Norma av Sofi Oksanen

I Oksanens tidigare romaner, såsom Stalins kossor och Utrensningen, är historien i sig en karaktär och är en viktig del och förutsätting för hela berättelsen. Norma är en samtidsskildring, vilket hon tidigare inte velat skriva (hon talade bland annat om detta på Bokmässan). En samtida roman är just samtida – den är intressant här och nu och gäller bara nu. En historisk roman har ett längre liv, men nu kände Oksanen sig redo för att skriva om dagens Helsingfors. En annan nyhet är också att hon valt att ta in magi i historien.

normaNormas hår är magiskt och växer onaturligt fort och påverkas av hennes och omgivningens humör och känslor. Detta är självklart såväl en välsignelse som en förbannelse. Normas mamma Anita har under hela hennes liv hållit detta hemligt för världen. Plötsligt en dag så dör Normas mamma i en tragisk olycka – eller är det självmord eller rent av ett mord? – för att få svar på detta väljer Norma att börja jobba på den frisersalong som Anita jobbade på. Större delen av romanen utspelar sig på eller i nära anslutning till denna salong. Om valet av kuliss berättade Oksanen att en frisersalong är både publik och privat – du ser bara ytan och inte vad som pågår bakom denna kuliss, vilket gör det till en perfekt plats för att förlägga en samtida historia i. Det visar sig dock ganska snabbt att härvan kring denna salong är större och mer invecklad än Norma kunnat ana.

Romanen kommer att handla om hårindustrin (extensions), som är helt oreglerad i världen. Vi vill gärna veta varifrån pälsen kommer som modellerna bär på catwalken, men ifrågasätter inte var håret kommer ifrån. Historien utvecklar sig också till att inkludera surrogatturism – surrogatlagen i Ukraina är den mest liberala i hela världen, vilket lockar fram en mörk marknad. Den handlar om en kriminell organisations ”vardag”, om trafficking, om psykisk sjukdom och om familjehemligheter. Om det blir rörigt? Ja, tyvärr. 

Jag älskar Oksanens sätt att skriva – hennes språk och kärlek för kvinnohistoria. Norma innehåller allt det också, men tyvärr blir bihistorier och det stora persongalleriet för rörigt för mig och hon tappar mig någonstans där i mitten. Inte på något sätt en dålig historia – missförstå mig rätt här – men inte lika stark, lika fängslande som hennes tidigare böcker.

Författarporträtt: Toni Härkönen
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Bokmässan 2016 i retroperspektiv

Så sitter man här en vecka efter och ska försöka sammanfatta Bokmässan 2016. Hur upplever jag mässan så här i retroperspektiv? Vad upplevde jag? Vad såg jag? Vad har stannat kvar? Och det är väl så här det blir en vecka i efterhand; något osammanhängande, något svamligt, något alldeles, alldeles underbart och samtidigt skönt att det är ett års vila innan Bokmässan 2017.

Min personliga höjdpunkt var så klart när jag fick ta foto tillsammans med Sofi Oksanen, men även hennes seminarium med Yukiko Duke var minnesvärt (så klart!). Oksanen i sig har en hypnotisk effekt och Duke är väldigt behaglig att lyssna på. De pratade om hårindustrin som är central i Oksanens senaste roman Norma. Jag hade gått i min enfald och trott att hela den biten var en symbol för all annan suspekt handel i världen, men fick nu under samtalet klart för mig att hårindustrin och dess problematik är en faktiskt företeelse i världen. En industri helt utan restriktioner.

oksanen

Klart minnesvärda var också de event som Kulturkollo anordnade. På torsdagen var det Bokälskarmingel och rummet fylldes snabbt av kaffedrickande gäster, författare och förlagsfolk. Det blev så bra och samtidigt intensivt att jag vid ett tillfälle fick backa långsamt ut ur rummet för att göra en reträtt till mindre folkfyllda korridorer. Det andra eventet var ett feelgood-mingel under lördagen. Även det blev till bredden fullt av bokpratande människor och hela eventet blev en slag av förfest för bokbloggarmiddagen som ägde rum samma kväll. Avslutningsvis hade Kulturkollo ett boksamtal med Kim Thùy på söndagen och trots att jag inte läst något av författaren så blev jag helt betagen av hennes berättarglädje. Vilken underbar människa! Jag bara måste läsa hennes böcker!

kim

Bokmässan i sig har haft ett härligt (om än intensivt) flow. Jag har fått till ett lagom blandning mellan seminarier, kulturkollo-bemanning och sociala bubbel-samtal (känns så himla vuxet och Falcon Crestigt att ta ett glas bubbel i dagsljus, men det är ju bara jag…).

Jag har också lyssnat på fler seminarier än vad jag brukar, vilket känns befriande. Bland annat lyssnade jag på ett intressant samtal mellan Alex Gino, Sara Lövenstam och Ulrika Westerlund som handlade om HBTQ (mest om T:t) i barnlitteratur och ett samtal där Mats Strandberg och Jonathan Stroud diskuterade skillnaden mellan terror och horror, med hjälp av moderator (underbara!) Lotta Olsson. Jag lyssnade också på Madeleine Hessérus, Åsa Avdic, David Norlin och moderator Jessica Schiefauer när de pratade om vad det är som är så intressant med att måla upp mörka världar genom dystopier och varför de valde att skriva just dystopier. Vad såg jag mer? Jo, den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin med Kristoffer Leandoer, Klas Östergren, Therese Bohman modererat av Åsa Beckman (uppställningen där va!) där de bland annat berättade om litteratur som förändrat eller väckt något ”farligt” hos dem och såväl Lolita, undangömda porrtidningar, Sidney Sheldons böcker som Beskows Landet ingenstans (antar att det är Resan till landet Längesen som åsyftas) lyftes.

Ett osammanhängande inlägg om bokmässan får väl avslutas med vad jag köpte eller rättare sagt vad bar jag med mig hem från mässan (fotokvaliteten har allt annat att önska, men en orkar ju inte bättre än så här en vecka i efterhand).

kopt

Att ha huvudet under armen har sina fördelar

Det är på gott och ont som jag ibland gör saker utan att komma ihåg det. Jag var väl medveten om att jag ”slant” på Köp-knappen, men kunde inte för mitt liv komma ihåg vad jag köpt. Idag kom paketet och jag höll nästan på att göra en s.k. unboxing-video, men jag besparar er ifrån den. Jag förstår att ögonblicket inte är så himlans spännande för er.

DSC_0928

Jag trodde jag köpt Systerland, men det hade jag tydligen inte. En fin blandning av böcker blev det och evigt höga att-läsa-högen blev med ens ännu högre.

IMG_20140822_141737

Den svenska översättningen av Ull har jag väntat på länge (sen Feuerzeug kallade den ”Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps”). Sofi Oksanens När duvorna försvann har jag svårt att förstå att den förblivit oläst (vilket jag snart hoppas åtgärda) och De utvalda var ett rent spontanköp då de hade lagerrensning.

Har jag läst hela författarskap?

Finns det några författare där jag har läst hela deras utgivning? Frågan poppade inte helt osökt upp efter att jag läst gästbloggarens Kajsa Kallios inlägg på Bokhora. Med reservation för mitt bristande minne, så kommer jag faktiskt inte på så fantastiskt många. Trots mitt behov av att glänsa tar jag inte med författare som bara har kommit med en bok.

Chimamanda Ngozi Adichie har än så länge gett ut tre böcker på svenska och den fjärde Americanah väntas i november. Att ha läst hela Donna Tartts utgivning är kanske inte en stor bedrift då hon än så länge har kommit med två böcker på svenska (trots ett drygt decennium sedan debuten). Även Tartt kommer med nytt till hösten och Steglitsan väntas nå boklådorna i november.

Nu börjar det bli svårt att krama ur mig fler. En närstudie av läst-listan ger även författaren Erin Kelly som skriver psykologiska spänningsromaner. Sist men inte minst så finner jag även Nene Ormes som var den som välkomnade mig in i urban fantasy-genren.

Bubblare d.v.s. författare som jag inom kort har läst hela dess utgivning: Sofi Oksanen (kvar: När duvorna försvann) och författare jag önskar att jag läst hela: Toni Morrison (kvar. många). 

Avslutningsvis kan jag konstatera att ha läst ett helt författarskap inte behöver vara kopplat till favoritförfattare då jag varken har läst allt av Gardell eller av Oates (vem hinner det?). Men den som spar hen har.

Vill du läsa mer om böckerna av ovan nämnda författare kan du göra det här:

En halv gul solLila hibiskusDet där som nästan kväver dig
Mer om Chimamanda Ngozi Adichie här och här
Den hemliga historien
Den lille vännen
Mer om Donna Tartt här.
Grenar av giftLågor av hat
Udda verklighet
Särskild

En favorit får Svenska Akademiens nordiska pris 2013

Under gårdagen var Sofi Oksanen med i Go´kväll och berättade om den kommande boken När duvorna försvann, som handlar om en man som lurar sin omgivning om att han är flygare. Han berättar såväl fantastiska flyghistorier som låter fotografera sig som pilot. Sanningen är den att han varken flyger eller ens har licens.

Fotograf: Toni Härkönen
Fotograf: Toni Härkönen

I programmet berättade Oksanen bland annat att trots att ämnes-områdena är olika jämfört med hennes tidigare böcker, så är tematiken densamma. ”Bedrägeriet är närvarande i både Stalins kossor och Utrensningen […]. Att jag gav män en mer central roll förändrar det hela en aning.”

Idag tar Sofi Oksanen emot Svenska Akademiens nordiska pris 2013. Detta pris delas årligen ut till någon, ”som har gjort betydelsefulla insatser inom något av Akademiens verksamhets- eller intresseområden.” Tidigare har Sven-Eric Liedman, Kjell Askildsen, Per Olov Enquist, Ernst Håkon Jahr och Einar Már Guðmundsson fått priset.

”Oksanen är sällsam på flera vis; inte bara genom hennes gothinsprirerade yttre utan för att hon har ett sätt att skriva som gör att du har svårt att släppa boken förrän sista sidan är inhalerad. Hon räds inga ämnen och skapar diskussion med sina böcker”. Sofi Oksanen är en av mina favoritförfattare och tycker självklart att Svenska Akademien har gjort ett bra val. Du kan läsa mer om Oksanen här.

Oksaniansk poesi och politik

Om detta varit en modeblogg så hade jag inlett med att säga att få författare ser så iögonfallande vackra ut som Sofi Oksanen. Hon personifierar det jag önskar att jag vågat vara, en liten bit mitt gömda jag. Men nu är ju detta inte en modeblogg så vi lämnar detta därhän.

Finländskan Sofi Oksanen är en av mina favoritförfattare och hennes Utrensningen tillhör en av mina tidlösa favoriter och Stalins kossor ligger inte långt efter. För ett par dagar sedan läste jag ut hennes Baby Jane, som av någon märklig anledning förblivit oläst. Under våren kommer När duvorna försvann på svenska och jag förväntar mig åter igen oksaniansk poesi och politik.

Oksanen är sällsam på flera vis; inte bara genom hennes gothinsprirerade yttre utan för att hon har ett sätt att skriva som gör att du har svårt att släppa boken förrän sista sidan är inhalerad. Hon räds inga ämnen och skapar diskussion med sina böcker. ”Ja, jag är en politisk författare, hur skulle jag kunna vara något annat? säger Oksanen […]. Jag tar upp frågor som jag anser vara avgörande och som belysts för dåligt här hemma eller kanske inte alls.” Hon beskriver sin stil som autofiktion, d.v.s. hon blandar fakta och fiktion, men hon vill inte berätta vilket som är vilket och det är i sammanhanget ointressant då detta möjligen kan överskugga det hon faktiskt vill säga med sina böcker.

:::

Baby Jane är en kärlekshistoria, en tragedi, en upplysande och en politisk historia. Allt på en och samma gång. Bokens jag berättar om förhållandet till Piki ”stans coolaste flata” och hur kärleken kan vara såväl konstruktiv som destruktiv. Den berättar också om psykisk ohälsa, om att leva i skuggan av ett forna jag och hur begränsande detta kan vara. Ett viktigt ämne i dessa dagar med tanke på att denna tycks öka.

Baby Jane handlar även om utanförskapets kraft och om att inte passa in i mallen. Det är en bok som lämnar läsaren med många tankar och känslor. En stark läsupplevelse med andra ord. Boken kvalar kanske inte in bland de tidlösa favoriterna, men är inte långt ifrån.

Söndagsslö Litteraturkvalster slösurfar

Söndagssurfar slött runt i vårkatalogerna som dykt upp på Albert Bonnier Förlag och Norstedts hemsidor.

Jag blir extra glad av att finna Sofi Oksanens När duvorna försvann. Oksanens Utrensningen tillhör en av mina tidlösa favoriter och hennes Stalins kossor ligger inte långt efter. Jag kan dock inte förklara varför jag inte läst hennes Baby Jane. Hur kunde jag missa den? Vad hände liksom?! Hur som haver – in på den oändliga Att-läsa-listan med de båda olästa böckerna.

Norstedts satsat självklart hårt på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar del 2 – sjukdomen och jag lämnar den utan vidare kommentarer då ni troligtvis redan vet vad jag tycker om den (annars frossa inlägg här).

    

Jag väljer istället att lyfta Torbjörn Flygts nya Var man som gjorde mig nyfiken. Nu är det på sin plats att erkänna att jag varken läst Underdog eller Outsider (liten skämskudde fram på den), men det känns i magen att det är böcker som passar undertecknad. Jag har för övrigt inte läst något av Flygt. Men de är inte ensamma om denna märkliga läsetikett – ”böcker som torde passa undertecknad men förblir olästa” – t.ex. även Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie och Tomas Bannerheds Korparna har den.

Jag lider tyvärr (också) av en läsdefekt som går ut på att om böckerna står för länge olästa i bokhyllan tappar jag tyvärr intresset och köper helt enkelt nya. Några frågor på det? Ja, ni fattar ju vad böcker jag missar på grund av detta?!