Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum

Sjuhundratrettiotre dagar efter att min mamma dog, fyrtiofem dagar efter att min pappa rymde med en främling han träffat på internet, trettio dagar efter att vi drog upp rötterna och flyttade till Kalifornien och bara sju dagar efter att jag började som junior på en alldeles ny skola där jag känner ungefär noll personer, kommer det ett mejl.

Så börjar Julie Buxbaums Tre saker jag inte vet om dig, vilket sammanfattar premissen för den här urgulliga romanen. Jessies mamma dör, Jessies tvingas flytta med sin pappa till Los Angeles (och får styvmamma och styvbror på köpet), Jessie måste börja på Wood Valley high school. Wood Valley high school där alla känns plastiga och ingen pratar med henne. En dag får hon dock ett mejl från någon som kallar sig Någon Ingen, som erbjuder henne sin vänskap och stöd via mejl och chatt. Vänskapen växer sig så småningom starkare mellan de två trots att hon inte vet vem det är hon pratar med. Vänskap som kanske kan bli till kärlek. Who knows?! Så klart det blir!

Det är å ena sidan så sockersött, så bubbelgumsljust – å andra sidan är det svartaste sorg. Jessies sorg efter mamman är så stark att den blir fysiskt påtaglig under läsningen. Hade det inte varit för det där hjärtslitande hade jag, som den där mörkervurmaren a.k.a. eländesläsaren som jag är, haft svårt för det där hjärtevärmande. Fiktiviteter-Helena jämförde Buxbaum med Jandy Nelson och jag kan inte annat än att hålla med. Böcker som innehåller allt på en och samma gång. Du får både banalsucka, glädjesucka och hulka.

Tre saker om boken:

1. Dialogen mellan Någon Ingen och Jessie är smått fantastisk och du får genom den lära känna Jessie på djupet. Faktiskt är jag inte så vansinnigt nyfiken på vem Någon Ingen är utan jag blir mest fascinerad av Jessie själv.

2. Trots att jag påstår att jag inte är så himla nyfiken på Någon Ingen så går det inte att värja sig mot sista kapitlet. Det gör inget att det nästan tangerar banalt. Det gör inget att historien är tämligen förutsägbar. Den är så hjärtevärmande och härlig att jag sväljer det helt och hållet.

3. Jag kommer definitivt att läsa mer av Julie Buxbaum.

Omslag: Paulin Elm

Annonser

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Hur är det möjligt att människor (läs: män) kan uppnå stjärnstatus genom att mörda? Hur är det möjligt att vi fascineras av mördare till den grad att dessa får hängivna fans/följeslagare/groupies (läs: kvinnor)? Nä, inte alla män och inte alla kvinnor, men fenomenet är ett faktum, vilket bland annat Micael Dahlén problematiserar i sin Monster.

Hamish Wolfe är stereotypen för den karismatiske mördaren – smart, snygg och oerhört tilldragande. Han sitter i fängelse för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor, men har samtidigt en hängiven fanklubb som är övertygad om att han är oskyldig.

Maggie Rose är såväl mycket framgångsrik brottmålsadvokat som bästsäljande true crime-författare. Hon gillar dock inte att leva i ramphuset så hon för vanligtvis en tillbakadragen och blygsam tillvaro. Wolfe kontaktar Rose med förhoppningen att hon ska bli hans advokat och att hon är den som kommer att förändra hans öde. Kommer han att lyckas? Är Maggie Rose immun mot den sortens karisma? Är han eller är han inte skyldig till de hemska mord som sägs?

Jag har benämnt Sharon Boltons tidigare böcker som ”sluta-andas-spännande” och att Bolton är en spänningsbyggare av rang. Stilmässigt så brukar hon skriva med ett enkelt språk och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen, vilket hon också gör i Daisy i kedjor, men historien i sig håller inte samma klass som tidigare böcker. Och den ruggiga stämningen blir inte så påtaglig och slutet blir rent av katastrofalt osannolikt. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, skriker jag inombords i ren kishtiansk anda. Jag skulle våga påstå att Bolton är väldigt nära ett fiasko med denna. Hade jag inte läst hennes tidigare så hade detta sannolikt blivit den första och sista. Nu vet jag bättre och kommer så klart att läsa hennes kommande.

Det som blir intressant med den här är tankarna som väcks kring hur och varför kvinnor dras till män som blivit dömda för fruktansvärda dåd. Sen går det inte att bortse ifrån att den är spännande och man läser i rasande fart. Vad som inte går att bortse ifrån är dock upplösningen på det hela.

 

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Ensam kvar av Alexandra Oliva

I mars kom en ovanlig nyhet som handlade om en reality-serie i Storbritannien – Eden – som gick ut på att överleva i vildmarken i ett år. 23 modiga deltagare skickades ut i ”nowhere” a.k.a. i den skotska vildmarken. Mitt i tävlingen lades dock dokusåpan ner MEN de missade att tala om det för deltagarna. Så tio av dem stannade kvar och tävlade i ytterligare 7 månader. Jag fastande för nyheten – inte bara för dess absurditet – utan att jag bara ett par dagar innan dess läst ut Ensam kvar av Alexandra Oliva, vilket blev ett minst sagt märkligt sammanträffande. Jag satt till och med under läsningens gång och tänkte att scenariot i sig inte skulle kunna ske i verkligheten. Jodåseduatt – det kan det.

  

Handlingen är till viss del snarlik men är förlagd i vildmarken i New England, USA. Zoo anmäler sig till en realityserie, som handlar om att överleva i den otillgängliga miljön.

Samtidigt som serien spelas in inträffar det ofattbara: en världsomspännande pandemi slår ut stora delar av civilisationen. Zoo, som är fullkomligt isolerad, märker först inte att spelet är över då själva produktionsteamet drabbats hårt och fort. Ovetande om vad som hänt fortsätter hon att kämpa och söker sig allt djupare in i skogen, utan att förstå att det inte längre finns en publik.

Historien berättas från två perspektiv, före och efter. Före och efter katastrofen. Mitt problem är främst med den första delen, då jag hade förväntat mig att huvuddelen av boken skulle handla om hur och när sanningen gick upp för Zoo. Därför är jag tämligen ointresserad av själva tävligen som jag såg som en kuliss, en premiss för själva storyn. Det är på intet sätt dåligt – bara inte vad jag trodde.

Förutsättningen för berättelsen är väldigt intressant: Världen håller på att gå under medan några personer i en tävling, med den ironiska benämningen reality-tv, inte förstår någonting. Du kommer tyvärr dock inte Zoo så nära att du fångas av scenariot och hon engagerar föga, vilket verkligen är synd. Så ännu en gång – inte vad jag trodde.

Författarporträtt: Lynn Paul
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Att förändra världen med en bild

Idag är det min tur att publicera ett inlägg på Kulturkollo under temat ”Att förändra världen”. Det finns många exempel på litteratur som förändrat världen, men jag vill lyfta fram ”hur en bild – ett fotografi kan förändra en händelse, ett utfall, en opinion – hur en bild kan förändra en hel värld.”

Gå gärna in och läs mer. 

Verklighet, overklighet, fiktion och fantasi

Bilden ovan är väldigt talande för veckans tema på Kulturkollo, där jag är general/chef/drottning [insert valfritt ord av hög rang]. Fotografiet ingår i en bildserie som senare har kommit att kallas Cottingley Fairies (Cottingley-älvorna). Fotografierna, som togs under sent 1910-tal, togs av de båda kusinerna Elsie Wright och Frances Griffiths (10 och 16 år gamla) och föreställer dansande älvor och gårdstomtar. Bilderna troddes då vara bevis för att älvor existerar, vilket Frances Griffiths kom att hävda ända till sin död. Detta visar också på ett tidigt exempel på lyckad fotomontage då det tog drygt sextio år innan man fann originalbilderna på älvorna och tomtarna i Princess Mary’s Gift Book’ av Claude A. Shepperson från 1915. Det tog dock ännu ett tag innan de båda kusinerna erkände att fotografierna var fejk, vilket gjordes först 1981 i en intervju för en tidskrift. De hade helt enkelt klippt ut bilderna och poserat med dem.

Under veckan på Kulturkollo kommer vi att röra oss i gränslandet mellan verklighet och overklighet, mellan fiktion och fantasi. Föredrar du det ena framför de andra? Eller vill du vara i båda?

För mig tog det många, många år av läsande innan jag konstaterade att det som gör skillnad är inte om boken är realistisk eller inte utan hur den är författad – hur trovärdig den är. Jag vägrade länge alla slag av magi, skräck eller andra inslag av overkligheten. Är boken eller filmen trovärdig i sin framställning, om det magiska eller overkliga blir som en naturlig del av historien och inte blir själva historien, så köper jag det.

Vi är en av Sarah Crossan

Ibland händer det att en bra bok går en helt en förbi. Ibland händer det att man slösurfar på ljudboksappen och slentrianklickar på diverse böcker och lägger dem i den enorma bokhyllan. Ibland händer det att man slumpklickar igång en av alla dessa slentrianklickade ljudböcker och – tro det eller ej – bli lätt chockskadad då du inte var beredd på hur mycket du skulle bli berörd. Och lätt chockskadad av att du bara var ett klick ifrån att missa denna bok.

Det här hände mig när jag klickade igång Sarah Crossans Vi är en. Den handlar om det sextonåriga tvillingparet Grace och Tippy. Som alla tvillingar är de två individer med egna känslor och hemligheter. Det som skiljer dem från de allra flesta tvillingpar är att de är sammanvuxna vid höften. Under hela sin uppväxt har de haft hemundervisning, men då familjen av ekonomiska skäl inte längre har råd med detta ska Grace och Tippy börja i vanlig high school.

High school kan vara en hård plats för vem som helst och inte minst då man är sammanvuxna tvillingar. Trots allt blir det ganska bra ändå för de två tjejerna och för första gången i sina liv får de chans att skaffa riktiga vänner och uppleva mycket annat. En vanlig influensa tar dock hårt på Grace och de tvingas söka läkarvård. Plötsligt står de inför ett livsavgörande beslut.

Grace är bokens poetiska berättarröst och genom korta kapitel, flertalet gånger i enstaka meningar, får du följa hennes förhoppningar, hennes rädslor och hennes tankar om världen i stort och tonårslivet i smått. Det är en berättelse som handlar om systerskap, vänskap, om identitet och om livet drabbar oss alla på olika sätt.

Lyckans avokado
Farmor ska på dejt med en man
som hon
träffat i bowlinghallen.
Jag visste inte att farmor gillade att spela bowling.
Jag visste inte att man kunde
träffa män i bowlinghallen.
Och jag fattar inte hur någon
med ett ansikte rynkigt
som en övermogen avokado
kan ha mer tur
i kärlek
än jag.

Jag var inte riktigt beredd på känslostormen. Jag var inte riktigt beredd på tankarna som väcktes, inte minst då jag själv är mor till ett par tvillingpojkar – hur hade vi tacklat det här och hur hade vi reagerat på de svåra beslut som allt det här medförde. Jag var inte riktigt beredd på upplösningen.

Missa inte denna språkliga lilla pärla – denna känslostormade lilla berättelse om Grace och Tippy.