Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

I slutet av 2018 debuterade Karin Smirnoff med augustnominerade Jag for ner till bror, som blev en av 2018 års stora sensationer i den svenska litteraturvärlden. ”Alla” hyllade den och jag läste den därför först nu i november (jag undviker ju böcker som höjs till skyarna och kan inte läsa dem innan den värsta hajpen lagt sig) och jag blev precis lika fascinerad och förälskad som ”alla” andra och inledde min recension med: ”För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.).”

Med denna euforiska känsla i kroppen kunde jag så klart inte låta bli att läsa uppföljaren Vi for upp med mor, som kom strax innan sommaren i år. Kan verkligen mina orimliga förväntningar bli infriade med den svårskrivna tvåan? Om den gjorde!

Jana och brors mor har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna ärver hennes föräldrahem och de lastar således in kistan i bilen och kör mot Kukkojärvi. Det visar sig dock tämligen snart att livet i den lilla byn är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler enligt en sektliknande laestadianism där förbuden är många (i stort sett all kultur som fri bildkonst och musik). Är man inte med är man helt enkelt dömd till utanförskap och förakt såsom snickaren jussi och magdalena.

Jana är starkt skeptisk och försöker möta motstånd, men bror lockas av gemenskapen i allmänhet och kanske av männens självklara rättigheter i synnerhet. Jana tar jobb som outbildad bildlärare och möter de redan inkorporera tonåringarna och försöker få dem att se att det finns alternativ utanför bygemenskapens grepp.

På samma unika prosa som i debutromanen berättar Karin Smirnoff för oss om glesbygden, om sektens fara och fascination och det karga elände som ligger som en smog över den lilla byn. Och precis som i Jag for upp till bror fortsätter janas eviga städande.

Varför avskyr du matlagning när du älskar att städa.
Jag älskar inte att städa sa jag. Jag städar för att slippa ångest. Byter min inre smuts mot rena lakan och såpskurning. Mat är ett nödvändigt ont. Jag har överlevt på filbryta.
Det syns sa jussi

Författarfoto: Jessica Gow
Bokomslag: Lukas Möllersten, Lyth & Co