Mitt liv som dront av Helena von Zweigbergk

Tyvärr har jag aldrig kommit för att läsa några av Helena von Zweigbergks skönlitterära böcker. Jag förknippar henne främst med radio och TV. Jag har dock nu lyssnat på författarinläsningen av hennes självbiografiska Mitt liv som dront.

”Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering. Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var – i mitt numera så långa liv – befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande?

Enligt von Zweigbergk själv personifierar hon dronten. Detta – numera utrotade – djur som enligt von Zweigbergk inte hade någon naturlig försvarsstrategi (har inte själv djupdykt i fågelns beteendemönster). Dronten kunde inte sätta gränser utan ”tog emot” vad helst livet kunde erbjuda. Författaren beskriver sig själv som någon som inte kunnat sätta gränser, som har använt som ”slasktratt”, ”packåsna”, ”en vandrande åskledare” som drog till sig allt det som andra inte förmått bära.

Med historien om denna mänskliga dront som kuliss närmar sig författaren områden som åldrande, kärlek, relationer och om psykisk ohälsa. Hon berör ämnen som föreställningen om jaget, om hur detta ständigt förändras. Och om att plötsligt inte riktigt känna igen sig själv. Om att alltid känna sig obekväm och rädd.

Hon kallar det själv en självbiografisk inventering, men jag har mina invändningar här. Visserligen delar Helena von Zweigbergk med sig av sig själv, men inte såpass djupt som jag kan önska. Hon har en tendens att teoretisera sig själv snarare än att dela med sig. Texten inkluderar fler ”man” än ”jag” – hon beskriver månne dronten och människan snarare än Helena. Anekdoterna som är tänkta att exemplifiera detta teoretiserande är faktiskt inte så många som kan man förvänta sig av en självbiografisk text. Jag får helt enkelt inte tillräckligt mycket Helena.

Författarinläsningen är såklart väldigt bra. Hon är en van radiopratare och har en behaglig röst och fint flyt, som gör sig fantastisk i ljudboksformatet. Jag ser i min ljudbokstjänst att hon har läst in alla sina egna böcker, men hon borde läsa in fler. Det är en röst jag vill höra mer av.

Författarporträtt: Mattias Edwall

 

Spegelmannen av Lars Kepler

Är det något som Lars Kepler a.k.a. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril kan så är det att skapa olidlig spänning och snabbläsning. Det går rasande fort att läsa deras böcker om Joona Linna. Jag blir näst intill perplex när det slår mig hur lång tid en bok tar att skriva och producera och jag slukar den på nolltid. Samtidigt som det är ett gott betyg i sig så känns det som att man samtidigt förolämpar författarhantverket. Nog om det!

Spegelmannen inleds med att en ung kvinna blir kidnappad på öppen gata. Fem år senare hittas hon brutalt mördad på en lekplats mitt i Stockholm. Till slut lyckas Joona Linna spåra fram ett ögonvittne. Ett ögonvittne som är en psykiskt sjuk man, som har genom en traumatisk händelse slutat prata. Han säger sig också inte minnas något av natten, men saker börjar ske när hypnotisören Erik Maria Bark tar sig an mannen.

Fler kvinnor försvinner och när Linna gräver kommer det fram flera tidigare fall som skulle kunna kopplas till fallet. Parallellt får vi följa vad som sker på en gård dit flertalet av de unga kvinnorna har förts. Så mycket mer än så här kan jag inte berätta om boken då jag är rädd att spoila den.

Det är emellanåt ett ohälsosamt frossande av blodigt våld – så också i Spegelmannen. Jag är inte ”äckelmagad” eller speciellt känslig när det kommer till våld i litteratur, men i några av Keplers böcker skenar det. Det är inte alltid jag förstår syftet med detta frosseri. I Spegelmannen är det helt klart några sekvenser som känns onödiga, men uppenbarligen inget som påverkar min ohälsosamma läshastighet.

Jag har läst sju av åtta böcker om Joona Linna (Sandmannen har förblivit oläst – fråga mig inte varför). Jag har dock bara recenserat Stalker från 2014. Jag tycker det är svårt att recensera Keplers böcker då jag läser dem så rasande snabbt. Jag hinner knappt reagera över språk, komposition eller gestaltning. Det är med stor skicklighet som de skapar detta vakuum hos läsaren. Med korta meningar i korta kapitel driver de på historien accelererande tempo. Ögonen hinner knappt nudda sidan innan det är dags att bläddra.

Det är inte för den litterära gestaltningen eller deras språkliga finess som jag läser Kepler. Jag läser dem för spänningen och för att få sluka en bok, stänga av omgivningen och känslan av att vara onåbar under några timmar.

Författarporträtt: Ewa Marie Rundquist
Bokomslag: Reklambyrå Hummingbirds

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

I Dina händer var fulla av liv av Suad Ali får vi följa Nora före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp i Baidoa, studerar till lärare i Mogadishu och blir så småningom en framgångsrik gymnasielärare där. Hon gifter sig med sitt livs kärlek och får en dotter.

Oro sprider sig dock i landet och klankonflikterna och den politiska instabiliteten växer sig allt större. Ahmed, Noras make, är redaktör för en tidskrift som stämplas som revolutionär, vilket leder till att familjen måste fly landet. Noras far följer med på flykten, medan mamman och hennes syster stannar kvar.

Vi får följa den tragiska och traumatiska flykten där allt tycks handla om pengar snarare än människoliv. Nora och dottern hamnar till slut i Sandviken där Nora – en gång den bästa gymnasieläraren i Mogadishu – tvingas försörja sig genom att städa skolkorridorer.

Frågor som väcks i boken är vad som händer med en människa som tvingas lämna allt? Vad gör det med en människa att offra allt för att överleva? Hur förhåller man sig till dem som man tvingats lämna kvar? Hur förhåller man sig till landsmän i det nya landet? Och sin kultur?

Jag känner mycket för Nora genom läsningen. Jag tänker på allt hon behövt genomlida för att nå Sverige. Ett land som må hända inte har krig, men där familjen får möta fördomar och rasism. Vad gör det med en människa som inte får chans att utöva det yrke som hon är ämnad för? Jag funderar också en hel del på det och dem som man tvingas lämna kvar. Hur familjen i Somalia tror man lever i rikedom bara för att man når Europa och vilken skuld och emellanåt skam detta skapar hos Nora.

Det är en fin och intressant debut, men jag önskar att boken varit längre. Den är på 250 sidor, men historien hade mått bra om den fick ta något mer plats. Jag önskar att jag fått veta mer om alla de intressanta karaktärer som svindlar förbi. Det sker tämligen stora tidshopp i historien vilket omöjliggör att vi får hela bilden av Nora. Jag skulle också vilja veta mer om Nora. Om hennes äktenskap, om livet i Somalia och om hur det var att nå Sverige.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Emma Graves

Skarpt ljus av Elizabeth Hand

Elizabeth Hand har själv beskrivit Cassandra ”Cass” Neary som: ”Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer”. Och ja, den beskrivningen är ”spot on”.

Skarpt ljus är den tredje boken i serien om Cass och den innehåller i sedvanlig ordning droger, whiskeyhalsande, suspekta miljöer, destruktiva karaktärer samt konst och fotografi. För knappt en månad sedan kom den fjärde boken i serien: The Book of Lamps and Banners. Nu återstår det att se om något förlag känner sig manad att översätta den.

Cass Nearys karriär peakade på sjuttiotalet då hon gav ut en fotobok som fick ett visst genomslag. Sedan dess har hennes liv gått i en nedåtgående destruktiv spiral. Hon knaprar piller som om det vore smågodis och halsar emellanåt whiskey till frukost.

I den tredje romanen hamnar Cass i London och senare också på den engelska landsbygden. Quinn – hennes livs kärlek som kommer och går i hennes liv – har lovat att möta upp henne på en pub i London. Han dyker dock inte upp och i sin jakt på en sovplats träffar Cass sångerskan Krishna. Den ena personen leder till nästa och snart är Cass indragen i en halvsuspekt värld som består av avdankade rockmusiker, independentfilmskapare och en ovanlig del av den svarta marknaden.

Fotografiets konst och historia är ett återkommande tema genom hela boken – Cass är en iakttagare och hon tänker världen i bilder snarare än att vara en aktiv del av den. Hon noterar ljus och skuggor och har ett särskilt öga för detaljer. I Skarpt ljus kommer även antropologi och arkeologi att ta en stor plats.

Elizabeth Hands språk knastrar och hon är ganska fåordig på ett sätt som verkligen tilltalar mig. Hennes karaktärer och miljöer är beskrivna precis i så få ord som krävs för att jag ändå kan se allt framför mig. Hand tenderar dessutom att ta in naturen, som blir en viktig del av historien. I detta fall de engelska hedarna, med sina öppna vyer, sina stenrösen och hemligheter.

Den stora behållningen med boken är dock likt de föregående: Cass Neary. Hon är en ovanlig antihjälte på flera vis – inte minst då hon är något äldre än de sedvanliga protagonisterna. Hon förställer sig inte för något eller något, räds inte att vara obekväm och rör sig hela tiden i samhällets utkanter och mörka vrår. Trots detta lyckas Hand att väcka empatin hos läsaren och hur oangenäm hon än må vara vill man henne bara väl (och i några obevakade stunder släpper även Cass fram sina empatiska sidor).

Handlingen skenar inte riktigt lika mycket som i de föregående böckerna och miljön och vad som händer är inte helt främmande för läsaren. Eller har jag vant mig? Ja, så är det nog när jag tänker efter. Man blir helt enkelt inte så förvånad längre om vart Elizabeth Hand och Cass Neary för oss.

Författarporträtt: Norm Walters
Bokomslag: Marcus Stenberg

Läs också om: Generation Loss och Se mörkret

Just nu i november 2020

Den första lördagen i varje månad delar vi med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på din egen blogg, i kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Midnattsbiblioteket av Matt Haig. Nästa bok kan bli Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates eller Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs eller Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj eller Inställd resa till Sabarmati av Majgull Axelsson. Ja, som ni ser så vet jag inte i förväg vilken bok jag attackväljer när det är dags. 
Just nu tittar vi på inget speciellt, vilket är tämligen ovanligt. Vi har slutfört The Queens Gambit på Netflix, som jag kan rekommendera. Den handlar om Beth som hamnar på barnhem och som där upptäcker sin talang för schack. Inte visste jag att en serie om schack kunde bli så spännande. Nu vet jag. 
Just nu lyssnar jag Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad
Just nu längtar jag – behöver jag ens säga det ?! En pandemifri tillvaro. Och våren. Och ljus. 

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Om Måndag hela veckan och någon av Agatha Christies pusseldeckare fick ett barn så skulle det kunna vara De sju morden på Evelyn Hardcastle. Barn blir dock sällan som man tänkt sig.

På lantgodset Blackheath har tiden rekapitulerat. Aidan Bishop vaknar upp upprepade gånger till den dag då mordet på Evelyn Hardcastle kommer att ske. Samma dag då familjen Hardcastle har bjudit in till en maskeradbal och årsdagen för mordet på sonen (20 år tidigare). Bishop är den enda som vet att dagen upprepar sig. Hans chans för att komma ur detta hamsterhjul är att lista ut och namnge mördaren till den pestdoktor som dyker upp när han som minst anar.

Som titeln på Stuart Turtons De sju morden på Evelyn Hardcastle antyder så går Evelyn samma öde till mötes sju gånger utan att Aiden Bishop lyckas rädda henne.

Det är dock fler saker som försvårar Aidan Bishops detektivarbete. Han vaknar varje dag upp i en ny kropp, som en av alla de personer som är på godset under morddagen. Lägg där också till att handlingen hoppar i tid mellan dessa dagar och således fram och tillbaka i de olika kropparna. Krångligt? Det är bara förnamnet.

Jag ser på Goodreads att många gillar boken, men jag kan tyvärr inte ställa mig till någon hyllningskör. Den är alldeles för rörig för min smak och mitt tydligen bräckliga intellekt. Det är för många karaktärer som blir introducerade tämligen fort. Och någonstans mellan alla dessa hopp i tiden tappar jag läslust. Jag läser klart den av ren litterärt asketisk inställning – jag kom till den punkt där jag helt enkelt inte kunde med att lägga boken ifrån mig samt att jag ändå hade ett uns av nyfikenhet kvar där jag ville veta svaret.

Jag gillar tanken på boken. Det är en ambitiös historia där oändligt med tid måste ha gått åt att planera händelseutvecklingen och vad som händer med Bishop när han inträder en ny karaktärs kropp. Det är dock så rörigt så jag kan inte uttala mig om det finns några logiska luckor i historien.

Jag gillar också miljön, som är ett smart drag av författaren. Turton förlägger handlingen – precis som Agatha Christie också gjorde – till en isolerad plats. Det smått förfallna godset Blackheath och den stundande maskeradbalen är en perfekt kuliss för historien.

Det jag dock saknar är läsarens delaktighet. Det finns inte en chans att räkna ut eller ens göra ett försök att räkna ut vem mördaren är. Inte ens när jag nu vet vem mördaren är kan jag tänka ”jahaaa så klart!. Det kanske swischade över mitt bräckliga intellekt.

Författarporträtt: Charlotte Graham
Bokomslag: David Mann

Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

Herregud så smärtsam läsning! Och insiktsfull och relaterbar trots att våra historier skiljer sig åt. Jag har något svårt att sätta ord på vad jag just har hört. Det är så mycket känslor som rusar i min kropp och som förblindar mig. Mina tankar flyger och far och skenar iväg in i mig och mitt eget liv och historia.

Ninni Schulman är mest känd som deckarförfattare, men inom henne har en helt annan historia grott under många år. Historien om hennes uppväxt och liv. Flickebarn nr 291 är hennes historia – en hudlös och ärlig självbiografisk roman.

Ninni föds med allvarlig skolios, som har format hela hennes jag och liv. En såpass allvarlig ryggskada som gjorde att läkarna inte trodde hon skulle överleva. Hennes kropp vägrade dock ge upp, men skadan kom dock att kräva otaliga sjukhusbesök, operationer, metallställning och gipsvagga. Den kommer också innebära långa och ensamma sjukhusvistelser där hon oftast lämnades ensam (det är sjuttiotal, men jag var tvungen att flera gånger kolla när Schulman föddes för man kan lätt tro att det handlar om femtiotal.)

Den känslomässiga slaggprodukt och ryggsäck kommer dock ikapp henne som vuxen när äktenskapet håller på att krascha. Hon reagerat oerhört känslosamt på denna separation och blir till slut inlagd på psyket. Hon börjar så småningom gå till en terapeut, som börjar fråga om barndomen. Först nu börjar Schulman lägga pusslet och förstår hur mycket hennes barndom har format henne och påverkat hennes relationer. Långa stycken i boken är dialogen mellan Ninni och terapeuten, vilket gör att vi kommer författaren oerhört nära. Det känns som att jag är där – sittandes i soffan och lyssnar.

För att kunna förstå sin historia begär Ninni Schulman ut sina sjukhusjournalerna i vilka hon från början kallas Flickebarn nr 291. Hon börjar förstå vad det gör med en människa att inte känna anknytning i början av livet. Idag vet vi bättre. Vi vet att barn som separeras från sin föräldrar under en längre tid kan få men för livet. Det behöver inte handla om en fysisk separation utan även känslomässig. Relationerna i livet tenderar att bli energikrävande, svårt att känna tillit och lita på partners kärlek, men kan också på gott och ont bli väldigt självständiga. Hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad för den man är?

Ninni Schulman berättar också om hur det är att växa upp och skilja sig fysiskt från andra barn – om att alltid känna sig annorlunda. Om att bli tolererad snarare än ingå i den sociala gemenskapen – att vara med men ändå stå utanför. Om att få sitta med någon i skolmatsalen, men aldrig bli medbjuden på fester. Flertalet gånger vill jag bara kliva in i boken och krama om den unga flickan. När hon sedan berättar om det sammanbrott som gör att hon åter igen hamnar på sjukhus och senare när hennes pappa går bort vill jag kliva in i boken och krama om den vuxna kvinnan. Det är så smärtsamt att jag får tårar i ögonen bara att skriva om den.

Jag lyssnade på Lo Kappas inläsning av Flickebarn nr 291. Kappa gör Schulmans nakna och självutlämnande text rättvisa och jag kan inte sluta lyssna. Hennes röst i kombination med Ninni Schulmans text passar som hand i handske. Om jag ska invända mot något är det när inläsaren väljer att sjunga låttexter som författaren reciterar. Det blir nervprövande varje gång för undertecknad.

Författarporträtt: Magnus Liam Karlsson
Bokomslag: Lotta Kühlhorn

Käre Edward av Ann Napolitano

Ett flygplan med 191 passagerare lyfter från New York med Los Angeles som slutdestination. Planet kommer dock att krascha på ett fält i Colorado. 12-åriga Edward Adler är den enda som överlever kraschen.

I Käre Edward av Ann Napolitano får vi i varannat kapitel följa Edward och hans väg tillbaka till livet – som tog en abrupt vändning när såväl hans föräldrar som bror dog i flygkraschen, och några av passagerarnas historia innan de mötte döden. Dessutom hoppar vi fram och tillbaka i tiden och vi får följa passagerarna såväl innan som under flygningen.

Vi får bland annat möta Edwards föräldrar, en unga kvinna som tar ett graviditetstest på flygplanets toalett, flygvärdinnan, en frisinnad och spiritistisk kvinna med bjällror i sin kjol och soldaten som återvänder från Afghanistan.

Parallellt får vi även så småningom följa vad som sker i cockpit. Uttrycket ”det är som att bevittna en bilkrasch i slowmotion” blir i Käre Edward tämligen passande, fast en flygkrasch då. Det dröjer ganska långt in i romanen innan du får ta del av de ångestladdade minuter då kraschen blir oundviklig. Det blir så klart ett ångestpåslag för mig som är sjukt flygrädd och som aldrig är så nära döden som i ett flygplan. Det var inte mycket KBT i den läsningen inte. Dessutom lyssnade jag på Marie Richardsons inläsning, så att snabbt skumma förbi avsnittet var uteslutet.

På tal om Marie Richardson, så lyckas hon som alltid fånga mig och min bristfälliga koncentrationsförmåga. Hon levandegör texten på ett sätt, som verkligen tilltalar mig. Hon framställer historien om Edward på ett välbalanserat sätt och jag har svårt att sluta lyssna.

Men Edward då? Jo, han hamnar hos sin moster Lacey och morbror John, som själva lider av ofrivillig barnlöshet. De är underbara människor, men som också står mitt i sorgen då mostern är syster till Edwards mamma. I kvarteret bor den udda Shay, som blir hans vän och följeslagare genom sorgen.

En dag hittar de låsta väskor i garaget som senare visar sig innehålla brev från anhöriga till passagerarna som dog i kraschen. De två vännerna börjar sakta läsa igenom dem, vilket såklart är både på gott och ont för Edwards läkande.

Det är en mångbottnad roman som innehåller så himla många berörande människoöden. Det är inte bara offren i flygkraschen, utan den modiga och intensiva Shay och relationen mellan Lacy och John. Det händer något inom dem alla och författaren lyckas sätta alla karaktärer på en inre resa. Och så Edwards såklart. Hans sorg över sin bror är hjärtskärande och hur Edward klär sig i broderns kläder för att känna honom nära och leker med tanken om brodern överlevt istället för honom. Dock! Här kommer ett dock! Sorgen över föräldrarna är inte alls så framträdande, vilket gör det hela något märkligt. Ett litet, men ändock ett dock.

Nu kanske ni tror att boken är outhärdligt sorglig, men det är en vacker historia som har lika mycket ljus som eländesmörker. Den inbegriper såväl hopp, kärlek som sorg. Jag kan varmt rekommendera er att lyssna på boken.

Författarporträtt: Jake Chessum
Bokomslag: Jacket design: Sandra Chiu Art direction: Joseph Perez Jacket illustration: Romy Blümel T

Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

En av de bästa och mest oväntade läsupplevelserna 2018 var  Eileen  av Ottessa Moshfegh. Jag blev blixtförälskad i karaktären Eileen, som med sin förbittrade själ med en ocean av självförakt, svepte över mig som en tsunami. Tvärt och överraskande. Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.

Moshfegh lyckades verkligen balansera misären med humor, vilket är en nödvändighet för att Eileens uppväxt inte ska bli för mörk för att ta in. Du förfasas ena stunden för att nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Hon är i all sin bitterhet ändock så likeable på något vrickat vis. Moshfegh närmar sig huvudkaraktären i Ett år av vila och avkoppling på samma vis. Denna gång är dock huvudkaraktären utan namn, men mörkret och humorn går hand i hand genom hela historien.

Men att vakna upp ur den där sömnen var en pina. Hela livet blixtrade förbi framför ögonen på värsta tänkbara sätt, och huvudet fylldes än en gång av alla mina bleka minnen, varje liten sak som hade fört mig dit jag var. Jag försökte ibland minnas något annat – en bättre version, en lycklig saga kanske, eller bara ett lika blekt men annat liv som åtminstone hade känts roligare för att det inte var så välbekant – men det funkade aldrig. Jag var ändå alltid mig själv.

Året är 2000. Kvinnan i Ett år av vila och avkoppling tycks till ytan ha allt. Hon är ung, snygg och nyutexaminerad från Columbia. Hon lever på ett stort arv i sin lägenhet på Manhattan. När hon får sparken från sitt arbete bestämmer hon sig för att sova bort ett år. Detta möjliggörs av en för oss humoristisk och därjämte skrämmande psykiatriker, som icke räds att skriva ut diverse sömn- och lugnande medel som det vore smågodis. Vi får följa kvinnan under detta år. Tråkigt? Icke!

Moshfeghs roman är en tämligen trovärdig skildring av en depression där kvinnans vardag fylls av enformighet, tristess och apati. För oss som har erfarenhet av depression så blir det en hel del igenkänning. Skillnaden är att Moshfegh drar det till det yttersta. Vad händer om man väl gör det som man innerst inne känner? Vad händer om människan stänger av allt under ett helt år? Reva, kvinnans närmsta vän, visar en annan sida av hur depression kan se ut. Hon är överaktiv och överdoserar i positiva tillrop och tillgjord eufori (fake-it-til-you-make-it-personlighet).

Bortom ytan, bortom raderna så anar vi läsare att en stor del av kvinnans depression beror på dels hennes uppväxt och dels att hon inom kort tid förlorat båda sina föräldrar. Här kan jag sakna lite mer gräv från författarens sida. Jag hade velat veta mer om dessa händelser. Vad var det som egentligen drev kvinnan till detta drastiska beslut?

Jag gillar verkligen Ottessa Moshfeghs sätt att leverera sina historier och gestalta sina karaktärer. Jag älskar när huvudkaraktärerna skaver och att man får kämpa som läsare för att gilla dem. Det krävs en insats från mig som läsare för att nå ända in och förstå dem. De är absurda men ändock klockrena i sina ytterkanter av personlighetsspektrat. Kvinnan i Ett år av vila och avkoppling har nått sin ändplats. Hon orkar inte förställa sig mer, vilket är på sätt och vis tämligen befriande att läsa.

Karaktäristiskt för Moshfegh är dessutom livlinan. Samtidigt som jag får träda in i mörkret får jag också skratta åt eländet. Jag får på så vis en livlina att hålla mig i under läsningens gång. Det kan bli hur mörkt som helst, men jag kan också se det absurda. Humorn ligger i såväl Moshfeghs sätt att skriva, som i igenkänningen. Skratt och grått ligger parallellt i eländet. Mänskligt på ett skruvat sätt.

Författarporträtt: Jake Belcher

Lanny av Max Porter

Jag har dragit mig för att läsa Lanny av Max Porter. Den kom 2019 och alla tycktes hylla och jag duckade. Jag har till och med lyckats med konststycket att inte läsa något om boken. Inte ens Helena och Annas fina intervju med Max Porter under Bokmässan 2019, vilket jag såklart har gjort nu.

Överhajpade böcker gör mig rädd! Jag smyger runt bokhögarna och slänger korta blickar mot dem, förbereder en attack, men vågar helt enkelt inte börja. Vad är det då som skrämmer? Antagligen känslan av att vara den där som inte gillar, vilket egentligen inte rör mig i ryggen, men ju längre tiden går, ju högre krav ställer jag på läsningen och så småningom kan boken omöjligtvis införliva mina förväntningar. Med andra ord: att få ett rejält magplask, ett sedvanligt antiklimax.

Lanny är något utöver det vanliga. Det är en saga, en fabel, samtidigt som den är högst realistisk. Det är berättande text, fragmentariska tankar och uttalanden och tillbakablickar och framåtblickar – den är helt enkelt smått fantastiskt!

Det svåra med den här boken är att förklara den och berätta om den utan att förstöra läsupplevelsen för nästa läsare. Den behöver upplevas. Insupas. Kännas. Handlingen är problematisk att återge då även detta kan förstöra läsupplevelsen. I korthet så handlar boken om Lanny – en mycket ovanlig pojke, som älskar att sjunga, prata i gåtor och vara ute i skogen och bygga på sin lövsal. Han tycker också om att vara med Mad Pete, som är en ensamvarg och konstnär. En dag försvinner dock Lanny – till synes helt spårlöst.

Lanny handlar också om Dead Papa Toothwort, som är något av en blandning mellan människa och natur – ett väsen. Han inhämtar byns känslor, tankar och samlar på meningar, fraser och ord. Låter det knasigt? Ja, det är det. Och smått fantastiskt! Det gäller att flyta med, simma inte mot strömmen – låt texten bara finnas. Läs långsamt. Ta in. Och ta orden för sanning.

Boken berör ämnen som föräldraskap, kärlek, människans fina och fula sidor, om att avvika såväl från normer som fysiskt, om föräldrars värsta skräck, om förbjudna tankar och gruppmentalitet. Om byn. Om naturen. Om människan.

Eftersom jag inte har läst något om boken så var jag inte alls beredd på dess komposition eller på Max Porters lekfulla språk (antagligen skräckblandad förtjusning hos översättaren). Boken är indelad i tre delar. Den första är berättande, gestaltande där olika personer har olika kapitel. Detta är dock inte helt sant då Dead Papa Toothwort tar plats redan i första kapitlet och hans delar är högst fragmentariska och leker med kompositionen (ni måste se för att förstå). Den andra är till synes sporadiska tankar och blinkningar från samtal från befolkningen i byn. Den tredje delen är återigen mer berättande utan att ha någon specifik person till de olika delarna.

Boken berör mig på djupet. Den berör så många delar hos mig. Det är mörker. Detta evinnerliga mörker. Det gör ont. Och blandningen mellan det sagolika språket och handlingen med det realistiska – inte minst genom bokens del 2 – blir magiskt. Det gör så ont, men är ändå så vackert.

Författarportätt: Lucy Dickens
Bokomslag:
Översättare: Marianne Tufvesson