Sammanbrott och kraftsamling

Denna vecka är det undertecknad som är temageneral på Kulturkollo. Mina kulturkollo-kollegor valde ämnet åt mig och ja, jo, jag förstår hur de tänker – veckans tema heter nämligen ”Bryta ihop och kom igen!”. Veckan kan komma att fyllas av mentala sammanbrott, psykiska kollapser, men också kamp, jävlar-anammar och pånyttfödelse. I inledningsinlägget nödgades jag till en mental pysning, som behövdes efter att ha sett en viss dokumentärserie om en viss R&B-artist. In och läs – bryt ihop och kom igen!

Tankar mellan sött och salt av Marta Söderberg

Söderberg har en förmåga att fånga det tonårsvartaste svarta och det ljustaste ljusa. Jag har tidigare läst Ramona, som jag verkligen gillade och nu har jag även läst och recenserat hennes senaste: Tankar mellan sött och salt på Kulturkollo. Klicka dig in där vettja. 

Författarporträtt: Ola Kjelbye
Bokomslag: Louise Bååth

Kring denna kropp av Stina Wollter

Det här är inte ett lätt inlägg att skriva. Jag lyssnade klart på Stina Wollters Kring denna kropp för någon vecka sedan och jag grunnar, tänker, känner, men har svårt att hitta orden att förmedla det här och nu. Det är så mycket som skaver, som gör ont, som pressar på och jag vill på samma gång släppa som jag vill fortsätta hålla i och hålla om.

Det är en fantastiskt författarinläsning som Wollter har gjort. Hennes röst är magisk och jag liksom vaggas in i hennes berättelser, i hennes nedslag i historien som handlar om förhållandet till kroppen och hur detta förhållande har förändrats över tid. Den handlar om självförakt, om att våga släppa taget och älska sig själv och sin kropp, men den handlar också om föräldraskap, om dotterskap och om att vara en människa bland alla andra människor, samtidigt som du blir berörd och bedömd av dessa.

Ibland sitter jag i Stinas famn och ibland sitter hon i min. Jag låter Stinas röst omsluta mig, ta tag i mig och ruska om mig. Samtidigt som jag känner in, känner av och vill hålla om, henne. Jag känner inte Stina, men det känns konstigt att omnämna henne med efternamnet Wollter, vilket jag vanligtvis gör i mina recensioner. När jag lyssnar på boken så är hon just Stina. Det är Stina som pratar till mig och jag stannar kvar i den parkerade bilen, stannar upp i matlagningen och isolerar mig med hörlurarna för att kunna lyssna klart.

Det är en episodisk berättelse, en biografi över hennes liv, hennes familj, systern, om att vara kändisbarn, den glastunna och fina relationen till mamman som sakta försvinner in i demensens dimma. Och hon återkommer till kroppen och hur hon genom livets olika nedslag har kommit till en punkt där hon kan glida ner i en vattenfylld bergshåla och låta sig fotograferas naken och använda denna fantastiska bild som bokomslag. Återkommande är även konsten och konstnärskapet och dess helande, provocerande och livsavgörande kraft.

Stina pratar mycket om trygga rum – att vi alla måste hitta dessa. Dessa rum där vi vågar vara, vågar tala och ta den plats som vi alla förtjänar. I hennes instragramkonto har jag funnit ett sådant rum och Stina beskyddar detta med allt hon kan. Jag syns inte där. Jag läser, tittar, lär mig och tänker. En dag så kanske jag också talar där.

Mitt eget förhållande med min kropp är högst ambivalent. Ena dagen är jag kämpen som står på barrikaderna och slåss för att få vara och se ut som jag vill – som pekar finger åt normerna och tar min färgsprakande plats. Andra dagen kryper jag ner i de svarta kläderna, tänker att alla andra dömer mig och min kropp. Vill inte ta någon plats, men ”bumbar i” allt för jag inte kan gömma mig när min fysiska yta är större än många andras. Jag är stark. Jag är svag. Jag är allt däremellan. Och just när jag behövde det som mest, så var Stinas röst där.

Författarporträtt: Maria Östlin
Bokomslag: Sanna Sporrong

Slutet av Mats Strandberg

Vi springer in i en större lagerlokal, eller det är kanske en hangar av något slag. Vi slår oss ner i ett bås i vilket två soffor står mittemot varandra. Mellan sofforna är det ett slitet, klibbigt bord där folk har ristat in sitt missnöje under flera år. Ett sådant bord som stod mellan soffgrupperna på Club Herman – det gamla högstadiediscot, som skulle vara drogfritt men var långt därifrån. Med mig har jag två, tre eller kanske är det fyra personer. Det liksom varierar i varje sittning.

Som en skiva som hakat upp sig så springer vi in och sätter oss i denna formation flera gånger. Paniken växer och jag måste därför spela upp denna scen om och om igen.

Jag känner inte de andra. Eller kanske gör jag det. Vi känner i alla fall samhörighet på något sätt och flickan bredvid mig tar min hand. Kanske helt omedvetet. Vi ser ut genom de stora skjutportarna och världen brinner. Den är svart och fylld av vredgad eld – glödande stenar faller från skyn. Kaos, skrik och himlen skriker. Vi visste att det skulle bli så här. Vi vet dock inte exakt hur vi kommer dö. Slukas vi av elden eller kvävas vi när syret tar slut?

I lokalen arbetar volontärer, vara enda uppgift vid det här laget är att dela ut mat. En baguette och en vattenflaska kommer sannolikt att bli vår sista måltid. Kvinnan som sitter mittemot mig delar på sin baguette och suckar högt. Hon kallar till sig den unga volontären och säger vasst: ”Kallar ni det här en fylld baguette. Det är ju bara smör i den!”

Här! Här vaknar jag i ett kallsvettigt ryck. Det orimliga med att det fanns surkärringar mitt i apokalypsens crescendo var för absurd för min hjärna att klara av, så jag vaknar.

Att läsa Mats Strandbergs Slutet har varit en jobbig process. Den dödsskräck som väcks i mig är helt orationell. Ångestpåslaget har successivt ökats – den sista natten innan jag når bokens slut drömmer jag mardrömmar. De sista 20 minutrarna av den fina inläsningen av Hedda Stiernstedt (Nina i Vår tid är nu) och Christopher Lehmann (dramatiker, skådespelare och regissör) gråter jag förtvivlat och tvingas att sänka kroppen i ett berg av duntäcken. Däremellan har jag ömsom hållit andan, frustat i frustration och suckat åt allt det fina.

Känsloregister sattes direkt på prov när jag i de inledande sidorna förstod att mänsklighetens undergång var beräknad till den 16 september. Samma dag då min pappa dog för 20 år sedan. En svart årsdag för mig och det blev därmed ett intressant och kusligt sammanträffande.

Slutet handlar om hur människan kan reagera, tänka och agera om man vet att det definitiva slutet närmar sig. I Strandbergs roman handlar det om den enorma kometen Foxworth som kommer krocka med jorden och utplåna allt liv i samma sista andetag.

Under jordens sista skälvande månader får vi följa Simon och Lucinda. Två sjuttonåringar som likt alla andra försöker leva livet samtidigt som de måste planera slutet. Det är så oerhört sorgligt, men samtidigt så himla fint. Simon som blir dumpad några veckor innan apokalypsen – just när han som mest behöver någon nära. Lucinda som redan har sin dödsdom i och med en cancerdiagnos. Detta faktum som tidigt fick henne att stänga av och stänga ute ger henne på sätt och vis en ny chans att göra ett annat slut – att öppna upp igen för omvärlden. Simon och Lucinda finner varandra och kommer via en bihistoria att få ett gemensamt mål och mening i allt elände.

Strandberg har ett fenomenalt sätt att skildra det vardagliga mitt i det kaotiska och att hitta det fina i allt mörker. Han lyckas precis som i tidigare romaner skildra relationerna – inte minst syskonrelationerna – på ett ärligt och fint sätt och i sedvanlig ordning har han ett fantastiskt persongalleri. Vi får möta Simons mammor som väljer att flytta ihop igen för att hålla familjen nära. Simons gravida syster som tacklar det stundande slutet med förnekelse och fortsätter in i det sista att planera för barnet. Vi får också träffa Lucindas lillasyster som i hemlighet för en (hjärtskärande!) bucketlist över saker hon vill hinna med innan hon dör. Lucindas pappa som viger hela sin själ till läkaryrket och som ständigt försöker hitta en rationell lösning på allt. Tilda, Simons exflickvän, som går från att ha varit en toppstudent med en elitsatsning inom simning till en tjej som vill leva livet och testa allt – fester, droger och flyktiga sexuella relationer. Pappan som startar en frikyrka. Polisen som inte går av sitt skift. Läraren som fortsätter planera elevlösa lektioner.

Det finns flera lager som är värda att nämnas här och nu. Hur fungerar ett samhälle när vi vet att det snart kommer att ta slut? Några slutar jobba, andra söker mening i att utföra en syssla så att tågen kan fortsätta rulla, nyhetsprogrammen fortsätta sända och sjuka kan fortfarande få sin vård. Några väljer att sluta sina liv i förtid. Det finns inga rätt och fel. För vem har rätt att döma?

Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Antagligen i ständiga ångest- och panikattacker eller kanske jag skulle vara en av förnekarna, som ren och skär överlevandsstrategi (ironiskt i sammanhanget). Vad skulle jag göra? Vem skulle jag vara? Med vem? Hur kan man hantera tanken att ens barn inte skulle ha en framtid? Jag låter det vara obesvarat här för tanken är för svår, för mörk, för tung. Det är så här litteratur ska vara – den ska kännas!

Men hörrö Mats, nu har du utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden. Det känns som att du rotat i min skalle och med ett lite småelakt skratt skopat ut alla mina rädslor – studerat dem, förtäckt dem i ett lager skönlitteratur, fyllt dem med ångest, strösslat dem med ett ytlager av ängslan – dolt det hela med ett fint omslag och för att slutligen sitta och fnittra (hör jag inte ett tihi?!) när läsaren – d v s jag ovetandes börja läsa. Fantasin må ha skenat och min beskrivning kan uppfattas som något yvig, men ja, faktum kvarstår Strandberg prickar av hela ångestregistret.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Anders Timrén
Läs mer: Kulturkollo konfererar Slutet

Sa ni tjugohundranitton?!

Den här lilla bloggen har verkligen blivit åsidosatt, försummad, ja rent ut sagt vanvårdad. Jag har verkligen fått kämpa med läsningen under den senare halvan av 2018 och la helt ner den under de sista två månaderna. Besynnerligt. Det är besynnerligt hur läsning kan kännas som något betungande, när jag egentligen vet att läsningen kan bidra till att resten av världen inte känns så tung och mörk. Besynnerligt, men man gör inte alltid det som är bra för kropp och själ (Hej utebliven träning!). Ämnet är dock inte obekant och jag har mött detta ökenlandskap tidigare. Och ja jag vet, det är tråkigt att läsa inlägg om utebliven läslust, men dessa fattiga rader får bli ett försök att väcka skrivlusten till liv.

Mitt läsmål för föregående år var 52 böcker och jag låg i fas under hela första halvan av året. Det tog stopp vid 30 böcker och det får väl sägas vara bättre än 0, eller? På Kulturkollo har jag dock kämpat på och på årets sista dag publicerades min lista över Kulturåret 2018, som får fungera som något av en sammanfattning. Av dessa 30 böcker är det följande som jag har markerat som favoriter (vill du läsa mina tankar kring dessa så finner du dem här:  Lästa 2018):

Nytt år, nya tag. Jag måste komma igång med läsningen. Måste.

Kan vi prata om Eileen?!

Hur ska jag ens börja?! Eileen, Eileen, Eileen! Denna förbittrade själ med en ocean av självförakt, som sveper över mig som en tsunami när jag läser Ottessa Moshfeghs Eileen. Denna Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.

”Jag avskydde nästan allting. Jag var djupt olycklig och arg hela tiden. Jag försökte lägga band på mig, och det gjorde mig bara ännu mer obekväm, olycklig och arg. Jag var som Jeanne d’Arc eller Hamlet, med född in i fel liv – en nollas, en utstött och osynlig människas liv. Det finns inget bättre sätt att säga det på: jag var inte mig själv på den tiden. Jag var någon annan. Jag var Eileen.”

Eileen Dunlop blickar tillbaka femtio år i tiden och berättar en högst bisarr historia som utspelade sig en vecka under julen 1964. Hon var fångad i en tämligen ohållbar situation där hon dels bodde med och tog hand om sin alkoholiserade far i en miserabel miljö och dels arbetade som omärklig sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar som begått extremt grova brott. Hon spenderade en stor del av sin vakna tid med att fantisera om hur hon skulle rymma från sitt liv och genom det äntligen få pappans faderskänslor att vakna – den andra delen fyller hon med snatteri, sexuella fantasier och att stalka Randy – en arbetskamrat som hon är sjukligt fixerad vid. Ja, som ni hör är hon långt ifrån en angenäm person. And I love it!

Moshfegh lyckas med att på något sätt balansera denna historia om Eileen där misär och humor ligger nära varandra. Du förfasas ena stunden för att nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Hon är i all sin bitterhet ändock så likeable på något vrickat vis. Och utan humorn så hade månne Eileens historia om uppväxten i den lilla staden (kallad X-ville) i New England varit för svår och mörk för att ta in.

Att Eileen så småningom lyckades fly från staden förstår du tidigt i boken, men hade det inte varit för Rebecca Saint John så hade hon säkert varit kvar där än i dag. Rebecka, som började jobba på Moorehead, var till synes Eileens motsats: snygg, lättsam och öppen. Eileen gjorde ett helhjärtat – om än kort – försök att hata Rebecka, men då Rebeckas intresse vändes mot Eileen kunde hon inte motstå att dras till henne (som en svältfödd fluga till en sockerbit). En vänskap som kom att bli helt ödesdiger då hon drogs in i ett brott som hon hade svårt att föreställa sig (trots hennes sjuka och minst sagt vilda fantasier).

Under läsningens gång kan jag inte låta bli att tänka på Fargo (såväl film som TV-serie). Visserligen utspelar sig denna historia i New England och inte i Minnesota, men det är något med stämningen som gör att de påminner om varandra. Kanske är det den snötäckta och isiga småstaden, kanske är det de märkliga människorna, kanske är det missnöjet och bitterheten som gror och blir så påtagligt att det nästan går att ta på. Kanske kan det också vara berättarrösten som är såpass närvarande att du får samma känsla som när både filmen och serien börjar med ”This is a true story”. Du vet att det inte är sant, men sätter ändock ton för hur du upplever det hela. Och sist men inte minst den där fina balansgången mellan tragedi och humor, som både regissörerna och författaren bemästrar.

Det är en synnerligen fängslande historia – det är lite som att bevittna en trafikolycka i slow motion. Du vet att detta kommer sluta i katastrof och ändock kan du inte vända bort blicken. Det byggs upp en suggestiv stämning i Eileen, som gör att du sugs fast och du kan omöjligt sluta läsa. Trots den högst citatvänliga textmassan kan jag inte pausa för att notera – (det är inte en, inte två gånger som jag tänker ”jag memorera sidnumret” – not so likely.) – utan måste bara läsa ett kapitel till om hur Eileen slutade att vara Eileen.

Författarporträtt: Kimiya Ayubi
Omslag: Amani Willett