Tankar mellan sött och salt av Marta Söderberg

Söderberg har en förmåga att fånga det tonårsvartaste svarta och det ljustaste ljusa. Jag har tidigare läst Ramona, som jag verkligen gillade och nu har jag även läst och recenserat hennes senaste: Tankar mellan sött och salt på Kulturkollo. Klicka dig in där vettja. 

Författarporträtt: Ola Kjelbye
Bokomslag: Louise Bååth

Slutet av Mats Strandberg

Vi springer in i en större lagerlokal, eller det är kanske en hangar av något slag. Vi slår oss ner i ett bås i vilket två soffor står mittemot varandra. Mellan sofforna är det ett slitet, klibbigt bord där folk har ristat in sitt missnöje under flera år. Ett sådant bord som stod mellan soffgrupperna på Club Herman – det gamla högstadiediscot, som skulle vara drogfritt men var långt därifrån. Med mig har jag två, tre eller kanske är det fyra personer. Det liksom varierar i varje sittning.

Som en skiva som hakat upp sig så springer vi in och sätter oss i denna formation flera gånger. Paniken växer och jag måste därför spela upp denna scen om och om igen.

Jag känner inte de andra. Eller kanske gör jag det. Vi känner i alla fall samhörighet på något sätt och flickan bredvid mig tar min hand. Kanske helt omedvetet. Vi ser ut genom de stora skjutportarna och världen brinner. Den är svart och fylld av vredgad eld – glödande stenar faller från skyn. Kaos, skrik och himlen skriker. Vi visste att det skulle bli så här. Vi vet dock inte exakt hur vi kommer dö. Slukas vi av elden eller kvävas vi när syret tar slut?

I lokalen arbetar volontärer, vara enda uppgift vid det här laget är att dela ut mat. En baguette och en vattenflaska kommer sannolikt att bli vår sista måltid. Kvinnan som sitter mittemot mig delar på sin baguette och suckar högt. Hon kallar till sig den unga volontären och säger vasst: ”Kallar ni det här en fylld baguette. Det är ju bara smör i den!”

Här! Här vaknar jag i ett kallsvettigt ryck. Det orimliga med att det fanns surkärringar mitt i apokalypsens crescendo var för absurd för min hjärna att klara av, så jag vaknar.

Att läsa Mats Strandbergs Slutet har varit en jobbig process. Den dödsskräck som väcks i mig är helt orationell. Ångestpåslaget har successivt ökats – den sista natten innan jag når bokens slut drömmer jag mardrömmar. De sista 20 minutrarna av den fina inläsningen av Hedda Stiernstedt (Nina i Vår tid är nu) och Christopher Lehmann (dramatiker, skådespelare och regissör) gråter jag förtvivlat och tvingas att sänka kroppen i ett berg av duntäcken. Däremellan har jag ömsom hållit andan, frustat i frustration och suckat åt allt det fina.

Känsloregister sattes direkt på prov när jag i de inledande sidorna förstod att mänsklighetens undergång var beräknad till den 16 september. Samma dag då min pappa dog för 20 år sedan. En svart årsdag för mig och det blev därmed ett intressant och kusligt sammanträffande.

Slutet handlar om hur människan kan reagera, tänka och agera om man vet att det definitiva slutet närmar sig. I Strandbergs roman handlar det om den enorma kometen Foxworth som kommer krocka med jorden och utplåna allt liv i samma sista andetag.

Under jordens sista skälvande månader får vi följa Simon och Lucinda. Två sjuttonåringar som likt alla andra försöker leva livet samtidigt som de måste planera slutet. Det är så oerhört sorgligt, men samtidigt så himla fint. Simon som blir dumpad några veckor innan apokalypsen – just när han som mest behöver någon nära. Lucinda som redan har sin dödsdom i och med en cancerdiagnos. Detta faktum som tidigt fick henne att stänga av och stänga ute ger henne på sätt och vis en ny chans att göra ett annat slut – att öppna upp igen för omvärlden. Simon och Lucinda finner varandra och kommer via en bihistoria att få ett gemensamt mål och mening i allt elände.

Strandberg har ett fenomenalt sätt att skildra det vardagliga mitt i det kaotiska och att hitta det fina i allt mörker. Han lyckas precis som i tidigare romaner skildra relationerna – inte minst syskonrelationerna – på ett ärligt och fint sätt och i sedvanlig ordning har han ett fantastiskt persongalleri. Vi får möta Simons mammor som väljer att flytta ihop igen för att hålla familjen nära. Simons gravida syster som tacklar det stundande slutet med förnekelse och fortsätter in i det sista att planera för barnet. Vi får också träffa Lucindas lillasyster som i hemlighet för en (hjärtskärande!) bucketlist över saker hon vill hinna med innan hon dör. Lucindas pappa som viger hela sin själ till läkaryrket och som ständigt försöker hitta en rationell lösning på allt. Tilda, Simons exflickvän, som går från att ha varit en toppstudent med en elitsatsning inom simning till en tjej som vill leva livet och testa allt – fester, droger och flyktiga sexuella relationer. Pappan som startar en frikyrka. Polisen som inte går av sitt skift. Läraren som fortsätter planera elevlösa lektioner.

Det finns flera lager som är värda att nämnas här och nu. Hur fungerar ett samhälle när vi vet att det snart kommer att ta slut? Några slutar jobba, andra söker mening i att utföra en syssla så att tågen kan fortsätta rulla, nyhetsprogrammen fortsätta sända och sjuka kan fortfarande få sin vård. Några väljer att sluta sina liv i förtid. Det finns inga rätt och fel. För vem har rätt att döma?

Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Antagligen i ständiga ångest- och panikattacker eller kanske jag skulle vara en av förnekarna, som ren och skär överlevandsstrategi (ironiskt i sammanhanget). Vad skulle jag göra? Vem skulle jag vara? Med vem? Hur kan man hantera tanken att ens barn inte skulle ha en framtid? Jag låter det vara obesvarat här för tanken är för svår, för mörk, för tung. Det är så här litteratur ska vara – den ska kännas!

Men hörrö Mats, nu har du utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden. Det känns som att du rotat i min skalle och med ett lite småelakt skratt skopat ut alla mina rädslor – studerat dem, förtäckt dem i ett lager skönlitteratur, fyllt dem med ångest, strösslat dem med ett ytlager av ängslan – dolt det hela med ett fint omslag och för att slutligen sitta och fnittra (hör jag inte ett tihi?!) när läsaren – d v s jag ovetandes börja läsa. Fantasin må ha skenat och min beskrivning kan uppfattas som något yvig, men ja, faktum kvarstår Strandberg prickar av hela ångestregistret.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Anders Timrén
Läs mer: Kulturkollo konfererar Slutet

The Hate U Give av Angie Thomas

Varje lässtund – vi snackar minuter och sekunder – som kunde uppbådas på läsretreaten i Varberg gick åt att sluka – och jag menar s l u k a – The Hate U Give av Angie Thomas. Jag försökte desperat finna några lämpliga superlativ att delge Instagram-flödet direkt efter läsningen, men fick bara fram tre bokstäver, vilket i och för sig sammanfattar det hela tämligen väl. Wow!

Sextonåriga Starr Carter slits mellan två världar: den fattiga förorten Garden Heights och den fina sidan av stan där hon går i skolan. Det är en balansgång som hon har lärt sig att bemästra och hon transformerar sig som en kameleont mellan de två ytterligheterna. Den enda person som hon vågar visa sitt fulla jag för är pojkvännen Chris.

Hon har en mycket kärleksfull familj där relationen mellan fadern och Starr är synnerligen fint skildrad av Thomas. Fadern som har en bakgrund som gängledare och idag kämpar för att hålla familjen flytande och skydda sina barn mot gängens destruktiva influens på tonåringarna i grannskapet.

Starrs hela värld rasar dock samman den dag när hon blir det enda vittne till hur en polis skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil – en skjutning som påminner mycket om de händelser som du tyvärr kontinuerligt hör om där polisen brukar övervåld och emellanåt dödlig våld mot den svarta befolkningen i USA. Reaktionerna från omgivningen eskalerar fort och går från verbala protester till kravaller – man kräver rättvisa och upprättelse för Khalil. Starr ställs inför det svåra valet om hon ska vittna eller inte då detta kommer innebära stora konsekvenser för människor i hennes närmsta omgivning. Vad hon än väljer att göra eller inte göra så påverkar det människor hon står nära. Det blir en inre konflikt hos Starr som Angie Thomas skildrar väldigt trovärdigt genom att ge Starr en stark och närvarande berättarröst.

Thomas skildrar rasismen i dess olika former – allt från polisbrutaliteten som den mer subtila rasismen som gör sig gällande på skolan. Från den strukturella till individuella rasismen. Starr som har vuxit upp i skuggan av Svarta pantrarna och Black Lives Matter-rörelsen inser snart att rasismen kan ta sig olika skepnader beroende på kontext och maktrelationerna och drabba olika minoriteter på olika sätt. Starrs förhållande till såväl sin vita pojkvän som sina barndomsvänner och familj blir allt mer komplicerat.

The Hate U Give ligger nära verkligheten och är en skildring av vår samtid. Angie Thomas växte själv upp i en förort med liknande problem som de i bokens Garden Heights. Den allmänna bilden var att denna förort var ett problemområde, vilket visserligen stämde men Thomas ville visa en annan sida – en annan bild – som sällan fick synas.  Thomas ville dessutom kasta ljus på  rasismen och polisvåldet som många svarta utsätts för i USA. ”Frustrerad över att hon själv varit tyst så många gånger då människor uttryckt sig rasistiskt och fördomsfullt i samband med våld mot unga svarta amerikaner, bestämde hon sig för att skriva en bok och på så sätt ge röst åt alla dem som inte kan eller vågar göra sin röst hörd.”

Där finns så mycket att hämta och beröras av i The Hate u give – vänskapen med barndomsvänner Khalil och syskonskapet och kärleken mellan Starr och hennes halvsyskon Seven och Kenya är så fint porträtterat. Eller ja, hela Starrs familj är helt underbar. Och inte att förglömma morbror Carlos viktiga roll för den unga Starr. Du slungas mellan de små och stora frågorna i den tonåriga Starrs liv – konflikter, vänskap, lojalitet, död, polisbrutalitet och den såväl smärtsamma som bubblande kärleken.

Titeln The Hate U Give anspelar på rapparen Tupac Shakurs band Thug Life, vilket sägs vara akronym för ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everyone”. Detta betyder att det hat som svarta barn får av samhället slår tillbaka på samhället när barnen växer upp. Flertalet gången refereras det i boken till Tupac och nämnda titel och dess betydelse blir såväl infriad som emotsagd och inte minst problematiserad av Thomas när hon visar på flertalet olika öden och historik bakom dessa.

Avslutningsvis måste jag även få lyfta bokomslaget som är utformat av Parasto Backman – det är så jädrans snyggt! Ryggen och baksidan är lika lysande rosa som texten på framsidan och väcker helt klart en del uppmärksamhet. Flertalet av mina bokvänner på läsretreaten ville känna, klämma och berömma.

Författarporträtt: Anissa Hidouk
Bokomslag: Parasto Backman

Saker ingen ser av Anna Ahlund

Anna Ahlund botade – på ett flygplan mot varmare breddgrader – min lässvacka med debutromanen Du, bara. Jag kunde inte sluta läsa trots att jag försökte kroppsfinta över-axeln-läsare på grund av det explicita och sexuella innehållet. Nu har jag läst hennes senaste Saker ingen ser. Förväntningarna på Ahlund var tämligen höga i ärlighetens namn. Blev jag besviken? Nej. Är den lika omskakande som Du, bara? Nej, men det är okej.

I Saker ingen ser så är det flera huvudkaraktärer som du får följa, vilket gör den något mer spretig. Det som håller samman den är Sibylla ”Byllis” allmänestetiska läroverk och Sebastians nyårslöfte att varje månad kyssa en ny person. Boken är således indelad i tolv delar där du får följa Sebastian och hans kompisar under ett år.

Till historien hör också Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Johannes som försöker finna sin döda syster i Karin Boyes lyrik. Yodit som målar och försöker finna sig själv i världen. Tvillingarna Aron och Linn – naturvetaren och den talangfulla esteten. Därtill kommer ett gäng bifigurer.

Det är kärlek och sorg. Det är psykisk ohälsa och sprudlande lyckorus. Det är snökyliga vägar och varma sängar. Det är djup förälskelse blandat med snabba sexmöten. Det är helt enkelt tonårsliv.

Det som är så häftigt med Ahlunds författande är att hennes värld inte skildras som ett heteronormativt samhälle. Det blir liksom ingen grej av vem som är vem och vem som är med vem. Och inget skuldbeläggande kring om, när och hur många. Anna Ahlund inkluderar i historien såväl icke-binäris, bisexuella, homosexuella, straighta som icke-straighta och det lämnas okommenterat. Jag finner detta väldigt befriande och är en självklar värld som sällan unga HBTQ-personer får möta.

Precis som Du, bara är Saker ingen ser svår att lägga ifrån sig och du läser ut den i en rasande fart. För den blygsamt pryde så kan jag dock rekommendera att läsa den avsides för den är rak, ärlig och explicit och håller inte tillbaka i varken innehåll eller språk.

Författarporträtt: Johanna Westin
Bokomslag: Sepidar Hosseini

Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum

Sjuhundratrettiotre dagar efter att min mamma dog, fyrtiofem dagar efter att min pappa rymde med en främling han träffat på internet, trettio dagar efter att vi drog upp rötterna och flyttade till Kalifornien och bara sju dagar efter att jag började som junior på en alldeles ny skola där jag känner ungefär noll personer, kommer det ett mejl.

Så börjar Julie Buxbaums Tre saker jag inte vet om dig, vilket sammanfattar premissen för den här urgulliga romanen. Jessies mamma dör, Jessies tvingas flytta med sin pappa till Los Angeles (och får styvmamma och styvbror på köpet), Jessie måste börja på Wood Valley high school. Wood Valley high school där alla känns plastiga och ingen pratar med henne. En dag får hon dock ett mejl från någon som kallar sig Någon Ingen, som erbjuder henne sin vänskap och stöd via mejl och chatt. Vänskapen växer sig så småningom starkare mellan de två trots att hon inte vet vem det är hon pratar med. Vänskap som kanske kan bli till kärlek. Who knows?! Så klart det blir!

Det är å ena sidan så sockersött, så bubbelgumsljust – å andra sidan är det svartaste sorg. Jessies sorg efter mamman är så stark att den blir fysiskt påtaglig under läsningen. Hade det inte varit för det där hjärtslitande hade jag, som den där mörkervurmaren a.k.a. eländesläsaren som jag är, haft svårt för det där hjärtevärmande. Fiktiviteter-Helena jämförde Buxbaum med Jandy Nelson och jag kan inte annat än att hålla med. Böcker som innehåller allt på en och samma gång. Du får både banalsucka, glädjesucka och hulka.

Tre saker om boken:

1. Dialogen mellan Någon Ingen och Jessie är smått fantastisk och du får genom den lära känna Jessie på djupet. Faktiskt är jag inte så vansinnigt nyfiken på vem Någon Ingen är utan jag blir mest fascinerad av Jessie själv.

2. Trots att jag påstår att jag inte är så himla nyfiken på Någon Ingen så går det inte att värja sig mot sista kapitlet. Det gör inget att det nästan tangerar banalt. Det gör inget att historien är tämligen förutsägbar. Den är så hjärtevärmande och härlig att jag sväljer det helt och hållet.

3. Jag kommer definitivt att läsa mer av Julie Buxbaum.

Omslag: Paulin Elm

Vi är en av Sarah Crossan

Ibland händer det att en bra bok går en helt en förbi. Ibland händer det att man slösurfar på ljudboksappen och slentrianklickar på diverse böcker och lägger dem i den enorma bokhyllan. Ibland händer det att man slumpklickar igång en av alla dessa slentrianklickade ljudböcker och – tro det eller ej – bli lätt chockskadad då du inte var beredd på hur mycket du skulle bli berörd. Och lätt chockskadad av att du bara var ett klick ifrån att missa denna bok.

Det här hände mig när jag klickade igång Sarah Crossans Vi är en. Den handlar om det sextonåriga tvillingparet Grace och Tippy. Som alla tvillingar är de två individer med egna känslor och hemligheter. Det som skiljer dem från de allra flesta tvillingpar är att de är sammanvuxna vid höften. Under hela sin uppväxt har de haft hemundervisning, men då familjen av ekonomiska skäl inte längre har råd med detta ska Grace och Tippy börja i vanlig high school.

High school kan vara en hård plats för vem som helst och inte minst då man är sammanvuxna tvillingar. Trots allt blir det ganska bra ändå för de två tjejerna och för första gången i sina liv får de chans att skaffa riktiga vänner och uppleva mycket annat. En vanlig influensa tar dock hårt på Grace och de tvingas söka läkarvård. Plötsligt står de inför ett livsavgörande beslut.

Grace är bokens poetiska berättarröst och genom korta kapitel, flertalet gånger i enstaka meningar, får du följa hennes förhoppningar, hennes rädslor och hennes tankar om världen i stort och tonårslivet i smått. Det är en berättelse som handlar om systerskap, vänskap, om identitet och om livet drabbar oss alla på olika sätt.

Lyckans avokado
Farmor ska på dejt med en man
som hon
träffat i bowlinghallen.
Jag visste inte att farmor gillade att spela bowling.
Jag visste inte att man kunde
träffa män i bowlinghallen.
Och jag fattar inte hur någon
med ett ansikte rynkigt
som en övermogen avokado
kan ha mer tur
i kärlek
än jag.

Jag var inte riktigt beredd på känslostormen. Jag var inte riktigt beredd på tankarna som väcktes, inte minst då jag själv är mor till ett par tvillingpojkar – hur hade vi tacklat det här och hur hade vi reagerat på de svåra beslut som allt det här medförde. Jag var inte riktigt beredd på upplösningen.

Missa inte denna språkliga lilla pärla – denna känslostormade lilla berättelse om Grace och Tippy.

Du, bara av Anna Ahlund

Du vet när du haft en episk lässvacka som har plågat dig i tre månader och du väljer en bok med stor omsorg som ska läka denna svacka. Du vet när du sitter på ett flygplan, in- och nerträngd i din flygstol och börjar läsa sexscener som är så intensiva att du börjar flacka med blicken för att se att ingen annan läser över axeln och du försöker förtvivlat och lönlöst att vrida kroppen bort från ev över-axel-läsare. Du vet när du botar en episk lässvacka och läser rykande sexscener på ett flygplan, men du kan inte sluta läsa. Inte? Inte i detalj? Det här summerar tämligen väl hur bra Du, bara av Anna Ahlund är. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, oavsett vilka könsord i versaler som tycktes poppa upp ovan mitt huvud under min flygtur. Den är faktiskt så bra att jag nästan glömde av att vara flygrädd. Nästan.

29699517_o_1Du, bara handlar om sextonåriga John som blir tokförälskad i Frank. Frank som redan är tingad av Johns syster Caroline. I syskonrelationen är det oftast Caroline som är den som leder och John den som följer, men den här gången vill han inte backa. Känslorna tycks dock vara besvarade, men blir så klart ytterst komplicerade då ingen av dem vill såra Caroline samt att Frank har ett krossat hjärta och ett dåligt break up i bagaget. Frank tar ett steg fram och två tillbaka och John försöker förstå vad det är som händer.

Det som är så befriande med den här romanen är att kärleken är så självklar. Den handlar inte om den kamp som det kan vara för en sextonåring att komma ut, utan handlar helt enkelt om den vidunderliga kärlekens historia. Ahlund är oerhört skicklig när hon berättar om den typiska tonåriga ytterhetskärleken – den är svart och vit och plågsam och underbar – allt på en och samma gång. Hon beskriver också relationerna och språket på ett väldigt trovärdigt sätt och jag köper allt. Att hon dessutom lyckas att skriva om den första kyssen och heta sexscener utan att låta krystad – det blir ingen vrida-sig-lite-i-plågor-läsning – är en bedrift. Det är inte bara en fantastisk kärlekshistoria utan det är också en berättelse om syskonskap och om vänskap. Hela känslospannet flyger över dig och in i dig och du kan helt enkelt inte sluta läsa.

Lästorkan är över. Tack Anna Ahlund!

Författarporträtt: Göran Segeholm