Snacka om ljudböcker, eller?

Mitt inträde i Bokmässan 2020 sker i seminariet ”Snacka om ljudböcker, eller?” där Patrik Lundgren leder ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

De diskuterar vilken status som ljudboken har idag i jämförelse med de traditionella medierna. Varför finns det knappt några ljudboksrecensioner? Vad är det för skillnad på att recensera en bok och en ljudbok? Skugge menar att kultursidorna hänger helt enkelt inte med. Det är klart att ljudböckerna behöver lyftas fram på recensionskanalerna. Marta Hedener håller med och menar att man ofta lyfter fram ljudboken som fenomen men allt för sällan pratar om själva boken, dess innehåll och inläsare. ICA-kuriren är en av få som faktiskt gör detta och det har skett på Linda Skugges initiativ.

Björn Werner menar att det är själva texten är det intressanta. Det är boken – den skrivna texten – som står i fokus. En ljudbok är bara en variant av att framföra originaltexten. Men samtidigt verkar de andras tankar har utmanat hans sätt att tänka, vilket han själv säger. Han lyfter också det som Hedener tidigare var inne på: att kultursidorna lyfter ljudboken som fenomen och dess genomslagskraft. Werner ser dock en annan ingång för kultursidorna: vad händer spänningsfältet mellan texten och inläsningen? Vad händer med texten från papperssidorna till inläsningen – tillkommer det nya dimensioner till texten eller tappas något?

En inläst bok står den för sig själv eller hänger de samman, frågar Lundgren. Skugge menar att verket blir något helt eget och står helt för sig själv. Hon tycker inte att författarna ska läsa sina egna texter. Deras tanke med texten kan tyckas vara begränsande för läsare som inte själva får tolka texten. Jag håller delvis med. Det finns många författarinläsningar som är under all kritik och det kan handla om sättet att läsa eller om rösten helt enkelt. Och att jag precis som Skugge menar, tappar min egen ingång i texten. Den blir således redan färdigtolkad för läsaren.

Hederner påstår att vid en författarinläsning så kan författaren välja att emfasera delar av sin text som inte läsaren kanske skulle ha sett. Sant, om de inte drar undan mattan för mitt tolkningsföreträde. Trots min blygsamma aversion gentemot författarinläsningar har jag dock lyssnat på några författarinläsningar som har varit helt fantastiska: Marit Kaplas inläsning av Osebol, Stina Wollters Kring denna kropp och sist men inte minst Siduri Polis inläsning av Hur du lyckas i en vit värld (recension kommer).

Att drömma om en svunnen tid

Idag drar Bokmässan 2020 igång. I skrivande stund har jag riktig abstinens. Den digitala varianten i all ära – bättre än inget – men åh vad jag saknar alla möten, kramar och få rätta till bokhögarna på mässgolvet. Jag saknar att planera, packa och dra min dramaten genom ett ångestladdat och överbefolkat mässgolv. Jag saknar jakten på kaffe, toaletter och en överkomlig lunchkö. Jag saknar känslan när seminariedörren stängs bakom mig och i vakuumet som skapas i lokalen kan jag andas och lyssna fokuserat under 45 minuter. Jaja, vad är väl en bal på slottet…

För att vältra mig i eländet så tittar jag tillbaka på förra årets mässa. Nedan text är tidigare publicerad på Kulturkollo.

Betraktelser i retroperspektiv

Så här fyra dagar efter Bokmässan 2019 så är det såklart alla bokvänner, alla kramar och möten man minns bäst. Jag tar också med mig till exempelvis seminariet ”Rasismen i den amerikanska södern” där Pekka Heino modererade ett samtal med Tayari Jones, aktuell med Ett amerikanskt äktenskap och Thomas Mullen, aktuell med Vit eld, vilket bland annat resulterade i att jag köpte Jones bok och fick den signerad. Mullens första bok Darktown ligger här hemma i TBR-högen. Ett annat seminarium som var väldigt underhållande, tankeväckande och ”edgy” var ”Det hårda livet i London” med Kate Davies och Caitlin Moran, modererat av Bianca Kronlöf.

Men det fanns också andra betraktelser som jag gjorde under Bokmässan 2019 av mer eller minde uppseendeväckande karaktär:

  • Förvånansvärt få Gudrun Sjödénkläder, va? Var har hänt med kulturtanten?
  • Fick bevittna när ett förlag blev ombedd att packa ner vinet under minglet – gothiapolisen var i farten. Tre av fyra hann få sig ett glas bubbel.
  • Fascinationen som uppstod hos undertecknad när hon bevittnade hur en journalist skrev en lång text med pekfingervalsen. Lär dig människa!
  • Menssäkrad bokmässa kom synnerligen handy. Bockar, niger och tackar Menssäkrad för det.
  • Många förlag att flyttat till en annan del av mässgolvet. Inte okej för en geografisk analfabet som jag. Har svårt nog att hitta från b till c-salen.
  • Det regnar i Göteborg. Alltid.
  • Att Silvervägen av Stina Jackson blev årets bok var månne ingen skräll, men att Christoffer Carlsson Järtecken inte var med bland topp tre var förvånande.
  • 170 meter lång signeringskö till Thåström. Stackars Thåströms signeringshand.
  • Bokmässan hade 4.185 programpunkter i form av seminarier, scen- och monterprogram med totalt 3.098 medverkande och nästan 800 utställare.
  • En imponerande delegation från Sydkorea må jag säga.
  • The Historical Dinner Party, som arrangerades med Stockholms Kvinnohistoriska, blev tydligen ”en magisk middag som nu förs in i historieskrivningen”. 39 kvinnor deltog och sorgligt nog var inte jag en av dem.
  • Temaland och Guest of Honour 2020 blir Sydafrika. Jag hör Annas glädjetjut! Dessutom blir teman för 2020: LÄS! LÄS! LÄS! och Digital kultur. Heja läsningen! Fler av oss stämmer in i glädjetjutet.
  • Bockar, niger och tackar svenska kyrkan för kaffet.
  • Jag kommer särskilt också minnas tanten som glodde snett när jag tog med mig en fralla in på seminariet, men som själv somnade under pågående samtal.
  • Min dra-maten fick avundsjuka suckar när jag delade på publikhavet när jag gick genom mässgolvet. Där kan ni gå med skrikande boknackar.
  • 86.132 besökare och alla gick just där jag skulle gå. Hela tiden.
  • Den där vita bakgrunden med loggan gör sig inte så himla bra på storskärm. Tråkig bakgrund i de fall de inte ändrade till aktuell rubrik på seminariet.
  • Folk blev bestulna på Park. Inte ok.
  • Johan Ehns ambitiösa signatur! Han ritade en ny häst i varje bok.
  • Jag tar med mig hur extremt viktig moderatorn är för ett lyckat samtal. Bevittnade en för överpeppad som skapade märklig energi på scen och en som helt förstörde samtalet.
  • Lokalfördelningen var något missräknad, va? Flera stora gäster som fått mindre lokaler där köerna ringlade sig långa.
  • Denna dyra mat!
  • Sist men inte minst: Undertecknad fick en aha-upplevelse då hon förstod att Han var en hon och inte en han som hon hela tiden trott. #truestory

 

Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Lisa och Lilly möts för första gången på en hemlig och förbjuden dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare i september 1911 hittas deras kroppar i Hammarby sjö – sammanbundna och med fickorna fyllda av stenar. Mian Lodalen har gjort en omfattande research för att utröna vad som ledde fram till detta dubbelsjälvmord, vilket blev den skönlitterära romanen Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria. Detta är den första delen i en triologi som baseras på verkliga historiska händelser och personer och som kommer skildra homosexuellas livsvillkor under 1900-talet.

Det är en fin kärlekshistoria som kommer dig till del. Och en förbjuden sådan. Att vuxna personer av samma kön kunde ha ett förhållande var inte bara otänkbart utan stred mot lagen i början av 1900-talet (det blev först helt legaliserat 1944). De unga kvinnorna fick ta varje liten chans att ses och fick dölja det för såväl vänner som familj. Det är dock redan från början en tragisk kärlekshistoria att läsa då du redan genom baksidestexten förstår att det kommer att sluta illa för de två unga kvinnorna. På så vis skapas ett visst ångestpåslag även vid de fina stunder de har, eftersom jag vet att denna lycka inte kommer att bestå.

Det gemensamma självmordet omskrevs i tidningarna över hela landet. I Dagens Nyheter (29/11 1911) går det att läsa: ”Det synes mellan dem ha existerat en svärmisk flickvänskap med något överspändt i sig” samt ”de hade bundit samman sina kroppar med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med stenar för att av deras tyngd dras ned i djupet – det var häraf tydligt att de båda unga flickorna sökt och funnit döden tillsammans”. Det är svårt att ta till sig att något så fint som deras kärlek ska sluta så här. Den tragiska historien har inte bara inspirerat Modalen utan 1945 färdigställdes statyn ”Systrarna” av Nils Sjögren som står på Mosebacke torg i Stockholm. Foto av denna kan du se sist i inlägget.

Utöver historien om Lisa och Lilly får du även möta det tidiga 1900-talets Stockholm och dess tidsanda. Kvinnornas röst börjar höras, arbetarklassens röst likaså. Hemliga danser anordnas och dryckesfester sker i det fördolda. Och man ser fröet till det som senare under 40-talet kommer benämnas som tonårstiden även om detta begrepp ännu inte finns 1911. Du förväntades göra rätt för dig och arbeta och inte springa ute om kvällarna. Jag hade gärna fått mer av 1911 års Stockholm. Jag önskar att författaren kunde skapa fler bilder hos mig och få känna, se och lukta den stad som Lisa och Lilly levde i.

En annan sak jag så här i efterhand önskade var att jag läst boken istället för att lyssna på den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men uppläsaren – det vill säga Lodalen själv – fångar inte riktigt mig. Tyvärr.

Jag blir dock ändå rörd av historien och hur de blott sextonåriga flickorna valde att avsluta sina liv tillsammans i Hammarby sjö. Kärleken är så tidslös och du kan inget annat än att känna igen de brusiga och okontrollerade känslorna som finns så nära under tonåren. Jag väntar redan på de resterande två delarna i trilogin.

Foto vä: Sune Sundahl (CC) hö: Wikimedia commons

Författarporträtt: Elisabeth Ohlson
Bokomslag: Sara R. Acedo

Nytt bokkonto

Efter en lång period av ”let me overthink this” tog jag i helgen beslutet att starta ett nytt Instagramkonto. Anledningen är att mitt vanliga konto är låst, vilket gör det svårare att nå ut till presumtivt nya läsare samt att taggningar m.m. inte funkar.

Du får väldigt gärna följa mitt nya konto som är kopplat till denna bokblogg och kommer spegla dess innehåll och förhoppningsvis lite mer.

Du hittar Litteraturkvalster & småtankars instagramkonto här.

I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

Vissa böcker vill man egentligen inte läsa. I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom är en sådan bok. Men det är en bok du borde läsa. Måste läsa.

Nr 250
Kvinna, tjugonio år.
Familjen såg att hon magrade, tystnade och slutade sminka sig. Hon kastade förlovningsringen under ett gräl. Han ströp henne och körde henne sedan till sjukhuset.
Dödad 13 december 2015.

Under tio år har journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom dokumenterat varenda – varenda – fall i Sverige där en kvinna blivit dödad av sin partner eller expartner. Genom otaliga intervjuer med barn, släktingar, vänner och socialarbetaren samt brev, dagböcker, rättegångsprotokoll och polisrapporter växer en ohygglig, men ack så viktig, sanning fram. Några fall blir bara några rader i nyheterna, några enstaka blir större nyheter, men många blir inte ens en notis. Nu får de dock en röst.

Det här är kvinnornas historia och om deras kärlek, kamp och deras skrik på hjälp. Hjälp som i många fall inte når ända fram. Vi har fortfarande en lång väg att gå i Sverige för att verkligen kunna hjälpa alla de kvinnor som lever under hot och med våld i nära relationer. Det kan vara en tröstlös kamp, vilket inte minst vi förstår när vi hör socialarbetarens ord om maktlöshet och att inte räcka till. För de är så många. Samhället sviker.

Nr 206
Kvinna, femtiotvå år.
Den sista sommaren kände hennes sex vuxna barn inte igen sin glada, starka och hårt arbetande mamma. Maken vaktade henne medan hon duschade, han tog hennes bilnycklar, granskade hennes mejl. ”Om jag inte dyker upp är jag död”, sa hon till en arbetskamrat.
Dödad 30 augusti 2012.

Sedan 1 januari 2000 har 315 kvinnor i Sverige dödats av sin man, pojkvän eller exman. Det är nästan sexton kvinnor per år. 254 barn under arton år har förlorat sin mamma i ett mord eller dråp under samma tidsperiod. 99 barn var hemma, 55 barn såg mordet. (Källa: granskningen länkas nedan). 2009 påbörjade de båda journalisterna sin granskning och de har följt upp varje fall. Det är så horribelt, det är så mörkt, att det är svårt att skriva om det. Det går inte att hitta de rätta orden på ett rättvist sätt.

Nr 299
Kvinna, fyrtiosju år.
Hon var mamma till fyra döttrar. Tre av dem var hemma när deras pappa misshandlade henne med olika tillhyggen, knivskar henne samt skar av hennes hår.
Dödad 29 december 2018.

I händelse av min död (en mening som en kvinna skrev i ett brev till sina barn två dagar efter julafton 2013. Ett brev i ett anteckningsblock som hon gömde under förarsätet i bilen. Hon blev senare skjuten av sin före detta man, som nu avtjänar ett 18-årigt fängelsestraff.) är en reportagebok som bygger på denna decennielånga granskning. Jag slås under läsningen av hur tungt det måste ha varit för Weigl och Edblom. Om jag nu tycker det är en tung läsning – hur upplever de inte då tio års djupdykning i detta evighetsdjupa mörker?

Jag slås också av hur fint de har fått ihop det hela. Trots att det är en enorm undersökning som består av såväl kvalitativa som kvantitativa granskningar så flödar texten. Du dras med ner i mörkret och får följa några fall lite djupare. Du får också träffa barnen. Åh dessa barn, som har upplevt och upplever så hemska saker. Dessa stackars barn som mister båda sina föräldrar på en gång. Hur tacklar man att min pappa har dödat min mamma? Visste ni förresten att i många fall är fortfarande pappan vårdnadshavare och kan fortsätta styra inifrån fängelset? Helt ofattbart!

Nr 105
Kvinna, tjugotvå år.
Pojkvännen hade missbruksproblem, men hon såg det goda hos honom och trodde att hon kunde rädda honom med sin kärlek. Hon mördades med en kniv och en hantel. Grannarna hörde slagen i uppemot tjugo minuter.
Dödad 27 mars 2006.

Jag valde att lyssna på I händelse av min död (inläsare: Kerstin Weigl) och ibland måste jag pausa för att orka. Ibland måste jag gråta en stund. Ibland kan jag inte sluta lyssna utan sitter kvar i bilen på parkeringen som i trans. Men jag känner någonstans att det är min skyldighet att lyssna på detta. Inte minst som kvinna. Gör du det också!

Ni kan läsa granskningen här. 

Citaten som är kursiverade är hämtade ur I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Författarporträtt: Sofia Runarsdotter
Bokomslag: Nina Ulmaja

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Jag lyssnade på Russells debutroman och den drog snart in mig i mörkret och jag kunde inte sluta. Den väcker så många tankar och känslor.

Romanen handlar om Vanessa som lever ett tämligen vanligt liv. Mitt under Metoo-rörelsen 2017 läser hon i tidningen om en lärare som har förgripit sig på sina elever. En av flickorna har trätt fram och berättat om sina upplevelser. Läraren visar sig vara Jacob Strane – samma lärare som Vanessa haft ett förhållande med som ung. Strane tar kontakt med Vanessa och Vanessa slungas obarmhärtigt tillbaka till sin egen skoltid på internatskolan. Vanessa står inför ett till synes omöjligt val: förbli tyst och fortsätta leva i tron att förhållandet med Strane var frivilligt och att han är hennes livs stora kärlek eller att tvingas omdefiniera sig själv och sitt förflutna. Är det möjligt att mannen hon älskade som tonåring – och som bedyrade sin kärlek till henne – kan vara något helt annat än vad hon alltid har trott?

Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna. Det är smärtsamt att läsa hur Vanessa förnekar sin historia in i det längsta för såväl henne själv som inför andra. Det är en mörk läsning, som inte lämnar någon oberörd.

Det är ett tag sedan jag läste den, men det är en bok som förföljer mig och jag kan inte sluta att tänka på den. Min mörka Vanessa väcker frågor kring samtycke, förövare och offer och skildrar på ett trovärdigt sätt grooming. Att följa den vuxna Vanessas uppvaknande är smärtsamt. Riktigt smärtsamt.

Romanen är visserligen fiktion, men författaren som har arbetet med romanen i över 20 år inspirerades av sina egna upplevelser som tonåring. Russell skriver själv på sin hemsida: ”I believe novels can help create space for readers to unpack and talk about sensitive or difficult topics. My greatest wish is that My Dark Vanessa will spark conversation about the complexity of coercion, trauma, and victimhood, because while these stories can feel all too familiar, victims are not a monolith and there is no universal experience of sexual violence.”

Författarporträtt: Elena Seibert
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Säg inget till Lydia av Celeste Ng

I Celeste Ngs första roman på svenska (Små eldar överallt) fick vi besöka 90-talets Shaker Heights, ett till ytan sett skyddat område där varken etnicitet eller inkomster är särskilt varierande. I Säg inget till Lydia, hennes egentliga debutroman, får vi besöka ett liknande samhälle: en liten stad i Ohio med ungefär samma homogena befolkning. Denna gång är det dock sent 70-tal.

Båda romanerna skildrar en tragedi som tycks vara oundviklig och du får ta del av historierna fram till det bittra slutet. En annan gemensam tematik är att leva som kines-amerikan i USA och hur man aldrig tycks riktigt passa in och ständigt möts av omgivningens fördomar. Du måste hela tiden bevisa din rätt – jobba hårdare, göra bättre och aldrig visa svaghet. Något jag själv bevittnat hos elever med utländskt påbrå.

Jag funderar också en hel del på föräldraskap och var egentligen gränsen går mellan stötta och stjälpa – mellan intresse och krav. Och den där evinnerliga rädslan och den där ändlösa kärleken som kom med föräldraskapet.

Idag recenserar jag Säg inget till Lydia på Kulturkollo. Läs gärna mer där.

Att skörda ben av Edwigde Danicat

Nu har jag gjort det igen. Jag har läst en bok som jag var tvungen att lägga ifrån mig en stund för att fördjupa mig i det historiska skeendet som den handlar om. Tämligen fruktlöst har jag sökt mer information om Persiljemassakern 1937.

Att skörda ben av Edwigde Danicat handlar om Amabelle från Haiti som är tjänsteflicka hos en förmögen familj i grannlandet Dominikanska republiken. Det börjar florera rykten om att haitier runt om i landet mördas och att det ska vara själva presidenten – tillika diktatorn – som beordrat det hela. Händelseförloppet eskalerar snabbt och ryktet visar sig vara sant.

Romanen, för det är en roman, är en oerhört stark läsning. Danicat gestaltar med ett vemodigt och finstämt språk det allra mörkaste av människan. Jag blir så berörd av Amabelle och hennes sorg och ändå så finns det alltid ett ljus i fjärran – ett sorts hopp – om ett annat liv bortom det mörka.

Läs hela min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Lynn Savarese
Bokomslag
: Kerstin Hanson

Min älskade älskling av Gabriel Tallent

Björnbärssnår har slagit rot i hennes inre, al, rölleka och svinnässla upplöjda ur det svarta som frön kan bli, björnbärsrevor nästlar sig genom spjälverket i hennes lungor, och om hon öppnade munnen skulle hon spy ut rankorna i en snårig härva. Hon är besatt av en outsäglig, förtvivlad galenskap inuti. Hon tänker: Fortsätt leta bara, hjärtat. Fortsätt leta som om du inte vet vad det är. Hon börjar dra ner böcker från hyllan. Hon sliter i bokhyllan och den vägrar ge med sig. Hon går genom hallen och kommer tillbaka med kofoten och kör in den bakom bokhyllan och häver den mot sig. Fästena dras ur putsen som pålrötter, de galvaniserade spikarna gnisslar och böjs. Bokhyllan ramlar framåt i en flod av böcker.

Jag är helt utmattad. Min älskade älskling av Gabriel Tallent är krävande i sitt innehåll. Historien om fjortonåriga Turtles som lever i ett på flera sätt miserabelt liv – preppandes för jordens undergång – tillsammans med en kvinnohatande och sadistisk far. Hon både älskar och hatar honom. Och det med rätta. I skolan ses hon som en enstöring där den enda som egentligen ser henne är läraren Anna.

Romanen innehåller både våldtäkter och incest, vilket har gjort att boken vid sidan av allt beröm också har fått kritik av skribenter som kallar den sexistisk (vilket jag förhåller mig helt oförstående mot) och att vissa saker ska förbli oskrivna (tvärtom säger jag). Filmbolagen står dock på kö för att få köpa rättigheterna, men Tallent har än så länge tackat nej. Till TT förklarar han varför: ”Jag vill ha en kvinnlig regissör med klar feministisk agenda. Annars säljer jag inte rättigheterna. Jag vill att någon gör cool feministisk konst av boken.”

Hon lägger pennan mot pappret och skriver:
1. Förvärra. Att göra ett problem värre. Allting förvärras alltid om man är en feg liten subba.
Hon ler ner i pappret och ser upp på Anna, fortfarande leende. Turtle tänker: Där ser du, allt du måste göra är att sluta misslyckas bara. Hon tänker: Åh, du kommer gilla den här meningen, Anna. Jäklar vad du kommer gilla den.
Anna står framför klassen och säger: ” Motsträvig. Jag vill att ni stavar och förklarar och använder det i en mening. Motsträvig.” Turtle skriver:
2. Motsträvig. Envist motstånd mot auktoriteter. Jag är en motsträvig elev och det har inte hjälpt mig ett dugg, fast på andra sätt har det varit bra för mig och därför har det varit svårt att sluta vara det.
Under resten av provet skriver Turtle koncentrerat och belåtet.

Läs hela min recension av Gabriel Tallents Min älskade älskling på Kulturkollo

Författarporträtt: Press
Bokomslag: Anna Käll

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun

Sommaren 1990. Världshälsoorganisationen (WHO) tar i maj bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar (japp inte förrän dess). Flera attentat mot flyktingförläggningar sker i Sverige, bla i Mariestad och Motala. George Bush skickar soldater till Persiska viken. Och Sinéad O’Connors Nothing Compares 2U – som blev något av ett soundtrack över mitt liv tonårstrassliga liv – gick på repeat i mitt tonårsrum, som fylldes av tonårsångest, hjärtekross och av övertygelsen om att jag aldrig skulle få uppleva Kärleken. Det är en period i mitt liv som jag inte önskar åter, men jag tänker på den vid flertalet tillfällen när jag läser Jonas Brun Ingen jämfört med dig, i vilken O’connors låt också är ledmotiv.

Ingen jämfört med dig kvalade in på min lista över de mest oförglömliga läsupplevelser under 2019, men jag kom mig aldrig för att skriva om den. Men nu när vårt tema ”Människor emellan” uppdagades på Kulturkollo var det äntligen dags att skriva om den.

Klicka dig vidare här så kan du läsa hela recensionen av Ingen jämfört med dig av Jonas Brun. 

Författarporträtt: Sara Mac Key
Bokomslag: Eva Wilsson