En kulturtants tankar

Jaha då var man hemma igen efter sitt livs första kulturtantsmöte, som jag har valt att kalla det litteratursamtal och/eller bokträff som ikväll ägt rum på Halmstads stadsbibliotek. Jag laddade upp i sann kulturtantsanda med klänning, rött läppstift och, som den kontrollmänniska jag är, utskrivna anteckningar och blogginlägg i pappmapp. När tanten äntligen gjorde entré på biblioteket satt, i sedvanlig ordning, strumpbyxorna i knävecken, läppstiftet på hakan och jag vågade aldrig visa alla mina fina papper. Men det blev trevligt i alla fall.

Vi trevade oss lite blygt fram och borde ha fått en hel del intressanta tips med mig. Jag säger borde för naturligtvis antecknade jag inte något av alla intressanta lästips, utan utgick ifrån att just det här tipset skulle jag minsann komma ihåg (trots att jag är medveten om att jag är vardagsdemensen personifierad).

Naturligtvis var Mo Yan ett av samtalsämnena, men det dog snabbt ut då vi konstaterade att ingen av oss hade läst. Någon hade på sin höjd hört namnet, men inte mer. Flera nämnde dock Munro, Atwood och Oates och då kände jag att i den här gruppen skulle jag komma att trivas. Trots läppstiftet på sned och strumpbyxorna på glid.

Annonser

Debuterande kulturtant

På torsdag gör jag min debut i kulturtantssammanhang. Undertecknad ska gå på Läslysten – litteratursamtal och/eller fikastund som stadsbiblioteket i Halmstad anordnar. Det är ingen bokklubb i vanlig traditionell mening utan du får samtala om det du har läst (d.v.s. ingen specifik bok). Och har du inte läst något så kan du tala om vad du vill läsa. Inga förkunskaper krävs. Helt lysande.

Jag har tidigare berättat om mina svårigheter med bokklubbar och att jag tenderar att motarbeta själva andemeningen med sådana sammanslutningar (någon annan som säger till mig när jag ska läsa och vad jag ska läsa). Men det här är något annat. Och helt i min smak. I min lässtil. Kravlöst.

Missförstå mig rätt – jag gillar att snacka om gemensamt lästa böcker. Jag ogillar dock att bli tvingad på läsning. Spontanläsningen och glädjeläsningen blir åsidosatt av en väl diplomatiskt vald bok. Har jag dock tur att snubbla in i ett (fikande) sällskap som läst samma bok som jag så är det guld. Händer dock inte så ofta. Att jag bara snubblar in i sådana. Vad tycker ni om bokklubbar? (Skriv gärna en kommentar – räds icke att stiga in i mitt kommentarsfält. Jag ser att fler läser än som kommenterar).

Läslysten söndagskåserar

Jag har under senare år gjort några vacklande försök att delta i några bokklubbar. Problemet ligger i att jag läser tidvis, ryckvis, av-och-till-vis, d.v.s. jag går in i läsperioder och när jag minst anar det är jag ur och läser ingenting. Jag vill därför inte slösa min lilla lästid till att läsa sådant som inte fångar mig. Missförstå mig rätt – jag bryter ständigt ny läsmark, vågar utmana min säkerhetszon, vidgar mina litterära vyer. Testar nytt. Smakar annat. Men jag vill läsa det som jag själv har valt. Och jag vill läsa när jag vill. Jag vänder mig alltså emot det som brukar vara själva poängen med ”bokklubbseriet” – någon annan talar om för mig när jag ska läsa och vad jag ska läsa. 

Min läsning är kanske för spontan (och möjligtvis för sporadisk). Jag spontanplockar på biblioteket, spontanklickar på någon internetbokhandel och spontanlånar hos vänner. Jag har gått och klurat på att skapa mig en egen bokklubb – en bokklubb där alla får läsa vad de vill och om de vill. Men så var det ju det där med ork, energi och kraft – jobbtid, lästid, familjetid, vardagsliv och egentid.

Men så händer det. Mitt i söndagskåserandet slänger jag ett öga på bokmärket jag plockat med från biblioteket och där är den ju! En i min lässtil. Du behöver förresten inte ens ha läst något utan kan diskutera vad du vill läsa. Helt kravlöst. Lysande! Ska bara…

                          Läslysten på Stadsbiblioteket – Halmstads kommun.