Vi kom över havet

Termen picture bride (postoderbrudar) härrör från 1920-talets USA då arbetsinvandringen från Japan och Korea var tämligen stor. Det var främst män som emigrerade och som sedan via någon form av mäklarfirma kunde välja brudar (genom att urvalsmetoden: fotografier) från sina respektive hemländer. Detta är ett fenomen som fortfarande finns idag även om det kanske främst är från andra länder än just nämnda och Julie Otsukas Vi kom över havet (2012) blir på så vis såväl aktuell som tidlös. Men vilka var alla dessa kvinnor som, genom en dramatisk båtfärd, vågade ta steget att söka lyckan på andra sidan havet?

”På båten var de flesta av oss oskulder. Vi hade långt svart hår och platta breda fötter och vi var inte särskilt långa. Några av oss hade inte ätit någonting annat än rissoppa som små och hade därför lätt krokiga ben, och några av oss var bara fjorton år gamla och själva fortfarande småflickor. Några av oss kom från stan och hade eleganta stadskläder, men många fler av oss kom från landet, och på båten hade vi på oss samma gamla kimonor som vi hade haft i många år – urblekta och ärvda från våra systrar, lappade och omfärgade flera gånger. Några av oss kom från bergen och hade aldrig förr sett havet annat än på bild, och några av oss var döttrar till fiskare och hade vistats vid havet hela våra liv.” 

Picture Brides, San Francisco, ca 1920
Jim Kajiwara Collection, National Japanese American Historical Society

I Vi kom över havet får vi möta de japanska kvinnorna som under mellankrigstiden valde att lämna sitt hemland för att bosätta sig i Kalifornien. Du får följa den mer än mödosamma båtresan, de första mötena med makarna, arbetet, rasismen, kulturkrockarna, barnen som tog avstånd från sin bakgrund och den växande misstro som fanns bland amerikanerna när vi närmar oss andra världskriget då de till slut anklagades för förräderi och tvångsdeporterades till särskilda läger i USA. De skildrar tillsammans det angivarsamhälle som fanns, där alla och ingen var betalda angivare

Det är en liten bok på sina 175 sidor, men med ett stort innehåll. Det finns inget ”jag” i berättelsen utan kvinnorna benämns hela tiden som ”vi” – det är en kollektiv berättelse där den gemensamma historien är den sammanhållande tråden. Jag kan tänka mig att valt pronomen också har att göra med att man inte såg japanerna som individer utan dömde dem som ett kollektiv till internering och utanförskap. Det är mycket smärta som ryms i boken och den blir många gånger fysiskt påtaglig, inte minst när ”vi” får möta våra män för första gången och kontrasten mot förväntningarna blir så brutal.

Ett tidlöst och enastående litet mästerverk.

Annonser

4 reaktioner till “Vi kom över havet”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s