Eldsystrar av Susanne Boll

I Eldsystrar – Susanne Bolls första spänningsroman – får vi möta psykologen Vera Lilja. Huvudpersonen är något som ovanligt som en medelålders kvinna (inte en direkt överrepresenterad grupp inom spänningsgenren) som dras in i en historia som inkluderar såväl en stalker, en kidnappning och ”a walk down Memory Lane”. Det här är så himla svårt med spänningsromaner – att recensera utan att avslöja för mycket av handlingen.

Vera Lilja är en både erfaren och omtalad (varför får du läsa dig till) psykolog som har mottagning mitt i Stockholm. Hon börjar få anonyma meddelanden som blir alltmer hotfulla, men Lilja försöker in i det längsta skaka dem av sig i ett (o)rationellt försök att undkomma den alltmer växande olustkänslan. Såväl Lilja som karaktär som stalker-temat är väldigt trovärdigt skildrat av Boll, vilket delvis har sin förklaring i att Susanne Boll inte bara är utbildad psykolog, utan har varit utför en stalker (under tio år). Jag föreställer mig att Boll använder sina erfarenheter som psykolog där hon plockar bitar av alla de personer hon mött genom åren.

Vi får följa Vera Lilja i olika parallella handlingar där du både får en hel del tillbakablickar blandat med den nutida historien, men också en intressant blandning av Vera som privatperson och som professionell psykolog. På så vis blir den kidnappningshistorien som inkluderas i Eldsystrar bara en historia av flera som vävs runt huvudkaraktären.

Det jag har att invända emot är språket som blev lite av en hang-up under läsningens gång – det blev en hel del oväsentliga beskrivningar och onödiga adjektiv som inte tillförde historien något. Månne det vara redaktören som brustit. Må så vara – romanens stora förtjänst är karaktärerna och hur du får lära känna Vera Lilja något mer för varje sida.

Författarporträtt: Bengt Alm
Bokomslag: Helena Hammarström

Vända hem av Yaa Gyasi

Så mycket att säga, så få ord att finna. Vända hem av Yaa Gyasi är på många sätt en fantastisk debut, men svår att skriva om. Kompositionen är såväl lysande som frustrerande begränsande. Men mer om det senare.

Med fjorton olika berättarröster skildrar Gyasi 1700-talets slavhandel och dess konsekvenser för de generationer som följer fram till nutid. Boken inleds med berättelserna om de båda ghananska systrarna som ovetandes om varandras existens och vars liv tar en vändning som ingen av dem kunnat förutspå. Effia blir bortgift till en engelsk man som bor i den borg som för många blir den sista utposten innan de tvingas ut på det stora havet som skiljer den afrikanska och amerikanska kontinenten åt. Systern Esi sitter, trots sin privilegierade uppväxt, fängslad i samma borg i väntan på att säljas till slav och färdas över det stora havet. Livet i den mörka fängelsehålan är väldigt grafiskt skildrad, vilket är svårt att värja sig ifrån. Det är mycket stark inledning där Effia och Esi är så nära men ändock så långt ifrån varandra.

Vända hem börjar med de båda systrarna och i följande kapitel får du höra rösterna från deras ättlingar där Atlanten skiljer dem åt. Detta får effekten att du ser människan. Det är så lätt att göra kollektiva berättelser av historien och med det avhumaniseras historien. Vi har alla – förhoppningsvis – läst om 1700-talet slaveri och slavskeppen som transporterade tusentals människor över Atlanten, men vi läser det som en kollektiv historia. Här får du namn, identitet och en historia för dessa människor – både för dem som tvingas iväg och hos dem som stannar kvar. Och hur slaveriets konsekvenser syns än idag.

Jag gillar särskilt delen som följer livet i Ghana, då jag som historieintresserad har varit något mer insatt i historien som skedde på andra sidan Atlanten. Vad händer med dem som stannar kvar? Hur länge bär man skuld? Hur många generationer går innan vi kan svära oss fria? Det är många tankar som väcks i Vända hem. Esis ättlingar är såklart också intressanta att följa genom inbördeskrig, slaveriets förbud och medborgarrättskamp.

Det jag har att invända emot är såväl bokens styrka som svaghet och det är kompositionen. Idén med att följa generation efter generation är väldigt effektfullt, men något händer under läsningens gång. Varje historia är i sig såpass intressant att du vill veta mer och dessutom blir kapitlen också något kortare ju närmare nutid du kommer så den där personliga anknytningen hinner inte riktigt skapas till karaktärerna. Tänk vilken research som ligger bakom?! Tänk vilken fantastisk romanserie det kunde ha blivit där karaktärerna och dess historia fått bre ut sig och få den plats som den förtjänar.

Vända hem är – trots detta – en oerhört stark historia och så väl skriven att jag antagligen kommer att tipsa om dem till alla som ber om det. Läs, läs, läs!

Författarporträtt: Michael Lionstar
Bokomslag: Sara R. Acedo

 

Det grå fängelset av Curtis Dawkins

Idag recenserar jag Det grå hotellet av Curtis Dawkins på Kulturkollo. Det är en samling noveller som skildrar den hårda världen och vardagen innanför fängelsemurarna i ett amerikanskt fängelse. Författaren är själv en livstidsdömd fånge, vilket gör att jag ifrågasätter min egen läsning av boken. På vilket sätt kan du läsa på Kulturkollo.

Du får i novellsamlingen möta ett brett utbud av karaktärer och skildrat vad den monotona ledan kan göra med människan. Författaren skriver med ett sinne för detaljer och beskriver en värld som – lyckligtvis – få av oss har erfarenhet av.

Är du fast lille vän?

Ny vecka och nytt tema på Kulturkollo. Denna veckan är det jag som håller i trådarna och försöker mota in flocken i fållan. Temat för veckan heter ”Fångad, fängslad och fjättrad” och handlar om ofrihet av alla de olika slag. Ni kommer att få läsa om såväl fysiskt fängelse som mentalt frihetsberövande. Temat kan tolkas vitt och brett – stort och smått. Vad förenar Agnes Gerner, Mats Strandberg och Curtis Dawkins?

Välkommen att följa våra tankar på Kulturkollo och missa inte morgondagens veckoutmaning.

Rökridå av Krysten Ritter

När jag hörde att Krysten Ritter skulle ge ut en roman fick jag helt orimligt höga förväntningar på denna. Jag har ingen aning om vem Krysten Ritter är utanför TV-skärmen – min bild av henne är Jane och Jessica. Karaktärerna Jane Margolis i Breaking Bad och Jessica Jones i TV-serien med samma namn. Helt orimligt!

Jag får med andra ord under läsningens gång medvetandegöra detta för mig själv och läsa boken för vad den är – oberoende av vem som författat den. Detta är dock inte helt lätt då huvudpersonen i Rökridå – Abby Williams – påminner mycket av såväl Jane som Jessica. Hon är något av en anti-hjälte som på något sätt tvingas in i en situation som hon helst velat undvika. Abby dricker för mycket och försätter sig själv i flertalet destruktiva situationer och är så där (härligt) socialt trubbig.

Abby återvänder till sin barndomsstad Barrens, Indiana, en plats hon har tillbringat varje dag under de senaste tio åren att fly ifrån. Abby är en miljörättsjurist i Chicago. Hon är framgångsrik men inte lycklig. Hon plågas fortfarande av hennes mammas död, minnena av skolkamraterna som trakasserade henne, hennes våldsamma pappa och alla slags dysfunktionella biverkningar som följer av livet i en småstad.

Det är jobbet som gör att hon återvänder till Barrens då det kommer signaler om att den stora industrin – som på många sätt håller den lilla staden vid liv – har en del miljömässiga fuffens för sig. Utöver det professionella har Abby en fix idé som hon har haft svårt att släppa: vad hände egentligen med hennes barndomsvän Kaycee Mitchell, som bara försvann från staden i svallvågorna efter en serier händelser. Skönjar månne Abby en koppling mellan Optimal och Kaycees försvinnande?

Tillbaka i Barrens tvingas hon också göra upp med sitt förflutna då hon möter såväl småstadsmentaliteten som sina antagonister igen. Känns det igen? Ja, jag skulle tro det. Det är inte en vansinnigt originell idé och den blir således inte vansinnigt spännande. Jag tänker Erin Brockovich, jag tänker Mean Girls – en skvätt småstadsskildring alá True Blood.

Men bortsett från den något förutsägbara storyn så skriver Krysten Ritten med ett rappt språk i korta kapitel – inget att invända mot Rittens språkliga förmåga. Extra plus också för Abby Williams då jag har en förkärlek för söndriga men ändock självständiga huvudkaraktärer, som går utanför normen – vilket förklarar min kärlek till tidigare nämnda Jane och Jessica. Dessutom förekommer ”the game” och high school-dramat som påminner mycket om dagens övergrepp som sker på diverse sociala medier. Jag gillar också Rittens relationsbygge och hur det blir alltmer omöjligt för Abby- och således oss – att veta vem hon egentligen kan lita på.

Sammanfattningsvis en intressant debut och om Krysten Ritten kan komma på en något mer originell handling till hennes – förhoppningsvis – kommande roman, så vill jag läsa också den.

Författarporträtt: Bailey Taylor
Bokomslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

En novell av Simone de Beauvoir

Det är Paris-tema på Kulturkollo. Personligen har jag dock ingen anknytning till Paris – jag har aldrig varit där och jag läser tämligen begränsat med fransk litteratur. Åh fick dra efter andan när jag i detta nu påminns av Éléonore Merciers brutala Han bara slog och slog. 

Simone de Beauvoir må vara mest känd för Det andra könet, men hon har även skrivit skönlitteratur och essäer och jag har läst och recenserat en av hennes noveller: Marcelle från 1937. Den är hämtad ur novellsamlingen Quand Prime le Spirituel, som består av fem berättelser om en liten krets unga kvinnor i 20-talets Paris.

Läs recensionen här.

Want to read eller om man vill plågsamt vänta

Har man några minuter över så slöklickar man runt på Goodreads. Och om man slöklickar runt på Goodreads kan man få upp ögonen för kommande böcker av författare som man gillar. Det är ju bara det där kruxet med att invänta översättning. Men vad vet väl jag – ibland kan det gå fort (och ibland inte och ibland blir väntan förgäves). Hur som haver – jag har fått upp ögonen för några boksläpp att se fram emot.

Antologin Not That Bad: Dispatches from Rape Culture med Roxane Gay som redaktör.  Gay samlar tidigare publicerade texter som handlar om att leva i en värld där kvinnor möter trakasserier, våld och aggressioner och ”where they are ‘routinely second-guessed, blown off, discredited, denigrated, besmirched, belittled, patronized, mocked, shamed, gaslit, insulted, bullied’ for speaking out.” En essäsamling där såväl etablerade skribenter som debutanter ingår.

Jag har sedan tidigare läst Roxane Gays Bad feminst och har Hunger på att-läsa-listan.

För drygt en månad sedan läste jag Angie Thomas The Hate U Give och blev helt ”blown away”. Jag har knappt återhämtat mig från den fantastiska läsupplevelsen så är hon på gång med en ny roman: On the Come Up.

Sextonåriga Bri drömmer om att bli sin tids främsta rappare, vilket inte är en helt långsökt dröm då hon är dotter till en legendarisk underground-rappare. När hennes mamma förlorar jobbet och hemlösheten ”stirrar dem i ansiktet”, så beslutar sig Bri för att lyckas.

Slutligen ett boksläpp som fick mig att dra något efter andan är Gun Love av Jennifer Clement. Hennes En bön för de stulna var en omskakande läsning, som jag fortfarande – tre år senare – tänker på. Senast idag tipsade jag faktiskt om den.

Gun Love handlar om Pearl och hennes mamma, som gjorde valet att lämna resten av familjen bara några veckor efter att Pearl föddes. De bosätter sig på en parkeringsplats utanför en s.k. trailer park. ”All around them, Florida is populated with gun owners–those hunting alligators for sport, those who want to protect their families, and those who create a sense of danger.” Mig veterligen är denna ren fiktion medan En bön för de stulna bygger på tio års intervjuer av mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser.