Säg inget till Lydia av Celeste Ng

I Celeste Ngs första roman på svenska (Små eldar överallt) fick vi besöka 90-talets Shaker Heights, ett till ytan sett skyddat område där varken etnicitet eller inkomster är särskilt varierande. I Säg inget till Lydia, hennes egentliga debutroman, får vi besöka ett liknande samhälle: en liten stad i Ohio med ungefär samma homogena befolkning. Denna gång är det dock sent 70-tal.

Båda romanerna skildrar en tragedi som tycks vara oundviklig och du får ta del av historierna fram till det bittra slutet. En annan gemensam tematik är att leva som kines-amerikan i USA och hur man aldrig tycks riktigt passa in och ständigt möts av omgivningens fördomar. Du måste hela tiden bevisa din rätt – jobba hårdare, göra bättre och aldrig visa svaghet. Något jag själv bevittnat hos elever med utländskt påbrå.

Jag funderar också en hel del på föräldraskap och var egentligen gränsen går mellan stötta och stjälpa – mellan intresse och krav. Och den där evinnerliga rädslan och den där ändlösa kärleken som kom med föräldraskapet.

Idag recenserar jag Säg inget till Lydia på Kulturkollo. Läs gärna mer där.

Att skörda ben av Edwigde Danicat

Nu har jag gjort det igen. Jag har läst en bok som jag var tvungen att lägga ifrån mig en stund för att fördjupa mig i det historiska skeendet som den handlar om. Tämligen fruktlöst har jag sökt mer information om Persiljemassakern 1937.

Att skörda ben av Edwigde Danicat handlar om Amabelle från Haiti som är tjänsteflicka hos en förmögen familj i grannlandet Dominikanska republiken. Det börjar florera rykten om att haitier runt om i landet mördas och att det ska vara själva presidenten – tillika diktatorn – som beordrat det hela. Händelseförloppet eskalerar snabbt och ryktet visar sig vara sant.

Romanen, för det är en roman, är en oerhört stark läsning. Danicat gestaltar med ett vemodigt och finstämt språk det allra mörkaste av människan. Jag blir så berörd av Amabelle och hennes sorg och ändå så finns det alltid ett ljus i fjärran – ett sorts hopp – om ett annat liv bortom det mörka.

Läs hela min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Lynn Savarese
Bokomslag
: Kerstin Hanson

Min älskade älskling av Gabriel Tallent

Björnbärssnår har slagit rot i hennes inre, al, rölleka och svinnässla upplöjda ur det svarta som frön kan bli, björnbärsrevor nästlar sig genom spjälverket i hennes lungor, och om hon öppnade munnen skulle hon spy ut rankorna i en snårig härva. Hon är besatt av en outsäglig, förtvivlad galenskap inuti. Hon tänker: Fortsätt leta bara, hjärtat. Fortsätt leta som om du inte vet vad det är. Hon börjar dra ner böcker från hyllan. Hon sliter i bokhyllan och den vägrar ge med sig. Hon går genom hallen och kommer tillbaka med kofoten och kör in den bakom bokhyllan och häver den mot sig. Fästena dras ur putsen som pålrötter, de galvaniserade spikarna gnisslar och böjs. Bokhyllan ramlar framåt i en flod av böcker.

Jag är helt utmattad. Min älskade älskling av Gabriel Tallent är krävande i sitt innehåll. Historien om fjortonåriga Turtles som lever i ett på flera sätt miserabelt liv – preppandes för jordens undergång – tillsammans med en kvinnohatande och sadistisk far. Hon både älskar och hatar honom. Och det med rätta. I skolan ses hon som en enstöring där den enda som egentligen ser henne är läraren Anna.

Romanen innehåller både våldtäkter och incest, vilket har gjort att boken vid sidan av allt beröm också har fått kritik av skribenter som kallar den sexistisk (vilket jag förhåller mig helt oförstående mot) och att vissa saker ska förbli oskrivna (tvärtom säger jag). Filmbolagen står dock på kö för att få köpa rättigheterna, men Tallent har än så länge tackat nej. Till TT förklarar han varför: ”Jag vill ha en kvinnlig regissör med klar feministisk agenda. Annars säljer jag inte rättigheterna. Jag vill att någon gör cool feministisk konst av boken.”

Hon lägger pennan mot pappret och skriver:
1. Förvärra. Att göra ett problem värre. Allting förvärras alltid om man är en feg liten subba.
Hon ler ner i pappret och ser upp på Anna, fortfarande leende. Turtle tänker: Där ser du, allt du måste göra är att sluta misslyckas bara. Hon tänker: Åh, du kommer gilla den här meningen, Anna. Jäklar vad du kommer gilla den.
Anna står framför klassen och säger: ” Motsträvig. Jag vill att ni stavar och förklarar och använder det i en mening. Motsträvig.” Turtle skriver:
2. Motsträvig. Envist motstånd mot auktoriteter. Jag är en motsträvig elev och det har inte hjälpt mig ett dugg, fast på andra sätt har det varit bra för mig och därför har det varit svårt att sluta vara det.
Under resten av provet skriver Turtle koncentrerat och belåtet.

Läs hela min recension av Gabriel Tallents Min älskade älskling på Kulturkollo

Författarporträtt: Press
Bokomslag: Anna Käll

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun

Sommaren 1990. Världshälsoorganisationen (WHO) tar i maj bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar (japp inte förrän dess). Flera attentat mot flyktingförläggningar sker i Sverige, bla i Mariestad och Motala. George Bush skickar soldater till Persiska viken. Och Sinéad O’Connors Nothing Compares 2U – som blev något av ett soundtrack över mitt liv tonårstrassliga liv – gick på repeat i mitt tonårsrum, som fylldes av tonårsångest, hjärtekross och av övertygelsen om att jag aldrig skulle få uppleva Kärleken. Det är en period i mitt liv som jag inte önskar åter, men jag tänker på den vid flertalet tillfällen när jag läser Jonas Brun Ingen jämfört med dig, i vilken O’connors låt också är ledmotiv.

Ingen jämfört med dig kvalade in på min lista över de mest oförglömliga läsupplevelser under 2019, men jag kom mig aldrig för att skriva om den. Men nu när vårt tema ”Människor emellan” uppdagades på Kulturkollo var det äntligen dags att skriva om den.

Klicka dig vidare här så kan du läsa hela recensionen av Ingen jämfört med dig av Jonas Brun. 

Författarporträtt: Sara Mac Key
Bokomslag: Eva Wilsson

2019-års oförglömliga läsupplevelser

Jag har läst många riktigt bra böcker i år och kvantitetsmässigt har jag mer än fördubblat antalet lästa böcker jämfört med föregående år. Den avgörande faktorn till detta är att jag lyckades behålla min läslust under den hemska, mörka – sa jag hemska? – hösten. I år har jag verkligen lustläst utan yttre krav och förväntningar, vilket också säkert kan påverka läslusten. Till exempelvis fick jag en dos internatskola, tonåringar och mord i De trasiga flickorna av Simone St James och en inblick i pestens tid i Elin Boardys Tiden är inte än. Jag gillade också verkligen Små eldar överallt av Celeste Ng och Normala människor av Sally Rooney. Dessutom fick jag stifta bekantskap med Atwoods dystopi Oryx och Crake (ska definitivt läsa de två efterföljande böckerna i den trilogin) och det samtida dystopiska landskapet som skapades under och efter stormen Gudrun i Christoffer Carlssons Järtecken och Tara Westovers fascinerande och hemska uppväxt i Allt jag fått lära mig. 

Dessutom har jag fått flera riktigt häftiga läsupplevelser, som jag listar nedan. Det kan vara böcker som väckt oväntade känslor, historier och karaktärer jag har haft svårt att släppa och som av olika anledningar helt enkelt blivit läsupplevelser utöver det vanliga.

Klubben av Matilda Gustavsson, Albert Bonnier förlag (2019)
Jag tänkte att jag läst det mesta kring den tragedi och kris som omhuldat Svenska Akademin, men när jag läste Klubben av Matilda Gustavsson så väcktes många nya tankar, frågor och jag blev förvånad över det känsloregister som visade sig när jag läste. Inte minst för att Gustavsson lyfte fram och påminde oss om offren. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norsteds (2017)
Jag är väldigt intresserad av den här delen av vår historia. Tiden innan folkhemmet och vad som krävdes och kvävdes för att bygga upp detta idealsamhälle. Jag kunde omöjligt släppa boken under läsningens gång och sen satt jag där och sökte mer om Själö hospitals  bakgrundshistoria och jag tänkte på Märit och Lars i Ditt liv och mitt, och på Gertrud i Den nya människan. Och jag påminns om att jag trots allt lever i en priviligerad tid då katastrofal trötthet, apati och det till synes oändliga själsliga mörket inte tvingar in oss bakom lås och bom.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun, Albert Bonnier förlag (2017)
Oh vad glad jag är att jag valde att åter igen läsa Jonas Brun. Språket, språket, språket! Den stekheta sommaren, tristessen och den första kärleken. Den kryper liksom på och du vill inte sluta läsa. Igenkänningen och minnena som väcks med Sinéad O’Connors Nothing compares 2 U – den härliga och så hemska tiden i ett tonårings hjärta.

 

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren (2018)
Att läsa Mats Strandbergs Slutet var en jobbig process. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar. Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Strandberg har utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts (2019)
Du sveps med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Testamente är en fascinerande historia i vilken du får möta en miljö som sällan kommer dig till del och en historia som för många av oss är i det fördolda. Vi får ta del av Tornedalens historia, om Karelen, om svält och eländes elände och får fundera på frågor vad som binder oss samman och vad som sliter oss människor isär. Jag tipsar ständigt – välkommet och ovälkommet – om denna historia.

Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris förlag (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.

Kring denna kropp, av Stina Wollter, Forum förlag (2018)
Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa. Jag reflekterar mycket om mitt eget ambivalenta förhållande till min egen kropp. Det blir en högst personlig läsupplevelse som jag burit med mig under året som gått.

Gun Love, av Jennifer Clement, Albert bonnier förlag (2019)
Det tog mig lång tid att få till ett inlägg om Gun Love, men jag har på intet sätt glömt läsupplevelsen. Clement har en sällsam förmåga att levandegöra dessa viktiga vittnesmål – tidigare de mexikanske kartellkvinnorna och i denna de som tvingas leva i fattigdom i en trailerpark där droger och vapen florerar fritt – och målar därmed upp världar som får dig både att häpna och förfäras. Det är en berättelse som stannar kvar och emellanåt tänker jag på Pearl – denna modiga tonåring som tvingas utstå så mycket.

Innan ni tog oss, av Lisa Wingate, Lavender Lit (2018)
Ännu en bok om 1900-talets första hälft som fastnat hos mig. Innan ni tog oss berättar om medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn. Skräcken, som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda, är totalt hjärtskärande. Även denna läsupplevelse fick mig att söka mer fakta om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och Georgia Tann som, trots att skandalen blev publik, kunde fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950.

Nu ser jag fram emot ett härligt läsår där jag får förfasas, förskräckas och inte minst förälskas. Bring it on 2020!

Det som vilar i det övergivna

Det är något oerhört fascinerande över övergivna platser – hus, fabriker, kyrkor, ja hela städer. Vilken historia döljer de gamla fasaderna? Vilka föddes, levde och lämnade stället?  Jag blir såväl nyfiken, skrämd som melankolisk då livets förgänglighet blir så påtaglig att det gör ont. Alla ska vi försvinna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Camilla Sten har en övergiven gammal bruksstad som sceneri och på sätt och vis huvudkaraktär i sin roman Staden. I denna får vi följa Alice, som är en dokumentärfilmare och som vill söka sanningen bakom mysteriet då hela befolkningen – 900 personer – försvann spårlöst på 1950-talet i Silvertjärn.

Staden är både en rysare, en skräckroman och en deckarroman. Allt i en härlig bladning. Det är mörkt, klaustrofobiskt och oerhört spännande. Vad vilar i det övergivna?

Läs min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay

Idag avslutar jag veckotemat Rusta, rak och pansarsluten på Kulturkollo, med att recensera Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay.

Jag lever i ett tillstånd av motsägelser. Jag ska uppta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra. Så fort jag är i sällskap eller i närheten av andra försöker jag göra mig så liten som möjligt så att min kropp inte ska inkräkta på andras utrymme. Jag driver det till ytterligheter. Jag kan sitta på en femtimmarsflygning upptryckt mot fönstret med armen innanför säkerhetsbältet, som om jag försökte skapa frånvaro trots min massiva närvaro. Jag går på sidan av trottoaren. Jag stryker längs väggarna. Jag försöker gå så snabbt jag kan när jag känner att någon går bakom mig så att jag inte ska vara i vägen. Som om jag inte hade lika stor rätt att vara på jorden.

Läs recensionen av Hunger – historien om (min) kropp här.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Sara R. Acedo

Själarnas ö av Johanna Holmström

Som sig bör får jag inledningsvis varna för ett långt inlägg. Det kommer dras trådar till andra verk och människoöden, lyftas fram några väl valda citat och någonstans däremellan recenseras en bok och har vi tur får jag ihop det hela på slutet. Om du orkar, så häng med.

Det går inte att värja sig mot alla dessa kvinnoöden som möter oss i Johanna Holmströms Själarnas ö. Jag kunde o m ö j l i g t släppa boken under läsningens gång och nu sitter jag här och söker mer om dess bakgrundshistoria och jag tänker på Märit och Lars och på Gertrud. Just dessa namn nämns inte i Holmströms bok, men jag återkommer senare till varför jag sitter här och tänker på dem.

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Hon har under en längre tid pressats till ravinens kant och slängt sig utför den. På vilket sätt får du läsa om i boken, men jag känner bitvis igen mig – den där katastrofala tröttheten, apatin och det till synes oändliga själsliga mörket som Kristina känner. Skillnaden mellan henne och mig är att jag har stöd – familj, vänner och ett samhälle – som stöttar och hjälper mig att ta mig upp och tillbaka. Kristina orkade inte tillslut och i ett psykosliknande tillstånd löser hon det på ett irrationellt och oreparabelt sätt.

Hon slipper dock fängelse och fattighuset och blir istället inskriven på Själö hospital, ett mentalsjukhus, som ligger otillgängligt till på en liten ö i den finska skärgården. Fyrtio år senare är det Elli som kommer till Själö efter en vansinnesfärd genom Finland med sin älskade – en Bonnie och Clyde-liknande historia (exkl morden) som blev omskriven i tidningarna. Blott femton år är hon när hon kommer – d v s lika gammal som våra barn är idag och det är svårt att undgå att känna så starkt med henne. Jag har dock hittat uppgifter som säger att det fanns ännu yngre intagna på Själö – en var bara 9 år(!).

Det tredje huvudpersonen är sjuksystern Sigrid som blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli. Sigrid kom ung och nyutbildad till Själö, full med energi och med nya vårdande tankar. Hon ser det som sitt kall att hjälpa dem som hjälpas bör och hon blir en omtyckt dårvårderska (ja, det heter så). 

Det är inte bara att Holmström lyfter fram så intressanta och mångbottnade karaktärer utan hon skapar dessutom en sådan empati hos läsaren och, i alla fall hos mig, en hög igenkänning. Hon lyckas levandegöra kvinnornas känsloliv på ett ytterst fint sätt och du känner mörkret, du känner förtvivlan och du ser duster av kämparglöd. Ångesten river, väggarna är kalla och ensamheten känns extra ensam.

Sedan sjunker hon ner på golvet med fingrarna som klor framför sig och skriket som växer fram känner hon igen. Det kommer från en plats djupt inne, en plats som hon nästan hade glömt. Från botten av en bottenlöshet och det spricker ut i varje cell och por och skakar kroppen inifrån. Hon skriker när de släpar henne genom korridoren och när dörren stängs bakom henne, och hon skriker sig genom natten tills hon mot morgonen är så hes att hon inte kan få fram ett ljud. Då kryper hon långsamt fram till dörren och lägger sig där med kinden tryckt mot den kalla ytan och bankar, klappar, och krafsar till sist när krafterna tryter.
Släpp ut mig, släpp mig ut, släpp mig in!

Själö hospital var Finlands första mentalsjukhus. Det uppfördes 1622 och var då ett sjukhus för spetälskesjuka, men redan då fanns där ett avskilt dårhus. I slutet av 1700-talet försvann den sista spetälskesjuke och Själö hospital blev ett sjukhus för mentalt sjuka. I slutet av 1800-talet flyttades alla män från Själö och sjukhuset blev enkom ägnat kvinnliga patienter. Vilka var då alla dessa kvinnor som blev inlagda på sjukhuset? De vanligaste patienterna var fattiga kvinnor från lägre samhällsklasser eller sexuellt frispråkiga kvinnor.

Och så kom de. De lama, de lytta, de oligofrena, de epileptiska, de blinda, de döva, de monomana, de stumma, de morbida, melankolikerna och neurastenikerna.
Imbecillitas. Idioti. Dementia praecox. Diagnoserna var långt fler men lösningen för dem alla var densamma. Ut skulle de städas. Ut ur kammare, fattighus, kommunalhem, ladugårdar och djurfållor, ner från vindarna, bort från landsvägarna, krogarna och horhusen och in i de nya, fina dårhusen i stället. Först av bägge sorterna men ganska snart bara kvinnor.

Holmström bygger mycket av sin historia på Jutta Ahlbeck-Rehns forskning som har undersökt vad som skedde med kvinnorna på Själö. Ofta är orsakerna till att kvinnor stängs in på hospitalet rashygieniska. Det var ett nödvändigt ont – en samhällelig plikt – att dessa flickor ”togs om hand”, låstes in på institutioner tvingades till sterilisering så att deras ”dåliga” gener inte skulle fördärva kommande släktled – en förädling av humankapitalet. Som ni kanske vet så har vi i Sverige haft ett ”Statens institut för rasbiologi”, som grundades 1922 och detta omnämns, som ett föredöme, i Själarnas ö. Så de här tankarna kring rashygien var högst aktuella även hos oss (vi ansågs t o m som ett föregångsland). Vi har i dess spår aktivt drivit en steriliseringspolitik – 63 000 människor steriliserades under åren 1934–1976 [ta en kort tankepaus och titta på slutåret]. Mellan 20 000 och 30 000 av dessa skedde med tvång. Och det är här jag kommer in på Gertrud.

Jag har tidigare nämnt Klaus Härös film Den nya människan (2007) i vilken du får följa historien om Gertrud som blir intagen på arbetshemmet Odenslund. Filmens Gertrud bygger på manusförfattaren Kjell Sundstedts moster Maj-Britts livsöde, så även denna historia är sprungen ur faktiska händelser. Gertrud är en sjuttonårig flicka och blir placerad på ett arbetshem där hon lovas ”umgänge med likasinnade”, d v s kvinnor som anses vara “sinnesslöa”, ”imbecilla” eller ”lösaktiga”.

Jag varnade dig! Det blir ett långt inlägg, men det är så många tankar som far i mitt arma huvud. Varför är det så angeläget att vi tar oss tid att försjunka i den här delen av historien? Jo, Kristinas tillvaro i slutet av 1800-talet är inte så långt ifrån många kvinnors liv idag. Hon var en ensamstående och slutarbetad flerbarnsmamma (med förlossningsdepression?), som ofrivilligt levde i social isolering och blev förnedrad av omgivningen. Hon fick dagligen kämpa för att få mat på bordet, hon sov dåligt, åt dåligt och pressade sig själv till den grad att hon till slut gick in i en psykos. Jag är inte ensamstående och jag behöver inte invänta nästa löning för att ha råd med mat och nöjen, men det finns mycket annat som kan göra att man går ner för räkning. Mitt mörker, min depressiva sida, omständigheter som uppstår som är utanför min kontroll, oförnuftiga prestationskrav, livet som snurrar så fort att jag tappar fästet, som i mitt fall slutar i utmattningssyndrom. Hade jag varit född på 1930-talet eller tidigare hade sannolikt jag blivit inlagd – inlåst – på ett hospital, arbetshem, mentalsjukhus och chansen till att komma därifrån var minimal. Kvinnornas vistelser blev långvariga och ofta livslånga.

Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…

Men what about Märit och Lars kanske ni tänker nu. Jo, Märit vars förståndshandikappade bror Lars, som efter moderns bortgång, skickades till Vipeholm, en anstalt för ”sinneslöa” i Lund (1935–1982). Det är dock Märit som är huvudpersonen i Majgull Axelssons Ditt liv och mitt, som handlar om Märits skuld och sökande efter sanning och upprättelse för Lars och de andra som inte fick vara med när ”svenska folket blev världsmästare i välfärd”. Majgull Axelsson, som var var gäst på ett seminarium som jag bevistade under bokmässan 2017, som tillsammans med Ingrid Hedström, samtalade om vad som hände med de ”sinnesslöa”, och de handikappade barnen från fattiga familjer i en tid som färgades av rashygieniskt tänkande. Vad hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken?

Jag kommer särskilt ihåg när Axelsson berättade om den läkare som hon kom i kontakt med när hon var reporter 1968. Läkaren arbetade på BB och han rådde alla föräldrar, som födde barn med de minsta defekter och som han dömde ut som idioter, att lämna bort barnet och gå hem och gör ett nytt barn. [Tänkepaus igen: 1968!!!]. Läkaren ringde sen upp Majgull med orden ”varenda idiot kan bli professor.”

Alltså ni hör hur många trådar, tankar och bryderier som Själarnas ö skapade! Det är en fascinerande historia som Johanna Holmström berättar för oss – fängslande kvinnoöden och känslor som ibland sitter utanpå och ibland fängslas in. Och högst aktuell! Företeelserna, idéerna är fortfarande aktuella idag – då var det kvinnor – idag andra grupper av människor som blir nedvärderade, undanskuffade och helst bortglömda. Betänk det!

Författarporträtt: Niklas Sandström
Bokomslag: Sara R. Acedo

Vill du veta mer om Själö hospital och kvinnorna som bodde där kan du se en dokumentär här.

Innan ni tog oss av Lisa Wingate

En stormig natt 1939 i Memphis lämnar Queenie och Briny sina fem barn på en båt på Mississippifloden. Hemförlossningen går inte som planerat och de tvingas ta beslutet att åka till sjukhuset. Tolvåriga Rill är äldst och blir således ansvarig för sina syskon. Tidigt nästa morgon dyker polisen upp vid båten och sliter med sig barnen och kör dem till ett barnhem. De unga barnen är övertygade om att föräldrarna snart kommer att hämta dem, men de tvingas snart inse att så inte är fallet.

När Lisa Wingate såg nedan foto började personerna och historien i Innan ni tog oss få liv. Hon skriver i sin blogg på Goodreads: From this photo, Rill and her five siblings sprang magically to life. They arrived with names and ages and personalities. Four girls and a boy—Rill, Camellia, Lark, Fern, and Gabion. Little stairsteps of twelve, ten, seven, four, and two years old, free-floating down the wide, muddy river, their lives controlled only by water, and wind, and seasons.

Rill, Queenie och Briny och resten av familjen Foss är sprungna ur författarens fantasi, men barnhemmet och den hemska ökända skandalen som du kommer att bli varse i boken är sann. Georgia Tann, som var föreståndare för Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society), kidnappade och sålde fattiga barn till rika familjer över hela landet.

Det var medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn.

Nyblivna mödrar lurades att skriva på dokument medan de fortfarande var påverkade av smärtstillande och lugnande medel efter förlossningen; man sa till dem att de var tvungna att överlåta vårdnaden om barnet temporärt för att barnet skulle få tillgång till rätt medicinsk behandling, men ofta fick de helt enkelt bara veta att deras spädbarn hade dött. Större barn har i efterhand kunnat berätta hur de blivit kidnappade när de lekte ute på verandan, var på väg till skolan eller – ja, kidnappades från husbåtar på floden. Den bistra sanningen var att om du var fattig och bodde i eller passerade Memphis, så var dina barn i farozonen.

 Varvat med Rills och hennes syskons historia under trettiotalet får du följa Avery Stafford i nutid. Av en händelse börjar hon gräva i sin familjehistoria. Vad var det egentligen som försiggick i Amerika mellan 1920 och 1950? Och hur är hennes familj inblandad i Georgia Tanns adoptionsverksamhet? Finns det en familjehemlighet som kan förstöra faderns, senatorns, karriär?

Det är en vansinnigt gripande historia som Lisa Wingate har skrivit. Den skräck som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda. De vuxna runt de här barnen är skrämmande inhumana när de undertrycker dem till lydnad och tystnad.

Jag fängslas helt klart mest av historien som utspelar sig 1939 och min nyfikenhet gör att jag fördjupar mig än mer i skandalen kring barnhemmet. Anmärkningsvärt här är att trots att det som föregick blev känt, så kunde Georgia Tann fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950. Kan det månne ha att göra med att det inte var en, utan flera, framstående politiker och skådespelare som adopterade från hemmet? Jag låter det vara osagt.

Bokomslag: Sanna Sporrong Form

Fem fantastiska, fenomenala och festliga år

Vad är väl ett kollektiv på en blogg? Den kan vara trist och tråkig och, och alldeles alldeles underbar! Idag för exakt fem år sedan så startade bloggkollektivet Kulturkollo! Tiden, tiden, tiden.

Det har varit fem år av tandagnissel, av prestationsångest, tvångsskrivande, labil läslust, men också helt fantastiska, fenomenala och festliga år! Och jag är så glad att jag orkat hålla i, hålla ut och inte minst hålla om Kulturkollo. Hade det inte varit för den vänskapen som vuxit sig så stark där hade nog inte den här lilla oansenliga bloggen överlevt.

Vi har postat inlägg hela veckan lång på temat Ge oss fem – d v s fem av något som påverkat oss på ett eller annat sätt under åren. Igår var det min tur och jag skrev ett inlägg om fem fantastiska random saker. Klicka dig gärna in där och läs och klicka dig vidare.

Hipp hipp hurra för oss!