Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Då så. Då kan jag sluta läsa.

Jag har uppnått mitt läsmål för 2020. Extremt ovanligt för undertecknad då vinterns mörker brukar påverka min läslust negativt. Jag hoppas verkligen att mitt läsflow håller i sig ett tag till. Pandemin har fått mig att vända mig till fiktionens värld – jag har läst och lyssnat på böcker och svullat serier. Det som dock blivit påverkad negativt är min skrivlust och därmed har denna lilla blogg blivit högst försummad. 

Jag har inte bara läst. Jag har läst en jäkla massa bra böcker. Om jag ska välja att lyfta fram några lästips till er så blir det månne följande:

Rodham av Curtis Sittenfeld (recension på gång) 
Ödesmark av Stina Jackson 
Widow Basquiat: A Love Story av Jennifer Clement
Queenie av Candice Carey-Williams
Historieläraren av Matt Haig
Himmel över Alaska av Kristin Hannah
Min älskade älskling av Gabriel Tallent
Nådastolen av Elizabeth Hartley Winthrop
Olsebol av Marit Kapla

Detta bildspel kräver JavaScript.

2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Gun love av Jennifer Clement

 

Min mamma var en deciliter socker. Henne kunde man låna när man ville.
Mamma var så söt att hennes händer alltid var födelsedagskladdiga. Hennes andedräkt luktade karameller i fem fruktsmaker.
Och hon kunde alla kärlekssånger som är kärlekens universitet. Hon kunde ”Slowly Walk Close to Me”, ”Where Did You Sleep Last Night?”, ”Born Under a Bad Sign” och alla ”jag dödar dig om du lämnar mig”-sånger.
Men det söta letar alltid efter Stora stygga mannen och Stora stygga mannen kan hitta fröken Söt i vilken folksamling som helst.
Min mamma öppnade munnen i ett jättelikt O och andades in honom i kroppen.
Jag förstod inte. Hon kunde ju alla sångerna. Varför lät hon sig bli hoptussad och tilltufsad av honom?

Berättaren i Jennifer Clements Gun Love är fjortonåriga Pearl, som bor med sin mamma i en gammal bil i en trailerpark i Florida. Där, någonstans i gränslandet mellan USA och Mexiko, granne med en soptipp och där det mexikanska heroinet håller på att ta metamfetaminets plats. Det är skitigt, torftigt och vapen är lika vanliga som droger. Våldet finns där som ett ständigt hot och du vet aldrig vad som väntar.

Bilen har stått parkerad på samma ställe sedan Margot – mamman – flydde med sin nyfödda bebis och sedan dess har den gamla Mercuryn huserat allt de äger och har. Pearl som är på väg in i vuxenlivet har börjat förstå att livet aldrig kommer att förändras så länge de stannar i trailerparken. Det enda som är stabilt i Pearls liv är det starka kärleksfulla band som finns mellan henne och mamman. Livet tar dock en tragisk vändning när den stora stygga mannen kommer in i deras liv. Och Pearl tvingas så småningom att lämna trailerparken bakom sig.

Om mamma hade åkt med i baksätet skulle hon ha sagt: När man har fått en dos tragik tror man att det räcker så. Man tror att nu kan det inte bli värre och att man är räddad. Men tragedier är inte som medicin. Man får inte en dos som ett litet piller eller en matsked. Tragiken öser alltid på med mer.

Precis som i En bön för de stulna sätter Jennifer Clement ljuset på en skrämmande och aktuell verklighet – en verklighet som ligger långt ifrån vår egen. I Gun Love belyser hon en av den mest infekterade och debatterade rättigheten i USA – rätten att bära vapen – och dessutom droger, utanförskap och fattigdom. Men det är också en berättelse om samhörighet, vänskap och stor kärlek till karaktärerna.

Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål och målar upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det var ett tag sedan jag läste ut romanen, men det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Foto: Barbara Sibley
Bokomslag: Sara R. Acedo

Want to read eller om man vill plågsamt vänta

Har man några minuter över så slöklickar man runt på Goodreads. Och om man slöklickar runt på Goodreads kan man få upp ögonen för kommande böcker av författare som man gillar. Det är ju bara det där kruxet med att invänta översättning. Men vad vet väl jag – ibland kan det gå fort (och ibland inte och ibland blir väntan förgäves). Hur som haver – jag har fått upp ögonen för några boksläpp att se fram emot.

Antologin Not That Bad: Dispatches from Rape Culture med Roxane Gay som redaktör.  Gay samlar tidigare publicerade texter som handlar om att leva i en värld där kvinnor möter trakasserier, våld och aggressioner och ”where they are ‘routinely second-guessed, blown off, discredited, denigrated, besmirched, belittled, patronized, mocked, shamed, gaslit, insulted, bullied’ for speaking out.” En essäsamling där såväl etablerade skribenter som debutanter ingår.

Jag har sedan tidigare läst Roxane Gays Bad feminst och har Hunger på att-läsa-listan.

För drygt en månad sedan läste jag Angie Thomas The Hate U Give och blev helt ”blown away”. Jag har knappt återhämtat mig från den fantastiska läsupplevelsen så är hon på gång med en ny roman: On the Come Up.

Sextonåriga Bri drömmer om att bli sin tids främsta rappare, vilket inte är en helt långsökt dröm då hon är dotter till en legendarisk underground-rappare. När hennes mamma förlorar jobbet och hemlösheten ”stirrar dem i ansiktet”, så beslutar sig Bri för att lyckas.

Slutligen ett boksläpp som fick mig att dra något efter andan är Gun Love av Jennifer Clement. Hennes En bön för de stulna var en omskakande läsning, som jag fortfarande – tre år senare – tänker på. Senast idag tipsade jag faktiskt om den.

Gun Love handlar om Pearl och hennes mamma, som gjorde valet att lämna resten av familjen bara några veckor efter att Pearl föddes. De bosätter sig på en parkeringsplats utanför en s.k. trailer park. ”All around them, Florida is populated with gun owners–those hunting alligators for sport, those who want to protect their families, and those who create a sense of danger.” Mig veterligen är denna ren fiktion medan En bön för de stulna bygger på tio års intervjuer av mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser.

Årets bästa böcker 2015

Har man begåvats med ett guldfiskminne såsom undertecknad så kan detta att lista böcker vara en vansklig företeelse. Trots att jag har stor hjälp av bloggen och diverse boklistningssidor såsom Goodreads och Boktipset, så är det en utmaning som heter duga att hitta (läs: komma ihåg) de där guldkornen som glänser aningens mer än de andra.

Jag har fått sålla hårt och har gått från ett tjugotal böcker till femton. Någonstans måste gränsen dras och färre än femton var faktiskt en omöjlighet. När jag gav mig själv tillåtelse att lista femton så innebär det i praktiken att jag har fått stryka några som verkligen – egentligen – förtjänar en plats, t.ex. Fowlers Vi är alla helt utom oss och Nelsons Jag ger dig solen. De är riktigt, riktigt bra. Bara så ni vet.

Utan inbördes ordning är 2015 års bästa böcker (vill du läsa om aktuell bok så klicka på bilden):

http://www.kulturkollo.se/2015/08/27/den-okanda-historien-om-frankie-landau-banks-av-e-lockhart/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/03/31/om-du-vagar-av-megan-abbott/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/03/02/livets-outgrundliga-mysterier-benjamin-alire-saenz/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/06/22/sju-dagar-kvar-att-leva-av-carina-bergfeldt/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/10/05/skarvor-av-minnen-av-laurie-halse-anderson/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/10/21/vinterfolket-av-jennifer-mcmahon/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/08/26/himlen-borjar-har-av-jandy-nelson/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/10/16/som-stjarnor-i-natten-av-jennifer-niven/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/10/25/nar-kejsaren-var-gudomlig-av-julie-otsuka/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/10/07/alice-och-flugan-av-james-rice/

Bokchock! Har ej skrivit om denna. Skandal!

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/06/29/fyren-mellan-haven-av-m-l-stedman/

http://www.kulturkollo.se/2015/01/20/expeditionen/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/02/17/en-bon-for-de-stulna-av-jennifer-clement/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/04/02/skymningsporten-av-jeanette-winterson/

 

Topp tio tisdag (30 juni 2015)

En liten lista så här på en tisdag och junis sista dag. Topp tio av lästa böcker under 2015 – d.v.s. halvårskontroll (utan inbördes ordning bör jag tillägga):

Nelson, Jandy: Jag ger dig solen, Gilla böcker (2014)
Tvillingarna Jude och Noah är väldigt olika som person, men har ändå en särdeles förmåga att förstå varandra, näst intill telepatisk. Familjen drabbas dock av en svår tragedi och hela världen tycks gå sönder. Så även bandet mellan tvillingarna. Du får ömsom följa Noah som fjortonåring och ömsom Jude som sextonåring och historien om varför de båda tvillingsjälarna gled isär blir allt mer tydlig. Boken handlar om sorg, men också om kärlek, lika många delar syskonkärlek som syskonrivalitet och om hur konsten kan gömma hela livet.
Läs mer här.

Uusma, Bea: Expeditionen – Min kärlekshistoria, Norstedts (2014)
Plötsligt finner jag mig själv lusläsa tabeller över vad Andréexpeditionens medlemmar åt, hur kallt det var, noterar diarréer och smak på isbjörnskött. Jag är ingen fackboksläsare, men något gör att jag totalt sugs in i Bea Uusmas berättelse. Uusmas passion lyser igenom i varje stavelse i Expeditionen. Du dras därför själv med i historien och du kan känna spänningen vibrera mellan raderna och du vill verkligen veta hur det hela slutar (eller rättare sagt varför).
Läs mer här

Clement, Jennifer: En bön för de stulna, Albert Bonnier förlag (2015)
En bön för de stulna är en oerhört smärtsam läsning. Det är med stor sorg jag tar mig igenom sidorna och de tragiska kvinnoödena stannar kvar och skaver. Detta liv! Dessa arma kvinnor! Clement har inte bara en viktig historia att dela med oss utan gör det med ett fantastiskt språk och ett talande bildspråk 
Läs mer här.

Winterson, Jeanette: Skymningsporten, Wahlström & Widstrand (2015)
Lancashire, år 1612. Kung James I sitter vid makten, och han har givit order om att rensa England från katoliker, häxor och andra oliktänkande grupper. Du får här följa flera olika personer som på ett eller annat sätt har att göra med ett möte som äger rum under långfredagen då tretton personer samlas till ett hemligt möte vid Pendel Hill. Två kvinnor sitter redan fängslade, anklagade för häxeri och beskyllningarna fortsätter att dugga tätt i Lancashire. Vilka har hjälpt dessa häxor? Finns det fler som ägnar sig åt häxeri? Varför samlades tretton stycken lagom till långfredagen? Den är mörk  och tragisk men Wintersons språk gör det omöjligt att lägga den ifrån sig. Lär mer här.

Alire Sáenz, Benjamin: Livets outgrundliga mysterier, Gilla böcker (2015)
Tillsammans söker Aristolele och Dante svar på livets outgrundliga mysterier – om att stå med en fot i barndomen och en annan i gränslandet mot vuxenvärlden, om att söka sig själv, vänskap och om kärlek. Den handlar också om föräldraskap och om familjerelationer och om att växa upp i ett mexikansk-amerikanskt medelklasshem under 80-talet. Läs mer här.

Abbott, Megan: Om du vågar, Bokfabriken (2015)
Om du vågar handlar om makt, vänskap och tonårig destruktivitet och Abbott skriver med ett språk som, likt coachens dragningskraft, suger dig in. Hon visar hur gränsen mellan fantasi och verklighet sakta suddas ut och hur hård verkligheten kan kännas för ett gäng tonåringar och vad som ruvar under lager av solpuder, glittriga ögonlock och pom poms. Läs mer här.

Fowler, Joy Karen: Vi är alla helt utom oss, Lavender Lit (2015)
Rosemarys älskade syster är försvunnen, brodern lever på flykt, hennes föräldrar flyttar från hus till hus, som att de försöker komma bort från ett förflutet. Själv har hon emellanåt svårt att förstå sin omgivning, och den henne. Systerns försvinnande har satt djupa spår hos hela familjen och allra mest hos Rosemary. Vad är det som har hänt? Läs mer här.

Bergfeldt Carina: Sju dagar kvar att leva, Norstedts (2015)
Jag blev totalt uppslukad av såväl Bergfeldts berättande och målande text och Karin Bergquists inläsning. Boken och ödena som målas upp i den vill inte släppa mig och jag funderar mycket på alla människor som berörs och påverkas av dödsstraffet. Du får möta Vaughn Ross, som i tio års tid väntat på verkställandet av sitt dödsstraff och som nu bara har sju dagar kvar i livet. Du får dessutom bland annat möta en fängelsepräst som valt att viga sitt liv att följa de dödsdömda till sista andetaget, fängelsedirektören som hatar dödsstraff men ändå valt att arbeta med det, offrens anhöriga och polismannen som lovat en anhörig att vara med när mannen som mördade hans bror dör av en giftinjektion. Läs mer här.

Stedman, M.L.: Fyren mellan haven, Massolit (2014)
En dag spolas det upp en båt på ön och i den finner paret en död man och ett levande spädbarn. Mot bättre vetande – och i skuggan av flertalet missfall – tar Tom och Isobel beslutet att göra sig av med den döda kroppen och behålla barnet, som sitt eget. Till synes lever familjen i idyll, men samtidigt i skuggan av en livslögn. Gränsen mellan sanning och lögn – mellan rätt och fel – suddas ut. Först när de återvänder till fastlandet går det upp för paret vilken skada deras beslut har drabbat andra. Läs mer här.

May, Peter: Lewismannen, Modernista (2014)
Det tog ett tag innan jag fångades av Peter Mays Svarthuset och jag var vid något tillfälle till och med beredd på att lägga boken ifrån mig. Men jag klamrade mig fast och sögs därefter in i livet på de Yttre Hebriderna där naturen har en central roll i människornas liv och leverne. Så himla glad är jag att jag läste ut den, för nu kunde jag läsa Lewismannen, fortsättningen, och jo nog är den faktiskt snäppet bättre. Eller är det kombinationen av dem båda som blir så himla bra. Lär mer här.

En bön för de stulna av Jennifer Clement

Jennifer Clement är en amerikansk-mexikansk journalist och författare som under tio års tid har intervjuat mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser. Sen skrev hon En bön för de stulna. Boken är skönlitterär men berättar om en en verklighet som många mexikanska kvinnor tvingas möta. Huvudpersonen Ladydi Garcia Martínez får på så vis representera alla de kvinnoöden som författaren har tagit del av.

Nu gör vi dig ful, sa mamma. Hon visslade. Hennes mun var så nära att min hals blev blöt av hennes visselspott. Det luktade öl. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon.
Det är mitt första minne. Hon höll upp en gammal sprucken spegel framför mitt ansikte. Jag måste ha varit ungefär fem år gammal. Sprickan gjorde att mitt ansikte såg ut att ha gått itu. Det är det bästa man kan vara i Mexiko: en ful flicka.

Ladydi bor med sin mamma i en otillgänglig liten by utanför Acapulco i Mexiko. Värmen är tryckande och skorpioner, myror och spindlar gömmer sig i sängarna och kryper upp för deras sönderbitna benen och den korrumperade militären dumpar växtgift över byn (som egentligen är tänkt att slå ut opioumfälten). De växande antal skotthål i alla ytterväggar visar hur våldet och laglösheten är ständigt närvarande. Männen är frånvarande i byn då de allra flesta har tagit sig över gränsen till USA för att finna jobb och hörs aldrig av igen eller börjar jobba för knarkkartellerna. Kvinnorna tvingas överleva själva i de ogästvänliga, våldsamma och rättslösa mexikanska bergen.

Tonårsflickor är en handelsvara och mammorna klär därför sina döttrar som söner och gör dem så fula som möjligt. En vacker flicka blir med stor sannolikhet stulen av knarkkartellen. De fina svarta bilarna glider med jämna mellanrum in i byn, tar flickorna, som sen aldrig återvänder. Kvinnorna gör vad de kan för att gömma sina flickor, till exempelvis gräver de ”kaninhål” som flickorna får krypa ner i så fort hundarna varnar för gäster eller någon ser en svart prick i fjärran som närmade sig. Men det är inte alltid man hinner. 

Jag behöver kanske slå ut dina tänder, sa mamma.
När jag blev äldre gnuggade jag gul och svart tusch på den vita emaljen så att tänderna såg ruttna ut.
Det finns inget som är mer motbjudande än en snuskig mun, sa mamma.

Kvinnoödena är många i byn; flickan som blir stulen, kvinnan som spårlöst försvinner, männen som är våldsamma, bedrar och som lämnar kvinnorna åt sina öden. Ladydi lyckas till slut ta sig ifrån byn, med löfte om ett jobb i Acapulco. Drömmen om en bättre framtid slås dock snart sönder av ytterligare en tragedi. 

En bön för de stulna är en oerhört smärtsam läsning. Det är med stor sorg jag tar mig igenom sidorna och de tragiska kvinnoödena stannar kvar och skaver. Detta liv! Dessa arma kvinnor! Clement har inte bara en viktig historia att dela med oss utan gör det med ett fantastiskt språk och ett talande bildspråk: ”Orden hon uttalade stod stilla i luften som om de stelnat av giftet hon andades in i och ut ur lungorna. Det kändes som om jag kunde sträcka ut en hand och fånga orden som hängde där i luften och smula sönder dem som torra löv. Jag kände giftsmaken i munnen.”

Boken berör och belyser och torde vara en perfekt cirkelbok då det finns så mycket man vill diskutera, så många känslor att delge och så mycket tragik som måste lyftas. Avslutningsvis känner jag mig manad att betona att boken inte är nattsvart, trots det svåra ämnet. Mitt i allt elände skildras ett starkt band mellan de unga flickorna, ett systerskap mellan kvinnorna och En bön för de stulna lämnar läsaren med ett uns av förtröstan.

 

Foto: Barbara Sibley

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2015/02/17/en-bon-for-de-stulna-av-jennifer-clement/