Samtycket av Vanessa Springora

När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av 2020 blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del.

I boken kallar sig Springora sig själv för V och den 50-årige författaren G, som i verkligheten heter Gabriel Matzneff. Den då blott fjortonåriga V blir förförd av den mycket äldre G. Ett minst sagt osunt förhållande. V blir förälskad inte bara i mannen utan i tanken om honom. Han, en hyllad författare och hon, en romantisk litteraturälskare.

Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden. Inte nog med att denna pedofil lockade denna unga flicka till sig. Han gjorde också att hela hennes liv blev hans – hon slutar gå i skolan, tar avstånd ifrån sina vänner och familj. Därutöver – därutöver – är det ingen som reagerar – inte ens hennes egen mor.

Man kan lätt tro att detta var något som skedde helt i det fördolda. Man kan tro det. Men den här Matzneff är känd för sina självbiografiska böcker, som inkluderar sexuella förhållande med minderåriga flickor och pojkar.

Titeln hänvisar såväl till V:s samtycke som till den närmsta omgivningen som till den kulturella värld där detta inte var något som någon reagerade emot. Springora menar idag att hon visserligen gav sitt samtycke som fjortonåring, men hur hon idag – genom den vuxnes ögon – kan förstå att ett samtycke kan inte ett barn ge – det är framtvingat. Modern gav också sitt samtycke. Den kulturella eliten i Frankrike gav också sitt samtycke. Jag såg ett klipp från ett franskt litteraturprogram där de helt öppet diskuterade Matzneffs övergrepp på barn och endast en person sa något (som tydligen därefter blev utfryst i denna kulturella sfär).

V lyckas att ta sig ut ur förhållandet något år senare, men övergreppen har fortsatt upp i vuxen ålder. Matzneff har fortsatt skildra deras relation i sina böcker och har till och med publicerat brev som hon skickade till honom som fjortonåring. Genom detta föddes till slut tanken om att skriva en egen bok. En bok där hon berättar sin historia och befäster den svart på vitt på sidorna. En uppgörelse med det som hon blivit utsatt för och en försoning med att hon inte har någon skuld i detta.

Författarporträtt: V.Springora©JFPAGA
Bokomslag: Annika Lyth

Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Årets bok 2020

Att ”tillsammans med svenska folket hylla boken” var Bonnier Bokklubbs ambition när de instiftade utmärkelsen Årets Bok för fem år sedan.

Det är en jury som utser de nominerade böckerna och därefter får alla som vill vara med och rösta. Mina spekulationer inför tillkännagivandet publicerades tidigare idag.

Kriterier för nomineringarna:

• Hög språklig kvalitet
• Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö
• Tilltala en bred läsekrets
• Svenskt och utländsk skönlitteratur (spänning och roman)
• Utgiven på svenska under 1 maj 2019 – 30 april 2020

Hur många har röstat? Drygt 23 000 röster, vilket är rekord. Kul!

 Där kräftorna sjunger av Delia Owens Grattis till Delia Owens och Forum förlag!
Jag har själv inte läst boken, så jag kan inte säga så mycket om det här. Om inte annat så avancerade den månne några placeringar i att-läsa-högen. 

Andra och tredje pris i Årets bok 2020

Författarporträtt: Dawn Marie Tucker

Snart dags för Årets bok 2020

Strax efter lunch idag (kl 12.30) tillkännages det vilken bok som blir Årets bok 2020. Av de tolv nominerade böckerna (se nedan) har jag läst fem, vilket är en tämligen hög siffra jämfört med tidigare år. Tyvärr ser jag nu att jag inte kommit mig för att skriva om någon av de här fem böckerna, trots att jag räknar i alla fall två av dem som favoriter.

Ett par gånger tidigare har vi på Kulturkollo spekulerat och ja, det ser tämligen gott ut för undertecknad. 2018 gissade jag på (eller rättare sagt önskade) 1793, vilket det också blev. 2019 hade jag i alla fall Silvervägen på min ”shortlist” även om jag trodde att det skulle bli en annan bok (och önskade en tredje). När Årets bok skulle tillkännages på Bokmässan (i sedvanlig ordning med bubbel och glamour*) höll jag en extra tumme för Järtecken av Christoffer Carlsson. Besvikelsen när den inte ens kom i topp tre!

Vem tror jag vinner i år? Det är alltid lite lurigt att spekulera kring Årets bok då det är en öppen och allmän röstning som gäller. Det handlar alltså om den bok som lyckas få flest röster och inget annat.

De nominerade till Årets Bok 2020 är:

• Brevvännerna, Eli Åhman Owetz (Harper Collins)
• Där kräftorna sjunger, Delia Owens (Forum)
• Bergens stjärnor, Jojo Moyes (Printz)
• Jamåhonleva, Anders Roslund (Albert Bonniers förlag)
• Mitt liv som råtta, Joyce Carol Oates (Harper Collins)
• I oxögat, Ida Andersen (Polaris)
• Ödesmark, Stina Jackson (Albert Bonniers förlag)
• Jägarinnan, Kate Quinn (Harper Collins)
• Terapeuten, Helene Flood (Polaris)
• Nästa!, Nina Lykke (Wahlström & Widstrand)
• Tistelhonung, Sara Paborn (Albert Bonniers förlag)
• Skuggjägaren, Camilla Grebe (Wahlström & Widstrand)

Av de nominerade har jag läst I oxögat av Ida Andersen, Ödesmark av Stina Jackson, Nästa! av Nina Lykke, Terapeuten av Helene Flood och Skuggjägaren av Camilla Grebe. Jag gillar dem alla. Med det sagt så är det ett par som sticker ut lite extra.

Jag tycker att Ödesmark, som då är Stina Jacksons svåra uppföljare på succén Silvervägen, var än bättre än hennes debut. Tätare, mörkare och än mer klaustrofobisk. Den andra boken som ligger mig extra varmt om hjärtat är I oxögat, som jag önskar än fler skulle läsa. Eller rättare sagt lyssna på. Inläsningen är fantastisk. Genom födslar och död, kärlek och trolldom tar vi del av Eskil och Sissels fina kärlekshistoria – om ett liv, ett glasbruk och en tid.

Vem tror jag vinner då? Där kräftorna sjunger av Delia Owens är omtalad och cirkulerar fortfarande runt i diverse forum. Åsikterna verkar dock väldigt splittrade. Jag har, som sagt, inte läst den så jag vet ännu inte i vilket läger jag kommer hamna. Jag tror att Årets bok 2020 blir Ödesmark av Stina Jackson.

Vilken bok tror du vinner? Vilken bok hoppas du på?

* Betyder i detta sammanhang: bubbel i glas och inte plastglas, snittar och guldiga ballonger.

Vad tänker jag om Nobels litteraturpris 2020?

Årets pristagare av Nobels litteraturpris 2020 är Louise Glück.

”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Jag tänker spontant så här: Who? (vilket i dessa sammanhang är en årlig återkommande känsla). Sen: Kul!

Kunskap ligger bara en googling bort. Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Glück har tilldelats såväl Pulitzerpriset som National Book Award och kan nu sätta upp Nobels litteraturpris på sitt CV. Hon översattes (av Jonas Brun) till svenska först 2017 med Averno. Det finns idag tre titlar på svenska.

 

En vinst för poesin! Poesin hamnar lätt i skymundan, så också hos undertecknad. Fint av Svenska akademin! Jag tänker att allt färre människor läser poesi, så detta kan kanske bli poesin revansch. Och fler får upp ögonen för genren igen. Så också undertecknad.

I detta sammanhang vill jag även passa på att lyfta en välformulerat inlägg som Linda har publicerat idag: ”Mina tankar kring Nobelpriset i litteratur” i vilket hon bland annat framhåller att ”Valet av pristagare 2020 är ett ödesval”.

Stort grattis till Louise Glück och till Rámus förlag!

Vi konfererar om Nobels litteraturpris 2020

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, Linda gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela Lindas inlägg här. 

Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 

 

Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd. Och skandalös. 

Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.

Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō, en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 

Att vara en lyssnande läsare

I fredags tittade jag på Snacka om ljudböcker, eller? på Bokmässan som handlade om ljudboken i allmänhet men om bristen på recensioner i synnerhet. Patrik Lundgren leder där ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

Jag skrev ett inlägg samma dag, men har fortsatt att fundera kring det här. De diskuterar bland annat varför det knappt finns några ljudboksrecensioner och jag håller med om att det är något som saknas. Det är dags för självrannsakan. Jag lyssnar en hel del numera på ljudböcker. Perfekt i bilen och när jag nödgas till tråksaker såsom matlagning eller städning. Undertecknad har gått från en sann skeptiker till mediet till en (nästan) frälst. Det gäller dock att välja böcker med omsorg då jag emellanåt kan gå miste om språkets storhet när jag fragmentiserar min lyssning på det sätt jag gör. Det är främst handlingsdrivna romaner jag väljer att lyssna på.

Självrannsakan gäller mitt recenserande. När jag tittar tillbaka i min blogg så ser jag att jag sällan anger om jag läst eller lyssnat. Varför gör jag så här? Kan det vara så att jag själv har en föreställning om att den traditionella boken har en högre ställning än ljudboken? Kan vara så. Numera försöker jag dock vara tydlig om jag läst eller lyssnat och i de fall som uppläsaren utmärker sig även inkluderat detta i min recension.

Jag har ljudboken som fenomen att tacka för att jag återfann min väg till läsningen en gång i tiden, vilket jag bland annat har berört i en text som tidigare publicerats på Kulturkollo. Nedan inkluderar jag texten.

Som den sanna skeptiker jag är, så ska jag villigt erkänna att när ljudboken gjorde sitt intåg på den litterära banan, så var jag allt annat än välkomnande. ”Vem har tid att lyssna?”, ”Vem orkar koncentrera sig på vad någon annan säger under så många timmar?” och jag kan (mycket sannolikt) även ha slängt mig med kommentarer som ”Det går ju sååå långsamt!” Ja, det går långsamt ibland. Och långsamt kan vara bra.

Vi lever i ett samhälle idag där tid nästan går att mäta i sin vikt i guld. Allt ska gå snabbt. Informationen fullständigt haglar över oss och sinnena jobbar för fullt hela dagarna. Jag gillar det här. Men det finns en baksida. Jag blir van vid att det ska gå så fruktansvärt snabbt a l l t i d. Jag har inget tålamod att vänta, att lyssna in, att låta saker och ting sjunka in. Filmer ser jag sällan på numera, men en fasansfullt massa TV-serier. Det går ju snabbt. Är mobilen urladdad på kvällen framför TV-serien, så blir jag rastlös. Det går ju så snabbt att googla fram en fråga om serien, eller vad hen har spelat i tidigare, eller för att kolla när nästa avsnitt kommer.

Hösten 2011 slogs jag blodig mot den berömda väggen. Kroppen och hjärnan totalvägrade. Det är ingen hemlighet och tyvärr känner nog många igen sig i symptomen. Hjärnan, som du bokstavligen tror ska sprängas, stänger av. Off. Bara så där. Eller ja, nu ska jag rätta mig ”bara så där” händer det inte – nu i efterhand kan jag se en process som pågick under flertalet år, men när du väl inser hur det har gått så är det ”bara så där”.

Knappt ett år senare skapade jag min bokblogg, som blev en viktig del i återhämtningen och skrev så här i ett inlägg:

”När jag blev sjukskriven för drygt ett år sedan var min hjärna så övertrött, så utmattad att jag inte kunde läsa två meningar i rad utan att tappa den röda tråden. Det är en ganska skrämmande erfarenhet – hjärnan slutar bokstavligen att fungera. Reservaggregatet går in och tar över och det är sannerligen ett trögt aggregat. Ett sinne i taget. Ett intryck i taget. Promenera i tystnad. Se på TV utan ljud. Musik var inte aktuellt (ve och fasa). Läsa gick inte. Bara vara. I tystnad.”

Våren kom och jag började att promenera utmed stranden. Först då kände jag att jag orkade med att försöka lyssna på något annat än tystnaden. Jag lyssnade på bok i fem minuter, pausade lika länge och så rullade ljudboken på i sakta mak. Jag orkade så småningom med kortare texter och noveller och fann min väg tillbaka till romanläsningen i bokformat.

Mitt fokuserande lyssnande, mina väl valda uppläsare – som blev min form av högläsare – blev på så vis en högst personlig högläsare – min PH. Jag tränade hjärnan istället för kroppen. Fem år senare har jag fortfarande inte fullt ut köpt ljudboken som koncept. Jag får välja bok och uppläsare med stor eftertanke för att ge mig själv chansen att varva ner, att lyssna, att ta in. Men åh så nyttigt det är.

---

Den här texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Snacka om ljudböcker, eller?

Mitt inträde i Bokmässan 2020 sker i seminariet ”Snacka om ljudböcker, eller?” där Patrik Lundgren leder ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

De diskuterar vilken status som ljudboken har idag i jämförelse med de traditionella medierna. Varför finns det knappt några ljudboksrecensioner? Vad är det för skillnad på att recensera en bok och en ljudbok? Skugge menar att kultursidorna hänger helt enkelt inte med. Det är klart att ljudböckerna behöver lyftas fram på recensionskanalerna. Marta Hedener håller med och menar att man ofta lyfter fram ljudboken som fenomen men allt för sällan pratar om själva boken, dess innehåll och inläsare. ICA-kuriren är en av få som faktiskt gör detta och det har skett på Linda Skugges initiativ.

Björn Werner menar att det är själva texten är det intressanta. Det är boken – den skrivna texten – som står i fokus. En ljudbok är bara en variant av att framföra originaltexten. Men samtidigt verkar de andras tankar har utmanat hans sätt att tänka, vilket han själv säger. Han lyfter också det som Hedener tidigare var inne på: att kultursidorna lyfter ljudboken som fenomen och dess genomslagskraft. Werner ser dock en annan ingång för kultursidorna: vad händer spänningsfältet mellan texten och inläsningen? Vad händer med texten från papperssidorna till inläsningen – tillkommer det nya dimensioner till texten eller tappas något?

En inläst bok står den för sig själv eller hänger de samman, frågar Lundgren. Skugge menar att verket blir något helt eget och står helt för sig själv. Hon tycker inte att författarna ska läsa sina egna texter. Deras tanke med texten kan tyckas vara begränsande för läsare som inte själva får tolka texten. Jag håller delvis med. Det finns många författarinläsningar som är under all kritik och det kan handla om sättet att läsa eller om rösten helt enkelt. Och att jag precis som Skugge menar, tappar min egen ingång i texten. Den blir således redan färdigtolkad för läsaren.

Hederner påstår att vid en författarinläsning så kan författaren välja att emfasera delar av sin text som inte läsaren kanske skulle ha sett. Sant, om de inte drar undan mattan för mitt tolkningsföreträde. Trots min blygsamma aversion gentemot författarinläsningar har jag dock lyssnat på några författarinläsningar som har varit helt fantastiska: Marit Kaplas inläsning av Osebol, Stina Wollters Kring denna kropp och sist men inte minst Siduri Polis inläsning av Hur du lyckas i en vit värld.

Att drömma om en svunnen tid

Idag drar Bokmässan 2020 igång. I skrivande stund har jag riktig abstinens. Den digitala varianten i all ära – bättre än inget – men åh vad jag saknar alla möten, kramar och få rätta till bokhögarna på mässgolvet. Jag saknar att planera, packa och dra min dramaten genom ett ångestladdat och överbefolkat mässgolv. Jag saknar jakten på kaffe, toaletter och en överkomlig lunchkö. Jag saknar känslan när seminariedörren stängs bakom mig och i vakuumet som skapas i lokalen kan jag andas och lyssna fokuserat under 45 minuter. Jaja, vad är väl en bal på slottet…

För att vältra mig i eländet så tittar jag tillbaka på förra årets mässa. Nedan text är tidigare publicerad på Kulturkollo.

Betraktelser i retroperspektiv

Så här fyra dagar efter Bokmässan 2019 så är det såklart alla bokvänner, alla kramar och möten man minns bäst. Jag tar också med mig till exempelvis seminariet ”Rasismen i den amerikanska södern” där Pekka Heino modererade ett samtal med Tayari Jones, aktuell med Ett amerikanskt äktenskap och Thomas Mullen, aktuell med Vit eld, vilket bland annat resulterade i att jag köpte Jones bok och fick den signerad. Mullens första bok Darktown ligger här hemma i TBR-högen. Ett annat seminarium som var väldigt underhållande, tankeväckande och ”edgy” var ”Det hårda livet i London” med Kate Davies och Caitlin Moran, modererat av Bianca Kronlöf.

Men det fanns också andra betraktelser som jag gjorde under Bokmässan 2019 av mer eller minde uppseendeväckande karaktär:

• Förvånansvärt få Gudrun Sjödénkläder, va? Var har hänt med kulturtanten?
• Fick bevittna när ett förlag blev ombedd att packa ner vinet under minglet – gothiapolisen var i farten. Tre av fyra hann få sig ett glas bubbel.
• Fascinationen som uppstod hos undertecknad när hon bevittnade hur en journalist skrev en lång text med pekfingervalsen. Lär dig människa!
• Menssäkrad bokmässa kom synnerligen handy. Bockar, niger och tackar Menssäkrad för det.
• Många förlag att flyttat till en annan del av mässgolvet. Inte okej för en geografisk analfabet som jag. Har svårt nog att hitta från b till c-salen.
• Det regnar i Göteborg. Alltid.
• Att Silvervägen av Stina Jackson blev årets bok var månne ingen skräll, men att Christoffer Carlsson Järtecken inte var med bland topp tre var förvånande.
• 170 meter lång signeringskö till Thåström. Stackars Thåströms signeringshand.
• Bokmässan hade 4.185 programpunkter i form av seminarier, scen- och monterprogram med totalt 3.098 medverkande och nästan 800 utställare.
• En imponerande delegation från Sydkorea må jag säga.
• The Historical Dinner Party, som arrangerades med Stockholms Kvinnohistoriska, blev tydligen ”en magisk middag som nu förs in i historieskrivningen”. 39 kvinnor deltog och sorgligt nog var inte jag en av dem.
• Temaland och Guest of Honour 2020 blir Sydafrika. Jag hör Annas glädjetjut! Dessutom blir teman för 2020: LÄS! LÄS! LÄS! och Digital kultur. Heja läsningen! Fler av oss stämmer in i glädjetjutet.
• Bockar, niger och tackar svenska kyrkan för kaffet.
• Jag kommer särskilt också minnas tanten som glodde snett när jag tog med mig en fralla in på seminariet, men som själv somnade under pågående samtal.
• Min dra-maten fick avundsjuka suckar när jag delade på publikhavet när jag gick genom mässgolvet. Där kan ni gå med skrikande boknackar.
• 86.132 besökare och alla gick just där jag skulle gå. Hela tiden.
• Den där vita bakgrunden med loggan gör sig inte så himla bra på storskärm. Tråkig bakgrund i de fall de inte ändrade till aktuell rubrik på seminariet.
• Folk blev bestulna på Park. Inte ok.
• Johan Ehns ambitiösa signatur! Han ritade en ny häst i varje bok.
• Jag tar med mig hur extremt viktig moderatorn är för ett lyckat samtal. Bevittnade en för överpeppad som skapade märklig energi på scen och en som helt förstörde samtalet.
• Lokalfördelningen var något missräknad, va? Flera stora gäster som fått mindre lokaler där köerna ringlade sig långa.
• Denna dyra mat!
• Sist men inte minst: Undertecknad fick en aha-upplevelse då hon förstod att Han var en hon och inte en han som hon hela tiden trott. #truestory

 

Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Lisa och Lilly möts för första gången på en hemlig och förbjuden dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare i september 1911 hittas deras kroppar i Hammarby sjö – sammanbundna och med fickorna fyllda av stenar. Mian Lodalen har gjort en omfattande research för att utröna vad som ledde fram till detta dubbelsjälvmord, vilket blev den skönlitterära romanen Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria. Detta är den första delen i en triologi som baseras på verkliga historiska händelser och personer och som kommer skildra homosexuellas livsvillkor under 1900-talet.

Det är en fin kärlekshistoria som kommer dig till del. Och en förbjuden sådan. Att vuxna personer av samma kön kunde ha ett förhållande var inte bara otänkbart utan stred mot lagen i början av 1900-talet (det blev först helt legaliserat 1944). De unga kvinnorna fick ta varje liten chans att ses och fick dölja det för såväl vänner som familj. Det är dock redan från början en tragisk kärlekshistoria att läsa då du redan genom baksidestexten förstår att det kommer att sluta illa för de två unga kvinnorna. På så vis skapas ett visst ångestpåslag även vid de fina stunder de har, eftersom jag vet att denna lycka inte kommer att bestå.

Det gemensamma självmordet omskrevs i tidningarna över hela landet. I Dagens Nyheter (29/11 1911) går det att läsa: ”Det synes mellan dem ha existerat en svärmisk flickvänskap med något överspändt i sig” samt ”de hade bundit samman sina kroppar med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med stenar för att av deras tyngd dras ned i djupet – det var häraf tydligt att de båda unga flickorna sökt och funnit döden tillsammans”. Det är svårt att ta till sig att något så fint som deras kärlek ska sluta så här. Den tragiska historien har inte bara inspirerat Modalen utan 1945 färdigställdes statyn ”Systrarna” av Nils Sjögren som står på Mosebacke torg i Stockholm. Foto av denna kan du se sist i inlägget.

Utöver historien om Lisa och Lilly får du även möta det tidiga 1900-talets Stockholm och dess tidsanda. Kvinnornas röst börjar höras, arbetarklassens röst likaså. Hemliga danser anordnas och dryckesfester sker i det fördolda. Och man ser fröet till det som senare under 40-talet kommer benämnas som tonårstiden även om detta begrepp ännu inte finns 1911. Du förväntades göra rätt för dig och arbeta och inte springa ute om kvällarna. Jag hade gärna fått mer av 1911 års Stockholm. Jag önskar att författaren kunde skapa fler bilder hos mig och få känna, se och lukta den stad som Lisa och Lilly levde i.

En annan sak jag så här i efterhand önskade var att jag läst boken istället för att lyssna på den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men uppläsaren – det vill säga Lodalen själv – fångar inte riktigt mig. Tyvärr.

Jag blir dock ändå rörd av historien och hur de blott sextonåriga flickorna valde att avsluta sina liv tillsammans i Hammarby sjö. Kärleken är så tidslös och du kan inget annat än att känna igen de brusiga och okontrollerade känslorna som finns så nära under tonåren. Jag väntar redan på de resterande två delarna i trilogin.

Foto vä: Sune Sundahl (CC) hö: Wikimedia commons

Författarporträtt: Elisabeth Ohlson
Bokomslag: Sara R. Acedo