Veckans kulturfråga

Imorgon avslöjas det vem som får motta Nobels litteraturpris 2020. I och med detta hakar jag på Lindas kulturfråga för veckan.

Veckans kulturfråga lyder:
Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur?

Om jag ska välja en så blir det Toni Morrison, som mottog litteraturpriset 1993. Morrison var 39 år när debuten De blåaste ögon (1970) kom, men med tanke på hennes stilistiska säkerhet och säkra berättarröst är det svårt att förstå varför debuten dröjde.

Hon har kommit att bli en av mina absoluta favoritförfattare. Toni Morrison förenade ofta realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och trots det upplevs historierna som trovärdiga och kryper därför in under skinnet på läsaren. Om hennes Älskade skrev jag: ”Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.”

Vill du läsa vad jag tyckte och tänkte om några av hennes böcker kan du klicka dig vidare på följande länkar:

De blåaste ögon

Älskade

Hem

Gud hjälpe barnet

Länkar dessutom ett klipp där Toni Morrison läser högt ur Hem (2014).

Regler är till för att brytas när det kommer till utmaningar. Så jag vill såklart också välja vår egen Tomas Tranströmer som mottog priset 2011.

Författarporträtt: https://www.flickr.com/people/36277035@N06
Bild: Toni Morrisons signatur. 

 

Toni Morrison 1931-2019

Toni Morrison är död. Hon blev 88 år men ändå har tanken att hon skulle gå bort inte föresvävat mig. Morrison var 39 år när debuten De blåaste ögon (1970) kom, men med tanke på hennes stilistiska säkerhet och säkra berättarröst är det svårt att förstå varför debuten dröjde. 1993 mottog hon, som den första svarta kvinnan, nobels litteraturpris.

Hon har kommit att bli en av mina absoluta favoriter. Toni Morrison förenar ofta realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och trots det uppleva historierna som trovärdiga och kryper därför in under skinnet på läsaren. Om hennes Älskade skrev jag: ”Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.”

Vill du läsa vad jag tyckte och tänkte om några av hennes böcker kan du klicka dig vidare på följande länkar:

De blåaste ögon

Älskade

Hem

Gud hjälpe barnet

Vila i frid mrs Morrison!

Nytt år, nya utmaningar, nya förväntningar!

Läsmässigt blev 2017 ett helt okej år för mig – knappt 50 böcker inkl tre radioföljetonger. Bloggmässigt så har dock året som gått haft långt mer att önska. Jag har helt enkelt varit så rädd att tappa min läslust, då den är såväl sporadisk som labil, så jag har helt enkelt fortsatt läsa medan det funkar. Må så vara. Det här handlar om läsglädje och skrivglädje. Dock förhåller det sig så att alla beställda böcker ännu inte har fått den recension den förtjänar, vilket jag så klart kommer att åtgärda inom kort. Symptomatiskt månne så publiceras detta inlägg först en månad in på det nya året.

I sedvanlig ordning har jag listat 2017 på Kulturkollo. Årets obehagligaste, årets kulturupplevelse, årets möte och mycket annat. Mental note till mig själv: börja fila på årslistan 2018 redan i januari – it will be worth it in late december. mvh guldfiskminne

2017 var året då jag läste tämligen förutsättningslöst – jag beställde ett mycket begränsat antal rec.ex. och antog inga utmaningar. Möjligen fortsätter jag 2018 på insatt spår. Kanske lyfter jag en gammal utmaning ”fyrtio författare” – min version av boktolvan – för att påminna mig om författarskap jag ännu inte är bekant med. Kanske jag beställer något fler böcker. Kanske jag bör ge mig i kast med alla de högar av olästa böcker jag balanserar upp här hemma.

För knappt en vecka sedan sonderade jag vårutgivningen på Kulturkollo. Det är väl bara att erkänna att jag lockas av en hel del. Listan består dock av drygt 30 böcker, vilket är en ohållbar ekvation när jag vet att bortom hörnet väntar såväl sommarutgivningen som den maffiga höstutgivningen. Därmed återstår bara den illa detaljen: att välja.

Avslutningsvis listar jag de bästa läsupplevelserna 2017:

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2017/10/16/ditt-liv-och-mitt-av-majgull-axelsson/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2017/02/24/du-bara-av-anna-ahlund/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2017/08/05/miraklet-av-emma-donoghue/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2017/03/06/vi-ar-en-av-sarah-crossan/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2017/02/27/ankan-av-fiona-barton/

http://www.kulturkollo.se/2017/02/23/toni-morrison-gud-hjalpe-barnet/

https://litteraturkvalster.wordpress.com/2017/10/11/hemmet-av-mats-strandberg/

Nytt år, nya utmaningar, nya förväntningar, nytt bloggtema!

 

 

Gud hjälpe barnet av Toni Morrison

Ni skulle kunna tro att den här bloggen är död. Men icke! Eller jo, nästan. Jag har dock äntligen fått igång min läsning igen efter höstens extremlånga och episkt otäcka lässvacka som varade i tre månader. Jag upprepar: tre månader! Jag tvingades – t v i n g a d e s – åka på en veckas solsemester för att få igång läsningen. Nu läser jag. Jag läser, om än i ljudboksform för tillfället. Hur som haver: jag läser.

Jag ska – när ni minst anar – publicera texter om det jag läst. Jag lovar. Idag har jag dock recenserat en av dem: Gud hjälpe barnet av Toni Morrison.

Morrisons bok handlar om psykisk ohälsa, om hur kärleken från en mor som förvägrades barnet påverkar den vuxna kvinnan och hur denna ständiga förnekelse skapar ett sår så djupt att det – hur du än försöker – kommer att spricka upp igen. Om hur ett trauma i barndomen, som förblev obearbetat hinner ikapp dig när du minst anar. Du kan inte undfly din historia. Du kan inte fly.

Den kan du läsa recensionen på Kulturkollo.

Utmaning: Trasiga människor och spruckna själar

Veckans utmaning på Kulturkollo är enligt följande:

Vilka är de tre mest minnesvärda böcker eller filmer om ”Trasiga människor och spruckna själar” som du har läst/sett? Berätta gärna också om det är någon karaktär du minns särskilt väl.

Det är jättesvårt att välja bara tre. J ä t t e s v å r t. Men här kommer i alla fall tre minnesvärda böcker och låter det vara osagt om de är de allra bästa, men nog ligger de i alla på min lista över tidlösa favoriter.

Vägen av Cormac McCarthy: verkligen trasiga människor och spruckna själar. En far och en son och deras vandring genom ett apokalyptiskt sönderslaget land där mänskligheten (det som är kvar) visar sin sämsta sida. Det är vemodig och tungt att läsa samtidigt som kärleken mellan far och son värmer.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson som handlar om en romsk kvinna, som antar namn och identitet av en judinna för att överleva Ravensbrück där romerna stod lägst ner i rangordningen. Miriam håller denna hemlighet hela vägen till Sverige och genom livet till hon på sin 85-årsdag utbrast ”Jag heter inte Miriam” till sin familj. Det är mycket sorg och vemod och lämnar ingen läsare oberörd. Miriam kommer jag att bära med mig länge.

Avslutningsvis Älskade av Toni Morrison: ”Året är 1873 och Sethe lever i skuggan av, det sedan några år avskaffade, slaveriet och av den familjetragedi som sakta kommer upp till ytan under läsningens gång. Hellre än att mista sin nyvunna frihet och se sina egna barn bli slavar försökte hon ta livet av barnen. Hon lyckades bara med ett. Boken tar sin början när sönerna har skrämts iväg från hemmet, svärmor Baby Suggs dör och Sethe bor ensam kvar med sin tonårsdotter Denver i det hemsökta hus som svärmor lämnat dem.” En historia som kryper in under skinnet på läsaren och fortfarande, två år senare, kan jag då och då skänka Seth en tanke.

P.S. Den som vill hellre vill ha lyrik bör läsa Pär Lagerkvists Ångest från 1916. Titeln är så att säga ”spot on” vad den handlar om. D.S.

 

Om att komma hem. Om att hitta hem.

Och så har jag då ä n t l i g e n läst Toni Morrisons Hem och som jag har väntat. Morrisons Älskade är en av mina tidlösa favoriter och jag kan fortfarande stundom skänka Sethe och hennes familj en tanke eller två. Hem är mindre suggestiv, mer rak i sitt språk och realistisk i sin handling, men berättar om samma viktiga ämnen.

Med traumatiska och fragmentariska minnen återvänder Frank Money, från Koreakriget och dess fasansfulla upplevelser, till 1950-talets USA. Ett land som är lika präglat av rasism och förtryck som det var när han lämnade det, vilket han blir varse tämligen omgående. Money bär också på en hemlighet som på flera sätt plågar honom och så småningom får även läsaren reda på vad.

När Frank Money äntligen finner sin syster Cee är hon svårt skadad då en läkare (kvacksalvare) har utfört högst tvivelaktiga ingrepp på henne. Frank tar med sin syster till deras hemstad, som är djupt förknippat med hemska upplevelser och människor från deras barndom och de båda syskonen ska försöka försonas med sitt förflutna.

Det fanns inget annat mål än att andas, ingeting att vinna, utom att någon annan dog i stillhet, ingenting man kunde överleva eller som det var värt att överleva för. Om jag inte hade haft mina två vänner, skulle jag ha kvävts innan jag fyllde tolv. Det var de som tillsammans med min lillasyster höll föräldrarnas likgiltighet och farföräldrarnas hat på avstånd.

Historien om vad de båda syskonen varit med om nystas också sakteligen upp under läsningens gång. Morrisons Hem är, likt hennes tidigare verk, en viktig del i den amerikanska litteraturen och hon berättar om teman som rasism, afroamerikansk historia och om hur dåtid påverkar nutid och hur då alltid hinner ikapp nu. Morrisons historia handlar också om syskonskap, om krig, hemligheter och försoning. Och om att hitta hem.

Det är en tunn bok på blott 156 sidor, men Morrison lyckas få in ett helt liv mellan pärmarna. Jag önskar dock ändå att boken varit längre. Jag vill veta mer om Frank, om Cee och om deras gemensamma historia. Jag vill veta mer om hur det var att leva i dåtidens USA, om att kriga för ett land som svek när man återvände. Jag vill veta mer om ”föräldrarnas likgiltighet och farföräldrarnas hat”. Jag önskar att den varit längre.

Klicka här om du vill se och höra Toni Morrison läsa ur Hem.

Foto: Michael Lionstar

Formgivare: Abby Weintraub, Anders Timrén

 

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Ve, ve, ve! Det blir höst i år igen! Mörkret sänker sig på många de vis, men en brukar kunna trösta sig med att just höstutgivningen brukar vara extra spännande. Näst intill övermäktig. Vad passar då inte bättre än att göra en enkät för att sortera och kategorisera höstutgivningen. Häng på vettja!

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Som alltid; man pendlar mellan eufori och förtvivlan. Same old, same old: ”Så många böcker, så lite…”

Jag längtar särskilt efter: Vassa föremål av Gillian Flynn och Rävsång av Christin Ljungqvist

Jag blev förvånad över: att jag inte har läst Prodigy, som är fortsättningen på Marie Lus Legend. Nu kommer den avslutade delen i trilogin: Champion. Oups!

Jag är nyfiken på: Outtalat av Sarah Rees Brennan och När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidson. Två väldigt olika böcker men väcker lika mycket nyfikenhet.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Allegiant av Veronica Roth – inte minst för att se om Tris får lite mer ”jävlar anammar” som jag saknade i del två. Här kan du läsa om del Divergent och Insurgent.

En debutant som låter spännande: Annika Koldenius Vi var alltid beredda, men i ärlighetens namn så får den nog vänta ett tag. Jag glider undan av samma anledning som varför Kristian Gidlunds I kroppen min ligger oläst. Smärtan!

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Ramona av Marta Söderberg. Ordet ”svärta” nämns i presentationen, vilket har en märklig dragningskraft för undertecknad.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Nej inga överraskningar. Jag ser dock en röd tråd i det som lockar – inte för tungt (utmana inte läslusten allt för mycket).

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Not That Kind of Girl av Lena Dunham. Älskar Girls och imponeras av Dunhams manus, så självklart vill jag läsa hennes bok.

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Hem av Toni Morrison (Det är ju inte så att det är någon risk att den där att-läsa-högen sinar, så alternativ finns.)

Höstmotto: Läs för bövelen!

Höstlängtet

Utanför fönstret har faktiskt höstfärgerna börjat så smått att tränga igenom vårens grönska. Å ena sidan gillar jag tända-ljus-mörker, filt-i-soffan-väder och läsmys. Å andra sidan dör jag så smått inombords. Så trots att jag kan längta efter tända-ljus-mörkret så har jag sällan förstånd nog kvar att uppskatta det. Jag och höst och vinter går med andra ord inte så bra ihop. Det blir en period av självömkan, gnäll och själsligt mörker. För att sedan fram emot vårkanten sakta vakna till liv, krypa fram ur idet och slicka såren.

Ett ljus i mörkret finns det dock. Höstutgivningen! I veckans bokbloggsjerka vill Annika att vi berättar vilka böcker vi längtar mest efter.

Det är en fantastisk litterär höst och det är svårt att välja ut de där som man längtar lite extra efter, men här kommer några:

Gone girl av Gillian Flynn
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
Glasslottet av Jeanette Walls
Hatties liv av Ayana Mathis
Komma och gå av Taiye Selasi
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Steglitsan av Donna Tartt

Hem av Morrison kommer tydligen inte förrän i januari, så det känns väldigt avlägset. Öppen stad av Teju Cole återfanns i såväl vår- som höstkatalogen – undrar just varför (hur som haver nyfiken på).

Alltså jag kan säkerligen rabbla lika många till, men får helt enkelt nöja mig med den listan. Det är en utmanande höst på många vis: vi ställs inte bara inför krypa-under-stenen-humöret utan det klassiska ”så mycket böcker, så lite tid”, same old, same old.

Höstnyhet

I oktober kommer Toni Morrisons ny bok Hem, som handlar om en veteran från Koreakriget som återvänder till ett USA ”präglat av rasism och förtryck. Han är en spillra av sitt forna jag – fylld av ilska och självförakt och med endast fragmentariska minnen av det han har varit med om. Men när hans älskade syster Cee råkar illa ut tvingas han ur sitt apatiska tillstånd och beger sig till Södern för att rädda henne.” Jag har först i år läst mina första Morrisonromaner: Älskade och De blåaste ögonen, vilka båda är fantastiska läsupplevelser. Morrison skriver med ett lyriskt språk, utan att vara svår, har knivskarpa karaktärer och krypa-under-skinnet-fängslande handling. Så naturligtvis blir jag nyfiken på Hem.

Älskade Toni Morrison

Året är 1873 och Sethe lever i skuggan av, det sedan några år avskaffade, slaveriet och av den familjetragedi som sakta kommer upp till ytan under läsningens gång. Hellre än att mista sin nyvunna frihet och se sina egna barn bli slavar försökte hon ta livet av barnen. Hon lyckades bara med ett. Boken tar sin början när sönerna har skrämts iväg från hemmet, svärmor Baby Suggs dör och Sethe bor ensam kvar med sin tonårsdotter Denver i det hemsökta hus som svärmor lämnat dem.

Historien är såväl tragisk som fängslande. I Älskade förenar Morrison realism med övernaturliga inslag, s.k. magisk realism och det är en historia som trots detta upplevs som trovärdig och kryper därför in under skinnet på läsaren. En suggestiv dimma ligger över berättelsen om Sethe, hennes familj och deras mörka historia.

Morrison skriver med ett poetiskt språk som har en täthet som emellanåt kan vara övermäktigt och svårt att hantera. Läsningen går därför mycket långsamt, samtidigt som historien kryper in och rör om och boken blir därför svår att lägga ifrån sig. Varje ord tycks vara vägt i guldskål och Morrisons språkliga perfektion imponerar.

1987 tilldelades Toni Morrisons Älskade (Beloved) Pulizerpriset och året därefter kom filmen med samma namn, i vilken Oprah Winfrey och Danny Glover har några av huvudrollerna.

Vill du ha en språklig resa utöver det vanliga så läs Älskade, men för all del filmen är inte fy skam den heller.

Läs även om Toni Morrisons De blåaste ögonen.