Fejk av E. Lockhart

Men hörrö Lockhart: vad hände? Först läser vi Kanske det är det allt du behöver veta och vi (läs: jag) gillade särskilt den sarkastiska, ironiska och humoristiska Candace och blev smått förälskad i Lockharts språkliga lekfullhet. Sen kommer den feministiska Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och jag älskade den såväl på grund av den ursköna Frankie som för författarens lekfulla språk.

Senast har Fejk getts ut på svenska och ja ni förstår, av introt att döma, att jag blev något besviken. Berättartekniskt så gillar jag den och den kräver sin läsare då den berättas baklänges. Varje nytt kapitel hoppar tillbaka någon dag, några veckor och Lockhart lyckas trots detta att hålla uppe den röda tråden genom historien. Det är dock du som läsare som måste hålla tanken klar och binda samman det du läser – å ena sidan intressant och kul initialt att lägga pusslet, å andra sidan så tröttnar jag något efter hand.

Jule är arton år och har spenderat delar av sin barndom på ett barnhem tillsammans med sin bästa vän Imogen Sokoloff. Jule är en fajter och en kameleont i olika skepnader. Imogen är den karismatiska arvtagerskan. Jule är på rymmen. Imogen är på rymmen. Eller? Vem är egentligen Jule? Vem rymmer från vem? Ja så mycket mer än de förvirrande meningarna kan jag skriva utan att spoila historien. Osäker om jag överhuvudtaget skulle kunna spoila så här i efterhand då jag – i ärlighetens namn – inte riktigt hängde med i vad som egentligen hände. Det blir något för många hjärnk(r)amper så jag slutar helt enkelt att försöka.

Vad mer gör mig besviken? Jag saknar den feministiska käftsmällen som Frankie gav oss. Intellektuellt fattar jag ju att Lockhart har all rätt i världen att skriva i vilken stil hon än vill, men Fejk har – i jämförelse med hennes tidigare böcker – för luftigt innehåll, för lite substans. Det känns som att förtjänsten slutar vid det berättartekniska – vid baklängeshistorien – så mycket att det väsentliga stoffen kom i skymundan.

Missförstå mig rätt – Fejk är helt okej, men inte det du förväntar dig. Du sökte en Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och fick en baklängeshistoria. Du är besviken.

Författarporträtt: Heather Weston
Bokomslag: Sanna Sporrong

Annonser

Saker ingen ser av Anna Ahlund

Anna Ahlund botade – på ett flygplan mot varmare breddgrader – min lässvacka med debutromanen Du, bara. Jag kunde inte sluta läsa trots att jag försökte kroppsfinta över-axeln-läsare på grund av det explicita och sexuella innehållet. Nu har jag läst hennes senaste Saker ingen ser. Förväntningarna på Ahlund var tämligen höga i ärlighetens namn. Blev jag besviken? Nej. Är den lika omskakande som Du, bara? Nej, men det är okej.

I Saker ingen ser så är det flera huvudkaraktärer som du får följa, vilket gör den något mer spretig. Det som håller samman den är Sibylla ”Byllis” allmänestetiska läroverk och Sebastians nyårslöfte att varje månad kyssa en ny person. Boken är således indelad i tolv delar där du får följa Sebastian och hans kompisar under ett år.

Till historien hör också Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Johannes som försöker finna sin döda syster i Karin Boyes lyrik. Yodit som målar och försöker finna sig själv i världen. Tvillingarna Aron och Linn – naturvetaren och den talangfulla esteten. Därtill kommer ett gäng bifigurer.

Det är kärlek och sorg. Det är psykisk ohälsa och sprudlande lyckorus. Det är snökyliga vägar och varma sängar. Det är djup förälskelse blandat med snabba sexmöten. Det är helt enkelt tonårsliv.

Det som är så häftigt med Ahlunds författande är att hennes värld inte skildras som ett heteronormativt samhälle. Det blir liksom ingen grej av vem som är vem och vem som är med vem. Och inget skuldbeläggande kring om, när och hur många. Anna Ahlund inkluderar i historien såväl icke-binäris, bisexuella, homosexuella, straighta som icke-straighta och det lämnas okommenterat. Jag finner detta väldigt befriande och är en självklar värld som sällan unga HBTQ-personer får möta.

Precis som Du, bara är Saker ingen ser svår att lägga ifrån sig och du läser ut den i en rasande fart. För den blygsamt pryde så kan jag dock rekommendera att läsa den avsides för den är rak, ärlig och explicit och håller inte tillbaka i varken innehåll eller språk.

Författarporträtt: Johanna Westin
Bokomslag: Sepidar Hosseini

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson

Undertecknad bevistade ett seminarium på Bokmässan där Majgull Axelsson var en av deltagarna – ”De vi gömde undan” – som handlade om vad som hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken. Jag hade redan läst hennes nya roman Ditt liv och mitt, men har inte kommit mig för att recensera den. Förrän nu.

Boken tar sin början när Märit sitter på tåget, på väg att fira sin sjuttioårsdag hos sin tvillingbror i Norrköping. Hon väljer dock att hoppa av i Lund – sin tidigare studentstad och tillika staden där sinneslöanstalten Vipeholm låg.

Märit växer upp i Norrköping där hon också tar sin studentexamen i början av 1960-talet. Hennes ambition är att studera medicin i Lund och bli läkare. Livet i barndomshemmet är långt ifrån den glättiga bild som vi kanske emellanåt har av femtiotalet. Mamman dör ung och efterlämnar, utöver Märit och hennes tvillingbror, en make, sin far patrikarken och sin mor. Till familjen hör också Märits förståndshandikappade bror Lars, som har levt under moderns beskyddande vingar. Efter moderns bortgång skickas Lars till en Vipeholm och återser aldrig familjen. Att flytta till Lund blev således även en flykt – en utväg – för Märit. Läkarstudierna kom dock att få ett abrupt slut – varför berättar jag inte här.

Till historien hör också ett fjärde syskon – en trillingsyster till Märit och brodern Lars. Hon dog dock vid den dramatiska födseln, men har följt Märit genom livet och ger sig tillkänna i Märits tankevärld. Hon blir på så vis en såväl välkommen som ovälkommen följeslagare och symboliserar kanske den kontrast – den konflikt som gör sig påmind hos Märit – den mellan den goda folkhemstanken och dess baksida. Mellan dem som bidrog till samhället och dem vi gömde och glömde.

Som i Jag heter inte Miriam skyr inte Majgull Axelsson från att lyfta fram den historien som knappast tar någon plats i historieböckerna idag. Den del av det svenska välfärdssamhällets framväxt som inte fick plats. Den del som skaver och den del som vi inte vill riktigt kännas vid. Den tid då vi placerade de obekväma, de människor som gick utanför normen och de vi tvångssteriliserade i rasbiologins namn, på anstalter där vi låste in dem, misshandlade dem och berövade dem en framtid.

Ditt liv och mitt är en berättelse om familjehemligheter, en Märits skuld och sökande efter sanning och upprättelse och en gripande historia om dem som inte fick vara med när ”svenska folket blev världsmästare i välfärd”. På samma sätt som Jag heter inte Miriam inte ville släppa taget om mig så klamrar sig även Ditt liv och mitt fast.

Slutligen vill jag även rekommendera – för er som månne vara intresserade av vår mörka historia – att se Klaus Härös film Den nya människan (2007), som handlar om sjuttonåriga Gertrud och hennes kollision med det svenska folkhemmet och tar upp den svenska tvångssteriliseringen av 63 000 människor som ägde rum under åren 1934–1976.

 

Författarporträtt: Thron Ullberg
Bokomslag: Casia Bromberg

Hemmet av Mats Strandberg

När jag har läst böcker som historiskt sett har varit utanför min comfort zone inleder jag vanligtvis mina texter med hur otroligt det är att jag fastnat och gillat texten. Detta inlägg skulle kunna ha samma ingång, men jag väljer att inte göra det. Jag kan dock säga att Mats Strandberg är den författare som till slut bankat in i min skalle att jag kan uppskatta (and very much so) böcker utanför den realistiska diskbänkslitteraturen. Det har inte med genre, verkligheten – overkligheten – att göra utan hur det hela är författat. Litteraturens egen sannolikhetslära.

Det som gör Mats Strandberg så speciell, enligt mig, är att han tar de mest svenska, de mest helylle- och sockiplatsvänliga platserna och gör dem till kuliss för det allra hemskaste. Hans Färjan har satt ett och annat spår i mig och om jag inte redan var rädd för öppet hav och trånga utrymmen, så hade jag definitiv blivit det efter den läsningen. I hans senaste bok Hemmet har han valt att placera sin handling på ett äldrevårdshem – mitt bland äldre försvarslösa gamlingar. Miljövalen som Strandberg gör är helt enkelt tämligen genialiska. Ta det mest tråkiga – vardagliga – det svenska folkhemmet – och göra det till en krigsskådeplats.

Vad handlar då Hemmet om? Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Inte så mycket av ett eget val, utan för att komma bort från sitt trasiga liv och för att han måste ta hand om sin demenssjuka mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina, som han har tappat kontakt med sedan han flydde sin barndomsstad. Kompisrelationen är tämligen sårbar och ömtålig och frågan är om den över huvudtaget är reparabel.

Monika blir dock snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Månne till och med onaturligt snabbt. Hon får våldsamma utbrott och tycks veta och säga sådana saker hon inte borde veta. Även andra gamlingar på hemmet börjar uppvisa ett minst sagt oberäkneligt beteende. Mer oberäkneligt än hur vardagen annars ser ut på ett demensboende. Vad är det egentligen som händer på hemmet? Joel och Nina måste hitta en väg tillbaka till varandra för att tillsammans rädda Monika och sig själva.

Vad är det som skrämmer? Det är inte i första hand det övernaturliga som skrämmer mig – utan den största skräcken är det mentala fängelse som patienterna befinner sig i. Klaustrofobin i det inre – demensen – den personliga fångenskapen och när du väl försöker och lyckas bryta dig ut är det ingen som tror på dig. Det är här den riktiga skräcken sitter. Här ligger också Strandbergs storhet – att i det paranormala kaoset skapa en realistisk vinkel där du som läsare kan spegla dig och relatera. Det blir således både en inre och en yttre resa genom läsningen och skräcken levereras på flera olika plan simultant.

Ni som ännu inte tagit första steget in i den paranormala litterära skräcklitteraturen kan jag varmt rekommendera att börja med Mats Strandbergs senaste böcker. Kanske du – som jag – blir en läsare av såväl diskbänks- som skräcklitteratur och gärna i kombination av dem båda.

Avslutningsvis kan du se Hemmet – en kortfilm nedan. Inför lanseringen av boken gjorde Mats Strandberg, tillsammans med regissören Mattias J Skoglund (som tidigare gjort bland annat De dödas röster för P3) och producenten Siri Hjorton Wagner, en kortfilm baserad på boken.

 

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Pär Åhlander

Vattnet drar av Madeleine Bäck

Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. En sexorgie sker utanför en skola samtidigt som det sker illegal sprithandeln på plats. En värdefull madonna i Ovansjö kyrka stjäls. Kan vi koppla samman dessa händelser?

Madeleine Bäcks Vattnet drar har jag haft i min ägo sedan förra bokmässan. Jag har dock trott att det var en lättsam ungdomsbok med ett klatchigt grönsprakande bokomslag. Föga anade jag att jag hade en skräckfantasy i min ägo där omslaget faktiskt var ett skrikande väsen. När man fattar så fattar man, som en brukar säga.

Sommaren är stekhet.  Luften tycks pulsera, andas. Det går nästan att ta på den. Åtrån. Desperationen. Något som legat dolt i hundratals år har vaknat igen. Folk och fä börjar bete sig minst sagt underligt. Folk försvinner. För alltid?

Ett gäng ungdomar bryter sig in i en kyrka för att stjäla en värdefull madonna. Utöver madonnan får Viktor, en av flera huvudpersoner, med sig en sten som känns varm och som tycks passa perfekt i hans hand. Det är nu allt börjar. Allt märkligt. Det oförklarliga.

Bokens första halva var ganska rörig och seg, men när du väl tagit dig igenom den så fastnar du och andra halvan svaldes i ett svep. Vattnet drar är Bäcks debutroman och är första delen i en trilogi ”om en bygd som slits isär och som plågas av ett urgammalt förbund mellan människa och natur” där naturmystik och postapokalyps krockar på ett fascinerande sätt. Andra delen ligger här hemma och väntar och numera misstar jag den inte för ”klatchig ungdomsroman” och när som så ska jag så klart läsa även den.

Bokomslag: Håkan Liljenmärker

Dödssynden av Harper Lee

En bok som länge, länge har funnits på min att-läsa-lista är Dödssynden – To Kill a Mockingbird – av Harper Lee. En klassiker, som jag tror de allra flesta amerikanska ungdomarna har läst. Boken publicerades 1960 och blev en omedelbar succé, vida omtalad och vann Pulitzerpriset året efter.

Jean Louise “Scout” Finch växer upp i en fiktiv småstad i den amerikanska södern: Maycomb, där en dramatisk händelse kommer att vända upp och ner på hennes förståelse av sin omvärld. En svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat – Scouts far – tar sig an försvaret, vilket väcker ett stort missnöje hos befolkningen i den lilla staden. Händelserna skildras genom Scouts unga ögon, vilket ger ett intressant perspektiv på dessa komplexa frågor. Det är med en sexårings naiva ögon som vi får möta den utbredda rasismen och hon förändras mycket av alla de händelser som leder fram emot det till synes oundvikliga slutet. Romanen bygger löst på en händelse som inträffade 1936 i den då tioåriga Lees egen hemstad Monroeville i Alabama och hennes iakttagelser av familj och grannar.

Ja, vad kan man säga om den här som inte redan är sagt? Sannolikt inget. Berättartekniskt så är den fantastisk och att använda den unga Scout som berättare känns genialiskt. Du kommer så himla nära händelserna och du som läsare förstår emellanåt långt mer än vad unga Scout gör, vilket gör att historien utspelar sig på flera olika plan samtidigt.

Dödssynden lär ha sålts i över 40 miljoner exemplar världen över. Efter en sådan succé väntade läsarna världen över med spänning på nästa verk, men inte en stavelse kom från Harper Lee. 1961 lär hennes förläggare och agenter ha skickat ett brev på skoj till Lee från hennes första roman: ”I morgon fyller jag ett år och mina agenter tycker att det borde skrivas en ny bok snart, för att hålla mig sällskap”. Så småningom försvann hon från rampljuset och flyttade tillbaka till Alabama.

I över femtio år var det tyst från Harper Lee, men plötsligt släpptes Ställ ut en väktare 2015. Boken skrevs före Dödssynden, men utspelar sig efter. Det blev ett himla rabalder. Hade verkligen Harper Lee själv gått med publiceringen eller hade någon utnyttjat henne. Staten Alabama inledde till och med en utredning, men det verkade som att Harper Lee var medveten om vad som pågick med hennes bok. Året därefter gick Harper Lee bort 89 år gammal. Så trots kultförklaring och trots hyllningarna världen över består Harper Lees bibliografi av endast två verk. Hon slår därmed Donna Tartts utgivningstakt med hästlängder.

Författarporträtt: Chip Somodevilla
Bokomslag: Jarrod Taylor

Miraklet av Emma Donoghue

Självsvält som fenomen är tyvärr inget ovanligt och det finns säkerligen lika många anledningar som drabbade. Självsvält förekom dock redan på medeltiden, men den symboliska innebörden av självsvält har förändrats sedan dess. Flickorna och kvinnorna, som det främst handlade om, eftersträvade snarare den andliga renheten och närheten till Gud snarare än samhälleliga normer och skönhet. Det finns också forskare som hävdar att svälten hade en feministisk prägel då det kan ha varit en protest mot den underordnade roll kvinnor tvingades leva i. De tog helt enkelt de verktyg de kunde ha kontroll över; sin egen kropp. Några av de svältande kvinnor erkändes som helgon då de även ansågs besitta särskilt heroiska dygder.

Under 1800-talet blev ”the fasting girls” ett begrepp. Unga viktorianska kvinnor och flickor, som hävdade att de skulle kunna överleva utan mat eller annan näring. Inte minst på Irland blev detta ett fenomen då den katolska kristendomen var djupt rotad på landsbygden. Troende betraktade sådana fall som mirakulösa och flickorna kunde förhoppningsvis nå helgonstatus. Den vetenskapliga läkarkåren hävdade dock att detta var bedrägeri och ett tecken på hysteri.

A personal note: I came across the Fasting Girl phenomenon back in the mid-1990s – so long ago that I can’t even remember where I first read about these girls and young women (and very occasionally older women or men). I was instantly intrigued by these cases, which seemed to echo medieval saints starving as an act of penance, and also modern anorexics, but weren’t exactly the same as either. It seemed to say a lot about what it’s meant to be a girl – in many Western countries, from the sixteenth century right through to the twentieth – that these girls became celebrities by not eating. (Emma Donoghue)

I Miraklet av Emma Donoghue får vi möta Anna, som är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan tycks hon vara vid god hälsa. Kanske Anna kan bli Irlands första helgon på över 500 år?! Fallet väcker stor uppmärksamhet och såväl journalister som religiösa turister flockas kring stugan där hon bor.

Huvudpersonen i boken är sjuksköterskan Elizabeth – Lib, som är upplärd av självaste Florence Nightingale. Lib får i uppdrag att under två veckor vaka över Anna för att se till att det inte rör sig om bedrägeri. Anna och Lib kommer under dagarna väldigt nära varandra och vad Lib kan se så får hon verkligen ingen mat. Vad är det Anna döljer för Lib? Ser Lib sanningen men vägrar ta den till sig? Eller är det Anna?

Donoghue väcker intressanta tankar kring religion och dess djupa påverkan på människans omvärld och hur denna kan forcera fram såväl godhet som ren ondska. Om Anna kan bli Irlands första helgon på femhundra år så innebär det inte bara att den närmsta familjen påverkas utan hela bygden kommer att växa då hundratal, ja kanske tusentals, kan komma att göra en pilgrimsresa dit. Det är också intressant att se hur den ”nya” och den ”gamla” världen krockar där Lib får representera den nya där Florence Nightingales tankar kring det moderna sjuksköterskeyrket är nya och revolutionerande och som på flera sätt krockar med den kultur som råder i Annas familj där katolicismen är stark samt gammal irländsk folktro där underjorden och pysslingar är högst verkliga. Inte minst kvinnans olika roller i den gamla och nya världen blir påtaglig.

Det är en fantastisk skildring av det lidande barnet i synnerhet och tidsandan i allmänhet. Det är ett mångfacetterat persongalleri som på olika sätt fascinerar dig. Det är mörka hedar, piskande regn och skrämmande mossar. Det är gotisk lässtämning som följer dig hela vägen igenom boken. Fängslande tragedi och mysrys på samma gång. Bara läs!

Författarporträtt: Andrew Bainbridge
Bokomslag: Joanna Thomson, Picador Art Department