Gillian Flynns Mörka vrår

Flynn har hyllats från alla håll dit min litterära radar når. Tänk om jag är den endaste som inte gillar Gillian Flynn?! Tänk om det blir ett litterärt antiklimax? Jag fick dock vänta länge innan hennes första bok kom på svenska och sedan lite till innan det lokala biblioteket fick den inplastad och klar för utlåning. Så fick jag då äntligen sätta tänderna i Mörka platser. Har jag skrivit fel i rubriken, tänker kanske ni?! Både ja och nej. Den kom att heta Mörka platser men hade arbetsnamnet Mörka vrår. Så låt oss börja där då. I de nördiga men ack så viktiga detaljerna. För nog låter ”vrår” lite mer mörker, lite mer mystik, mer etsat med mörka hemligheter, gotiskt för all del, lite mer existentiellt som Helena Dahlgren sa på Facebook. Med tanke på vad den faktiskt handlar om så representerar den allt det där. Nog sagt om det.

I Mörka plaster får du möta Libby Day, som endast sju år gammal överlevde det bestialiska mord på sin mor och sina systrar som senare kom att kallas ”Satansoffret i Kinnakee”. När boken tar sin början är Libby 32 år och är precis så som man kan tänka sig att någon blir som överlevt en dylik händelse: bitter, full av sarkasm och vältrar sig i depressiv passivitet.

”Jag antar att jag är deprimerad. Jag antar att jag har varit deprimerad i sisådär tjugofyra år. Jag känner att det finns en bättre version  av mig själv, någonstans lång där inne – dold bakom en  lever eller fäst vid ett stycke mjälte inne i min förkrympta, barnsliga kropp – en Libby som säger åt mig att stiga upp, göra någonting, bli vuxen, gå vidare. Men dåligheten vinner alltid.”

Libby är en huvudperson som du gillar att ogilla helt enkelt. De senaste tjugofem åren har hon kunnat leva på stiftelser som skapades i hennes namn efter dådet. Tillgångarna börjar dock ta slut och hon försöker finna nya vägar att få in pengar (borträknat vanlig jobb). De senaste tjugofem åren har även hennes bror Ben suttit fängslad som enda dömd för morden.

Med pengar som enda drivmedel får Libby kontakt med en grupp människor, vars gemensamma intresse är att bevisa att Ben är oskyldig. Hon ser sin chans att suga ännu lite pengar ur tragedin, genom att delta i möten och sälja privata minnen från barndomen. Libby tvingas att åter igen konfronteras med sina demoner då det förflutna gör sig påmint och hon börjar att ifrågasätta sig själv och sin brors skuld.

Du får möta en miljö långt ifrån amerikanska hemmafruar där snorsmutsiga barn går hungriga och med slitna kläder. En fattig landsbygd i USA där bristen på pengar och arbetslöshet driver människor till extrema handlingar. Där sysslolöshet driver uttråkade ungdomar till destruktiva revolter. Där knark, prostitution och tragedi är vardagsmat. Det är samma fattiga kalla och blöta landsbygd du möter i Winter´s bone och på samma sätt ruvar där mörka hemligheter som hotar Libbys värld.

Nutid och dåtid varvas och leder fram till den fruktansvärda händelse som ägde rum 25 år tidigare. Du får ömsom följa Libbys nutid med Ben och modern Pattys dåtid. Och nej du kunde inte förutse allt. Lite hade jag på känn, men så bra Flynn lyckas få till det på slutet. Historien är långt mer komplicerad än vad du trodde från början. Och nog kommer du att börja gilla Libby så småningom. Flynn skriver med ett kreativt bildspråk som många gånger blir fysiskt påtagligt för läsaren: ”Det finns en elakhet inom mig, verklig som ett kroppsligt organ. Sprätta upp magen på mig och den skulle rinna ut och ner på golvet så du kan stampa på den.” 

Levde den då upp till mina förväntningar? Ja, den gjorde faktiskt det och undertecknad får helt enkelt sålla sig till flocken som hyllar Flynn. Detta är en av de bästa spänningsromaner jag läst på länge och det blev riktigt nagelbitande spännande mot slutet då jag oförtröttligt och aktivt letade efter varje lässekund som en småbarnsmor kan finna under en helg. Sällan har jag blivit så glad för att gilla lika som alla andra.