Vi listar 2020

Det är dags att summera kulturåret 2020. När vi fortfarande var aktiva på Kulturkollo hörde det till traditionen att vid varje årsslut summera året som gått. Vi må ha slutat att skriva där, men det stoppar oss inte från att göra gemensam sak av detta summerande.

2020 har varit ett fantastiskt läsår för mig. I skrivande stund har jag läst 109 böcker och kanske hinner jag slutföra ett par till innan 2021 är här. En hel del TV-serier har det också blivit, ovanligt få filmer, men därutöver inga kulturella höjdpunkter. 2020 ni vet.

Som ni kommer märka handlar det om mitt kulturella år 2020 och således behöver det inte nödvändigtvis betyda att allt är utgivet detta år. Mina fellow f.d. kulturkollare som också listar idag är: Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går och Ulrica på Västmanländskan

Fanny listar 2020

Årets mest oväntade: Lanny av Max Porter. Kan tyckas vara märkligt då boken har varit rejält hajpad. Jag har dock personligen lyckats hålla mig ifrån allt som skrivits som den. Mest oväntade var kompositionen. Inte visste jag att den var så udda. Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Årets klassiker: Tja en modern klassiker får den väl ändå kallas? Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (2011). Berättelsen spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus

Årets knock out: Den stora skrivboken av Ágota Kristóf samt de efterförljande delarna Beviset och Den tredje lögnen. Vilken läsupplevelse! Språket! Tvillingarna! Mörkret! Sorgen! 

Årets uppgörelse: När Vanessa Sprinoras Samtycket publicerades i Frankrike i början av året blev det skandal. Boken kan ses som en ilsken uppgörelse och som en personlig försoning för författarens del. Det är så jävla mycket fel i den här historien att jag har svårt att formulera mig och hålla mig ifrån de värst värdeladdade orden.

Årets käftsmäll: Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna.

Årets depression: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh. När huvudpersonen får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Årets faktion: Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Jag blev faktiskt förvånad hur fängslande boken var. Sittenfeld lyckades få mig fast från första sidan och det var nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den var utläst.

Årets memoar: Jennifer Clements Basquiats änka, som jag tyvärr inte kom mig för att skriva om, men som jag uppskattade väldigt mycket. Den handlar om Jean-Michel Basquiat, avant-garde street artist och graffitikonstnär som blev den första svarta konstnären som blev superstjärna och hans älskade Suzanne Mallouk. Författaren rörde sig i samma kretsar och har således en inblick få förunnat.

Årets gråtfest: Näktergalen av Kristin Hannah. Den handlar om systrarna Vianne och Isabelle och deras kamp för överlevnad under andra världskriget i Frankrike.

Årets gapflabb: En sanning med modifikation då jag sällan skrattar högt åt böcker, men en som fick mig att såväl skratta som fick mig att sätta det i halsen var Nästa! – En läkarroman av Nina Lykke.

Årets fiktiva reportage: Taylor Jenkins Reids Daisy Jones & The Six, som är en fiktiv reportagebok om bandet med samma namn – dess uppgång och fall. Jag valde att lyssna på ljudboken, vilket jag varmt kan rekommendera.

Årets true crime: Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund.

Årets obehagligaste: Jag har redan nämnt den här boken, men den passar så väl in här också. Årets obehagligaste månne vara samhällets och familjens samtycke i Samtycket där den fjortonåriga V blir förförd av den drygt trettiofem år äldre G.

Årets dystopi: Och årets enda dystopi: Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Författarna skildrar ett splittrat Sverige där Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige, Kiruna är den nya staten Nordmarks huvudstad och som styrs av en enväldig jarl. Världen och så också Sverige plågas av epidemier (inte så långsökt), finans- och klimatkatastrofer. Väldigt effektfullt att lägga handlingen i ett framtida Sverige.

Årets överraskning: Kan en intervjubok vinna Augustpriset för skönlitteratur, kan man (läs: jag) fråga sig. Grundidén kändes – ska jag villigt erkänna – inte så lockande. Fyrtio personer som talar om en by i Värmland. Men så fel jag kan ha. Jag blev djupt fascinerad över hur Marit Kapla har lyckats skapa diktkonst av de transkriberade berättelserna i Osebol.

Årets slag i solarplexus: De dödas sång av Jesmyn Ward är en vidunderligt smärtsam läsning och samtidigt helt underbar sådan. Ward skriver med ett otroligt vackert språk om de mest ohyggliga miljöer och händelser. Jag är där. I hettan. På de ödsliga vägarna. I bilen. I stanken. Jag vakar över Jojo och Kayla. Dessa stackars barn.

Årets engagemang: Jag valde att lyssna på författarinläsningen av Hur du lyckas i en vit värld. Det är en alldeles fantastisk inläsning av Siduri Poli. Hennes engagemang och glädje strålar genom högtalarna. Hon levandegör texten på ett helt annat sätt än om jag läst den, så jag vill varmt rekommendera ljudboken. Det var som ett 7 timmar och 16 minuter långt sommarprat. Jag kunde inte sluta lyssna.

Årets biografi: Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Biografier brukar inte falla mig i smaken, men Bremmer fångar detta fascinerande livsöde och lyckas göra det till intresseväckande och berörande litteratur. Jag blev på så vi såväl hänförd av Ester Blenda Nordströms person som av författarens sätt att skildra denna.

Årets ögonöppnare: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman. Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Det var så mycket känslor som rusade i min kropp och som förblindade mig. Mina tankar skenade iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Årets återseende: Stina Jackson och Ödesmark (den svåra tvåan). Jag vill påstå att denna är ännu bättre än Silvervägen. Tätare, mer klaustrofobisk och djupt mörker.

Årets huvudperson: Åsa i Moa Herngrens Svärmodern! Vilken intressant karaktär! Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller?

Årets kulturella höjdpunkt: Någon mässa blev det ju inte i år. Näst bäst var dock Marcus Stenbergs fotobok What a mäss, som jag gav mig själv i julklapp. Icke att förringa upplevelsen av att se sig själv på en helsida på slutet.

Årets sämsta: Gary Stewart och Susan Mustafas Det farligaste djuret av alla. Jag pinade mig igenom 10 timmar och 5 minuter av uselt – mycket uselt – författad dynga. Gör inte det. Jag har gjort det åt er.

Årets kan-inte-släppa-den: Boken som även kan ha epiteten Årets gråtfest, Årets käftsmäll och så många fler här på listan: Vi är Orlando av Johan Hilton. Den handlar om terrordådet i Orlando 2016 på klubben Pulse. Författaren är själv knappt synlig. Du får läsa hans ord i såväl förord som efterord, men däremellan är det en vittnesskildring. Boken består uteslutande av utdrag ur närmare hundra timmar av intervjumaterial. Skickligt redigerade så att det blir ett flow i texten trots att vissa repliker bara är några rader och andra längre stycken.

Årets bokserie: Måste bli Karin Smirnoffs fantastiska romantrilogi om Jaana Kippo: Jag for ner till bror,  Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Årets förlag: Polaris förlag har varit ett återkommande förlag under hela årets läsning. Heja er!

Årets underskattade: Underskattade kanske inte är det rätta ordet, men en bok som jag vill att fler ska upptäcka är Nådastolen av Elizabeth Winthrop. Historien cirkulerar kring personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med 18-åriga Willie, som sitter i en fängelsecell i New Iberia och väntar på sin avrättning. Det är en tragisk historia, en fängslande sådan. Och totalt hjärtskärande. Jag håller andan genom de korta kapitlen, upplever ilska och uppgivenhet. Och sorg över människan. Man kan inte undgå jämförelse med Harper Lee och Toni Morrisons författarskap. 

Årets utländska TV-serie: The Queens Gambit. Att en serie om schack kunde vara så engagerande?!

Årets svenska TV-serie: Älska mig av och med Josephine Bornebusch. Karaktärsbygget i de sex avsnitten är helt fantastiskt! De är komplexa och mångbottnade och alla visar de alla de sidor – såväl fina som ynkliga – som människan kan visa i livets olika skeden. Jag känner så för dem alla. Inte en platt karaktär i sikte. Älska mig är skriven och regisserad av och med Josephine Bornebusch och jag kan inget annat än älska den här serien.

Årets ambivalens: Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk. Läsningen i sig blev oerhört intressant: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Årets separation: Annika Walls skönlitterära debut Jag borde sagt det först, som är en klockren skildring av ett förhållande som står på ravinens rand. Fia som tycker att hon gett allt och Kristian som tycker att hon blivit tråkig (läs: vuxen). Känslorna som väcks hos Fia skapar såklart igenkänning – det är inte något unikt förhållande som vi får syna. Alla känner vi någon Fia och Kristian och stundom är vi kanske Fia och Kristian.

Imorgon kommer jag lista Årets bästa böcker 2020.

Hur jag listade tidigare kulturår kan du läsa här:

2014
2015
2016
2017
2018

Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates

Den framgångsrika familjen Mulvaney bor på gården High Point i Mt. Ephraim norr om New York. Fadern driver ett blomstrande byggföretag och modern tar hand om gården och älskar antikviteter som hon ämnar sälja i den lilla gårdsbutiken (men hon verkar aldrig kunna skiljas från föremålen utan behåller dem själv). Familjen består även av fyra barn: tre pojkar och en flicka. Allt tycks gå dem väl i livet.

Joyce Carol Oates Det var vi som var Mulvaneys spänner över tjugofem år och precis som titeln subtilt antyder kommer familjen gå från ”är” till ”var”. Någon slag av vändpunkt händer där familjen sakta men säkert börja glida ner från sin priviligierade ställning och familjemedlemmarna en efter en hamnar i sin egen tragik. En far förnekar sitt favoritbarn, en mor som blundar, barn som inte får läka. Familjen nödgas till slut sälja gården och hamnar i något slag av exil.

High Point Farm var välbekant i trakten, den stod i tur att bli utnämnd till historiskt minnesmärke, och ”Mulvaney” var ett välkänt namn.

Under många år avundades ni oss, sedan tyckte ni synd om oss.

Under många år beundrade ni oss, sedan tänkte ni: Bra! – det är precis vad de förtjänar

Historien är främst berättad genom Judd, den yngsta sonens, ögon. Det blir hans minnen som får bli grunden i historien även om vi får följa flera av familjemedlemmarna genom romanen. Den person som man som läsare förstår minst och som väcker mest förargelse är fadern och här låter Oates oss effektfullt vänta ända till sista delen för att få del av hans historia.

I sedvanlig ordning tar det är tag innan man fastnar i Oates romaner. Det gäller att härda ut och att vara på Oateshumör. Om du lyckas med detta så händer något. Du sugs in i vemodig läseufori. Men nåde mig om jag inte är i rätt stämning när jag börjar läsa. Då kan en hel JCO-roman gå åt spillo. Oates har verkligen förmågan att sätta ord på smärtan och mörkret utan att bli för explicit. Det är fascinerande tragik men även en strimma ljus. Du förstår att det ändå kommer att sluta väl.

Författarporträtt: Dustin Cohen
Bokomslag: Marina Mattsson

Just nu i november 2020

Den första lördagen i varje månad delar vi med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på din egen blogg, i kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Midnattsbiblioteket av Matt Haig. Nästa bok kan bli Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates eller Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs eller Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj eller Inställd resa till Sabarmati av Majgull Axelsson. Ja, som ni ser så vet jag inte i förväg vilken bok jag attackväljer när det är dags. 
Just nu tittar vi på inget speciellt, vilket är tämligen ovanligt. Vi har slutfört The Queens Gambit på Netflix, som jag kan rekommendera. Den handlar om Beth som hamnar på barnhem och som där upptäcker sin talang för schack. Inte visste jag att en serie om schack kunde bli så spännande. Nu vet jag. 
Just nu lyssnar jag Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad
Just nu längtar jag – behöver jag ens säga det ?! En pandemifri tillvaro. Och våren. Och ljus. 

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan

Minnesvärda tegelstenar

I våras cirkulerade det en bloggutmaning som gick ut på att visa sina tegelstensromaner. I veckans tematrio hos Lyran ska man istället berätta om tre stycken minnesvärda sådana. I år har jag läst tämligen få tegelstensromaner (om vi per definition menar fler än 500 sidor och ja jag vet att meningarna går isär var den här gränsen egentligen går). De enda som ligger i spannet är Tartt och Cronin. Jag får helt enkelt titta lite längre tillbaka i tiden för att finna mina absoluta favoriter:

Jag börjar med Joyce Carol Oates fascinerande Blonde (862 sid) som tillhör mina tidlösa favoriter. ”Oates fantastiska och tragiska roman om Marilyn Monroes fantastiska och tragiska liv.” Så läsvärd! Så fänglsande!
.

.

Den andra är Henri Charrieres Papillon (549 sid) från 1969, som delvis en självbiografisk bok och handlar om hur några straffångar försöker att fly från en fångkoloni i Franska Guyana. Boken var en av mina favoriter under tonåren och jag läste den flera gånger. Det finns även en film med samma namn där Dustin Hoffman spelar en av huvudrollerna. En omläsning torde vara på sin plats.
.

Den avslutande tegelstenen (som kvalar in per de flestas definition) som jag vill boktipsa om är Gregory David Roberts Shantaram (938 sid). Detta är en fantastisk roman som drar in läsaren i en fängslande historia i en spännande miljö – Bombays undre värld. Även denna återfinna bland favoriternas favoriter.

Har jag läst hela författarskap?

Finns det några författare där jag har läst hela deras utgivning? Frågan poppade inte helt osökt upp efter att jag läst gästbloggarens Kajsa Kallios inlägg på Bokhora. Med reservation för mitt bristande minne, så kommer jag faktiskt inte på så fantastiskt många. Trots mitt behov av att glänsa tar jag inte med författare som bara har kommit med en bok.

Chimamanda Ngozi Adichie har än så länge gett ut tre böcker på svenska och den fjärde Americanah väntas i november. Att ha läst hela Donna Tartts utgivning är kanske inte en stor bedrift då hon än så länge har kommit med två böcker på svenska (trots ett drygt decennium sedan debuten). Även Tartt kommer med nytt till hösten och Steglitsan väntas nå boklådorna i november.

Nu börjar det bli svårt att krama ur mig fler. En närstudie av läst-listan ger även författaren Erin Kelly som skriver psykologiska spänningsromaner. Sist men inte minst så finner jag även Nene Ormes som var den som välkomnade mig in i urban fantasy-genren.

Bubblare d.v.s. författare som jag inom kort har läst hela dess utgivning: Sofi Oksanen (kvar: När duvorna försvann) och författare jag önskar att jag läst hela: Toni Morrison (kvar. många). 

Avslutningsvis kan jag konstatera att ha läst ett helt författarskap inte behöver vara kopplat till favoritförfattare då jag varken har läst allt av Gardell eller av Oates (vem hinner det?). Men den som spar hen har.

Vill du läsa mer om böckerna av ovan nämnda författare kan du göra det här:

En halv gul sol, Lila hibiskus, Det där som nästan kväver dig
Mer om Chimamanda Ngozi Adichie här och här
Den hemliga historien
Den lille vännen
Mer om Donna Tartt här.
Grenar av gift, Lågor av hat
Udda verklighet
Särskild

Foxfire – en tjejligas bekännelser

”Skvallra aldrig, Maddy-Monkey, varnade de mig, det betyder Döden om du skvallrar för nån av Dom där, men nu efter alla dessa år tänker jag skvallra, för vem kan väl hindra mig? Jag var ju ändå med och bestämde de första reglerna, just de varningsorden. Jag var faktiskt FOXFIRES officiella krönikör. Alltså den enda som fått förtroendet att klä det vi gjorde i ord, att skapa ett vittnesbörd för framtiden.”

Fem tonårstjejer, som växte upp tillsammans i den fiktiva staden Hammond, har alla det gemensamt att de utsatts för trakasserier och
orättvisor. De avger varandra ett blodslöfte att hämnas alla de förödmjukelser de fått utstå, kallar systraskapet för FOXFIRE och skaffar sig alla de yttre attribut som brukar förknippas med gängverksamhet: tatueringar, gemensamma färger och klädkoder. Ledaren för gänget är den självutnämnde, självklara och karismatiska  Margaret ”Legs” Sadovsky, som till synes tycks vara helt gränslös i sitt sätt att betrakta världen. FOXFIRE arbetar metodiskt och allt mer brutalt i sin väg att kräva hämnd mot ”Dom, Dom där… Dom andra” och så småningom tycks hämndverksamheten spinna bortom all kontroll.

Handlingen i FOXFIRE – en tjejligas bekännelser har Joyce Carol Oates förlagt i femtiotalets USA och därför upplevs gänget som än mer rebelliskt än vad de kanske skulle ha gjort idag. Boken handlar om kvinnlig frigörelse, att göra uppror, att vägra förnedras och att slå tillbaka. Det är en hård verklighet som författaren delger oss och det finns historier som är svåra att greppa i sin brutalitet. Oates har som vanligt ett intensivt språk, som emellanåt kräver sin läsare, men med rätta Oates-mood är läsupplevelsen briljant.

Du får ta del av FOXFIRE genom Madeleine ”Maddy” Wirtz, som är högst synlig och närvarande i texten. Genom minnesfragment, lappar, längre redogörelser och små notiser återberättas historien, men utan en självklar kronologi så det gäller att hänga med. När sista meningen är läst har du hela bilden framför dig: FOXFIRES bildande, uppgång och fall.

Boken har filmatiserats två gånger. Första gången 1996 med Angelina Jolie i huvudrollen och förra året av regissören Laurent Cantet. Den senare versionen har Sverigepremiär den 24 maj och till skillnad mot sin föregångare är handlingen förlagd enligt originalhistorien i femtiotalet. Självklart är jag nyfiken på filmen, men det verkar vara svårt att finna en biograf som visar den nära mig, så möjligen får en vänta tills den kommer på DVD och till dess kan jag ju se den första filmen, som också väcker min nyfikenhet då Jolie torde vara perfekt i rollen som den rebelliske Legs.

En liten parentes – ett påtänkt senare

Ja, jo, visst, jag var egentligen klar med vårgenomgången. Det fanns dock en liten överraskning i vårkatalogen. Joyce Carol Oates kommer med en ny bok. Saken i sig – att hon släpper nytt – är sannolikt ingen överraskning. Kvinnan skriver böcker i högre takt än jag hinner läsa. Överraskningen ligger i att hon släpper en ungdomsbok: Två eller tre saker jag glömde berätta för dig (Bonnier Carlsen)

Läs mer om vårutgivningen:
Naggande goda debutanter
Nyfiken på nya bekantskaper
Nyfiken på omslag
Så vi möts igen
Nyfiken på fortsättningen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tre gånger släktskap i boktitel

Så fann även jag Lyrans Tematrio och poängen är densamma som jag här har kommit att kalla ”Tre gånger” – tre böcker/författare/filmer/serie på samma tema. Veckans uppdrag ser ut enligt följande: I boktitlar vimlar det av släktskapsrelationer. Här finns fastrar, morfäder, syskon och kusiner av alla de slag. Berätta därför om tre böcker med några släktingar (eller ingiftingar) i titeln.

Den första som jag spontant kommer på är Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates (2008). Detta var min första roman av Oates och jag kategoriserar den fortfarande som en av ”favoriternas favorit”. En intensiv, fascinerande och fysiskt påtaglig berättelse om Rebecka, vars familj slås sönder på grund av en till synes oundviklig tragedi. En bok som känns i magen – både på gott och ont.

Inte helt osökt kommer jag då på bok nummer två: Älskade syster (2009) av samma författare som ovan. Älskade syster bygger på en verklig händelse då den unga skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey hittas mördad i familjens hus. Boken är en kaxig satir över “the american dream” där föräldrarna utan att blinka exploaterar sina barn genom att proppa dem fulla med diverse mediciner/droger och tillväxthormoner, blonderar och sminkar upp sina fem- sexåringar och berövar dem både barndom, lekkamrater och skolgång.

Här hade det varit skönt att dra till med ytterligare en Oates för att få en tematrio i dubbel bemärkelse. Jag kunde till exempelvis dragit till med Änkans bok (kanske inte helt klockren). Men jag förutsätter att jag ska ha läst boken i fråga och det har jag inte gjort än.

I minnets arkiv fick jag då rota en stund och så kom jag på den. En bok som jag slukade flera gånger om som tonåring: Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Boken är en mors berättelse om dottern Nancy Spungen, som blev knivmördad på det mytomspunna hotellet Chelsea Hotel i New York. Nancys liv präglades av våld, droger och ett destruktivt förhållande med Sid Vicious (basist i Sex Pistols). Jag blev djupt tagen av historien om Nancy som tonåring. Det är dock många år sedan nu, så frågan är om den håller än idag?! Kanske dags för en omläsning när tid ges.

Tre gånger släktskap i titeln är därmed avklarad. Det var spännande att finna den röda tråden mellan Joyce Carol Oates, den amerikanska skönhetsindustrin och Sid Vicious.

Tre gånger Oates

Joyce Carol Oates böcker brukar vara tegelstenslika (såväl som magnifika). Under sommaren har jag dock passat på att läsa några av hennes kortromaner (efter hett tips från Helena D). Den första jag läste var Mörkt vatten och handlar om en ung kvinna som lämnas kvar ensam efter en bilolycka. Bilder när hon kämpar för sitt liv varvas med bilder från hur hon träffar den äldre framgångsrike mannen för att slutligen hamna fastklämd under mörkt vatten. Jag höll andan, kände flickans dödsångest och Oates lyckades fängsla mig från första till sista sidan.

                  

Gillian Brauer förälskar sig i lyrikläraren Andre Harrow och hans hustru Dorcas. Gillian dras till deras bohemiska livsstil, deras mystiska hus och hemligheterna som omgärdar paret. Det låter spännande men Djur fängslade mig inte alls. Tyvärr. Jag har inte fått klart för mig om den inte var så stark som de andra jag läst eller om jag helt enkelt inte var i ”Oates-mood”.

Avslutningsvis ska jag dock bjuda på en brutal litterär käftsmäll (i positiv mening). I Våld – En historia om kärlek får vi följa Teena, som blir utsatt för en bestialisk våldtäkt och Teenas dotter Bethie som blir vittne samt själv brutalt misshandlad. ”Du hette Bethel Maguire men alla kallade dig Bethie. Din barndom tog slut när du var tolv år gammal. Du skulle alltid tänka ’om’. Om inte mamma hade sagt ’nej’.”  Vi får även följa Dromoor som var förste polis på plats. Våld är en kort, intensiv och omskakande berättelse. Du håller andan boken igenom och kommer troligen att ge dig ärr i lässjälen. En käftsmäll som känns länge.

Mina absoluta Oates-favoriter är Blonde, Dödgrävarens dotter och Älskade syster, men om du inte har hittat din väg till Joyce Carol Oates än så kanske hennes kortromaner är en bra början.

Oates-mood?

Det är något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Något med hennes språk. Något med hur hon leker med tidsperspektivet. Något som suger in mig i vemodig läseufori. OM jag är på ”Oates-mood”. Men nåde mig om jag inte är i rätt stämning när jag börjar läsa. Då kan en hel JCO-roman gå åt spillo.

Oates för mig är mycket svärta. Avskalat och smärtsamt. Fascinerande tragik men även en strimma ljus. Idag kommer en ny roman – Dykvinnan. Den åker direkt in på Vill-läsa-listan.