Jag har dragit mig för att läsa Lanny av Max Porter. Den kom 2019 och alla tycktes hylla och jag duckade. Jag har till och med lyckats med konststycket att inte läsa något om boken. Inte ens Helena och Annas fina intervju med Max Porter under Bokmässan 2019, vilket jag såklart har gjort nu.

Överhajpade böcker gör mig rädd! Jag smyger runt bokhögarna och slänger korta blickar mot dem, förbereder en attack, men vågar helt enkelt inte börja. Vad är det då som skrämmer? Antagligen känslan av att vara den där som inte gillar, vilket egentligen inte rör mig i ryggen, men ju längre tiden går, ju högre krav ställer jag på läsningen och så småningom kan boken omöjligtvis införliva mina förväntningar. Med andra ord: att få ett rejält magplask, ett sedvanligt antiklimax.

Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Det svåra med den här boken är att förklara den och berätta om den utan att förstöra läsupplevelsen för nästa läsare. Den behöver upplevas. Insupas. Kännas. Handlingen är problematisk att återge då även detta kan förstöra läsupplevelsen. I korthet så handlar boken om Lanny – en mycket ovanlig pojke, som älskar att sjunga, prata i gåtor och vara ute i skogen och bygga på sin lövsal. Han tycker också om att vara med Mad Pete, som är en ensamvarg och konstnär. En dag försvinner dock Lanny – till synes helt spårlöst.

Lanny handlar också om Dead Papa Toothwort, som är något av en blandning mellan människa och natur – ett väsen. Han inhämtar byns känslor, tankar och samlar på meningar, fraser och ord. Låter det knasigt? Ja, det är det. Och smått fantastiskt! Det gäller att flyta med, simma inte mot strömmen – låt texten bara finnas. Läs långsamt. Ta in. Och ta orden för sanning.

Boken berör ämnen som föräldraskap, kärlek, människans fina och fula sidor, om att avvika såväl från normer som fysiskt, om föräldrars värsta skräck, om förbjudna tankar och gruppmentalitet. Om byn. Om naturen. Om människan.

Eftersom jag inte har läst något om boken så var jag inte alls beredd på dess komposition eller på Max Porters lekfulla språk (antagligen skräckblandad förtjusning hos översättaren). Boken är indelad i tre delar. Den första är berättande, gestaltande där olika personer har olika kapitel. Detta är dock inte helt sant då Dead Papa Toothwort tar plats redan i första kapitlet och hans delar är högst fragmentariska och leker med kompositionen (ni måste se för att förstå). Den andra är till synes sporadiska tankar och blinkningar från samtal från befolkningen i byn. Den tredje delen är återigen mer berättande utan att ha någon specifik person till de olika delarna.

Boken berör mig på djupet. Den berör så många delar hos mig. Det är mörker. Detta evinnerliga mörker. Det gör ont. Och blandningen mellan det sagolika språket och handlingen med det realistiska – inte minst genom bokens del 2 – blir magiskt. Det gör så ont, men är ändå så vackert.

Författarportätt: Lucy Dickens
Bokomslag:
Översättare: Marianne Tufvesson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s