Rodham av Curtis Sittenfeld

Tillåt mig vara något skeptisk mot faktioner, d v s böcker som blandar fiktion och fakta. Som läsare är det lätt att faktionen på något sätt blir fakta och det är nästintill omöjligt att inte tänka tanken om detta jag just läst har hänt eller bara är påhittat. Men det är också detta som är genrens storhet – att hela tiden kittlas som läsare och författaren lämnar oss i den där – ibland smärtsamma – ovissheten. Som historieintresserad är jag dock nyfiken på frågan ”Tänk om” och leker gärna med kontrafaktiska tankebanor.

Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Sittenfeld håller sig dock till verkligheten i den första delen av boken. Hillary Rodham studerade vid Wellesley College i början av 70-talet och hennes examenstal uppmärksammades av tidskriften Life. Som ”fun fact” har jag länkat till talet nedan.

Det är också sant att hon studerade juridik vid Yale och hon var aktiv inom student- och kvinnorörelsen. På Yale träffar hon den karismatiske Bill Clinton, som redan då har siktet inställt på presidentposten. Hillary och Bill dras till varandra – såväl fysiskt som intellektuellt – och blir ett par. Exakt hur detta förhållande såg ut antar jag är faktion. Som läsare är det dock inte svårt att se varför Hillary dras till den charmige Bill. Författaren vill dock också visa det omvända – hur Bill dras till Hillary.

Sant är också att Hillary följer med Bill hem till Arkansas. Bill friar flertalet gånger men får upprepade gånger nobben. I verkligheten sa hon till slut ja, men i Sittenfelds roman hände aldrig detta.

Hur kunde Hillary Rodhams liv sett ut om hon inte gift sig med Bill Clinton? Tänk om hon hade förblivit Hillary Rodham, en smart och ambitiös kvinna, som var fast besluten att bli president? Tänk om hon hade gått in i politiken mycket tidigare? I Sittenfelds roman fortsätter Rodham att engagera sig politiskt. Hon arbetar målinriktat, fokuserat och stakar ut sin egen politiska väg under mer är fyrtio år. Vägen kommer flertalet gånger korsas av Bill Clinton, vilket gör det hela än mer intressant. På så sätt får du också följa Clinton och hur hans väg skulle kunna komma att se ut. Det blir dessutom effektfullt i den bemärkelsen att faktionen hela tiden speglas mot dåtidens fakta och berättelsen känns på något sätt än mer trovärdig.

Utöver mitt personliga driv (nyfikenheten) att läsa om vad som kunde varit, så får man också en inblick i hur det politiska spelet ser ut i USA – inte minst gällande hur stor roll pengarna spelar huruvida du kan klättra på den politiska stegen eller inte. Det är dessutom intressant att läsa om hur det är att vara kvinna i detta spel där kvinnor och män inte spelar på samma planhalva och förutsättningarna för hur du ska framställas i media är avhängt ditt kön, till exempelvis hur lite Bills ”promiskuösa” beteende spelar roll för hans framgångar, medan Hillarys personliga liv nagelfars.

Jag blir faktiskt förvånad hur fängslande boken är. Sittenfeld lyckas få mig fast från första sidan och det är nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den är utläst. Berättelsen om Hillary Rodham är smart berättad, driv i såväl handling som i karaktärerna och att författaren fortsätter blanda fakta och fiktion även i den senare delen av berättelsen gör handlingen trovärdig. Romanen är dessutom tämligen underhållande att läsa – inte minst hur Bills liv utvecklade sig utan Hillary vid sin sida. Lägg därtill att även nuvarande presidenten Donald Trump dyker upp i historien, vilket blir en roande karaktärsstudie (men även skrämmande då vi läsare vet att han besitter den högsta politiska posten i USA idag).

Oavsett om du är intresserad av Hillary och Bill Clinton eller inte, så är romanen såväl mycket läsvärd som underhållande. Sittenfelds Rodham är fängslande och intressant – inte minst gällande de kompromisser som krävs av en kvinna för att slå sig in den politiska värld som fortfarande till största delen styrs av män.

Länk till Hillarys tal.

Författarporträtt: Josephine Sittenfeld
Bokomslag: Elin Michaelsdotter

Svärmodern av Moa Herngren

Åh vilken intressant karaktär som Moa Herngren har skapat i Åsa som är huvudpersonen i Svärmodern. Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller hur är det egentligen?

Åsa är en ensamstående mamma som alltid stått sin son Andreas nära. Relationen förändras dock något när han träffar en ny flickvän och drastiskt när flickvännen blir gravid. Det hela underlättas inte då det unga paret bor tillfälligt hemma hos Åsa på grund av en renovering. Detta blir vändpunkten för Åsa och Andreas relation och som kommer att utveckla sig till en komplicerad konflikt som splittrar hennes familj.

Det handlar inte bara om att Åsa inte längre är den viktigaste kvinnan i sonens liv, utan hur Åsa hanterar detta gentemot Anderas och flickvännen. Det går faktiskt så illa att Åsa inte längre är välkommen och får inte träffa sin sonson. Vi förstår så småningom att det är långt mycket mer som ligger och pyr under ytan och att Åsa och Andreas relation kanske inte var så okomplicerad som Åsa vill framhäva.

Herngren har en synnerligen fin förmåga att lyfta fram relationernas komplexitet och hur de olika nyanserna av det mellanmänskliga spelet kan uppfattas på två helt olika sätt. Hon vill ju bara väl – eller hur är det egentligen?

Det är inte bara en gång som jag bokstavligen skriker ”Nej!” eller drar överdramatiskt efter andan när Åsa liksom inte kan låta bli att gräva sin egen familjegrav så att säga. Jag tänker emellanåt: ”Säg det inte!” (för nog lär man känna Åsa såpass att man vet vad som komma skall) och jodå, oftast har hon inget filter och allt tycks bara bubbla ur henne. I all välmening, eller?! Det är dessutom intressant hur författaren efterhand ger oss små ledtrådar och historien hela tiden fördjupas och bli allt mer komplicerad.

Detta torde vara en perfekt bokcirkelbok för här finns mycket att diskutera och inte minst kan jag känna så här i efterhand att jag skulle behöva en stunds bokterapi för att skaka av mig Åsa.

Författarporträtt: Anna-Lena Ahlström
Bokomslag:

Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Den sista och avslutande delen Sen for jag hem gör mig inte besviken. Sidorna dryper av ångest och mörker. I Sen for jag hem har janakippos tvillingbror dött och hon är ensam kvar på kippogården. Hon måste nu hitta sin plats, sitt hem och sig själv i en värld utan sin bror. I hemlighet har hennes dotter skickat några av hennes lerfigurer till ett galleri i Stockholm. jana får chansen att ställa ut sina alster och hon tar denna chans.

Stockholmsvistelsen för henne så småningom till en ö i Bohuslän. Om det är något som jag är ett uns misstrogen mot är det att vi inte får mer av det norrländska mörkret, men detta är janas sökande efter sig själv, så Smirnoff är förlåten. Och tilläggas bör att även den bohusländska skärgården bjuder på ogästvänlighet och enstöringar.

Personligen är del två Jag for upp med mor min absoluta favorit, men med det sagt så är hela trilogin helt fantastisk! Jag är smått avundsjuka på er som ännu inte läst dem och har denna enastående och unika läsupplevelse framför er.

Läs även min recensioner av: Jag for ner till bror och Jag for upp med mor.

 

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Jag lyssnade på Russells debutroman och den drog snart in mig i mörkret och jag kunde inte sluta. Den väcker så många tankar och känslor.

Romanen handlar om Vanessa som lever ett tämligen vanligt liv. Mitt under Metoo-rörelsen 2017 läser hon i tidningen om en lärare som har förgripit sig på sina elever. En av flickorna har trätt fram och berättat om sina upplevelser. Läraren visar sig vara Jacob Strane – samma lärare som Vanessa haft ett förhållande med som ung. Strane tar kontakt med Vanessa och Vanessa slungas obarmhärtigt tillbaka till sin egen skoltid på internatskolan. Vanessa står inför ett till synes omöjligt val: förbli tyst och fortsätta leva i tron att förhållandet med Strane var frivilligt och att han är hennes livs stora kärlek eller att tvingas omdefiniera sig själv och sitt förflutna. Är det möjligt att mannen hon älskade som tonåring – och som bedyrade sin kärlek till henne – kan vara något helt annat än vad hon alltid har trott?

Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna. Det är smärtsamt att läsa hur Vanessa förnekar sin historia in i det längsta för såväl henne själv som inför andra. Det är en mörk läsning, som inte lämnar någon oberörd.

Det är ett tag sedan jag läste den, men det är en bok som förföljer mig och jag kan inte sluta att tänka på den. Min mörka Vanessa väcker frågor kring samtycke, förövare och offer och skildrar på ett trovärdigt sätt grooming. Att följa den vuxna Vanessas uppvaknande är smärtsamt. Riktigt smärtsamt.

Romanen är visserligen fiktion, men författaren som har arbetet med romanen i över 20 år inspirerades av sina egna upplevelser som tonåring. Russell skriver själv på sin hemsida: ”I believe novels can help create space for readers to unpack and talk about sensitive or difficult topics. My greatest wish is that My Dark Vanessa will spark conversation about the complexity of coercion, trauma, and victimhood, because while these stories can feel all too familiar, victims are not a monolith and there is no universal experience of sexual violence.”

Författarporträtt: Elena Seibert
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Även i de mest idylliska villakvarter kan de mörkaste hemligheterna ruva. Villakvarteren i det fiktiva Köpinge har fått namn efter Astrid Lindgrenkaraktärer, men inte ens detta tilltag kan helt dölja de konflikter som spirar i trädgårdarna. Mattias Edvardssons Goda grannar – En roman om ett brott börjar visserligen i ett brott eller rättare sagt i en olycka där Bianca blir påkörd av en av grannarna. Idyllen rämnar! Förtvivla dock icke nu om du inte gärna läser deckare, ty boken är snarare en relationsroman än en deckare.

Mikael och Bianca är nyinflyttade och har sökt sig från Stockholm till den skånska myllan. I det lilla kvarteret bor redan Jaqueline och hennes son Fabian, pensionärsparet Gun-Britt och Åke samt den något udda Ola som numera bor ensam i villan. Mikael och Bianca hinner knappt flytta in innan första grannen står i trädgården och så fortsätter det. Ingen vill störa med alla är där hela tiden.

Med olyckan i centrum får vi läsa om såväl tiden före som efter. Genom dessa ögonblicksbilder så förstår vi allt mer av de knasiga, söndriga och fascinerande relationerna personerna emellan. Berättarrösterna växlar mellan Mikael, Jacqueline och Fabian och författaren är tämligen skicklig på att beskriva samma händelseförlopp ur olika perspektiv. Mörkret sänker sig alltmer över villakvarteret i Köpinge. Vad är det egentligen som sker bakom de stängda dörrarna? Och vem ser vem? Hur väl känner du dina grannar?

Edvardsson har ett ordentligt driv i historien och du kommer snart in i ”bara-ett-kapitel-till-känslan” och den är särdeles svår att lägga ifrån sig. Jag gillar också hur du så småningom kommer under karaktärernas yta och de blir mer komplexa än vad du från början trott. Du får möta våld i nära relationer, alkoholism, skolsvårigheter, utanförskap och om hur tristessen kan vara en drivande kraft. Är det något som jag vill gnöla på så är det månne upplösningen som jag hade förutsett. Men med det sagt är det främst en relationsroman och inte en deckare.

Författarporträtt: Gabriel Liljevall
Bokomslag: Niklas Lindblad

Bergtagen av Camilla Sten

I skrivande stund sitter jag uppkrupen i soffan. Blicken vandrar till det stora rapsfältet som breder sig utanför fönstret och närapå omsluter gården. Himlen har öppnat sig och det rasande störtregnet får mig att känna mig ensam, isolerad och nästintill klaustrofobisk. Naturen kan göra så ibland. Få mig att känna mig så liten.

Denna känsla spelar Camilla Sten på i sin första ungdomsroman och tillika första del i en planerad trilogi: Bergtagen. Den jämtländska skogen har vuxit sig tät runt den gamla internatskolan Järvhöga Läroverk. Det är något med den där skogen – de höga träden, den mossbeklädda marken och historien den gömmer.

Bergtagen kretsar kring ett försvinnande. Det är en elev på Järvhöga Läroverk som försvunnit till synes spårlöst. Julia, som går på ortens kommunala gymnasium, deltar i sökandet. Först som ett tidsfördriv, men när hon träffar den försvunne pojkens rumskamrat Emil dras hon snabbt in i det allt större mysteriet. Det visar sig att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända. Det är en tyst sanning bland de äldre i Järvhöga: ”ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner”.

Du får ömsom följa Julia och Emil i nutid och ömsom Rosa och Lisa i dåtid. Det förflutna och nutid vävs ihop i en historia, i ett samhälle där alla känner alla och det ibland kan vara lättare att konstatera att ”ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner” än att bryta den tysta lojaliteten med dem som byggt upp brukssamhället.

Med mysteriet som fond får du även ta del av den värld som tonåringarna lever i: ensamheten och kärleken, psykisk ohälsa, vänskap och klassfrågan. Kombinationen internatskola och tonåringarnas komplexa relationer med varandra och vuxenvärlden, bladvändarspänning och magisk realism kan inte bli annat än bra. Jag är tämligen övertygad att många unga kommer att gilla Bergtagen och tillsammans med dem inväntar jag del två och tre.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Anders Timrén

Säg inget till Lydia av Celeste Ng

I Celeste Ngs första roman på svenska (Små eldar överallt) fick vi besöka 90-talets Shaker Heights, ett till ytan sett skyddat område där varken etnicitet eller inkomster är särskilt varierande. I Säg inget till Lydia, hennes egentliga debutroman, får vi besöka ett liknande samhälle: en liten stad i Ohio med ungefär samma homogena befolkning. Denna gång är det dock sent 70-tal.

Båda romanerna skildrar en tragedi som tycks vara oundviklig och du får ta del av historierna fram till det bittra slutet. En annan gemensam tematik är att leva som kines-amerikan i USA och hur man aldrig tycks riktigt passa in och ständigt möts av omgivningens fördomar. Du måste hela tiden bevisa din rätt – jobba hårdare, göra bättre och aldrig visa svaghet. Något jag själv bevittnat hos elever med utländskt påbrå.

Jag funderar också en hel del på föräldraskap och var egentligen gränsen går mellan stötta och stjälpa – mellan intresse och krav. Och den där evinnerliga rädslan och den där ändlösa kärleken som kom med föräldraskapet.

Idag recenserar jag Säg inget till Lydia på Kulturkollo. Läs gärna mer där.

Pojke slukar universum av Trent Dalton

Elis är pojken som slukar universum. Hans pappa har lämnat familjen, hans mamma knarkar och hamnar så småningom i fängelse och hans styvfar är heroinhandlare och blir en dag bortförd av knarkkungen Tytus Broz hantlangare. De enda pålitliga personerna i tolvåriga Elis liv är Slim, en ökänd brottsling med nationellt rekord i flest fängelserymningar och den tyste brodern August som skriver meddelande i luften istället för att prata.

Pojke slukar universum är Trent Daltons debutroman. Han är dock van skribent och prisbelönt journalist i Australien där han ofta skildrar de australiska förorterna med våld, droger, brottslighet och tragedi. Han förstod dock så småningom om att den mest gripande berättelsen fanns i hans egen mammas livshistoria, vilket delvis blev den här romanen.

Elis livsdröm är att bli kriminalreporter, men livet utmanar ständigt den unga Eli. Han vill rädda mamman, hitta styvpappan Lyle och inte minst sätta dit Tytus Broz. Och när och varför slutade storebror att prata? Vem är det som ringer i den röda telefonen i Lyles garderob?

Det tar ett tag innan jag kommer in i berättelsen, men när jag väl gör det så svävar man bara iväg i berättelsen om pojken som slukar universum. Daltons delvis självbiografiska roman handlar om syskonskap – älskar Eli och Augusts kärlek till varandra – trassliga familjerelationer och om osannolika vänskaper – inte minst den mellan Slim och Eli. Det blir såväl en spänningsroman som relationsroman och en dust av magisk realism. Eller hur är det egentligen?

Med ett målande och sprakande språk berättar Dalton om det mörkaste: om trasiga människor, bostadsområden i förfall, om droghandel och våldet som följer med den samtidigt som han berättar om det ljusa – om hur kärlek och vänskap ändå betyder mest. Pojke må sluka universum, men kvinna slukar boken.

Författarporträtt: Lyndon Michielsen

Att skörda ben av Edwigde Danicat

Nu har jag gjort det igen. Jag har läst en bok som jag var tvungen att lägga ifrån mig en stund för att fördjupa mig i det historiska skeendet som den handlar om. Tämligen fruktlöst har jag sökt mer information om Persiljemassakern 1937.

Att skörda ben av Edwigde Danicat handlar om Amabelle från Haiti som är tjänsteflicka hos en förmögen familj i grannlandet Dominikanska republiken. Det börjar florera rykten om att haitier runt om i landet mördas och att det ska vara själva presidenten – tillika diktatorn – som beordrat det hela. Händelseförloppet eskalerar snabbt och ryktet visar sig vara sant.

Romanen, för det är en roman, är en oerhört stark läsning. Danicat gestaltar med ett vemodigt och finstämt språk det allra mörkaste av människan. Jag blir så berörd av Amabelle och hennes sorg och ändå så finns det alltid ett ljus i fjärran – ett sorts hopp – om ett annat liv bortom det mörka.

Läs hela min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Lynn Savarese
Bokomslag
: Kerstin Hanson

De hemlösa katterna i Homs av Eva Nour

Kriget i Syrien har nu pågått i nio år och ingen kan ha undgått bilderna av totalt sönderbombade städer. Kriget tog sin början under den arabiska våren då landsomfattande protester ställde krav på demokrati, respekt för de mänskliga rättigheter och inte minst på Assads avgång. Protesterna möttes med våld av Assads säkerhetsstyrkor och militär. Sedan dess har minst 340 000 människor dödats och över tolv miljoner människor har drivits på flykt. En av alla dessa flyktingar är Sami som idag lever i Paris med en svensk journalist: Eva Nour. Hon skriver under pseudonym om sin syriske älskares livsberättelse i De hemlösa katterna i Homs.

Historien tar sin början innan kriget då Sami växer upp i Homs som ligger i västra Syrien. Hans barndom är trygg med blommande jasmin, dignande apelsinträd och sköldpadda på takterassen. När Sami blir tonåring väcks hans intresse för datorer och han och hans universitetsvänner lyckas så småningom att starta ett billigt och icke statligt (och därmed olagligt) adsl-nätverk. Han umgås med sin flickvän och kör runt i sin rosa Volkswagenbubbla. Livet ser ljust ut för den levnadsglada Sami.

Han kastas dock bryskt in i vuxenvärlden när han tvingas in i militärtjänstgöring och blir – mot sin vilja – själv delaktig i övergreppen mot civilbefolkningen. Han får alltmer erfara regimens förtryck och ställs inför svåra val. Motståndsrörelsen börjar växa sig starkare och demonstrationer börjar äga rum runt om i landet och det dröjer inte länge innan fullt krig råder. Sami slits mellan de två världarna och lyckas så småningom ta sig ifrån militärtjänstgöringen. Han återvänder till ett snart sönderbombat Homs och försöker överleva på det lilla som fortfarande går att finna i ruinerna. Sami blir kvar i den belägrade delen av Homs i två år.

Det var inte för att de kunde bära på smittor, även om många säkert gjorde det. Nej, det var för att de levde i den belägrade staden precis som ni. Katterna var lika oskyldiga och törstiga, lika magra och utsvultna som ni.
‘Det vore som att äta sin granne’, sa du.
En katt har sju själar på arabiska, medan det på svenska heter att den har nio liv. Du har nog både nio liv och sju själar, för annars vet jag inte hur du har klarat dig så länge.

De hemlösa katterna i Homs är en omskakande läsning och du ställs som läsare såväl inför ungdomens och revolutionens hopp och krigets fasor. Den går från barndomens lekar på Homs gator till att bli en ren överlevnadsskildring i krigets Syrien. Vad tvingas man göra för att överleva kriget? Den handlar också om kärleken till livet och vi vet att han trots allt lyckas ta sig från Syrien. Eva Nour blandar fiktion och fakta och låter oss läsare emellanåt hamna mitt i skrivprocessen:

När du återvänder till vissa händelser blir halsen torr, du harklar dig och dricker mer te. Du får en annan blick. Irisen blir stor, mörk och blank, som om du ser skeendet framför dig. Jag lägger en hand på din arm för att påminna om att du inte är ensam. Efteråt pratar vi om något lättsammare och återvänder till nuet. Det är mitt löfte till dig: När jag följt dig in i mörkret måste jag också följa dig tillbaka, visa ljuset.

Det är en personlig skildring av kriget och hur det påverkar människorna som tvingas bo och leva mitt i det. Du kan inte blunda för individerna som annars i nyhetsrapporteringen kan gömmas och glömmas bakom ett kollektiv. Romanen blir på så sätt både en krigsskildring, en människoskildring och en levnadshistoria.

Foto: ”Homs” av H.usa
Bokomslag: Nina Ulmaja