Bokmässan 2016 i retroperspektiv

Så sitter man här en vecka efter och ska försöka sammanfatta Bokmässan 2016. Hur upplever jag mässan så här i retroperspektiv? Vad upplevde jag? Vad såg jag? Vad har stannat kvar? Och det är väl så här det blir en vecka i efterhand; något osammanhängande, något svamligt, något alldeles, alldeles underbart och samtidigt skönt att det är ett års vila innan Bokmässan 2017.

Min personliga höjdpunkt var så klart när jag fick ta foto tillsammans med Sofi Oksanen, men även hennes seminarium med Yukiko Duke var minnesvärt (så klart!). Oksanen i sig har en hypnotisk effekt och Duke är väldigt behaglig att lyssna på. De pratade om hårindustrin som är central i Oksanens senaste roman Norma. Jag hade gått i min enfald och trott att hela den biten var en symbol för all annan suspekt handel i världen, men fick nu under samtalet klart för mig att hårindustrin och dess problematik är en faktiskt företeelse i världen. En industri helt utan restriktioner.

oksanen

Klart minnesvärda var också de event som Kulturkollo anordnade. På torsdagen var det Bokälskarmingel och rummet fylldes snabbt av kaffedrickande gäster, författare och förlagsfolk. Det blev så bra och samtidigt intensivt att jag vid ett tillfälle fick backa långsamt ut ur rummet för att göra en reträtt till mindre folkfyllda korridorer. Det andra eventet var ett feelgood-mingel under lördagen. Även det blev till bredden fullt av bokpratande människor och hela eventet blev en slag av förfest för bokbloggarmiddagen som ägde rum samma kväll. Avslutningsvis hade Kulturkollo ett boksamtal med Kim Thùy på söndagen och trots att jag inte läst något av författaren så blev jag helt betagen av hennes berättarglädje. Vilken underbar människa! Jag bara måste läsa hennes böcker!

kim

Bokmässan i sig har haft ett härligt (om än intensivt) flow. Jag har fått till ett lagom blandning mellan seminarier, kulturkollo-bemanning och sociala bubbel-samtal (känns så himla vuxet och Falcon Crestigt att ta ett glas bubbel i dagsljus, men det är ju bara jag…).

Jag har också lyssnat på fler seminarier än vad jag brukar, vilket känns befriande. Bland annat lyssnade jag på ett intressant samtal mellan Alex Gino, Sara Lövenstam och Ulrika Westerlund som handlade om HBTQ (mest om T:t) i barnlitteratur och ett samtal där Mats Strandberg och Jonathan Stroud diskuterade skillnaden mellan terror och horror, med hjälp av moderator (underbara!) Lotta Olsson. Jag lyssnade också på Madeleine Hessérus, Åsa Avdic, David Norlin och moderator Jessica Schiefauer när de pratade om vad det är som är så intressant med att måla upp mörka världar genom dystopier och varför de valde att skriva just dystopier. Vad såg jag mer? Jo, den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin med Kristoffer Leandoer, Klas Östergren, Therese Bohman modererat av Åsa Beckman (uppställningen där va!) där de bland annat berättade om litteratur som förändrat eller väckt något ”farligt” hos dem och såväl Lolita, undangömda porrtidningar, Sidney Sheldons böcker som Beskows Landet ingenstans (antar att det är Resan till landet Längesen som åsyftas) lyftes.

Ett osammanhängande inlägg om bokmässan får väl avslutas med vad jag köpte eller rättare sagt vad bar jag med mig hem från mässan (fotokvaliteten har allt annat att önska, men en orkar ju inte bättre än så här en vecka i efterhand).

kopt

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Vi visste vad som väntade: en morgon skulle vi helt enkelt stiga upp ur sängen och veta att barnlekarna måste överges. Vi skulle se oss omkring, se hur andra gjorde och sedan göra efter. Lära oss dricka, röka, kyssas. Lära oss tolerera att pojkarna tog på oss med sina händer.

Tjejkompisarna Kim, Bella och Momo är i gränslandet mellan barn och vuxen och lider tillsammans sig igenom skolan där de tvingas utstå killarnas kränkningar och sexism. På kvällarna klär de ut sig och flyr in i fantasilandet.

Kim, som är bokens huvudperson, har svårt att hitta sig själv och har svårt att definiera vad det är som saknas henne. Momo är konstnärsjälen som syr kläder och gör vännerna redo för fantastilandet. Bella är tjejen som tvingas ta hand om sin pappa och som också tar hand om sitt älskade växthus. Det är i växthuset som allt tar sin början. Bella har lyckats få tag i en fantastisk och ovanlig blomma, vars nektar förvandlar dem till pojkar. En helt ny värld öppnar sig för dem när de ikläder sig pojkkropparna.

Om nätterna låg jag vaken och försökte glömma deras händer och blickar och andedräkter och jag funderade febrilt på hur jag skulle kunna göra mig av med det som retade dem. Jag drömde vakendrömmar omnämnd, jag var stor i de drömmarna, stor och grov och stark var jag och min röst var mörk. Jag röt åt pojkars och min röst fick deras hår att blåsa bakåt, min saliv duschade deras kinder. Sedan sprang de, och jag lufsade som en jätte, som en hjälte i korridorerna.

Kim har äntligen hittat rätt och kan inte få nog av friheten som den nya kroppen ger henne. Som pojke träffar hon Tony och blir kär, trots att det är en destruktiv vänskap dem emellan. Linjen mellan kärlek och mörkt kaos är hårfin och författaren lyckas på ett fantastiskt sätt beskriva relationen dem emellan. Jag blir också oerhört nyfiken på Tony och skulle så gärna vilja veta mer om honom.

Jessica Schiefauers Pojkarna är något utöver det vanliga. Den är rå i sin vardag, fylld av smärtsamt tonårsliv och är en obeveklig skildring av maktspelet på skolan. Samtidigt är det en magisk saga, som berättar om systerskap, om att växa upp och om att hitta sig själv.

Trots sina magiska inslag så är historien realistisk och Schiefauers karaktär är mångfacetterade och känslorna blir rent av fysiskt påtagliga under läsningen. Du sjunker in i hennes vackra språk och allt känns så självklart. Om det nu månne finnas någon som ännu inte läst denna fina bok så kan jag med stor värme rekommendera er att göra det.

Pojkarna har filmatiserats av Alexandra-Therese Keining och hade biopremiär 19 februari (tyvärr inte på en biograf nära mig dock).

Författarporträtt: Hillevi Nagel
Bokomslag: Fredrika Siwe

När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

Det märkligt det här. Det här att jag inte skrivit om När hundarna kommer. Detta till trots att boken faktiskt var en av de bästa böckerna jag läste under föregående år. Det var dock årets sista lästa bok – kan vi skylla på det (om det nu kan vara en ursäkt redan i oktober månad)?!

Ester och Isak bor i ett litet samhälle fyllt av tristess, grå vardag och de nynazistiska strömningarna blir allt mer påtagliga. Ett hakkors där och vit-makt-musik där. Jag tänker på min egen ungdom, jag tänker på idag.

När hundarna kommer handlar om en sommar. En sommar då uttråkade tonåringar festar vid sjön. En sommar då Ester och Isak blir så där totalt förälskade i varandra. En sommar då en pojke också blir misshandlad till döds vid sjön av en grupp ungdomar. Och Anton, Isaks lillebror, var där.

Schiefauers historia utspelar sig enligt henne själv under -90-talet (vilket inte skrivs ut i romanen), men de tragiska händelserna kunde lika gärna hänt idag. Dagens samhälle skiljer sig inte så himla mycket från -90-talets negativa strömningar. Schiefauer berättar själv i  pressmeddelandet i samband med utgivningen av romanen: ”Det finns många likheter mellan mina ungdomsår och nu: ett främlingsfientligt parti i riksdagen, lågkonjunktur, en hård människosyn som sprids i rasande fart – ofta tänker jag att mitt 90-tal går i en kuslig repris. Så jag tror att både unga och äldre kan känna igen sin tonårstid i den här historien.

Vad är det som gör att jag fastnar så? Dels är det naturligtvis omöjligt att inte dra trådar till ett mord som skedde på ett snarlikt sätt 1995. Ett mord som skakade hela Sverige och mitt tjugoåriga jag. Det har inte varit författarens avsikt att skildra detta på ett faktiskt sätt, utan hon har studerat flera faktiska fall när hon gjorde research, men jämförelsen är som sagt oundviklig. Dels hur Schiefauer bygger sina karaktärer och relationerna dem emellan. Tonårsbesattheten blir så småningom personifierad i Esters karaktär och man vill liksom lyfta upp henne  så hon kan finna en distans till det som sker. Och Isak, ja Isak. Brodern. Smärtan.

Det jag kanske blir mest imponerad över är hur författaren i huvudsak håller sig till Ester, Isak och familjen. Det är inte mordet i sig som står i centrum – du får inga namn varken på offer eller förövare, utan du får följa hur en sådan hemsk händelse påverkar alla runt omkring.

Sist skulle jag vilja lyfta fram det supersnygga omslaget formgivet av Fredrika Siwe och jag kan bli lite ledsen/bitter/sur så här i efterhand att det var ett bibliotekslån (den hade gjort sig synnerligen snygg i min hylla).

Läs gärna Kulturkollos intervju med Jessica Schiefauer.

 

Kulturkollo har bokcirklat om När hundarna kommer.
Andra som bloggat: Elinas bokhylla, Västmanländskans bokblogg, Oarya och Enligt O

Författarporträtt: Hillevi Nagel

Årets bästa böcker 2015

Har man begåvats med ett guldfiskminne såsom undertecknad så kan detta att lista böcker vara en vansklig företeelse. Trots att jag har stor hjälp av bloggen och diverse boklistningssidor såsom Goodreads och Boktipset, så är det en utmaning som heter duga att hitta (läs: komma ihåg) de där guldkornen som glänser aningens mer än de andra.

Jag har fått sålla hårt och har gått från ett tjugotal böcker till femton. Någonstans måste gränsen dras och färre än femton var faktiskt en omöjlighet. När jag gav mig själv tillåtelse att lista femton så innebär det i praktiken att jag har fått stryka några som verkligen – egentligen – förtjänar en plats, t.ex. Fowlers Vi är alla helt utom oss och Nelsons Jag ger dig solen. De är riktigt, riktigt bra. Bara så ni vet.

Utan inbördes ordning är 2015 års bästa böcker (vill du läsa om aktuell bok så klicka på bilden):