Att förändra världen med en bild

Idag är det min tur att publicera ett inlägg på Kulturkollo under temat ”Att förändra världen”. Det finns många exempel på litteratur som förändrat världen, men jag vill lyfta fram ”hur en bild – ett fotografi kan förändra en händelse, ett utfall, en opinion – hur en bild kan förändra en hel värld.”

Gå gärna in och läs mer. 

Verklighet, overklighet, fiktion och fantasi

Bilden ovan är väldigt talande för veckans tema på Kulturkollo, där jag är general/chef/drottning [insert valfritt ord av hög rang]. Fotografiet ingår i en bildserie som senare har kommit att kallas Cottingley Fairies (Cottingley-älvorna). Fotografierna, som togs under sent 1910-tal, togs av de båda kusinerna Elsie Wright och Frances Griffiths (10 och 16 år gamla) och föreställer dansande älvor och gårdstomtar. Bilderna troddes då vara bevis för att älvor existerar, vilket Frances Griffiths kom att hävda ända till sin död. Detta visar också på ett tidigt exempel på lyckad fotomontage då det tog drygt sextio år innan man fann originalbilderna på älvorna och tomtarna i Princess Mary’s Gift Book’ av Claude A. Shepperson från 1915. Det tog dock ännu ett tag innan de båda kusinerna erkände att fotografierna var fejk, vilket gjordes först 1981 i en intervju för en tidskrift. De hade helt enkelt klippt ut bilderna och poserat med dem.

Under veckan på Kulturkollo kommer vi att röra oss i gränslandet mellan verklighet och overklighet, mellan fiktion och fantasi. Föredrar du det ena framför de andra? Eller vill du vara i båda?

För mig tog det många, många år av läsande innan jag konstaterade att det som gör skillnad är inte om boken är realistisk eller inte utan hur den är författad – hur trovärdig den är. Jag vägrade länge alla slag av magi, skräck eller andra inslag av overkligheten. Är boken eller filmen trovärdig i sin framställning, om det magiska eller overkliga blir som en naturlig del av historien och inte blir själva historien, så köper jag det.

Vi är en av Sarah Crossan

Ibland händer det att en bra bok går en helt en förbi. Ibland händer det att man slösurfar på ljudboksappen och slentrianklickar på diverse böcker och lägger dem i den enorma bokhyllan. Ibland händer det att man slumpklickar igång en av alla dessa slentrianklickade ljudböcker och – tro det eller ej – bli lätt chockskadad då du inte var beredd på hur mycket du skulle bli berörd. Och lätt chockskadad av att du bara var ett klick ifrån att missa denna bok.

Det här hände mig när jag klickade igång Sarah Crossans Vi är en. Den handlar om det sextonåriga tvillingparet Grace och Tippy. Som alla tvillingar är de två individer med egna känslor och hemligheter. Det som skiljer dem från de allra flesta tvillingpar är att de är sammanvuxna vid höften. Under hela sin uppväxt har de haft hemundervisning, men då familjen av ekonomiska skäl inte längre har råd med detta ska Grace och Tippy börja i vanlig high school.

High school kan vara en hård plats för vem som helst och inte minst då man är sammanvuxna tvillingar. Trots allt blir det ganska bra ändå för de två tjejerna och för första gången i sina liv får de chans att skaffa riktiga vänner och uppleva mycket annat. En vanlig influensa tar dock hårt på Grace och de tvingas söka läkarvård. Plötsligt står de inför ett livsavgörande beslut.

Grace är bokens poetiska berättarröst och genom korta kapitel, flertalet gånger i enstaka meningar, får du följa hennes förhoppningar, hennes rädslor och hennes tankar om världen i stort och tonårslivet i smått. Det är en berättelse som handlar om systerskap, vänskap, om identitet och om livet drabbar oss alla på olika sätt.

Lyckans avokado
Farmor ska på dejt med en man
som hon
träffat i bowlinghallen.
Jag visste inte att farmor gillade att spela bowling.
Jag visste inte att man kunde
träffa män i bowlinghallen.
Och jag fattar inte hur någon
med ett ansikte rynkigt
som en övermogen avokado
kan ha mer tur
i kärlek
än jag.

Jag var inte riktigt beredd på känslostormen. Jag var inte riktigt beredd på tankarna som väcktes, inte minst då jag själv är mor till ett par tvillingpojkar – hur hade vi tacklat det här och hur hade vi reagerat på de svåra beslut som allt det här medförde. Jag var inte riktigt beredd på upplösningen.

Missa inte denna språkliga lilla pärla – denna känslostormade lilla berättelse om Grace och Tippy.

Hittar jag mig själv i mörkret?

Veckans tema på kollot handlar om Mörkt och kargt där Ulrica är general för veckan. Tanken som Ulrica hade med temat var egentligen miljö, men mina tankar började cirkulera kring det fiktiva mörkret. Och det är väl en stor behållning med våra teman – vi får fritt tolka temat som vi vill. Så jag gick inåt. Det inre landskapet.

Jag brukar titulera mig själv – dels med en glimt i ögat och dels med ett uns allvar – som eländesläsare. Jag läser gärna diskbänksrealism, jag läser gärna om människor som far illa, som är vilsna och om psykisk ohälsa. Emellanåt sväljer jag också spänningslitteratur och en och annan som kategoriseras som skräcklitteratur. Hur som haver – i min läsning så är jag mest i mörkret, vilket är väldigt intressant att finurla kring. Vad är det som lockar?

Som den extrema känslomänniska jag är så pendlar jag mellan fnittrig livsglädje till avgrundsdjupt mörker. Ibland så fort att jag knappt hänger med själv. Vore det inte bättre för mig att läsa rosaskrimrande kärleksromaner eller fluffig feelgood?

Kan det vara så – som jag resonerar i gårdagens inlägg på kollot ”Vad lockar i mörkret?” – att jag använder litteraturen såväl som terapeutisk igenkänning som ”face my fear”. Kan jag i läsningen – i mörkret – hitta mig själv?

Ni säger Bob Dylan, jag säger…

”Oj!”… sen ”Wow!”

Där satt jag i godan ro i paltkoma efter en konferenslunch (ni vet kaffe/fralla, kaffe/frukt, lunch, dessert-tröttheten) och fulsurfar lite grann. Bomben! Chocken! Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur! Jag fick kämpa emot impulsen att avbryta den oerhört kunniga föreläsaren när hen tolkade juridiska lagformuleringar för oss och skrika just det: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”. Jag satt dock kvar och upprepade istället tyst för mig själv: ”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”,”Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur!”.

När jag såg Ebba Witt-Brattströms kommentar, som en kollega så snällt mejlade mig under pågående kurs, så frustfnissade jag – sannolikt högt – där i konferensrummet mitt emellan lagparagraferna.

ebba

Vad känner jag själv för dagens överraskning? Jag tycker det är superkul att Akademien utmanar och vidgar litteraturbegreppet. Jag tycker det är superkul att en låtskrivare kan jämföras med en poet. Vad känner jag för Dylan? Not so much, måste jag erkänna. Jo, jag är medveten (ej kunnig) om hans textkonstnärskap och hans ikoniska aura, men jag vet inte vilket som är störst av de två. I och med dagens utnämning så hoppas jag på det förstnämnda. Och sen kan jag inte låta bli att frustfnissa åt Ebbas kommentar igen.

nobel

Vad vi tycker på Kulturkollo kan du läsa och kanske frustfnissa åt här.

Foto: LiveNation

Bokmässan 2016 i retroperspektiv

Så sitter man här en vecka efter och ska försöka sammanfatta Bokmässan 2016. Hur upplever jag mässan så här i retroperspektiv? Vad upplevde jag? Vad såg jag? Vad har stannat kvar? Och det är väl så här det blir en vecka i efterhand; något osammanhängande, något svamligt, något alldeles, alldeles underbart och samtidigt skönt att det är ett års vila innan Bokmässan 2017.

Min personliga höjdpunkt var så klart när jag fick ta foto tillsammans med Sofi Oksanen, men även hennes seminarium med Yukiko Duke var minnesvärt (så klart!). Oksanen i sig har en hypnotisk effekt och Duke är väldigt behaglig att lyssna på. De pratade om hårindustrin som är central i Oksanens senaste roman Norma. Jag hade gått i min enfald och trott att hela den biten var en symbol för all annan suspekt handel i världen, men fick nu under samtalet klart för mig att hårindustrin och dess problematik är en faktiskt företeelse i världen. En industri helt utan restriktioner.

oksanen

Klart minnesvärda var också de event som Kulturkollo anordnade. På torsdagen var det Bokälskarmingel och rummet fylldes snabbt av kaffedrickande gäster, författare och förlagsfolk. Det blev så bra och samtidigt intensivt att jag vid ett tillfälle fick backa långsamt ut ur rummet för att göra en reträtt till mindre folkfyllda korridorer. Det andra eventet var ett feelgood-mingel under lördagen. Även det blev till bredden fullt av bokpratande människor och hela eventet blev en slag av förfest för bokbloggarmiddagen som ägde rum samma kväll. Avslutningsvis hade Kulturkollo ett boksamtal med Kim Thùy på söndagen och trots att jag inte läst något av författaren så blev jag helt betagen av hennes berättarglädje. Vilken underbar människa! Jag bara måste läsa hennes böcker!

kim

Bokmässan i sig har haft ett härligt (om än intensivt) flow. Jag har fått till ett lagom blandning mellan seminarier, kulturkollo-bemanning och sociala bubbel-samtal (känns så himla vuxet och Falcon Crestigt att ta ett glas bubbel i dagsljus, men det är ju bara jag…).

Jag har också lyssnat på fler seminarier än vad jag brukar, vilket känns befriande. Bland annat lyssnade jag på ett intressant samtal mellan Alex Gino, Sara Lövenstam och Ulrika Westerlund som handlade om HBTQ (mest om T:t) i barnlitteratur och ett samtal där Mats Strandberg och Jonathan Stroud diskuterade skillnaden mellan terror och horror, med hjälp av moderator (underbara!) Lotta Olsson. Jag lyssnade också på Madeleine Hessérus, Åsa Avdic, David Norlin och moderator Jessica Schiefauer när de pratade om vad det är som är så intressant med att måla upp mörka världar genom dystopier och varför de valde att skriva just dystopier. Vad såg jag mer? Jo, den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin med Kristoffer Leandoer, Klas Östergren, Therese Bohman modererat av Åsa Beckman (uppställningen där va!) där de bland annat berättade om litteratur som förändrat eller väckt något ”farligt” hos dem och såväl Lolita, undangömda porrtidningar, Sidney Sheldons böcker som Beskows Landet ingenstans (antar att det är Resan till landet Längesen som åsyftas) lyftes.

Ett osammanhängande inlägg om bokmässan får väl avslutas med vad jag köpte eller rättare sagt vad bar jag med mig hem från mässan (fotokvaliteten har allt annat att önska, men en orkar ju inte bättre än så här en vecka i efterhand).

kopt

Att preppa inför Bokmässisch 2016

I år känner jag mig ovanligt förberedd för att inta Bokmässan 2016 – kläderna  är inhandlade, semester fixad, frisörbesök avklarat, lådor med överraskningar till Kulturkollos mingel står staplade och redo i köket, skjuts är beordrad, mässprogrammet har jag äntligen fått koll på (som visserligen därefter har reviderats men det väljer jag att bortse ifrån). Så nu kan egentligen allt gå fel, säger pessimisten.

Nedan schema är inte en reell plan, utan en blänkare på allt som jag är nyfiken och intresserad av. Den av er som orkar gå igenom dessa tabeller kommer tämligen snart få klart för er att dessa inkluderar flertalet schemakrockar. Japp. Jag är sorgligt nog medveten om dessa, men jag har en plan kring dessa också: jag skriver upp allt som jag vill gå på, sen är det avstånd mellan seminariesalar, hungrighetsnivå, lust, infall, lemmeltågseffekten och R3:s bemanning som kommer avgöra på vilket seminarium jag verkligen kommer att delta i. Det finns några jag absolut inte vill missa, t ex Sofi Oksanen – hon deltar dock vid flertalet tillfällen under dagarna så jag borde sannolikt slinka in på minst ett av dessa och jag är extra nyfiken på Ebba Grön i bilder. bokmassan-2016-schema-1

bokmassan-2016-schema-2bokmassan-2016-schema-3 bokmassan-2016-schema-4

Foto: ”Ready,…steady…..GO!” av Raúl A.-