Sammanbrott och kraftsamling

Denna vecka är det undertecknad som är temageneral på Kulturkollo. Mina kulturkollo-kollegor valde ämnet åt mig och ja, jo, jag förstår hur de tänker – veckans tema heter nämligen ”Bryta ihop och kom igen!”. Veckan kan komma att fyllas av mentala sammanbrott, psykiska kollapser, men också kamp, jävlar-anammar och pånyttfödelse. I inledningsinlägget nödgades jag till en mental pysning, som behövdes efter att ha sett en viss dokumentärserie om en viss R&B-artist. In och läs – bryt ihop och kom igen!

Kring denna kropp av Stina Wollter

Det här är inte ett lätt inlägg att skriva. Jag lyssnade klart på Stina Wollters Kring denna kropp för någon vecka sedan och jag grunnar, tänker, känner, men har svårt att hitta orden att förmedla det här och nu. Det är så mycket som skaver, som gör ont, som pressar på och jag vill på samma gång släppa som jag vill fortsätta hålla i och hålla om.

Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa.

Ibland sitter jag i Stinas famn och ibland sitter hon i min. Jag låter Stinas röst omsluta mig, ta tag i mig och ruska om mig. Samtidigt som jag känner in, känner av och vill hålla om, henne. Jag känner inte Stina, men det känns konstigt att omnämna henne med efternamnet Wollter, vilket jag vanligtvis gör i mina recensioner. När jag lyssnar på boken så är hon just Stina. Det är Stina som pratar till mig och jag stannar kvar i den parkerade bilen, stannar upp i matlagningen och isolerar mig med hörlurarna för att kunna lyssna klart.

Det är en episodisk berättelse, en biografi över hennes liv, hennes familj, systern, om att vara kändisbarn, den glastunna och fina relationen till mamman som sakta försvinner in i demensens dimma. Och hon återkommer till kroppen och hur hon genom livets olika nedslag har kommit till en punkt där hon kan glida ner i en vattenfylld bergshåla och låta sig fotograferas naken och använda denna fantastiska bild som bokomslag. Återkommande är även konsten och konstnärskapet och dess helande, provocerande och livsavgörande kraft.

Stina pratar mycket om trygga rum – att vi alla måste hitta dessa. Dessa rum där vi vågar vara, vågar tala och ta den plats som vi alla förtjänar. I hennes instragramkonto har jag funnit ett sådant rum och Stina beskyddar detta med allt hon kan. Jag syns inte där. Jag läser, tittar, lär mig och tänker. En dag så kanske jag också talar där.

Mitt eget förhållande med min kropp är högst ambivalent. Ena dagen är jag kämpen som står på barrikaderna och slåss för att få vara och se ut som jag vill – som pekar finger åt normerna och tar min färgsprakande plats. Andra dagen kryper jag ner i de svarta kläderna, tänker att alla andra dömer mig och min kropp. Vill inte ta någon plats, men ”bumbar i” allt för jag inte kan gömma mig när min fysiska yta är större än många andras. Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt däremellan. Och just när jag behövde det som mest, så var Stinas röst där.

Författarporträtt: Maria Östlin
Bokomslag: Sanna Sporrong

Det grå fängelset av Curtis Dawkins

Idag recenserar jag Det grå hotellet av Curtis Dawkins på Kulturkollo. Det är en samling noveller som skildrar den hårda världen och vardagen innanför fängelsemurarna i ett amerikanskt fängelse. Författaren är själv en livstidsdömd fånge, vilket gör att jag ifrågasätter min egen läsning av boken. På vilket sätt kan du läsa på Kulturkollo.

Du får i novellsamlingen möta ett brett utbud av karaktärer och skildrat vad den monotona ledan kan göra med människan. Författaren skriver med ett sinne för detaljer och beskriver en värld som – lyckligtvis – få av oss har erfarenhet av.

Är du fast lille vän?

Ny vecka och nytt tema på Kulturkollo. Denna veckan är det jag som håller i trådarna och försöker mota in flocken i fållan. Temat för veckan heter ”Fångad, fängslad och fjättrad” och handlar om ofrihet av alla de olika slag. Ni kommer att få läsa om såväl fysiskt fängelse som mentalt frihetsberövande. Temat kan tolkas vitt och brett – stort och smått. Vad förenar Agnes Gerner, Mats Strandberg och Curtis Dawkins?

Välkommen att följa våra tankar på Kulturkollo och missa inte morgondagens veckoutmaning.

Want to read eller om man vill plågsamt vänta

Har man några minuter över så slöklickar man runt på Goodreads. Och om man slöklickar runt på Goodreads kan man få upp ögonen för kommande böcker av författare som man gillar. Det är ju bara det där kruxet med att invänta översättning. Men vad vet väl jag – ibland kan det gå fort (och ibland inte och ibland blir väntan förgäves). Hur som haver – jag har fått upp ögonen för några boksläpp att se fram emot.

Antologin Not That Bad: Dispatches from Rape Culture med Roxane Gay som redaktör.  Gay samlar tidigare publicerade texter som handlar om att leva i en värld där kvinnor möter trakasserier, våld och aggressioner och ”where they are ‘routinely second-guessed, blown off, discredited, denigrated, besmirched, belittled, patronized, mocked, shamed, gaslit, insulted, bullied’ for speaking out.” En essäsamling där såväl etablerade skribenter som debutanter ingår.

Jag har sedan tidigare läst Roxane Gays Bad feminst och har Hunger på att-läsa-listan.

För drygt en månad sedan läste jag Angie Thomas The Hate U Give och blev helt ”blown away”. Jag har knappt återhämtat mig från den fantastiska läsupplevelsen så är hon på gång med en ny roman: On the Come Up.

Sextonåriga Bri drömmer om att bli sin tids främsta rappare, vilket inte är en helt långsökt dröm då hon är dotter till en legendarisk underground-rappare. När hennes mamma förlorar jobbet och hemlösheten ”stirrar dem i ansiktet”, så beslutar sig Bri för att lyckas.

Slutligen ett boksläpp som fick mig att dra något efter andan är Gun Love av Jennifer Clement. Hennes En bön för de stulna var en omskakande läsning, som jag fortfarande – tre år senare – tänker på. Senast idag tipsade jag faktiskt om den.

Gun Love handlar om Pearl och hennes mamma, som gjorde valet att lämna resten av familjen bara några veckor efter att Pearl föddes. De bosätter sig på en parkeringsplats utanför en s.k. trailer park. ”All around them, Florida is populated with gun owners–those hunting alligators for sport, those who want to protect their families, and those who create a sense of danger.” Mig veterligen är denna ren fiktion medan En bön för de stulna bygger på tio års intervjuer av mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser.

Vård av [insert valfritt b]

Jag har en app på mobilen som dagligen påminner mig vad som har hänt förr om åren just på aktuell dag. Idag fick jag en påminnelse om att vid den här tidpunkten för två år sedan så vårdade jag denna blogg och bytte således tema och skapade illustrationer. Just i dagarna har jag åter igen gjort precis det här. Det är nog något med januari, nystart och en dust djävlar-anamma-stämning eller så är det ett sätt för mig att hålla intresset uppe för… någonting, så här när vi närmar oss februari.

Februari som jämte november är årets avskrädesmånad. Bubblorna har knappt lagt sig på nyårsaftonskvällen, så tänker jag att nu – nu – äntligen är det snart ljust och vår. Sen kommer jag på att vi fortfarande har vintermånaden januari att ta oss igenom. Sagt och gjort – mitt mentala jag släpar sig igenom januari med inkonsekvent och sporadiskt känsloyttringar av förut nämnda nystart och djävlar-anamma, för att sedan – varenda år – slås ner av insikten att vi fortfarande har februari att ta oss igenom. Dementorerna gnuggar sina slemmiga händer och suger själen ur mänskligheten.

Veckoutmaningen på Kulturkollo denna vecka handlar om VAB – vård av [insert valfritt b]. Eftersom jag är mitt upp i mitt vab – vård av blogg, så kan jag passa på att vara delaktig i utmaningen. Jag har bytt tema, vilket jag fortfarande försöker justera och lagt till ny header och illustrationer för de olika sidorna. Jag har tagit bort, lagt till och fnular på flera olika inlägg för att försöka blogga ikapp de böcker som ännu ej fått den recension som de förtjänar.

Mitt vab för februari blir vård av bokläsning då jag äntligen tycks ha fått flow i läsandet så bör denna vårdas med största försiktighet och omtanke. Jag inleder således vabruari med en läshelg inhyst på hotell på annan ort. Bättre kan det knappast bli.

 

Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt

Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlemmar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land långt bort där både språk och kultur är annorlunda. Det är svårt att sätta ord på något sådant – sorgen, smärtan, främlingskapet.

Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journalistiken gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vår föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur.
(Ur förordet till Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt)

Asken Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt, som Novellix ger ut i samarbete med Hallpressen innehåller fyra olika röster som berättar om flykten till Sverige. I Ania Monahofs Lilla asken får vi möta Annoscka, som tillfälligt  bor i Finlandunder andra världskriget och kommer tvingas fly över havet till Sverige. Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari handlar om ett annat hav, en annan tid och ett annat barn, men samma känslor sammanför de båda berättelserna på ett synnerligen intressant sätt. I överfulla båtar tvingas de båda barnen att lägga sina liv naturens makter och se hur de vuxna förlorar kontrollen över sina liv.

Du och jag mot världen av Zulmir Bečević får vi läsa om den lilla pojken som har förlorat sin pappa och som vägrar ge upp hoppet om att en dag få återförenas med honom. Den historia som dock kommer att drabba mig allra mest är David Mohsenis Eller sjunk i havet. Varför kan du läsa här.