I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

Vissa böcker vill man egentligen inte läsa. I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom är en sådan bok. Men det är en bok du borde läsa. Måste läsa.

Nr 250
Kvinna, tjugonio år.
Familjen såg att hon magrade, tystnade och slutade sminka sig. Hon kastade förlovningsringen under ett gräl. Han ströp henne och körde henne sedan till sjukhuset.
Dödad 13 december 2015.

Under tio år har journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom dokumenterat varenda – varenda – fall i Sverige där en kvinna blivit dödad av sin partner eller expartner. Genom otaliga intervjuer med barn, släktingar, vänner och socialarbetaren samt brev, dagböcker, rättegångsprotokoll och polisrapporter växer en ohygglig, men ack så viktig, sanning fram. Några fall blir bara några rader i nyheterna, några enstaka blir större nyheter, men många blir inte ens en notis. Nu får de dock en röst.

Det här är kvinnornas historia och om deras kärlek, kamp och deras skrik på hjälp. Hjälp som i många fall inte når ända fram. Vi har fortfarande en lång väg att gå i Sverige för att verkligen kunna hjälpa alla de kvinnor som lever under hot och med våld i nära relationer. Det kan vara en tröstlös kamp, vilket inte minst vi förstår när vi hör socialarbetarens ord om maktlöshet och att inte räcka till. För de är så många. Samhället sviker.

Nr 206
Kvinna, femtiotvå år.
Den sista sommaren kände hennes sex vuxna barn inte igen sin glada, starka och hårt arbetande mamma. Maken vaktade henne medan hon duschade, han tog hennes bilnycklar, granskade hennes mejl. ”Om jag inte dyker upp är jag död”, sa hon till en arbetskamrat.
Dödad 30 augusti 2012.

Sedan 1 januari 2000 har 315 kvinnor i Sverige dödats av sin man, pojkvän eller exman. Det är nästan sexton kvinnor per år. 254 barn under arton år har förlorat sin mamma i ett mord eller dråp under samma tidsperiod. 99 barn var hemma, 55 barn såg mordet. (Källa: granskningen länkas nedan). 2009 påbörjade de båda journalisterna sin granskning och de har följt upp varje fall. Det är så horribelt, det är så mörkt, att det är svårt att skriva om det. Det går inte att hitta de rätta orden på ett rättvist sätt.

Nr 299
Kvinna, fyrtiosju år.
Hon var mamma till fyra döttrar. Tre av dem var hemma när deras pappa misshandlade henne med olika tillhyggen, knivskar henne samt skar av hennes hår.
Dödad 29 december 2018.

I händelse av min död (en mening som en kvinna skrev i ett brev till sina barn två dagar efter julafton 2013. Ett brev i ett anteckningsblock som hon gömde under förarsätet i bilen. Hon blev senare skjuten av sin före detta man, som nu avtjänar ett 18-årigt fängelsestraff.) är en reportagebok som bygger på denna decennielånga granskning. Jag slås under läsningen av hur tungt det måste ha varit för Weigl och Edblom. Om jag nu tycker det är en tung läsning – hur upplever de inte då tio års djupdykning i detta evighetsdjupa mörker?

Jag slås också av hur fint de har fått ihop det hela. Trots att det är en enorm undersökning som består av såväl kvalitativa som kvantitativa granskningar så flödar texten. Du dras med ner i mörkret och får följa några fall lite djupare. Du får också träffa barnen. Åh dessa barn, som har upplevt och upplever så hemska saker. Dessa stackars barn som mister båda sina föräldrar på en gång. Hur tacklar man att min pappa har dödat min mamma? Visste ni förresten att i många fall är fortfarande pappan vårdnadshavare och kan fortsätta styra inifrån fängelset? Helt ofattbart!

Nr 105
Kvinna, tjugotvå år.
Pojkvännen hade missbruksproblem, men hon såg det goda hos honom och trodde att hon kunde rädda honom med sin kärlek. Hon mördades med en kniv och en hantel. Grannarna hörde slagen i uppemot tjugo minuter.
Dödad 27 mars 2006.

Jag valde att lyssna på I händelse av min död (inläsare: Kerstin Weigl) och ibland måste jag pausa för att orka. Ibland måste jag gråta en stund. Ibland kan jag inte sluta lyssna utan sitter kvar i bilen på parkeringen som i trans. Men jag känner någonstans att det är min skyldighet att lyssna på detta. Inte minst som kvinna. Gör du det också!

Ni kan läsa granskningen här. 

Citaten som är kursiverade är hämtade ur I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Författarporträtt: Sofia Runarsdotter
Bokomslag: Nina Ulmaja

Rodham av Curtis Sittenfeld

Tillåt mig vara något skeptisk mot faktioner, d v s böcker som blandar fiktion och fakta. Som läsare är det lätt att faktionen på något sätt blir fakta och det är nästintill omöjligt att inte tänka tanken om detta jag just läst har hänt eller bara är påhittat. Men det är också detta som är genrens storhet – att hela tiden kittlas som läsare och författaren lämnar oss i den där – ibland smärtsamma – ovissheten. Som historieintresserad är jag dock nyfiken på frågan ”Tänk om” och leker gärna med kontrafaktiska tankebanor.

Curtis Sittenfelds Rodham är såväl en faktion som en kontrafaktisk historia och handlar om vad som skulle kunna hänt om Hillary Clinton inte gift sig med Bill Clinton. Sittenfeld håller sig dock till verkligheten i den första delen av boken. Hillary Rodham studerade vid Wellesley College i början av 70-talet och hennes examenstal uppmärksammades av tidskriften Life. Som ”fun fact” har jag länkat till talet nedan.

Det är också sant att hon studerade juridik vid Yale och hon var aktiv inom student- och kvinnorörelsen. På Yale träffar hon den karismatiske Bill Clinton, som redan då har siktet inställt på presidentposten. Hillary och Bill dras till varandra – såväl fysiskt som intellektuellt – och blir ett par. Exakt hur detta förhållande såg ut antar jag är faktion. Som läsare är det dock inte svårt att se varför Hillary dras till den charmige Bill. Författaren vill dock också visa det omvända – hur Bill dras till Hillary.

Sant är också att Hillary följer med Bill hem till Arkansas. Bill friar flertalet gånger men får upprepade gånger nobben. I verkligheten sa hon till slut ja, men i Sittenfelds roman hände aldrig detta.

Hur kunde Hillary Rodhams liv sett ut om hon inte gift sig med Bill Clinton? Tänk om hon hade förblivit Hillary Rodham, en smart och ambitiös kvinna, som var fast besluten att bli president? Tänk om hon hade gått in i politiken mycket tidigare? I Sittenfelds roman fortsätter Rodham att engagera sig politiskt. Hon arbetar målinriktat, fokuserat och stakar ut sin egen politiska väg under mer är fyrtio år. Vägen kommer flertalet gånger korsas av Bill Clinton, vilket gör det hela än mer intressant. På så sätt får du också följa Clinton och hur hans väg skulle kunna komma att se ut. Det blir dessutom effektfullt i den bemärkelsen att faktionen hela tiden speglas mot dåtidens fakta och berättelsen känns på något sätt än mer trovärdig.

Utöver mitt personliga driv (nyfikenheten) att läsa om vad som kunde varit, så får man också en inblick i hur det politiska spelet ser ut i USA – inte minst gällande hur stor roll pengarna spelar huruvida du kan klättra på den politiska stegen eller inte. Det är dessutom intressant att läsa om hur det är att vara kvinna i detta spel där kvinnor och män inte spelar på samma planhalva och förutsättningarna för hur du ska framställas i media är avhängt ditt kön, till exempelvis hur lite Bills ”promiskuösa” beteende spelar roll för hans framgångar, medan Hillarys personliga liv nagelfars.

Jag blir faktiskt förvånad hur fängslande boken är. Sittenfeld lyckas få mig fast från första sidan och det är nästintill fysiskt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den är utläst. Berättelsen om Hillary Rodham är smart berättad, driv i såväl handling som i karaktärerna och att författaren fortsätter blanda fakta och fiktion även i den senare delen av berättelsen gör handlingen trovärdig. Romanen är dessutom tämligen underhållande att läsa – inte minst hur Bills liv utvecklade sig utan Hillary vid sin sida. Lägg därtill att även nuvarande presidenten Donald Trump dyker upp i historien, vilket blir en roande karaktärsstudie (men även skrämmande då vi läsare vet att han besitter den högsta politiska posten i USA idag).

Oavsett om du är intresserad av Hillary och Bill Clinton eller inte, så är romanen såväl mycket läsvärd som underhållande. Sittenfelds Rodham är fängslande och intressant – inte minst gällande de kompromisser som krävs av en kvinna för att slå sig in den politiska värld som fortfarande till största delen styrs av män.

Länk till Hillarys tal.

Författarporträtt: Josephine Sittenfeld
Bokomslag: Elin Michaelsdotter

Svärmodern av Moa Herngren

Åh vilken intressant karaktär som Moa Herngren har skapat i Åsa som är huvudpersonen i Svärmodern. Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller hur är det egentligen?

Åsa är en ensamstående mamma som alltid stått sin son Andreas nära. Relationen förändras dock något när han träffar en ny flickvän och drastiskt när flickvännen blir gravid. Det hela underlättas inte då det unga paret bor tillfälligt hemma hos Åsa på grund av en renovering. Detta blir vändpunkten för Åsa och Andreas relation och som kommer att utveckla sig till en komplicerad konflikt som splittrar hennes familj.

Det handlar inte bara om att Åsa inte längre är den viktigaste kvinnan i sonens liv, utan hur Åsa hanterar detta gentemot Anderas och flickvännen. Det går faktiskt så illa att Åsa inte längre är välkommen och får inte träffa sin sonson. Vi förstår så småningom att det är långt mycket mer som ligger och pyr under ytan och att Åsa och Andreas relation kanske inte var så okomplicerad som Åsa vill framhäva.

Herngren har en synnerligen fin förmåga att lyfta fram relationernas komplexitet och hur de olika nyanserna av det mellanmänskliga spelet kan uppfattas på två helt olika sätt. Hon vill ju bara väl – eller hur är det egentligen?

Det är inte bara en gång som jag bokstavligen skriker ”Nej!” eller drar överdramatiskt efter andan när Åsa liksom inte kan låta bli att gräva sin egen familjegrav så att säga. Jag tänker emellanåt: ”Säg det inte!” (för nog lär man känna Åsa såpass att man vet vad som komma skall) och jodå, oftast har hon inget filter och allt tycks bara bubbla ur henne. I all välmening, eller?! Det är dessutom intressant hur författaren efterhand ger oss små ledtrådar och historien hela tiden fördjupas och bli allt mer komplicerad.

Detta torde vara en perfekt bokcirkelbok för här finns mycket att diskutera och inte minst kan jag känna så här i efterhand att jag skulle behöva en stunds bokterapi för att skaka av mig Åsa.

Författarporträtt: Anna-Lena Ahlström
Bokomslag:

Då så. Då kan jag sluta läsa.

Jag har uppnått mitt läsmål för 2020. Extremt ovanligt för undertecknad då vinterns mörker brukar påverka min läslust negativt. Jag hoppas verkligen att mitt läsflow håller i sig ett tag till. Pandemin har fått mig att vända mig till fiktionens värld – jag har läst och lyssnat på böcker och svullat serier. Det som dock blivit påverkad negativt är min skrivlust och därmed har denna lilla blogg blivit högst försummad. 

Jag har inte bara läst. Jag har läst en jäkla massa bra böcker. Om jag ska välja att lyfta fram några lästips till er så blir det månne följande:

Rodham av Curtis Sittenfeld (recension på gång) 
Ödesmark av Stina Jackson 
Widow Basquiat: A Love Story av Jennifer Clement
Queenie av Candice Carey-Williams
Historieläraren av Matt Haig
Himmel över Alaska av Kristin Hannah
Min älskade älskling av Gabriel Tallent
Nådastolen av Elizabeth Hartley Winthrop
Olsebol av Marit Kapla

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Det är något hypnotiskt med Karin Smirnoffs trilogi om janakippo och som utspelar sig (delvis) i den fiktiva byn Smalånger. Det är något med den mörka stämningen, utanförskapet och såklart den fascinerande unika prosan som drar in mig i kippovärlden. Böckerna som till en början beredde mig en del motstånd då Smirnoffs sätt att skriva inte är någon annan lik. Men snart vara jag fast och kom att älska såväl den obekväma jana som det nyfikna och innovativa språket.

Den sista och avslutande delen Sen for jag hem gör mig inte besviken. Sidorna dryper av ångest och mörker. I Sen for jag hem har janakippos tvillingbror dött och hon är ensam kvar på kippogården. Hon måste nu hitta sin plats, sitt hem och sig själv i en värld utan sin bror. I hemlighet har hennes dotter skickat några av hennes lerfigurer till ett galleri i Stockholm. jana får chansen att ställa ut sina alster och hon tar denna chans.

Stockholmsvistelsen för henne så småningom till en ö i Bohuslän. Om det är något som jag är ett uns misstrogen mot är det att vi inte får mer av det norrländska mörkret, men detta är janas sökande efter sig själv, så Smirnoff är förlåten. Och tilläggas bör att även den bohusländska skärgården bjuder på ogästvänlighet och enstöringar.

Personligen är del två Jag for upp med mor min absoluta favorit, men med det sagt så är hela trilogin helt fantastisk! Jag är smått avundsjuka på er som ännu inte läst dem och har denna enastående och unika läsupplevelse framför er.

Läs även min recensioner av: Jag for ner till bror och Jag for upp med mor.

 

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Men oj vilken käftsmäll som Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell visade sig att vara. Jag lyssnade på Russells debutroman och den drog snart in mig i mörkret och jag kunde inte sluta. Den väcker så många tankar och känslor.

Romanen handlar om Vanessa som lever ett tämligen vanligt liv. Mitt under Metoo-rörelsen 2017 läser hon i tidningen om en lärare som har förgripit sig på sina elever. En av flickorna har trätt fram och berättat om sina upplevelser. Läraren visar sig vara Jacob Strane – samma lärare som Vanessa haft ett förhållande med som ung. Strane tar kontakt med Vanessa och Vanessa slungas obarmhärtigt tillbaka till sin egen skoltid på internatskolan. Vanessa står inför ett till synes omöjligt val: förbli tyst och fortsätta leva i tron att förhållandet med Strane var frivilligt och att han är hennes livs stora kärlek eller att tvingas omdefiniera sig själv och sitt förflutna. Är det möjligt att mannen hon älskade som tonåring – och som bedyrade sin kärlek till henne – kan vara något helt annat än vad hon alltid har trott?

Russell låter oss läsare att utforska den psykologiska dynamiken i förhållandet mellan en tonåring och hennes karismatiska och manipulativa lärare. Samtidigt får vi följa den vuxna Vanessa vars hela värld plötsligt verkar rämna och hon tvingas att ifrågasätta sig själv, sina tankar och sitt förflutna. Det är smärtsamt att läsa hur Vanessa förnekar sin historia in i det längsta för såväl henne själv som inför andra. Det är en mörk läsning, som inte lämnar någon oberörd.

Det är ett tag sedan jag läste den, men det är en bok som förföljer mig och jag kan inte sluta att tänka på den. Min mörka Vanessa väcker frågor kring samtycke, förövare och offer och skildrar på ett trovärdigt sätt grooming. Att följa den vuxna Vanessas uppvaknande är smärtsamt. Riktigt smärtsamt.

Romanen är visserligen fiktion, men författaren som har arbetet med romanen i över 20 år inspirerades av sina egna upplevelser som tonåring. Russell skriver själv på sin hemsida: ”I believe novels can help create space for readers to unpack and talk about sensitive or difficult topics. My greatest wish is that My Dark Vanessa will spark conversation about the complexity of coercion, trauma, and victimhood, because while these stories can feel all too familiar, victims are not a monolith and there is no universal experience of sexual violence.”

Författarporträtt: Elena Seibert
Bokomslag: Miroslav Sokcic

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Även i de mest idylliska villakvarter kan de mörkaste hemligheterna ruva. Villakvarteren i det fiktiva Köpinge har fått namn efter Astrid Lindgrenkaraktärer, men inte ens detta tilltag kan helt dölja de konflikter som spirar i trädgårdarna. Mattias Edvardssons Goda grannar – En roman om ett brott börjar visserligen i ett brott eller rättare sagt i en olycka där Bianca blir påkörd av en av grannarna. Idyllen rämnar! Förtvivla dock icke nu om du inte gärna läser deckare, ty boken är snarare en relationsroman än en deckare.

Mikael och Bianca är nyinflyttade och har sökt sig från Stockholm till den skånska myllan. I det lilla kvarteret bor redan Jaqueline och hennes son Fabian, pensionärsparet Gun-Britt och Åke samt den något udda Ola som numera bor ensam i villan. Mikael och Bianca hinner knappt flytta in innan första grannen står i trädgården och så fortsätter det. Ingen vill störa med alla är där hela tiden.

Med olyckan i centrum får vi läsa om såväl tiden före som efter. Genom dessa ögonblicksbilder så förstår vi allt mer av de knasiga, söndriga och fascinerande relationerna personerna emellan. Berättarrösterna växlar mellan Mikael, Jacqueline och Fabian och författaren är tämligen skicklig på att beskriva samma händelseförlopp ur olika perspektiv. Mörkret sänker sig alltmer över villakvarteret i Köpinge. Vad är det egentligen som sker bakom de stängda dörrarna? Och vem ser vem? Hur väl känner du dina grannar?

Edvardsson har ett ordentligt driv i historien och du kommer snart in i ”bara-ett-kapitel-till-känslan” och den är särdeles svår att lägga ifrån sig. Jag gillar också hur du så småningom kommer under karaktärernas yta och de blir mer komplexa än vad du från början trott. Du får möta våld i nära relationer, alkoholism, skolsvårigheter, utanförskap och om hur tristessen kan vara en drivande kraft. Är det något som jag vill gnöla på så är det månne upplösningen som jag hade förutsett. Men med det sagt är det främst en relationsroman och inte en deckare.

Författarporträtt: Gabriel Liljevall
Bokomslag: Niklas Lindblad

Bergtagen av Camilla Sten

I skrivande stund sitter jag uppkrupen i soffan. Blicken vandrar till det stora rapsfältet som breder sig utanför fönstret och närapå omsluter gården. Himlen har öppnat sig och det rasande störtregnet får mig att känna mig ensam, isolerad och nästintill klaustrofobisk. Naturen kan göra så ibland. Få mig att känna mig så liten.

Denna känsla spelar Camilla Sten på i sin första ungdomsroman och tillika första del i en planerad trilogi: Bergtagen. Den jämtländska skogen har vuxit sig tät runt den gamla internatskolan Järvhöga Läroverk. Det är något med den där skogen – de höga träden, den mossbeklädda marken och historien den gömmer.

Bergtagen kretsar kring ett försvinnande. Det är en elev på Järvhöga Läroverk som försvunnit till synes spårlöst. Julia, som går på ortens kommunala gymnasium, deltar i sökandet. Först som ett tidsfördriv, men när hon träffar den försvunne pojkens rumskamrat Emil dras hon snabbt in i det allt större mysteriet. Det visar sig att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända. Det är en tyst sanning bland de äldre i Järvhöga: ”ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner”.

Du får ömsom följa Julia och Emil i nutid och ömsom Rosa och Lisa i dåtid. Det förflutna och nutid vävs ihop i en historia, i ett samhälle där alla känner alla och det ibland kan vara lättare att konstatera att ”ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner” än att bryta den tysta lojaliteten med dem som byggt upp brukssamhället.

Med mysteriet som fond får du även ta del av den värld som tonåringarna lever i: ensamheten och kärleken, psykisk ohälsa, vänskap och klassfrågan. Kombinationen internatskola och tonåringarnas komplexa relationer med varandra och vuxenvärlden, bladvändarspänning och magisk realism kan inte bli annat än bra. Jag är tämligen övertygad att många unga kommer att gilla Bergtagen och tillsammans med dem inväntar jag del två och tre.

Författarporträtt: Kajsa Göransson
Bokomslag: Anders Timrén

Säg inget till Lydia av Celeste Ng

I Celeste Ngs första roman på svenska (Små eldar överallt) fick vi besöka 90-talets Shaker Heights, ett till ytan sett skyddat område där varken etnicitet eller inkomster är särskilt varierande. I Säg inget till Lydia, hennes egentliga debutroman, får vi besöka ett liknande samhälle: en liten stad i Ohio med ungefär samma homogena befolkning. Denna gång är det dock sent 70-tal.

Båda romanerna skildrar en tragedi som tycks vara oundviklig och du får ta del av historierna fram till det bittra slutet. En annan gemensam tematik är att leva som kines-amerikan i USA och hur man aldrig tycks riktigt passa in och ständigt möts av omgivningens fördomar. Du måste hela tiden bevisa din rätt – jobba hårdare, göra bättre och aldrig visa svaghet. Något jag själv bevittnat hos elever med utländskt påbrå.

Jag funderar också en hel del på föräldraskap och var egentligen gränsen går mellan stötta och stjälpa – mellan intresse och krav. Och den där evinnerliga rädslan och den där ändlösa kärleken som kom med föräldraskapet.

Idag recenserar jag Säg inget till Lydia på Kulturkollo. Läs gärna mer där.

Jag håller andan

Det är en märklig tid vi lever i just nu. Overkighetskänslorna varvas med katastroftankar. Jag håller andan och väntar på att jag kan börja andas igen.

Jag väntar. Jag väntar på att livet kan köra igång igen. Jag väntar på ljusningen. Jag väntar på vanligheten. På att andas.

Det går inte att undfly. Det finns här nära. Hela tiden. Jag känner rivande ångest, väntans tristess och ibland, ibland känner jag ändå tillförsikt. Det kommer gå över. Det kommer bli bättre. Jag kommer att få andas igen.

Den här ovanligheten påverkar oss alla på skilt olika sätt. Flera av mina bokvänner har svårt att finna läsro och kan inte finna den alls. Några av dem kan inte finna fokuset och hoppar – likt vår jakt på ljusglimtar – rastlöst mellan olika texter. Min läsro brukar emellanåt vara flyktig och extremt känslig av yttre oro. Detta tycks dock inte vara fallet just nu vilket kan tyckas vara märkligt. Jag läser som bara den.

Jag läser. Jag lyssnar. Jag gör allt för att hålla borta verkligheten.

Jag kan inte skriva. Jag kan ta in, men inte få ut. Jag kan ge mig hän i någon annans tankar, men inte sortera i mina egna.

I skrivande stund har jag läst ett dussin fler böcker än vad jag gjorde under hela 2018. Ett dussin böcker. Det är fler än antal skrivna inlägg på den här bloggen det här året.

Nio. 9. Ett semiprimtal. Nio är det antal inlägg som publiceras här sedan årsskiftet.

Nitton. 19. Det 8:e primtalet. Ett defekt tal. Siffran 19 som idag oavkortat associeras med ett virus. Nitton är också de antal böcker jag har kvar till jag når mitt läsmål på 60 böcker.

Det är en märklig tid jag lever i just nu. Overklighetens flykt varvas med verklighetens fasa. Jag håller andan och väntar på att jag kan börja andas igen.

Jag fortsätter läsa.