De blåaste ögonen – Äntligen!

Toni Morrison är en av de där författarna som har skvalpat runt i det arma litteraturmedvetandet länge. En författare som jag vill läsa, men som jag aldrig får tummen ur att läsa. Tills nu. Boken har stått i min bokhylla sedan 1994(!). Oläst och pockande på min uppmärksamt. Året dessförinnan mottog, som den första svarta kvinnan, Toni Morrison nobels litteraturpris. Jag har inget försvar varför det har dröjt. Kan bara konstatera att det gjort det.

De blåaste ögonen är Morrisons debutroman och kom ut 1970. Genom de fyra d44ce078598e11e2904b22000a1f8c1d_7årstiderna hoppar historien mellan bokens nutid och dåtid och du får bakgrundshistorien till den berättelse som först kommer till dig i inledningskapitlet; Varför flickan Precola väntade barn med sin egen far. Historien som sedan berättas handlar om förtryck och smärtsamt utanförskap. Om hur du fostras in i att förakta din egen bakgrund och tillhörighet. Hur Precolas önskan är att få de finaste blåaste ögonen och hur detta skulle fylla hemmet med kärlek istället för hat och våld. Boken är en tragedi i bokstavlig mening. Det är sorgligt nog så verkligheten ter sig ibland. En bok som kommer att stanna kvar och skava ett tag.

Morrison har ett poetiskt språk och kan på några få rader få dig att känna och att vara där: ”Vintern la sig som ett band av kyla kring våra huvuden och smälte våra ögon. Vi stoppade peppar i fötterna på våra strumpor, strök vaselin i ansiktet och stirrade under mörka kylskåpsmorgnar på fyra kokta plommon, hala grötklumpar och choklad med ett tak av skinn”. Hon har ett knivskarpt sätt att beskriva sina karaktärer som gör att de kommer till liv rakt framför dig. Du känner Pecolas självförakt och hur hon ensam tycks bära omgivningens förtryck. För att axla epitetet nobelpristagare, är Morrisons språk förvånande lättillgängligt. Och vackert.

Morrison var 39 år när debuten kom, men med tanke på hennes stilistiska säkerhet och säkra berättarröst är det svårt att förstå varför debuten har dröjt.

Skämmes på mig om det inte blir fler Toni Morrison lästa.

Annonser

8 thoughts on “De blåaste ögonen – Äntligen!”

  1. Åh, njuuut… fel ord egentligen. Igen. En läsupplevelse som berör! Starkt. Historien är hemsk… Jag grät mig igenom den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s