Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.
Den sista och avslutande delen Sen for jag hem gör mig inte besviken. Sidorna dryper av ångest och mörker. I Sen for jag hem har janakippos tvillingbror dött och hon är ensam kvar på kippogården. Hon måste nu hitta sin plats, sitt hem och sig själv i en värld utan sin bror. I hemlighet har hennes dotter skickat några av hennes lerfigurer till ett galleri i Stockholm. jana får chansen att ställa ut sina alster och hon tar denna chans.
Stockholmsvistelsen för henne så småningom till en ö i Bohuslän. Om det är något som jag är ett uns misstrogen mot är det att vi inte får mer av det norrländska mörkret, men detta är janas sökande efter sig själv, så Smirnoff är förlåten. Och tilläggas bör att även den bohusländska skärgården bjuder på ogästvänlighet och enstöringar.
Personligen är del två Jag for upp med mor min absoluta favorit, men med det sagt så är hela trilogin helt fantastisk! Jag är smått avundsjuka på er som ännu inte läst dem och har denna enastående och unika läsupplevelse framför er.
Läs även min recensioner av: Jag for ner till bror och Jag for upp med mor.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 