Ni skulle kunna tro att den här bloggen är död. Men icke! Eller jo, nästan. Jag har dock äntligen fått igång min läsning igen efter höstens extremlånga och episkt otäcka lässvacka som varade i tre månader. Jag upprepar: tre månader! Jag tvingades – t v i n g a d e s – åka på en veckas solsemester för att få igång läsningen. Nu läser jag. Jag läser, om än i ljudboksform för tillfället. Hur som haver: jag läser.
Jag ska – när ni minst anar – publicera texter om det jag läst. Jag lovar. Idag har jag dock recenserat en av dem: Gud hjälpe barnet av Toni Morrison.
Morrisons bok handlar om psykisk ohälsa, om hur kärleken från en mor som förvägrades barnet påverkar den vuxna kvinnan och hur denna ständiga förnekelse skapar ett sår så djupt att det – hur du än försöker – kommer att spricka upp igen. Om hur ett trauma i barndomen, som förblev obearbetat hinner ikapp dig när du minst anar. Du kan inte undfly din historia. Du kan inte fly.
Den kan du läsa recensionen på Kulturkollo.
