecilla” eller ”lösaktiga”.

Jag varnade dig! Det blir ett långt inlägg, men det är så många tankar som far i mitt arma huvud. Varför är det så angeläget att vi tar oss tid att försjunka i den här delen av historien? Jo, Kristinas tillvaro i slutet av 1800-talet är inte så långt ifrån många kvinnors liv idag. Hon var en ensamstående och slutarbetad flerbarnsmamma (med förlossningsdepression?), som ofrivilligt levde i social isolering och blev förnedrad av omgivningen. Hon fick dagligen kämpa för att få mat på bordet, hon sov dåligt, åt dåligt och pressade sig själv till den grad att hon till slut gick in i en psykos. Jag är inte ensamstående och jag behöver inte invänta nästa löning för att ha råd med mat och nöjen, men det finns mycket annat som kan göra att man går ner för räkning. Mitt mörker, min depressiva sida, omständigheter som uppstår som är utanför min kontroll, oförnuftiga prestationskrav, livet som snurrar så fort att jag tappar fästet, som i mitt fall slutar i utmattningssyndrom. Hade jag varit född på 1930-talet eller tidigare hade sannolikt jag blivit inlagd – inlåst – på ett hospital, arbetshem, mentalsjukhus och chansen till att komma därifrån var minimal. Kvinnornas vistelser blev långvariga och ofta livslånga.

Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…

Men what about Märit och Lars kanske ni tänker nu. Jo, Märit vars förståndshandikappade bror Lars, som efter moderns bortgång, skickades till Vipeholm, en anstalt för ”sinneslöa” i Lund (1935–1982). Det är dock Märit som är huvudpersonen i Majgull Axelssons Ditt liv och mitt, som handlar om Märits skuld och sökande efter sanning och upprättelse för Lars och de andra som inte fick vara med när ”svenska folket blev världsmästare i välfärd”. Majgull Axelsson, som var var gäst på ett seminarium som jag bevistade under bokmässan 2017, som tillsammans med Ingrid Hedström, samtalade om vad som hände med de ”sinnesslöa”, och de handikappade barnen från fattiga familjer i en tid som färgades av rashygieniskt tänkande. Vad hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken?

Jag kommer särskilt ihåg när Axelsson berättade om den läkare som hon kom i kontakt med när hon var reporter 1968. Läkaren arbetade på BB och han rådde alla föräldrar, som födde barn med de minsta defekter och som han dömde ut som idioter, att lämna bort barnet och gå hem och gör ett nytt barn. [Tänkepaus igen: 1968!!!]. Läkaren ringde sen upp Majgull med orden ”varenda idiot kan bli professor.”

Alltså ni hör hur många trådar, tankar och bryderier som Själarnas ö skapade! Det är en fascinerande historia som Johanna Holmström berättar för oss – fängslande kvinnoöden och känslor som ibland sitter utanpå och ibland fängslas in. Och högst aktuell! Företeelserna, idéerna är fortfarande aktuella idag – då var det kvinnor – idag andra grupper av människor som blir nedvärderade, undanskuffade och helst bortglömda. Betänk det!

Författarporträtt: Niklas Sandström
Bokomslag: Sara R. Acedo

Vill du veta mer om Själö hospital och kvinnorna som bodde där kan du se en dokumentär här.

Asfaltsänglar

13049502_O_1Asfaltsänglar handlar om patriarkatets kvävande makt, om att söka sin inre röst och om att slitas mellan livets olika roller. Den tar också upp mångkulturalism, religionens många ansikten och hedersrelaterat våld. Det är en ständigt pågående kamp som karaktärerna i Asfaltsänglar för i finlandssvenska Johanna Holmström femte bok. Holmström förknippas kanske främst med novellgenren då tre av fyra tidigare böcker är just novellsamlingar och 2009 fick hon motta Svenska Dagbladets litteraturpris för sin tredje novellsamling Camera Obscura.

Titeln anspelar på de ”fallna flickor som spräckte sig själva och sin längtan över gatorna. De var döda redan innan de träffade marken. Som skal vandrade de omkring, kanske i månader, redan döda. Utan att de själva visste om det”, d.v.s. flickorna som av ”oförklarlig” anledning faller från balkonger och trappor. Asfaltsänglar har två olika tidsplan där Samira, i bokens nutid, ligger i koma efter ett sådant oförklarligt fall i trappan. Med Samiras och hennes yngre syster Leilas röst får du historien berättad för dig genom att Holmström väljer att hoppa mellan de olika tidsplanen: före och efter fallet.

Det finns många olika intressanta perspektiv i boken. Det är Samira och Leilas mamma som är Finlandsfödd och har konverterat till islam och det är pappan som är född muslim men som aldrig själv har läst koranen. Den förstnämnde är bokstavstroende och ser haram i allt som flickorna företar sig och rensar hemmet från alla foton, teckningar och allt annat som kan leda flickorna på fel väg. Den sistnämnde vars åsikter snarare är sprungna ur kultur snarare än religion och som har svårt att finna sin plats och lämnar så småningom hemmet. Flickorna som slits mellan olika världar, olika tankesätt och som ständigt tycks föra en kamp mot sig själva, mot föräldrarna och mot samhällets förväntningar. Samira flyttar hemifrån så fort hon får chansen medan Leila försöker smälta in och inte märkas.

Jag gillar särskilt diskussionerna som flickorna för kring religion och hur begrepp som religion, heder och kultur lyfts i boken. Jag önskar möjligtvis att begreppen hade problematiserats än mer än vad författaren gör. Jag gillar också skildringen av det psykologiska maktspel som finns i skolans värld och hur denna står i kontrast mot den värld som flickorna lever i hemma i lägenheten.

Vad jag har problem med är att karaktärerna emellanåt känns tämligen ensidiga. Jag önskar till exempelvis att Samiras pojkvän varit mer mångfacetterade och då jag har problem med hans karaktär har jag även svårt att övertygas om deras förhållande. Framställningen av mamman hade gärna fått vara mer nyanserad såsom jag anser att pappan är. Då jag inte blir helt övertygad karaktärerna blir jag således tyvärr inte helt övertygad historien.