Med min otroligt, näst intill fascinerande, knappa, karga och skrala läslista så torde en ordentlig genomlysning anno 2012 vara omöjlig att göra. Jag bryr mig inte om att räkna dem, skapa diagram eller tabeller. Jag bryr mig inte om att summera antal sidor, genrer, författarländer eller antal inlägg de genererat. Jag bryr mig inte om att gruppera dem i olika Årets bästa-kategorier, mer än det jag gjort på Kulturkollo. Vad jag dock kan göra är att berätta vilka böcker jag tyckte allra, allra bäst om. De är fem till antalet. Hade listan bara inkluderat en titel så hade det varit den sista (på så vis har jag flaggat för vilken som var bäst of the bäst).
E Lockharts Kanske är det allt du behöver veta (Lavender Lit, 2014). Visst är det så att de böcker man minst anar blir de bästa läsupplevelserna. Lavender Lit det lilla nystartade förlaget och lilla syster till Kalla kulor gav ut en bok som till synes ser lite blygsamt feelgood:ig ut. Men boken kom att bli en av årets höjdpunkter. Så oväntad. Så välskriven och så jag-tappar-nästan-boken-i-ren-skräckblandad-förtjusning-vändpunkt (ursäkta om jag höjer förväntningarna till orimlighetens gräns, men ni kan ju glömma att ni läst det här).
Carol Rifka Brunts Låt vargarna komma (X-publishing, 2013). Man blir onekligen väldigt berörd av berättelsen om June och hennes sorg efter morbror Finn. Det är svårt att tro att detta är en debut då den är tämligen mångbottnad och komplex. Jag gillar särskilt hur Carol Rifka Brunt sakta nystar upp alla relationer, låter oss utforska dem för att sedan försöka komma till ett eller annat avslut. Och allt detta utan att bli sentimental och vi måste inte tycka om allt som personerna gör, inte ens June. Att jag sen fick tillfälle att prata om boken med Carol Rifka Brunt under bokmässan förhöjde självlärt läsupplevelsen än mer.
Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? (Bonnier Pocket, 2013). Jag har tidigare inte läst något av Winterson, men det ska det bli ändring på. Detta kom att bli en av mina starkaste läsupplevelser under 2014. Vilket språk! Vilken känsla! ”Den handlar om att finna kärleken och att som vuxen lära sig att älska, vilket hon aldrig fick lära sig som barn. Och inte minst handlar den om kärleken och passionen till litteraturen.”
Åsa Linderborgs Mig äger ingen (Storyside, 2009). Linderborgs fantastiska porträtt av pappa Leif. ”Det är med sorg och bitterhet som Linderborg låter oss ta del av hennes uppväxt. Men samtidigt dryper texten av kärlek till fadern. Han är mångfacetterad och helt enkelt väldigt mänsklig. Om än inte helt förmögen att ta hand om sin lilla flicka. Läs, läs, läs! Eller varför inte: lyssna!”
Avslutningsvis Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam (Brombergs, 2014). Jag blev så berörd att jag aldrig fick till en text om boken. Trots att det har gått mer än två månader sedan jag läste den så tänker jag på den ofta. Näst intill dagligen. Vi får följa Malika, en romsk kvinna, som antar namnet och identiteten av en judinna för att överleva i Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. Vi får också möta Miriam som under sin 85-årsdag säger de förbjudna orden till sin förvirrade familj: ”Jag heter inte Miriam”. Hur blev Malika Miriam? Hur överlevde hon Ravensbrück? Hur kunde hon hålla sin identitet hemlig under så många år? Årets bästa bok!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Just nu läser jag Änkorna av Pascal Engman. I sedvanlig ordning ett driv i historien så det blir näst intill omöjligt att lägga boken ifrån sig.
Rustad, rak och pansarsluten
Boken tar sin början när Märit sitter på tåget, på väg att fira sin sjuttioårsdag hos sin tvillingbror i Norrköping. Hon väljer dock att hoppa av i Lund – sin tidigare studentstad och tillika staden där sinneslöanstalten Vipeholm låg.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 