Det som vilar i det övergivna

Det är något oerhört fascinerande över övergivna platser – hus, fabriker, kyrkor, ja hela städer. Vilken historia döljer de gamla fasaderna? Vilka föddes, levde och lämnade stället?  Jag blir såväl nyfiken, skrämd som melankolisk då livets förgänglighet blir så påtaglig att det gör ont. Alla ska vi försvinna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Camilla Sten har en övergiven gammal bruksstad som sceneri och på sätt och vis huvudkaraktär i sin roman Staden. I denna får vi följa Alice, som är en dokumentärfilmare och som vill söka sanningen bakom mysteriet då hela befolkningen – 900 personer – försvann spårlöst på 1950-talet i Silvertjärn.

Staden är både en rysare, en skräckroman och en deckarroman. Allt i en härlig bladning. Det är mörkt, klaustrofobiskt och oerhört spännande. Vad vilar i det övergivna?

Läs min recension på Kulturkollo.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay

Idag avslutar jag veckotemat Rusta, rak och pansarsluten på Kulturkollo, med att recensera Hunger – historien om (min) kropp av Roxane Gay.

Jag lever i ett tillstånd av motsägelser. Jag ska uppta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra. Så fort jag är i sällskap eller i närheten av andra försöker jag göra mig så liten som möjligt så att min kropp inte ska inkräkta på andras utrymme. Jag driver det till ytterligheter. Jag kan sitta på en femtimmarsflygning upptryckt mot fönstret med armen innanför säkerhetsbältet, som om jag försökte skapa frånvaro trots min massiva närvaro. Jag går på sidan av trottoaren. Jag stryker längs väggarna. Jag försöker gå så snabbt jag kan när jag känner att någon går bakom mig så att jag inte ska vara i vägen. Som om jag inte hade lika stor rätt att vara på jorden.

Läs recensionen av Hunger – historien om (min) kropp här.

Författarporträtt: Jay Grabiec
Bokomslag: Sara R. Acedo

Själarnas ö av Johanna Holmström

Som sig bör får jag inledningsvis varna för ett långt inlägg. Det kommer dras trådar till andra verk och människoöden, lyftas fram några väl valda citat och någonstans däremellan recenseras en bok och har vi tur får jag ihop det hela på slutet. Om du orkar, så häng med.

Det går inte att värja sig mot alla dessa kvinnoöden som möter oss i Johanna Holmströms Själarnas ö. Jag kunde o m ö j l i g t släppa boken under läsningens gång och nu sitter jag här och söker mer om dess bakgrundshistoria och jag tänker på Märit och Lars och på Gertrud. Just dessa namn nämns inte i Holmströms bok, men jag återkommer senare till varför jag sitter här och tänker på dem.

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Hon har under en längre tid pressats till ravinens kant och slängt sig utför den. På vilket sätt får du läsa om i boken, men jag känner bitvis igen mig – den där katastrofala tröttheten, apatin och det till synes oändliga själsliga mörket som Kristina känner. Skillnaden mellan henne och mig är att jag har stöd – familj, vänner och ett samhälle – som stöttar och hjälper mig att ta mig upp och tillbaka. Kristina orkade inte tillslut och i ett psykosliknande tillstånd löser hon det på ett irrationellt och oreparabelt sätt.

Hon slipper dock fängelse och fattighuset och blir istället inskriven på Själö hospital, ett mentalsjukhus, som ligger otillgängligt till på en liten ö i den finska skärgården. Fyrtio år senare är det Elli som kommer till Själö efter en vansinnesfärd genom Finland med sin älskade – en Bonnie och Clyde-liknande historia (exkl morden) som blev omskriven i tidningarna. Blott femton år är hon när hon kommer – d v s lika gammal som våra barn är idag och det är svårt att undgå att känna så starkt med henne. Jag har dock hittat uppgifter som säger att det fanns ännu yngre intagna på Själö – en var bara 9 år(!).

Det tredje huvudpersonen är sjuksystern Sigrid som blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli. Sigrid kom ung och nyutbildad till Själö, full med energi och med nya vårdande tankar. Hon ser det som sitt kall att hjälpa dem som hjälpas bör och hon blir en omtyckt dårvårderska (ja, det heter så). 

Det är inte bara att Holmström lyfter fram så intressanta och mångbottnade karaktärer utan hon skapar dessutom en sådan empati hos läsaren och, i alla fall hos mig, en hög igenkänning. Hon lyckas levandegöra kvinnornas känsloliv på ett ytterst fint sätt och du känner mörkret, du känner förtvivlan och du ser duster av kämparglöd. Ångesten river, väggarna är kalla och ensamheten känns extra ensam.

Sedan sjunker hon ner på golvet med fingrarna som klor framför sig och skriket som växer fram känner hon igen. Det kommer från en plats djupt inne, en plats som hon nästan hade glömt. Från botten av en bottenlöshet och det spricker ut i varje cell och por och skakar kroppen inifrån. Hon skriker när de släpar henne genom korridoren och när dörren stängs bakom henne, och hon skriker sig genom natten tills hon mot morgonen är så hes att hon inte kan få fram ett ljud. Då kryper hon långsamt fram till dörren och lägger sig där med kinden tryckt mot den kalla ytan och bankar, klappar, och krafsar till sist när krafterna tryter.
Släpp ut mig, släpp mig ut, släpp mig in!

Själö hospital var Finlands första mentalsjukhus. Det uppfördes 1622 och var då ett sjukhus för spetälskesjuka, men redan då fanns där ett avskilt dårhus. I slutet av 1700-talet försvann den sista spetälskesjuke och Själö hospital blev ett sjukhus för mentalt sjuka. I slutet av 1800-talet flyttades alla män från Själö och sjukhuset blev enkom ägnat kvinnliga patienter. Vilka var då alla dessa kvinnor som blev inlagda på sjukhuset? De vanligaste patienterna var fattiga kvinnor från lägre samhällsklasser eller sexuellt frispråkiga kvinnor.

Och så kom de. De lama, de lytta, de oligofrena, de epileptiska, de blinda, de döva, de monomana, de stumma, de morbida, melankolikerna och neurastenikerna.
Imbecillitas. Idioti. Dementia praecox. Diagnoserna var långt fler men lösningen för dem alla var densamma. Ut skulle de städas. Ut ur kammare, fattighus, kommunalhem, ladugårdar och djurfållor, ner från vindarna, bort från landsvägarna, krogarna och horhusen och in i de nya, fina dårhusen i stället. Först av bägge sorterna men ganska snart bara kvinnor.

Holmström bygger mycket av sin historia på Jutta Ahlbeck-Rehns forskning som har undersökt vad som skedde med kvinnorna på Själö. Ofta är orsakerna till att kvinnor stängs in på hospitalet rashygieniska. Det var ett nödvändigt ont – en samhällelig plikt – att dessa flickor ”togs om hand”, låstes in på institutioner tvingades till sterilisering så att deras ”dåliga” gener inte skulle fördärva kommande släktled – en förädling av humankapitalet. Som ni kanske vet så har vi i Sverige haft ett ”Statens institut för rasbiologi”, som grundades 1922 och detta omnämns, som ett föredöme, i Själarnas ö. Så de här tankarna kring rashygien var högst aktuella även hos oss (vi ansågs t o m som ett föregångsland). Vi har i dess spår aktivt drivit en steriliseringspolitik – 63 000 människor steriliserades under åren 1934–1976 [ta en kort tankepaus och titta på slutåret]. Mellan 20 000 och 30 000 av dessa skedde med tvång. Och det är här jag kommer in på Gertrud.

Jag har tidigare nämnt Klaus Härös film Den nya människan (2007) i vilken du får följa historien om Gertrud som blir intagen på arbetshemmet Odenslund. Filmens Gertrud bygger på manusförfattaren Kjell Sundstedts moster Maj-Britts livsöde, så även denna historia är sprungen ur faktiska händelser. Gertrud är en sjuttonårig flicka och blir placerad på ett arbetshem där hon lovas ”umgänge med likasinnade”, d v s kvinnor som anses vara “sinnesslöa”, ”imbecilla” eller ”lösaktiga”.

Jag varnade dig! Det blir ett långt inlägg, men det är så många tankar som far i mitt arma huvud. Varför är det så angeläget att vi tar oss tid att försjunka i den här delen av historien? Jo, Kristinas tillvaro i slutet av 1800-talet är inte så långt ifrån många kvinnors liv idag. Hon var en ensamstående och slutarbetad flerbarnsmamma (med förlossningsdepression?), som ofrivilligt levde i social isolering och blev förnedrad av omgivningen. Hon fick dagligen kämpa för att få mat på bordet, hon sov dåligt, åt dåligt och pressade sig själv till den grad att hon till slut gick in i en psykos. Jag är inte ensamstående och jag behöver inte invänta nästa löning för att ha råd med mat och nöjen, men det finns mycket annat som kan göra att man går ner för räkning. Mitt mörker, min depressiva sida, omständigheter som uppstår som är utanför min kontroll, oförnuftiga prestationskrav, livet som snurrar så fort att jag tappar fästet, som i mitt fall slutar i utmattningssyndrom. Hade jag varit född på 1930-talet eller tidigare hade sannolikt jag blivit inlagd – inlåst – på ett hospital, arbetshem, mentalsjukhus och chansen till att komma därifrån var minimal. Kvinnornas vistelser blev långvariga och ofta livslånga.

Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…

Men what about Märit och Lars kanske ni tänker nu. Jo, Märit vars förståndshandikappade bror Lars, som efter moderns bortgång, skickades till Vipeholm, en anstalt för ”sinneslöa” i Lund (1935–1982). Det är dock Märit som är huvudpersonen i Majgull Axelssons Ditt liv och mitt, som handlar om Märits skuld och sökande efter sanning och upprättelse för Lars och de andra som inte fick vara med när ”svenska folket blev världsmästare i välfärd”. Majgull Axelsson, som var var gäst på ett seminarium som jag bevistade under bokmässan 2017, som tillsammans med Ingrid Hedström, samtalade om vad som hände med de ”sinnesslöa”, och de handikappade barnen från fattiga familjer i en tid som färgades av rashygieniskt tänkande. Vad hände med dem som inte passade in i den nya moderna folkhemstanken?

Jag kommer särskilt ihåg när Axelsson berättade om den läkare som hon kom i kontakt med när hon var reporter 1968. Läkaren arbetade på BB och han rådde alla föräldrar, som födde barn med de minsta defekter och som han dömde ut som idioter, att lämna bort barnet och gå hem och gör ett nytt barn. [Tänkepaus igen: 1968!!!]. Läkaren ringde sen upp Majgull med orden ”varenda idiot kan bli professor.”

Alltså ni hör hur många trådar, tankar och bryderier som Själarnas ö skapade! Det är en fascinerande historia som Johanna Holmström berättar för oss – fängslande kvinnoöden och känslor som ibland sitter utanpå och ibland fängslas in. Och högst aktuell! Företeelserna, idéerna är fortfarande aktuella idag – då var det kvinnor – idag andra grupper av människor som blir nedvärderade, undanskuffade och helst bortglömda. Betänk det!

Författarporträtt: Niklas Sandström
Bokomslag: Sara R. Acedo

Vill du veta mer om Själö hospital och kvinnorna som bodde där kan du se en dokumentär här.

Innan ni tog oss av Lisa Wingate

En stormig natt 1939 i Memphis lämnar Queenie och Briny sina fem barn på en båt på Mississippifloden. Hemförlossningen går inte som planerat och de tvingas ta beslutet att åka till sjukhuset. Tolvåriga Rill är äldst och blir således ansvarig för sina syskon. Tidigt nästa morgon dyker polisen upp vid båten och sliter med sig barnen och kör dem till ett barnhem. De unga barnen är övertygade om att föräldrarna snart kommer att hämta dem, men de tvingas snart inse att så inte är fallet.

När Lisa Wingate såg nedan foto började personerna och historien i Innan ni tog oss få liv. Hon skriver i sin blogg på Goodreads: From this photo, Rill and her five siblings sprang magically to life. They arrived with names and ages and personalities. Four girls and a boy—Rill, Camellia, Lark, Fern, and Gabion. Little stairsteps of twelve, ten, seven, four, and two years old, free-floating down the wide, muddy river, their lives controlled only by water, and wind, and seasons.

Rill, Queenie och Briny och resten av familjen Foss är sprungna ur författarens fantasi, men barnhemmet och den hemska ökända skandalen som du kommer att bli varse i boken är sann. Georgia Tann, som var föreståndare för Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society), kidnappade och sålde fattiga barn till rika familjer över hela landet.

Det var medellösa familjer som bodde på Mississippi i sina husbåtar och som tvingades i ständig rörelse för att inte bli bortkörda. Samhället betraktade dessa människor som mindre önskvärda och jag drar inte helt osökt trådar till hur vi i Sverige behandlade dem som vi då kallade tattare (resandefolk, romer) och hur vi tvingade dem till tvångssterilisering och omhändertog deras barn.

Nyblivna mödrar lurades att skriva på dokument medan de fortfarande var påverkade av smärtstillande och lugnande medel efter förlossningen; man sa till dem att de var tvungna att överlåta vårdnaden om barnet temporärt för att barnet skulle få tillgång till rätt medicinsk behandling, men ofta fick de helt enkelt bara veta att deras spädbarn hade dött. Större barn har i efterhand kunnat berätta hur de blivit kidnappade när de lekte ute på verandan, var på väg till skolan eller – ja, kidnappades från husbåtar på floden. Den bistra sanningen var att om du var fattig och bodde i eller passerade Memphis, så var dina barn i farozonen.

 Varvat med Rills och hennes syskons historia under trettiotalet får du följa Avery Stafford i nutid. Av en händelse börjar hon gräva i sin familjehistoria. Vad var det egentligen som försiggick i Amerika mellan 1920 och 1950? Och hur är hennes familj inblandad i Georgia Tanns adoptionsverksamhet? Finns det en familjehemlighet som kan förstöra faderns, senatorns, karriär?

Det är en vansinnigt gripande historia som Lisa Wingate har skrivit. Den skräck som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda. De vuxna runt de här barnen är skrämmande inhumana när de undertrycker dem till lydnad och tystnad.

Jag fängslas helt klart mest av historien som utspelar sig 1939 och min nyfikenhet gör att jag fördjupar mig än mer i skandalen kring barnhemmet. Anmärkningsvärt här är att trots att det som föregick blev känt, så kunde Georgia Tann fortsätta driva barnhemmet fram till sin död 1950. Kan det månne ha att göra med att det inte var en, utan flera, framstående politiker och skådespelare som adopterade från hemmet? Jag låter det vara osagt.

Bokomslag: Sanna Sporrong Form

Fem fantastiska, fenomenala och festliga år

Vad är väl ett kollektiv på en blogg? Den kan vara trist och tråkig och, och alldeles alldeles underbar! Idag för exakt fem år sedan så startade bloggkollektivet Kulturkollo! Tiden, tiden, tiden.

Det har varit fem år av tandagnissel, av prestationsångest, tvångsskrivande, labil läslust, men också helt fantastiska, fenomenala och festliga år! Och jag är så glad att jag orkat hålla i, hålla ut och inte minst hålla om Kulturkollo. Hade det inte varit för den vänskapen som vuxit sig så stark där hade nog inte den här lilla oansenliga bloggen överlevt.

Vi har postat inlägg hela veckan lång på temat Ge oss fem – d v s fem av något som påverkat oss på ett eller annat sätt under åren. Igår var det min tur och jag skrev ett inlägg om fem fantastiska random saker. Klicka dig gärna in där och läs och klicka dig vidare.

Hipp hipp hurra för oss!

Järtecken av Christoffer Carlsson

Januari 2005. Jag lajvade mamma till två fyramånaders bäbisar, fyllde dagarna med oändliga antal bajsblöjor/amningar/nappflaskor. Jag fyllde dessutom trettio en vecka in på det nya året. Vi skulle såklart fira detta i dagarna två. Under fredagen med familjen och lördagen med vännerna.

Sent under fredagskvällen kunde ett nybildat lågtryck skönjas nordväst om Irland och enligt SMHI var ”förutsättningarna för en häftig lågtrycksbildning ideala”. Det indikerades att ett större oväder kunde vara på väg mot Sverige. Lite oväder stoppar väl dock inte en trettioårsfest och vännerna kom med sina små bäbisar gungades i Rock-a-Tot:er. Jag minns hur snabbt vinden ändrade karaktär och glasrutorna bågnade av trycket och plötsligt kom det en plåt flygande förbi fönstren. Även stämningen ändrade karaktär – från livlig (nåja!) trettioårsfestlig till en något mer dämpad, men fortfarande munter, stämning där vi fascinerades över vindens styrka. När elen gick konstaterade vi bara glatt att det var ju en himlans tur att vi valt smörgåstårta och inte skulle bjuda på varm mat.

Som tur var kom alla gästerna hem oskadda och det var först dagen efter som vi förstod hur illa det var. Sju människor miste livet direkt i samband med stormen, 300 miljoner träd föll och som mest var 415 000 hushåll utan ström. Vi var utan ström i tre dagar, vilket är tämligen lindrigt i sammanhanget. Dock var det där vår gräns gick med två små bäbisar då vi fick hämta vatten på annat håll och göra ersättning på stormkök och vi förberedde en tillfällig flytt till min mor i stan. Vi slapp dock detta då strömmen kom tillbaka som i ett trollslag. Alla våra nära var oskadda, men skogen var det värre med och vi kan än idag se såren efter Gudrun och efterföljande Per (2017).

Varför berättar jag det här? Jo, för jag har läst Järtecken av Christoffer Carlsson och påmindes av denna naturkatastrof och därför kommit att fundera en hel del på det här, vad som hände och hur vi alla reagerade. Hur det finns ett före och efter Gudrun, på samma sätt som ett före och efter tsunamin 2004, som även den är omnämnd i boken.

I Marbäck, utanför Halmstad, finns det ett före och efter mordet på Lovisa 1994 (mig veterligen ett fiktivt mord). Den skyldige identifieras snart och Lovisas pojkvän Edvard döms för brottet. Slutet gott, allting gott – eller? Brottet skapar dock ringar på vattnet och påverkar människor på olika sätt runt om i bygden. Isak, som är Edvards systerson, avgudar sin morbror och hamnar i något av en identitetskris när Edvard försvinner ur hans liv och han börjar känna tyngden av det arv Edvard lämnar efter sig. Vidar är polis och själv boende i trakten och har svårt att riktigt acceptera att de verkligen har identifierat och dömt den faktiska mördaren. Vi får följa deras historia från 1994 till sommaren 2017 och mordet blir allt mer perifer och effekterna av ett brott mer och mer centralt.

Jag har tidigare arbetat i Halmstad under många år och vi bor bara 30 minuter från Tolarp och Marbäck. Det är lite som hemma. Jag känner igen vägskyltarna, varit på uteställena och väntat på skjutsen från stan i sidoregn. I kombination med de olika tidsmarkörerna såsom tsunamin och orkanen Gudrun – så blir det en häftig autentisk känsla och plötsligt finner jag mig själv fundera på vad jag gjorde då, kände då och vad som hände före och efter.

Författaren är dessutom synnerligen bra på att beskriva den döende bruksorten, att skildra hur det är att växa upp i en by där alla känner alla och hur den begränsade värld som det lilla samhället bildar både kan vara något gott och ont. Idag bor vi i ett liknande samhälle och igenkänningen är svår att förneka. Det kan tilläggas att det är Christoffer Carlssons hembygd som beskrivs i boken, men det kunde varit vilket litet samhälle som helst i Sverige.

Under läsningens gång drar jag – inte helt osökt – trådar till Nina Wähäs Testamente. Frågor kring (sociala) arv och miljö, självuppfyllande profetia och om att lämna eller stanna kvar ställs i båda böckerna. Isak känner själv av järtecknet (varsel, förebud eller tecken på något) och han vet att han bär med sig morbroderns skuld och hans mörker. Det är sorgligt att som läsare se att det är omgivningen som sätter detta tecken på Isak och att de förväntar sig inget annat av honom.

Detta är min första lästa bok av Christoffer Carlsson och det kommer definitivt bli fler. Järtecken är långt mycket mer än ”bara” en kriminalhistoria, utan en historia om socialt arv, om hur en katastrof på andra sidan jorden kan påverka en liten by i Halland och samtidigt handlar den om den första kärleken, om sorg och om att komma hem.

Författarporträtt: Emelie Asplund
Bokomslag: Elina Grandin

Sammanbrott och kraftsamling

Denna vecka är det undertecknad som är temageneral på Kulturkollo. Mina kulturkollo-kollegor valde ämnet åt mig och ja, jo, jag förstår hur de tänker – veckans tema heter nämligen ”Bryta ihop och kom igen!”. Veckan kan komma att fyllas av mentala sammanbrott, psykiska kollapser, men också kamp, jävlar-anammar och pånyttfödelse. I inledningsinlägget nödgades jag till en mental pysning, som behövdes efter att ha sett en viss dokumentärserie om en viss R&B-artist. In och läs – bryt ihop och kom igen!