Det grå fängelset av Curtis Dawkins

Idag recenserar jag Det grå hotellet av Curtis Dawkins på Kulturkollo. Det är en samling noveller som skildrar den hårda världen och vardagen innanför fängelsemurarna i ett amerikanskt fängelse. Författaren är själv en livstidsdömd fånge, vilket gör att jag ifrågasätter min egen läsning av boken. På vilket sätt kan du läsa på Kulturkollo.

Du får i novellsamlingen möta ett brett utbud av karaktärer och skildrat vad den monotona ledan kan göra med människan. Författaren skriver med ett sinne för detaljer och beskriver en värld som – lyckligtvis – få av oss har erfarenhet av.

Är du fast lille vän?

Ny vecka och nytt tema på Kulturkollo. Denna veckan är det jag som håller i trådarna och försöker mota in flocken i fållan. Temat för veckan heter ”Fångad, fängslad och fjättrad” och handlar om ofrihet av alla de olika slag. Ni kommer att få läsa om såväl fysiskt fängelse som mentalt frihetsberövande. Temat kan tolkas vitt och brett – stort och smått. Vad förenar Agnes Gerner, Mats Strandberg och Curtis Dawkins?

Välkommen att följa våra tankar på Kulturkollo och missa inte morgondagens veckoutmaning.

Want to read eller om man vill plågsamt vänta

Har man några minuter över så slöklickar man runt på Goodreads. Och om man slöklickar runt på Goodreads kan man få upp ögonen för kommande böcker av författare som man gillar. Det är ju bara det där kruxet med att invänta översättning. Men vad vet väl jag – ibland kan det gå fort (och ibland inte och ibland blir väntan förgäves). Hur som haver – jag har fått upp ögonen för några boksläpp att se fram emot.

Antologin Not That Bad: Dispatches from Rape Culture med Roxane Gay som redaktör.  Gay samlar tidigare publicerade texter som handlar om att leva i en värld där kvinnor möter trakasserier, våld och aggressioner och ”where they are ‘routinely second-guessed, blown off, discredited, denigrated, besmirched, belittled, patronized, mocked, shamed, gaslit, insulted, bullied’ for speaking out.” En essäsamling där såväl etablerade skribenter som debutanter ingår.

Jag har sedan tidigare läst Roxane Gays Bad feminst och har Hunger på att-läsa-listan.

För drygt en månad sedan läste jag Angie Thomas The Hate U Give och blev helt ”blown away”. Jag har knappt återhämtat mig från den fantastiska läsupplevelsen så är hon på gång med en ny roman: On the Come Up.

Sextonåriga Bri drömmer om att bli sin tids främsta rappare, vilket inte är en helt långsökt dröm då hon är dotter till en legendarisk underground-rappare. När hennes mamma förlorar jobbet och hemlösheten ”stirrar dem i ansiktet”, så beslutar sig Bri för att lyckas.

Slutligen ett boksläpp som fick mig att dra något efter andan är Gun Love av Jennifer Clement. Hennes En bön för de stulna var en omskakande läsning, som jag fortfarande – tre år senare – tänker på. Senast idag tipsade jag faktiskt om den.

Gun Love handlar om Pearl och hennes mamma, som gjorde valet att lämna resten av familjen bara några veckor efter att Pearl föddes. De bosätter sig på en parkeringsplats utanför en s.k. trailer park. ”All around them, Florida is populated with gun owners–those hunting alligators for sport, those who want to protect their families, and those who create a sense of danger.” Mig veterligen är denna ren fiktion medan En bön för de stulna bygger på tio års intervjuer av mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser.

Vård av [insert valfritt b]

Jag har en app på mobilen som dagligen påminner mig vad som har hänt förr om åren just på aktuell dag. Idag fick jag en påminnelse om att vid den här tidpunkten för två år sedan så vårdade jag denna blogg och bytte således tema och skapade illustrationer. Just i dagarna har jag åter igen gjort precis det här. Det är nog något med januari, nystart och en dust djävlar-anamma-stämning eller så är det ett sätt för mig att hålla intresset uppe för… någonting, så här när vi närmar oss februari.

Februari som jämte november är årets avskrädesmånad. Bubblorna har knappt lagt sig på nyårsaftonskvällen, så tänker jag att nu – nu – äntligen är det snart ljust och vår. Sen kommer jag på att vi fortfarande har vintermånaden januari att ta oss igenom. Sagt och gjort – mitt mentala jag släpar sig igenom januari med inkonsekvent och sporadiskt känsloyttringar av förut nämnda nystart och djävlar-anamma, för att sedan – varenda år – slås ner av insikten att vi fortfarande har februari att ta oss igenom. Dementorerna gnuggar sina slemmiga händer och suger själen ur mänskligheten.

Veckoutmaningen på Kulturkollo denna vecka handlar om VAB – vård av [insert valfritt b]. Eftersom jag är mitt upp i mitt vab – vård av blogg, så kan jag passa på att vara delaktig i utmaningen. Jag har bytt tema, vilket jag fortfarande försöker justera och lagt till ny header och illustrationer för de olika sidorna. Jag har tagit bort, lagt till och fnular på flera olika inlägg för att försöka blogga ikapp de böcker som ännu ej fått den recension som de förtjänar.

Mitt vab för februari blir vård av bokläsning då jag äntligen tycks ha fått flow i läsandet så bör denna vårdas med största försiktighet och omtanke. Jag inleder således vabruari med en läshelg inhyst på hotell på annan ort. Bättre kan det knappast bli.

 

Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt

Vi lyssnar på orden, vi ser ansiktena. Men hur ska vi förstå? Hur skulle vi kunna förstå? De allra flesta av oss har aldrig tvingats lämna sina hem, sett familjemedlemmar mördas, förlorat allt vi äger och flytt till ett land långt bort där både språk och kultur är annorlunda. Det är svårt att sätta ord på något sådant – sorgen, smärtan, främlingskapet.

Samtidigt måste vi förstå, vi måste försöka. Journalistiken gör sitt. Den förmedlar händelserna, ger röst åt de drabbade. Men det finns också andra sätt att förstå, andra sätt att förmedla. En del insikter kan vi bara nå genom vår föreställningsförmåga, genom fiktion och litteratur.
(Ur förordet till Eller sjunk i havet: och tre andra berättelser om flykt)

Asken Eller sjunk i havet – och tre andra berättelser om flykt, som Novellix ger ut i samarbete med Hallpressen innehåller fyra olika röster som berättar om flykten till Sverige. I Ania Monahofs Lilla asken får vi möta Annoscka, som tillfälligt  bor i Finlandunder andra världskriget och kommer tvingas fly över havet till Sverige. Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari handlar om ett annat hav, en annan tid och ett annat barn, men samma känslor sammanför de båda berättelserna på ett synnerligen intressant sätt. I överfulla båtar tvingas de båda barnen att lägga sina liv naturens makter och se hur de vuxna förlorar kontrollen över sina liv.

Du och jag mot världen av Zulmir Bečević får vi läsa om den lilla pojken som har förlorat sin pappa och som vägrar ge upp hoppet om att en dag få återförenas med honom. Den historia som dock kommer att drabba mig allra mest är David Mohsenis Eller sjunk i havet. Varför kan du läsa här.

Att förändra världen med en bild

Idag är det min tur att publicera ett inlägg på Kulturkollo under temat ”Att förändra världen”. Det finns många exempel på litteratur som förändrat världen, men jag vill lyfta fram ”hur en bild – ett fotografi kan förändra en händelse, ett utfall, en opinion – hur en bild kan förändra en hel värld.”

Gå gärna in och läs mer. 

Verklighet, overklighet, fiktion och fantasi

Bilden ovan är väldigt talande för veckans tema på Kulturkollo, där jag är general/chef/drottning [insert valfritt ord av hög rang]. Fotografiet ingår i en bildserie som senare har kommit att kallas Cottingley Fairies (Cottingley-älvorna). Fotografierna, som togs under sent 1910-tal, togs av de båda kusinerna Elsie Wright och Frances Griffiths (10 och 16 år gamla) och föreställer dansande älvor och gårdstomtar. Bilderna troddes då vara bevis för att älvor existerar, vilket Frances Griffiths kom att hävda ända till sin död. Detta visar också på ett tidigt exempel på lyckad fotomontage då det tog drygt sextio år innan man fann originalbilderna på älvorna och tomtarna i Princess Mary’s Gift Book’ av Claude A. Shepperson från 1915. Det tog dock ännu ett tag innan de båda kusinerna erkände att fotografierna var fejk, vilket gjordes först 1981 i en intervju för en tidskrift. De hade helt enkelt klippt ut bilderna och poserat med dem.

Under veckan på Kulturkollo kommer vi att röra oss i gränslandet mellan verklighet och overklighet, mellan fiktion och fantasi. Föredrar du det ena framför de andra? Eller vill du vara i båda?

För mig tog det många, många år av läsande innan jag konstaterade att det som gör skillnad är inte om boken är realistisk eller inte utan hur den är författad – hur trovärdig den är. Jag vägrade länge alla slag av magi, skräck eller andra inslag av overkligheten. Är boken eller filmen trovärdig i sin framställning, om det magiska eller overkliga blir som en naturlig del av historien och inte blir själva historien, så köper jag det.