Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

När du ständigt avbryter läsningen för att ta foto på sidorna, då vet du att du har en bra bok i handen. Så var det under läsningen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Rich boy. Författarens språkliga finess och hur hon med några få enstaka ord kan fånga in en hel värld av känslor får mig att mysrysa av välbehag. Ringskog Ferrada-Noli har ett dynamiskt språk – fullt av energi och rörelse som emellanåt bryts av korta meningar, till och med bara något ord för att sedan ta full fart igen. På samma sätt är kompositionen – texten sveper ut i långa kapitel och bryts emellanåt av korta – bestående av en eller enstaka meningar. Ja, som ni säkert förstår går jag igång på detta.

Rich boy spänner sig över hela nittonhundratalet och skildrar livet för tre generationers kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Där det främst är de två senare som du får följa. Gully syns dock i såväl Marianne som Annikas del och du fortsätter på så vis att utforska alla kvinnorna oberoende på vem fokus ligger. 

1963 fick Marianne vad man i dag skulle kalla anorexi. Sjukdomen kallades så då också, eller anorexia nervosa. Detta nådde varken Gully eller Marianne, då Marianne inte fick någon diagnos, eftersom hon inte sökte för den.
Sjukdomen var underbar. Den var något Gully och Marianne kunde förenas kring. Den innehöll en kvinnlighet som Gully kunde acceptera, respektera och nästan beundra. Gully var stolt över Marianne. Den erbjöd personligen för Marianne, att inte vara beroende, utan att äga något. Hon hade allt, utan att ha något. Det passade Marianne. Allt hon behövde göra var att säga nej.

Det är så mycket smärta som går i arv mellan kvinnorna och historien tycks obemärkt upprepa sig. Marianne har en borgerlig uppväxt vars familj går under när fadern dör. Hon väljer att läsa till psykolog och träffar därigenom sin man Kaj. Han är karismatisk till en början men blir allt mer våldsam. Dessutom drabbar en stor tragedi den lilla familjen, vilket får Marianne att gå in i en djup depression.

Annika är Mariannes dotter, som i sin tur bär med sig djupa sår från sin uppväxt. Efter en separation ramlar hon ner i mörkret och tvingas skrapa samman spillrorna av sitt gamla jag. När hon är ensam kvar hinner de gamla demonerna ikapp henne och hon tvingas således också att möta sitt förflutna.

Vad bryter ner en människa? Man börjar med det yttre. River bort kringbygget. Som ett gammalt klistermärke med bleknad text på, pillar man. Det blir rester kvar, men under det finns ett annat klistermärke, så man river bort det också.
Kvar finns smärta utan konturer. Den bara finns. I morgonens mörker förstår man ingenting. Man ligger i en säng. Utanför rutan är det becksvart.

Alla kvinnorna ser sig som feminister, men faller hårt när verkligheten drabbar dem. Det är på några sätt lättare att vara kvinna på tvåtusentalet och på andra sätt har det blivit svårare. Det som förenar kvinnorna är att de famlar i hur de ska manifestera denna feminism och att livet, ja, helt enkelt inte alltid blir som man föreställt sig det.

I ryggen fanns den vanliga skräcken som var synkroniserad med mörker och det biologiska underläget i att vara kvinna. Annika mimade benådelser så att hon skulle vara beredd när överfallet kom. Min bror har dött, formade hon i en tyst mening. Ingen våldtar väl en med sorg. Jag är gravid, sa hon också ljudlöst. Fast svaghet kan ju vara en fetisch, kom hon på. Skräcken började om.

Rich boy handlar om trauman och där tragedierna såväl förenar som ökar avståndet mellan kvinnorna. Den handlar om moderskap – om trasiga mammor och vilsna barn. Och Ringskog Ferrada-Noli har en skärpa och förmåga att skilda detta och låta oss träda in i mörkret och se det komplexa. Det komplexa med att leva och i att vara kvinna – då som nu.

Författarporträtt: Josefine Bäckström
Bokomslag: My Zachrisson

Annonser

Träskkungens dotter av Karen Dionne

En stor fördel med att läsa böcker genom strömmande media är inte bara den stora och snabba tillgången till böcker utan att du snubblar över och läser böcker som du kanske inte skulle ha upptäckt annars. En sådan bok är Karen Dionnes Träskkungens dotter, som är en spänningsroman och lite till.

Du skulle känna igen mors namn om jag nämnde det och sedan skulle du undra – men bara i förbigående, för den tid då folk brydde sig om mor är borta för längesedan, liksom hon själv – var är hon nu? Och födde inte hon en dotter under tiden hon var försvunnen? Vad hände egentligen med den flickan?

Helena lever ett stillsamt familjeliv i en småstad i Michigan fram till den dagen som en fånge rymmer från anstalten i närheten. Den förrymda mannen är Helenas far, vars släktskap hon hållit hemligt för alla i sin omgivning, inklusive sin egen familj. En människojakt sker i nutid medan vi som läsare får ta del av Helenas uppväxt ute i den närliggande träskmarken isolerad från omvärlden. Vi får följa Helena när det går upp för henne att fadern kidnappat hennes mor och hur hon har hållits fången i träsket sedan dess. Inte osökt drar jag paralleller till Room av Emma Donoghue, som också skildrar ett kidnappningsdrama ur ett barns perspektiv.

Jag skulle kunna berätta att jag var tolv år och mor tjugoåtta när vi blev fria, att jag under mina första tolv år bodde i vad tidningarna beskrev som en gammal fallfärdig gård omgiven av träskmark mitt på Michigans övre halvö. Att jag visserligen lärde mig läsa tack vare en packe National Geographic från 1950-talet och en gulnad bok med Robert Frosts samlade dikter, men att jag aldrig gick i skolan, aldrig hade sett en cykel och inte visste vad elektricitet eller rinnande vatten var. Att de enda männi­skor jag talade med under dessa tolv år var mor och far. Att jag inte visste om att vi var fångar förrän vi inte var det längre.

Idag recenserar jag Träskkungen på Kulturkollo – klicka dig gärna dit och läs vad jag tycker och tänker.

Författarporträtt: John Andresen/Juritzen Publishing

Eldsystrar av Susanne Boll

I Eldsystrar – Susanne Bolls första spänningsroman – får vi möta psykologen Vera Lilja. Huvudpersonen är något som ovanligt som en medelålders kvinna (inte en direkt överrepresenterad grupp inom spänningsgenren) som dras in i en historia som inkluderar såväl en stalker, en kidnappning och ”a walk down Memory Lane”. Det här är så himla svårt med spänningsromaner – att recensera utan att avslöja för mycket av handlingen.

Vera Lilja är en både erfaren och omtalad (varför får du läsa dig till) psykolog som har mottagning mitt i Stockholm. Hon börjar få anonyma meddelanden som blir alltmer hotfulla, men Lilja försöker in i det längsta skaka dem av sig i ett (o)rationellt försök att undkomma den alltmer växande olustkänslan. Såväl Lilja som karaktär som stalker-temat är väldigt trovärdigt skildrat av Boll, vilket delvis har sin förklaring i att Susanne Boll inte bara är utbildad psykolog, utan har varit utför en stalker (under tio år). Jag föreställer mig att Boll använder sina erfarenheter som psykolog där hon plockar bitar av alla de personer hon mött genom åren.

Vi får följa Vera Lilja i olika parallella handlingar där du både får en hel del tillbakablickar blandat med den nutida historien, men också en intressant blandning av Vera som privatperson och som professionell psykolog. På så vis blir den kidnappningshistorien som inkluderas i Eldsystrar bara en historia av flera som vävs runt huvudkaraktären.

Det jag har att invända emot är språket som blev lite av en hang-up under läsningens gång – det blev en hel del oväsentliga beskrivningar och onödiga adjektiv som inte tillförde historien något. Månne det vara redaktören som brustit. Må så vara – romanens stora förtjänst är karaktärerna och hur du får lära känna Vera Lilja något mer för varje sida.

Författarporträtt: Bengt Alm
Bokomslag: Helena Hammarström

Vända hem av Yaa Gyasi

Så mycket att säga, så få ord att finna. Vända hem av Yaa Gyasi är på många sätt en fantastisk debut, men svår att skriva om. Kompositionen är såväl lysande som frustrerande begränsande. Men mer om det senare.

Med fjorton olika berättarröster skildrar Gyasi 1700-talets slavhandel och dess konsekvenser för de generationer som följer fram till nutid. Boken inleds med berättelserna om de båda ghananska systrarna som ovetandes om varandras existens och vars liv tar en vändning som ingen av dem kunnat förutspå. Effia blir bortgift till en engelsk man som bor i den borg som för många blir den sista utposten innan de tvingas ut på det stora havet som skiljer den afrikanska och amerikanska kontinenten åt. Systern Esi sitter, trots sin privilegierade uppväxt, fängslad i samma borg i väntan på att säljas till slav och färdas över det stora havet. Livet i den mörka fängelsehålan är väldigt grafiskt skildrad, vilket är svårt att värja sig ifrån. Det är mycket stark inledning där Effia och Esi är så nära men ändock så långt ifrån varandra.

Vända hem börjar med de båda systrarna och i följande kapitel får du höra rösterna från deras ättlingar där Atlanten skiljer dem åt. Detta får effekten att du ser människan. Det är så lätt att göra kollektiva berättelser av historien och med det avhumaniseras historien. Vi har alla – förhoppningsvis – läst om 1700-talet slaveri och slavskeppen som transporterade tusentals människor över Atlanten, men vi läser det som en kollektiv historia. Här får du namn, identitet och en historia för dessa människor – både för dem som tvingas iväg och hos dem som stannar kvar. Och hur slaveriets konsekvenser syns än idag.

Jag gillar särskilt delen som följer livet i Ghana, då jag som historieintresserad har varit något mer insatt i historien som skedde på andra sidan Atlanten. Vad händer med dem som stannar kvar? Hur länge bär man skuld? Hur många generationer går innan vi kan svära oss fria? Det är många tankar som väcks i Vända hem. Esis ättlingar är såklart också intressanta att följa genom inbördeskrig, slaveriets förbud och medborgarrättskamp.

Det jag har att invända emot är såväl bokens styrka som svaghet och det är kompositionen. Idén med att följa generation efter generation är väldigt effektfullt, men något händer under läsningens gång. Varje historia är i sig såpass intressant att du vill veta mer och dessutom blir kapitlen också något kortare ju närmare nutid du kommer så den där personliga anknytningen hinner inte riktigt skapas till karaktärerna. Tänk vilken research som ligger bakom?! Tänk vilken fantastisk romanserie det kunde ha blivit där karaktärerna och dess historia fått bre ut sig och få den plats som den förtjänar.

Vända hem är – trots detta – en oerhört stark historia och så väl skriven att jag antagligen kommer att tipsa om dem till alla som ber om det. Läs, läs, läs!

Författarporträtt: Michael Lionstar
Bokomslag: Sara R. Acedo

 

Rökridå av Krysten Ritter

När jag hörde att Krysten Ritter skulle ge ut en roman fick jag helt orimligt höga förväntningar på denna. Jag har ingen aning om vem Krysten Ritter är utanför TV-skärmen – min bild av henne är Jane och Jessica. Karaktärerna Jane Margolis i Breaking Bad och Jessica Jones i TV-serien med samma namn. Helt orimligt!

Jag får med andra ord under läsningens gång medvetandegöra detta för mig själv och läsa boken för vad den är – oberoende av vem som författat den. Detta är dock inte helt lätt då huvudpersonen i Rökridå – Abby Williams – påminner mycket av såväl Jane som Jessica. Hon är något av en anti-hjälte som på något sätt tvingas in i en situation som hon helst velat undvika. Abby dricker för mycket och försätter sig själv i flertalet destruktiva situationer och är så där (härligt) socialt trubbig.

Abby återvänder till sin barndomsstad Barrens, Indiana, en plats hon har tillbringat varje dag under de senaste tio åren att fly ifrån. Abby är en miljörättsjurist i Chicago. Hon är framgångsrik men inte lycklig. Hon plågas fortfarande av hennes mammas död, minnena av skolkamraterna som trakasserade henne, hennes våldsamma pappa och alla slags dysfunktionella biverkningar som följer av livet i en småstad.

Det är jobbet som gör att hon återvänder till Barrens då det kommer signaler om att den stora industrin – som på många sätt håller den lilla staden vid liv – har en del miljömässiga fuffens för sig. Utöver det professionella har Abby en fix idé som hon har haft svårt att släppa: vad hände egentligen med hennes barndomsvän Kaycee Mitchell, som bara försvann från staden i svallvågorna efter en serier händelser. Skönjar månne Abby en koppling mellan Optimal och Kaycees försvinnande?

Tillbaka i Barrens tvingas hon också göra upp med sitt förflutna då hon möter såväl småstadsmentaliteten som sina antagonister igen. Känns det igen? Ja, jag skulle tro det. Det är inte en vansinnigt originell idé och den blir således inte vansinnigt spännande. Jag tänker Erin Brockovich, jag tänker Mean Girls – en skvätt småstadsskildring alá True Blood.

Men bortsett från den något förutsägbara storyn så skriver Krysten Ritten med ett rappt språk i korta kapitel – inget att invända mot Rittens språkliga förmåga. Extra plus också för Abby Williams då jag har en förkärlek för söndriga men ändock självständiga huvudkaraktärer, som går utanför normen – vilket förklarar min kärlek till tidigare nämnda Jane och Jessica. Dessutom förekommer ”the game” och high school-dramat som påminner mycket om dagens övergrepp som sker på diverse sociala medier. Jag gillar också Rittens relationsbygge och hur det blir alltmer omöjligt för Abby- och således oss – att veta vem hon egentligen kan lita på.

Sammanfattningsvis en intressant debut och om Krysten Ritten kan komma på en något mer originell handling till hennes – förhoppningsvis – kommande roman, så vill jag läsa också den.

Författarporträtt: Bailey Taylor
Bokomslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

Memorys bok av Petina Gappah

Petina Gappah är författare från Zimbabwe men bor idag i Genève där hon är verksam som advokat på en internationell organisation. Jag har tidigare läst hennes novellsamling Sorgesång för Easterly, vilket var hennes litterära debut (2010) men den har förblivit obloggad. Memorys bok är den andra boken som jag läst som en direkt följd av tipsande från fellow boknördar på lästreatren i Varberg. Denna gången var det Linda, som lockade mig till läsning.

Memory är en ung kvinna som sitter i dödscell i kvinnofängelset i Harare, Zimbabwe. Hon skiljer sig från sina medfångar på flera vis – hon är bildad och därmed privilegierad, och hon är albino. Dessutom är hon den enda av dem som är dömd på mord. Mord på Lloyd Hendricks, den vite man som tagit hand om Memory sedan hon var liten. Lloyd Hendrick, som är den man som hennes föräldrar sålde henne till som nioåring.

Memorys bok är Memorys egna tankar och minnen som hon nedtecknar i en anteckningsbok. En samling minnen som hon hoppas kommer att ge henne upprättelse samtidigt som att det är hennes sätt att bearbeta allt som har hänt henne.

Från början är det en tämligen distanserad Memory vi får möta, men allt eftersom öppnar hon upp sig allt mer. Hon berätta om att växa upp med en psykiskt sjuk mor, en far som hon beundrade och om att växa upp som albino i ett samhälle där folktron fortfarande är högst närvarande. Barndomen och inte minst den ekomiska transaktionen mellan Lloyd och hennes föräldrar har präglat henne djupt.

Memorys bok handlar om familjehemligheter, om utanförskap och identitet. Men också om klass och ras och hur Memory utmanar sterotyper då hon vid en snabb blick kan tas för vit. Hon möter också rädsla och människor som är övertygade om att hon besitter magiska förmågor eller att hennes hudfärg är ett straff riktat mot familjen. Jag berörs mycket av Memorys historia, inte minst om de minnen från hennes barndom när hon fortfarande bodde hos föräldrarna.

Petina Gappah låter oss på ett lågmält och intressant sätt bena upp vad som egentligen har hänt Memory och visar både för oss och för Memory själv hur förrädiska minnen kan vara. En såväl fin som tragisk historia som går direkt in i hjärtetrakten.

Författarporträtt:  Marina Cavazza
Bokomslag: Sara R. Acedo

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Här sitter jag och försöker finna rätt ord för att beskriva Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton. Ord som enastående, fantastisk och fenomenal dyker upp och ja – i brist på stilistiskt mer spännande beskrivning – får jag säga just det: den är enastående, fantastisk och fenomenal.

Lucy Barton ligger på sjukhus i sviterna efter vad som torde vara en enkel operation. När hennes mamma, som hon inte har talat med på många år, kommer på besök påbörjas ett trevande samtal för att se om det finns en väg tillbaka till varandra.

Elizabeth Strout skildrar den komplicerade kärleken mellan Lucy och hennes mor. Strout har en enastående förmåga att skildra relationer och med små medel får mig andlös och sorgfull. Texten är sparsmakad men känns på djupet. Det finns så mycket osagt mellan de båda kvinnorna, så mycket frustration och ilska, men också kärlek, som bubblar under ytan.

Kommer jag att läsa mer av Elizabeth Strout? Definitivt! En författare som sätter mig rakt ner i ett rum fyllt av ångest, frustration, men också kärlek. Boken och samtalen mellan Lucy och hennes mor berör så mycket – fattigdom, åttiotalets AIDS-epidemi, övergrepp och krossade drömmar och äktenskap.

Författarporträtt: Leonardo Cendamo
Bokomslag: Sara R. Acedo