Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum

Sjuhundratrettiotre dagar efter att min mamma dog, fyrtiofem dagar efter att min pappa rymde med en främling han träffat på internet, trettio dagar efter att vi drog upp rötterna och flyttade till Kalifornien och bara sju dagar efter att jag började som junior på en alldeles ny skola där jag känner ungefär noll personer, kommer det ett mejl.

Så börjar Julie Buxbaums Tre saker jag inte vet om dig, vilket sammanfattar premissen för den här urgulliga romanen. Jessies mamma dör, Jessies tvingas flytta med sin pappa till Los Angeles (och får styvmamma och styvbror på köpet), Jessie måste börja på Wood Valley high school. Wood Valley high school där alla känns plastiga och ingen pratar med henne. En dag får hon dock ett mejl från någon som kallar sig Någon Ingen, som erbjuder henne sin vänskap och stöd via mejl och chatt. Vänskapen växer sig så småningom starkare mellan de två trots att hon inte vet vem det är hon pratar med. Vänskap som kanske kan bli till kärlek. Who knows?! Så klart det blir!

Det är å ena sidan så sockersött, så bubbelgumsljust – å andra sidan är det svartaste sorg. Jessies sorg efter mamman är så stark att den blir fysiskt påtaglig under läsningen. Hade det inte varit för det där hjärtslitande hade jag, som den där mörkervurmaren a.k.a. eländesläsaren som jag är, haft svårt för det där hjärtevärmande. Fiktiviteter-Helena jämförde Buxbaum med Jandy Nelson och jag kan inte annat än att hålla med. Böcker som innehåller allt på en och samma gång. Du får både banalsucka, glädjesucka och hulka.

Tre saker om boken:

1. Dialogen mellan Någon Ingen och Jessie är smått fantastisk och du får genom den lära känna Jessie på djupet. Faktiskt är jag inte så vansinnigt nyfiken på vem Någon Ingen är utan jag blir mest fascinerad av Jessie själv.

2. Trots att jag påstår att jag inte är så himla nyfiken på Någon Ingen så går det inte att värja sig mot sista kapitlet. Det gör inget att det nästan tangerar banalt. Det gör inget att historien är tämligen förutsägbar. Den är så hjärtevärmande och härlig att jag sväljer det helt och hållet.

3. Jag kommer definitivt att läsa mer av Julie Buxbaum.

Omslag: Paulin Elm

Annonser

Vi är en av Sarah Crossan

Ibland händer det att en bra bok går en helt en förbi. Ibland händer det att man slösurfar på ljudboksappen och slentrianklickar på diverse böcker och lägger dem i den enorma bokhyllan. Ibland händer det att man slumpklickar igång en av alla dessa slentrianklickade ljudböcker och – tro det eller ej – bli lätt chockskadad då du inte var beredd på hur mycket du skulle bli berörd. Och lätt chockskadad av att du bara var ett klick ifrån att missa denna bok.

Det här hände mig när jag klickade igång Sarah Crossans Vi är en. Den handlar om det sextonåriga tvillingparet Grace och Tippy. Som alla tvillingar är de två individer med egna känslor och hemligheter. Det som skiljer dem från de allra flesta tvillingpar är att de är sammanvuxna vid höften. Under hela sin uppväxt har de haft hemundervisning, men då familjen av ekonomiska skäl inte längre har råd med detta ska Grace och Tippy börja i vanlig high school.

High school kan vara en hård plats för vem som helst och inte minst då man är sammanvuxna tvillingar. Trots allt blir det ganska bra ändå för de två tjejerna och för första gången i sina liv får de chans att skaffa riktiga vänner och uppleva mycket annat. En vanlig influensa tar dock hårt på Grace och de tvingas söka läkarvård. Plötsligt står de inför ett livsavgörande beslut.

Grace är bokens poetiska berättarröst och genom korta kapitel, flertalet gånger i enstaka meningar, får du följa hennes förhoppningar, hennes rädslor och hennes tankar om världen i stort och tonårslivet i smått. Det är en berättelse som handlar om systerskap, vänskap, om identitet och om livet drabbar oss alla på olika sätt.

Lyckans avokado
Farmor ska på dejt med en man
som hon
träffat i bowlinghallen.
Jag visste inte att farmor gillade att spela bowling.
Jag visste inte att man kunde
träffa män i bowlinghallen.
Och jag fattar inte hur någon
med ett ansikte rynkigt
som en övermogen avokado
kan ha mer tur
i kärlek
än jag.

Jag var inte riktigt beredd på känslostormen. Jag var inte riktigt beredd på tankarna som väcktes, inte minst då jag själv är mor till ett par tvillingpojkar – hur hade vi tacklat det här och hur hade vi reagerat på de svåra beslut som allt det här medförde. Jag var inte riktigt beredd på upplösningen.

Missa inte denna språkliga lilla pärla – denna känslostormade lilla berättelse om Grace och Tippy.

Du, bara av Anna Ahlund

Du vet när du haft en episk lässvacka som har plågat dig i tre månader och du väljer en bok med stor omsorg som ska läka denna svacka. Du vet när du sitter på ett flygplan, in- och nerträngd i din flygstol och börjar läsa sexscener som är så intensiva att du börjar flacka med blicken för att se att ingen annan läser över axeln och du försöker förtvivlat och lönlöst att vrida kroppen bort från ev över-axel-läsare. Du vet när du botar en episk lässvacka och läser rykande sexscener på ett flygplan, men du kan inte sluta läsa. Inte? Inte i detalj? Det här summerar tämligen väl hur bra Du, bara av Anna Ahlund är. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, oavsett vilka könsord i versaler som tycktes poppa upp ovan mitt huvud under min flygtur. Den är faktiskt så bra att jag nästan glömde av att vara flygrädd. Nästan.

29699517_o_1Du, bara handlar om sextonåriga John som blir tokförälskad i Frank. Frank som redan är tingad av Johns syster Caroline. I syskonrelationen är det oftast Caroline som är den som leder och John den som följer, men den här gången vill han inte backa. Känslorna tycks dock vara besvarade, men blir så klart ytterst komplicerade då ingen av dem vill såra Caroline samt att Frank har ett krossat hjärta och ett dåligt break up i bagaget. Frank tar ett steg fram och två tillbaka och John försöker förstå vad det är som händer.

Det som är så befriande med den här romanen är att kärleken är så självklar. Den handlar inte om den kamp som det kan vara för en sextonåring att komma ut, utan handlar helt enkelt om den vidunderliga kärlekens historia. Ahlund är oerhört skicklig när hon berättar om den typiska tonåriga ytterhetskärleken – den är svart och vit och plågsam och underbar – allt på en och samma gång. Hon beskriver också relationerna och språket på ett väldigt trovärdigt sätt och jag köper allt. Att hon dessutom lyckas att skriva om den första kyssen och heta sexscener utan att låta krystad – det blir ingen vrida-sig-lite-i-plågor-läsning – är en bedrift. Det är inte bara en fantastisk kärlekshistoria utan det är också en berättelse om syskonskap och om vänskap. Hela känslospannet flyger över dig och in i dig och du kan helt enkelt inte sluta läsa.

Lästorkan är över. Tack Anna Ahlund!

Författarporträtt: Göran Segeholm

Efter Alaska av John Green

Förr eller senare exploderar jag knockade en överkänslig liten jag en sommarhelg för ett par år sedan. Att läsa om cancersjuka ungdomar, döden och bli uppsagd i ett och samma andetag däckade helt enkelt mig. Den var så ”så yeah yeah wow wow” och tårarna rann i en strid ström under bilresan hem. Trots detta har jag inte kommit mig för att läsa mer av John Green. Det är inget medvetet val, utan det har helt enkelt blivit så.

efteralaskaMed denna läsupplevelse i bagaget så är det tämligen givet att det blir ett litterärt antiklimax, right? Nu ska jag inte säga att Efter Alaska är ett sådant antiklimax, men jag ska vara ärligt direkt och säga att jag inte blev helt knockad/förälskad/däckad av denna som tidigare nämnd bok. Men det som är genomgående för min bekantskap med mr Green är hans förmåga att bygga älskvärda och intressanta karaktärer. Nu är det dock så att den karaktär som jag kanske finner mest intressant i denna bok försvinner ur den, vilket är lite småtråkigt (mer vågar jag inte säga om det utan att spoila). Nu känner jag att jag inte riktigt gör boken rättvisa när jag inleder med att jämföra och att smådissa. Så vi börjar om.

Efter Alaska av John Green handlar om Miles Halter som är besatt av kända människors sista ord och hans sociala liv är något begränsat, för att inte säga icke existerande. Han beslutar sig för att börja internatskolan Culver Creek för att söka efter sitt ”stora kanske”. Väl där lär han känna rumskompisen Chip Martin, Takumi, Lara och Alaska Young. Den sistnämnda gör ett synnerligen stort avtryck i Miles medvetande. Hon är en smart feminist med en förkärlek till att hitta på farligheter. Miles växer som person och boken är till viss del en utvecklingsroman. Han hittar sig själv, hittar vänner och ett sammanhang och han förändras. Före och efter någonting.

Trots mitt blygsamma antal lästa John Green-böcker så räknar jag ändå honom till en av mina favoritförfattare. Hela han är så himla älskvärd och hans texter utstrålar skrivglädje, berättarglädje och livsglädje.

Författarporträtt: Marina Waters
Bokomslag: Sofia Scheutz

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

Alltså det finns så himla mycket fint att säga om Oceanen vid vägens slut, men jag måste få ur mig det här först: sjuåring, hål i foten, mask, dra ut – den scenen! Det absolut äckligaste jag läst på länge. Vidrigt! Det finns så himla mycket fint att säga om den, men det som cirkulerar i mitt huvud är just den scenen. Men så – nu är det sagt. Låt oss prata om resten av boken.

9789163879579På väg till en begravning bestämmer sig en man för att ta en omväg och hamnar vid ett gammalt hus och en damm. Just vid den här platsen för fyrtio år sedan förändrades hans liv för alltid. På den tiden var dammen inte bara en damm, utan en hel ocean – i alla fall i Lettie Hempstocks ögon – grannflickan som bodde i det gamla huset tillsammans med sin mor och mormor. Det är en tämligen dramatiskt inledning på historien om den sjuåriga pojken. Hans kattunge blir påkörd, den inackorderade mannen hittas död i familjens bil och den märkliga barnflickan Ursula Monkton utsätter pojken för alla hemskheter man kan tänka sig som sjuåring.

Det här är berättelsen om en pojke vars barndom tog slut våren då han fyllde sju år. Det var våren då gruvarbetaren inackorderades och då familjen tog hjälp av barnflickan Ursula Monkton. Det var våren då pojkens världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Mellan pojken och Lettie växer en stark vänskap fram, vilket kommer att få en avgörande betydelse i historien. Tid och rum är i obalans, magiska inslag blandas med realism och det är inte helt klart för läsaren vad som verkligen händer eller vad som pågår i pojkens huvud eller för den delen vad som är dröm eller verklighet. Du får bara ge dig hän i sagan… eller är det en saga?

Oceanen vid vägens slut är svår att genre- och åldersbestämma. Innan du börjat kanske du tänker att den är en barn- eller ungdomsbok, men i takt med att du sjunker in i historien så tror jag minsann att jag skulle säga att det är en vuxenbok alt unga vuxna. Det är en mörk historia där den hårda vuxenvärlden står i djup kontrast till barnens. Gaiman har ett särdeles intressant språk, men det kräver sin läsare trots att du vid första anblicken kanske lurades av formatet  – en magisk saga. Det är mörkt, dunkelt och mycket av historien går att finna mellan raderna. Det är en sjuårings uppfattning om världen med dess kamp mellan gott och ont. Vad som är hela sanningen står utanför vår tankekontroll, utan vi sveps med i den värld som målas upp av denna sjuåring.

Låt dig svepas med! Det är en häftig läsupplevelse.

Författarporträtt: ”Neil Gaiman” av Stanislav Lvovsky
Bokomslag: Adam Johnson

Andra som läst: Bokblomma, Och dagarna går och Bokgalleriet

Djupa ro av Lisa Bjärbo

Denna smärta! Denna sorg! Denna bok!

Jag sträckläste Lisa Bjärbos roman Djupa ro och tvingades hålla andan utmed sidorna och fick passa på att ta ett andetag när jag bläddrade. Denna sorg som dessa fyra unga människor tvingas gå igenom är oerhört smärtsam att läsa.

djuparoNittonåriga Jonathan hittas död under bryggan vid stranden Djupa ro i det lilla småländska samhället Ingelstad. När det tragiska beskedet når de fyra vännerna David, Tove, Ludde och Paula återvänder de till barndomsstaden för att finna tröst hos varandra, finna svar på vad som egentligen har hänt och gå på Jonathans begravning.

Relationerna mellan vännerna är otroligt bra gestaltade av författaren och den pulserande sorgen är högst närvarande i texten. Insikten träffar dem med kraft att det finns så mycket osagt i gruppen – saker som skaver och som inte har fått ta plats. De sörjer inte bara en vän, de sörjer en tid som flytt och att de nu lämnar barndomen bakom sig. Den handlar också om att lämna ett jag och finna ett annat. Det är med andra ord en mångbottnad historia.

Det är David som är berättaröster och jag gillar verkligen att höra hans röst, ta del av hans tankar och hur han möter döden egentligen för första gången. Jag gillar hans bild av mamman och hur hon har massor av olika sätt att rufsa honom i håret och hur de sakta närmar sig varandra som två människor. Jag bär också med mig bilden av Jonathans trasig mamma som tvingas bära på en otänkbar sorg och hur hon trots detta bjuder in de fyra vännerna i hemmet. Alla karaktärer är helt enkelt väldigt gill- och relaterbara, vilket vi kan tacka Lisa Bjärbo för. De är alla mångfacetterade, har sin historia, sin ryggsäck och sorgen ter sig helt olika för dem, men någonstans mitt i detta kan de mötas.

Jag skulle nog vilja säga att trots att boken är till bredden fylld av sorg, så handlar Djupa ro lika mycket om kärlek. Kärleken till en vän, kärleken till en förälder, till ett barn, till en stad och till minnen som både gör ont och som värmer. Den innehåller såväl mörker som ljus, vilket kanske är en förutsättning för att man ska orka läsa en sådan här historia. För läsa bör man.

Andra som läst: Västmanländskans bokblogg, Enligt O och Carolina läser

Författarporträtt:  Leif Hansen
Bokomslag: Sara R Arcedo

Dumplin´av Julie Murphy

Fotbollskillar är gudar i Södern. Hejaklacksledare är inte heller så illa, men de som härskar enväldigt här nere är skönhetsdrottningarna. Att vara den knubbiga dottern till Clover Citys mest hyllade skönhetsdrottning medför dock inte några större fördelar, tyvärr.

Julie Murphys Dumplin´är historien om Willowdean ”Dumplin'” Dickson, som har det självutnämnda epitetet ”den tjocka”. Hon bor i den amerikanska södern där skönhetstävlingarna har sitt huvudcentrum. Willowdean är till ytan sett långt ifrån skönhetsdrottningarnas idealtyp, men för att utmana denna förutfattade mening bestämmer sig hon för att anmäla sig till Miss Teen Blue Bonnet (Clover Citys egen skönhetstävling). En tävling som hennes mamma är huvudansvarig för.

dumplinI samma veva träffar hon och blir förälskad i Bo – idrottskillen från en närbelägen privatskola. Enligt bokens omslag är det nu hon börjar tvivla på sitt utseende och huruvida hon duger eller inte. Jag måste dock säga att tyvärr ser jag inte som speciellt obekymrad innan heller. Hon är fullt kroppsmedveten hela tiden, men har samtidigt en drivkraft för att utmana denna (till ytan sett, under den bubblar den självkritiska Willowdean). Men då jag trodde att jag skulle läsa en bok om en tjej med en positiv och hälsosam syn på sin egen kropp – trots sin storlek – fick gå bet. Jag blev lite besviken. Jag blev än mer besviken när Willowdean visar sig vara en ganska självisk tjej som är avundsjuk och kritisk sina medsystrar.

Okej nu låter jag ovanligt gnällig men jag har en sak till som retar mig: kärlekstriangeln. Denna kärlekstriangel! Kan vi inte bara bestämma att böcker blir inte – i n t e – mer intressanta för att författaren inkluderar en kärlekstriangel.

Ska vi prata om det positiva? Ja det gör vi. Trots att det är den amerikanska södern, övertuperade frisyrer, Dolly Parton, cowboysboats och stora trucks så är den inte så där sötsliskig som många amerikanska ungdomsromaner kan vara. Den inkluderar inte heller några moraltanter, men såväl drag queens som sex finns med (wow, wow, wow liksom). Murphy berättar också om systerskap och kvinnlig vänskap (trots att Willowdean är inledningsvis tämligen dömande) och flertalet relationer är helt klart minnesvärda som den mellan Dumplin´och Ellen och den som växer fram med Hannah. Romanen är oerhört lättläst och du läser ut den i ett rasande tempo. För läsa den kan jag – trots mina invändningar –  rekommendera er att göra.

Vi avslutar lunchen och jag skriver mitt sista slutprov. Sedan är det klart. Läsåret är över. Primalskrik och däcktjut på parkeringsplatsen, men jag får  ändå ingen känsla av framsteg. I stället känner jag mig fastkörd, väntar på att mitt eget liv ska börja.

Författarporträtt: Christy Archibald
Bokomslag: Emma Graves