Minnesvärda tegelstenar

I våras cirkulerade det en bloggutmaning som gick ut på att visa sina tegelstensromaner. I veckans tematrio hos Lyran ska man istället berätta om tre stycken minnesvärda sådana. I år har jag läst tämligen få tegelstensromaner (om vi per definition menar fler än 500 sidor och ja jag vet att meningarna går isär var den här gränsen egentligen går). De enda som ligger i spannet är Tartt och Cronin. Jag får helt enkelt titta lite längre tillbaka i tiden för att finna mina absoluta favoriter:

Jag börjar med Joyce Carol Oates fascinerande Blonde (862 sid) som tillhör mina tidlösa favoriter. ”Oates fantastiska och tragiska roman om Marilyn Monroes fantastiska och tragiska liv.” Så läsvärd! Så fänglsande!
.

.

Papillon

Den andra är Henri Charrieres Papillon (549 sid) från 1969som delvis en självbiografisk bok och handlar om hur några straffångar försöker att fly från en fångkoloni i Franska Guyana. Boken var en av mina favoriter under tonåren och jag läste den flera gånger. Det finns även en film med samma namn där Dustin Hoffman spelar en av huvudrollerna. En omläsning torde vara på sin plats.
.

Den avslutande tegelstenen (som kvalar in per de flestas definition) som jag vill boktipsa om är Gregory David Roberts Shantaram (938 sid). Detta är en fantastisk roman som drar in läsaren i en fängslande historia i en spännande miljö – Bombays undre värld. Även denna återfinna bland favoriternas favoriter.

Har jag läst hela författarskap?

Finns det några författare där jag har läst hela deras utgivning? Frågan poppade inte helt osökt upp efter att jag läst gästbloggarens Kajsa Kallios inlägg på Bokhora. Med reservation för mitt bristande minne, så kommer jag faktiskt inte på så fantastiskt många. Trots mitt behov av att glänsa tar jag inte med författare som bara har kommit med en bok.

Chimamanda Ngozi Adichie har än så länge gett ut tre böcker på svenska och den fjärde Americanah väntas i november. Att ha läst hela Donna Tartts utgivning är kanske inte en stor bedrift då hon än så länge har kommit med två böcker på svenska (trots ett drygt decennium sedan debuten). Även Tartt kommer med nytt till hösten och Steglitsan väntas nå boklådorna i november.

Nu börjar det bli svårt att krama ur mig fler. En närstudie av läst-listan ger även författaren Erin Kelly som skriver psykologiska spänningsromaner. Sist men inte minst så finner jag även Nene Ormes som var den som välkomnade mig in i urban fantasy-genren.

Bubblare d.v.s. författare som jag inom kort har läst hela dess utgivning: Sofi Oksanen (kvar: När duvorna försvann) och författare jag önskar att jag läst hela: Toni Morrison (kvar. många). 

Avslutningsvis kan jag konstatera att ha läst ett helt författarskap inte behöver vara kopplat till favoritförfattare då jag varken har läst allt av Gardell eller av Oates (vem hinner det?). Men den som spar hen har.

Vill du läsa mer om böckerna av ovan nämnda författare kan du göra det här:

En halv gul solLila hibiskusDet där som nästan kväver dig
Mer om Chimamanda Ngozi Adichie här och här
Den hemliga historien
Den lille vännen
Mer om Donna Tartt här.
Grenar av giftLågor av hat
Udda verklighet
Särskild

Foxfire – en tjejligas bekännelser

”Skvallra aldrig, Maddy-Monkey, varnade de mig, det betyder Döden om du skvallrar för nån av Dom där, men nu efter alla dessa år tänker jag skvallra, för vem kan väl hindra mig? Jag var ju ändå med och bestämde de första reglerna, just de varningsorden. Jag var faktiskt FOXFIRES officiella krönikör. Alltså den enda som fått förtroendet att klä det vi gjorde i ord, att skapa ett vittnesbörd för framtiden.”

Fem tonårstjejer, som växte upp tillsammans i den fiktiva staden Hammond, har alla det gemensamt att de utsatts för trakasserier och
orättvisor. De avger varandra ett blodslöfte att hämnas alla de förödmjukelser de fått utstå, kallar systraskapet för FOXFIRE och skaffar sig alla de yttre attribut som brukar förknippas med gängverksamhet: tatueringar, gemensamma färger och klädkoder. Ledaren för gänget är den självutnämnde, självklara och karismatiska  Margaret ”Legs” Sadovsky, som till synes tycks vara helt gränslös i sitt sätt att betrakta världen. FOXFIRE arbetar metodiskt och allt mer brutalt i sin väg att kräva hämnd mot ”Dom, Dom där… Dom andra” och så småningom tycks hämndverksamheten spinna bortom all kontroll.

Handlingen i FOXFIRE – en tjejligas bekännelser har Joyce Carol Oates förlagt i femtiotalets USA och därför upplevs gänget som än mer rebelliskt än vad de kanske skulle ha gjort idag. Boken handlar om kvinnlig frigörelse, att göra uppror, att vägra förnedras och att slå tillbaka. Det är en hård verklighet som författaren delger oss och det finns historier som är svåra att greppa i sin brutalitet. Oates har som vanligt ett intensivt språk, som emellanåt kräver sin läsare, men med rätta Oates-mood är läsupplevelsen briljant.

Du får ta del av FOXFIRE genom Madeleine ”Maddy” Wirtz, som är högst synlig och närvarande i texten. Genom minnesfragment, lappar, längre redogörelser och små notiser återberättas historien, men utan en självklar kronologi så det gäller att hänga med. När sista meningen är läst har du hela bilden framför dig: FOXFIRES bildande, uppgång och fall.

Boken har filmatiserats två gånger. Första gången 1996 med Angelina Jolie i huvudrollen och förra året av regissören Laurent Cantet. Den senare versionen har Sverigepremiär den 24 maj och till skillnad mot sin föregångare är handlingen förlagd enligt originalhistorien i femtiotalet. Självklart är jag nyfiken på filmen, men det verkar vara svårt att finna en biograf som visar den nära mig, så möjligen får en vänta tills den kommer på DVD och till dess kan jag ju se den första filmen, som också väcker min nyfikenhet då Jolie torde vara perfekt i rollen som den rebelliske Legs.

En liten parentes – ett påtänkt senare

Ja, jo, visst, jag var egentligen klar med vårgenomgången. Det fanns dock en 9789163873546liten överraskning i vårkatalogen. Joyce Carol Oates kommer med en ny bok. Saken i sig – att hon släpper nytt – är sannolikt ingen överraskning. Kvinnan skriver böcker i högre takt än jag hinner läsa. Överraskningen ligger i att hon släpper en ungdomsbok: Två eller tre saker jag glömde berätta för dig (Bonnier Carlsen)

Läs mer om vårutgivningen:
Naggande goda debutanter
Nyfiken på nya bekantskaper
Nyfiken på omslag
Så vi möts igen
Nyfiken på fortsättningen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tre gånger släktskap i boktitel

Så fann även jag Lyrans Tematrio och poängen är densamma som jag här har kommit att kalla ”Tre gånger” – tre böcker/författare/filmer/serie på samma tema. Veckans uppdrag ser ut enligt följande: I boktitlar vimlar det av släktskapsrelationer. Här finns fastrar, morfäder, syskon och kusiner av alla de slag. Berätta därför om tre böcker med några släktingar (eller ingiftingar) i titeln.

Den första som jag spontant kommer på är Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates (2008). Detta var min första roman av Oates och jag kategoriserar den fortfarande som en av ”favoriternas favorit”. En intensiv, fascinerande och fysiskt påtaglig berättelse om Rebecka, vars familj slås sönder på grund av en till synes oundviklig tragedi. En bok som känns i magen – både på gott och ont.

Inte helt osökt kommer jag då på bok nummer två: Älskade syster (2009) av samma författare som ovan. Älskade syster bygger på en verklig händelse då den unga skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey hittas mördad i familjens hus. Boken är en kaxig satir över “the american dream” där föräldrarna utan att blinka exploaterar sina barn genom att proppa dem fulla med diverse mediciner/droger och tillväxthormoner, blonderar och sminkar upp sina fem- sexåringar och berövar dem både barndom, lekkamrater och skolgång.

Här hade det varit skönt att dra till med ytterligare en Oates för att få en tematrio i dubbel bemärkelse. Jag kunde till exempelvis dragit till med Änkans bok (kanske inte helt klockren). Men jag förutsätter att jag ska ha läst boken i fråga och det har jag inte gjort än.

I minnets arkiv fick jag då rota en stund och så kom jag på den. En bok som jag slukade flera gånger om som tonåring: Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Boken är en mors berättelse om dottern Nancy Spungen, som blev knivmördad på det mytomspunna hotellet Chelsea Hotel i New York. Nancys liv präglades av våld, droger och ett destruktivt förhållande med Sid Vicious (basist i Sex Pistols). Jag blev djupt tagen av historien om Nancy som tonåring. Det är dock många år sedan nu, så frågan är om den håller än idag?! Kanske dags för en omläsning när tid ges.

Tre gånger släktskap i titeln är därmed avklarad. Det var spännande att finna den röda tråden mellan Joyce Carol Oates, den amerikanska skönhetsindustrin och Sid Vicious.

Tre gånger Oates

Joyce Carol Oates böcker brukar vara tegelstenslika (såväl som magnifika). Under sommaren har jag dock passat på att läsa några av hennes kortromaner (efter hett tips från Helena D). Den första jag läste var Mörkt vatten och handlar om en ung kvinna som lämnas kvar ensam efter en bilolycka. Bilder när hon kämpar för sitt liv varvas med bilder från hur hon träffar den äldre framgångsrike mannen för att slutligen hamna fastklämd under mörkt vatten. Jag höll andan, kände flickans dödsångest och Oates lyckades fängsla mig från första till sista sidan.

                  

Gillian Brauer förälskar sig i lyrikläraren Andre Harrow och hans hustru Dorcas. Gillian dras till deras bohemiska livsstil, deras mystiska hus och hemligheterna som omgärdar paret. Det låter spännande men Djur fängslade mig inte alls. Tyvärr. Jag har inte fått klart för mig om den inte var så stark som de andra jag läst eller om jag helt enkelt inte var i ”Oates-mood”.

Avslutningsvis ska jag dock bjuda på en brutal litterär käftsmäll (i positiv mening). I Våld – En historia om kärlek får vi följa Teena, som blir utsatt för en bestialisk våldtäkt och Teenas dotter Bethie som blir vittne samt själv brutalt misshandlad. ”Du hette Bethel Maguire men alla kallade dig Bethie. Din barndom tog slut när du var tolv år gammal. Du skulle alltid tänka ’om’. Om inte mamma hade sagt ’nej’.”  Vi får även följa Dromoor som var förste polis på plats. Våld är en kort, intensiv och omskakande berättelse. Du håller andan boken igenom och kommer troligen att ge dig ärr i lässjälen. En käftsmäll som känns länge.

Mina absoluta Oates-favoriter är Blonde, Dödgrävarens dotter och Älskade syster, men om du inte har hittat din väg till Joyce Carol Oates än så kanske hennes kortromaner är en bra början.

Oates-mood?

Det är något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Något med hennes språk. Något med hur hon leker med tidsperspektivet. Något som suger in mig i vemodig läseufori. OM jag är på ”Oates-mood”. Men nåde mig om jag inte är i rätt stämning när jag börjar läsa. Då kan en hel JCO-roman gå åt spillo.

Oates för mig är mycket svärta. Avskalat och smärtsamt. Fascinerande tragik men även en strimma ljus. Idag kommer en ny roman – Dykvinnan. Den åker direkt in på Vill-läsa-listan.