Vassa föremål blir TV-serie

Gillian Flynns Vassa föremål ska bli TV-serie med Amy Adams i huvudrollen som journalisten Camille Preaker. Jag gillar idén! Idén om att skapa en serie i åtta delar istället för en film. Dock – d o c k – hade jag kanske, möjligtvis, månne önskat att det var Mörka platser som blev till serie istället. [tänkepaus] Nej – jag ska rätta mig; jag önskar att Mörka platser o c k s å blir en TV-serie. Jag tyckte inte att filmatiseringen – Dark places – blev helt lyckad som adaption av boken. Hade jag inte läst boken vetesjutton om jag hängt med. Tänk att bygga upp boken i åtta delar där de mörka delarna hade fått växa fram utmed historien. Jag är fortfarande dock nyfiken på Vassa föremål och vad Jean-Marc Vallée, som även gjort bland annat Dallas Buyers Club (2013), The Young Victoria (2009) och Wild (2014), kan göra med historien.

Vassa föremål handlar om hur Preaker blir skickad som journalist till sin barndomsstad Wind Gap för att rapportera om två bortrövade och dödade flickor. Du kan gärna läsa min recension här där du kan läsa att ”Camille har dock ett minst sagt komplicerat förhållande till sin smått hysteriska och hypokondriska mor, ett halvhjärtat till sin styvfar och icke existerande med sin manipulativa halvsyster och hon har inte satt sin fot i staden på många år.” Gillian Flynn tillhör numera en av mina absoluta topp-favorit-författare:

”För hon skriver bra. Riktigt bra. Och smart. Det är amerikanskt, det är cheerleaders, pilllerknaprande tonårshierarkier, skvallrande och uttråkade hemmafruar, baktalande och sporadiskt utpekade stadsbor, white trash blandat med ärvda pengar. Det är småstadslivets baksida. Det är Gillian Flynn.”

Min recension av Mörka platser kan du läsa här.

Porträttbild Amy Adams: Kevin Winter, Getty Images
Porträttbild Gillian Flynn: Dana Rossini
Bokomslag: Lars Sundh

Dark places – trailer

Då har (till synes) första officiella trailern till filmateringen av Gillian Flynns Dark places kommit. Jag är oerhört nyfiken på filmen då jag älskade boken, men jag vet inte vad jag ska tro efter trailern. Men upp till bevis!  Här kan du läsa vad jag tyckte om boken, som för övrigt alla borde läsa som är nyfiken på som både är spännande och oerhört välskriven.

Bokrea? Ikke, nein, ei, ekki… nej!

Jag ska icke köpa något på årets bokrea. Inget. Nada. Så det så. Undertecknad har helt enkelt alldeles för många olästa böcker i sin ägo plus att hon har tyvärr en tendens att låta hyllvärmare förbli olästa och istället kasta sig över nyinköpta böcker, vilket gör att bokhyllorna bågnar av olästa, och med största sannolikhet, fantastisk litteratur.

Ni vet dock hur lätt det är att bara trycka på en knapp eller två. Men än så länge – ta i trä, hoppa jämfota och ”smurf” och allt som (o)passar in i situationen – har jag icke ännu tryckt på någon köp-knapp. Jag kan dock tipsa er om några väldigt bra böcker som finns på årets bokrea (tryck på titeln om du vill läsa vad jag tidigare har skrivit om aktuell bok):

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson – köp här.
Gone girl av Gillian Flynn – köp här och här.
Mörka platser av Gillian Flynn – köp här och här.
Svarthuset av Peter May – köp här och här.
Innan jag somnar av S.J Watson – köp här och här.
Livrädd av S.J. Bolton – köp här och här.

Jag säger inte att det ÄR så, men det KAN vara så att jag råkade – i bara farten – klicka hem några böcker under tiden jag skrev detta inlägg. Kan vara så. Om detta nu vore sant så kan det ha varit dessa (och det kan också ha slunkit med en liten pocket):

Vägen till bålberget, För in de döda, Kunskapens frukt, Medan mörkret faller och Nyckeln. 

Favorit i repris – deckarvecka N°1

Det är deckarvecka på Kulturkollo och här kommer en av tre repriser på inlägg om bra spänningsromaner. Om du är en av dem som ännu inte har läst: fattar du vilken höjdare du har framför dig?!

Gillian Flynns Mörka platser

Flynn har hyllats från alla håll dit min litterära radar når. Tänk om jag är den endaste som inte gillar Gillian Flynn?! Tänk om det blir ett litterärt antiklimax? Jag fick dock vänta länge innan hennes första bok kom på svenska och sedan lite till innan det lokala biblioteket fick den inplastad och klar för utlåning. Så fick jag då äntligen sätta tänderna i Mörka platser.Har jag skrivit fel i rubriken, tänker kanske ni?! [Senare tillägg: inlägget hette ursprungligen Mörka vrår]. Både ja och nej. Den kom att heta Mörka platser men hade arbetsnamnet Mörka vrår. Så låt oss börja där då. I de nördiga men ack så viktiga detaljerna. För nog låter ”vrår” lite mer mörker, lite mer mystik, mer etsat med mörka hemligheter, gotiskt för all del, lite mer existentiellt som Helena Dahlgren sa på Facebook. Med tanke på vad den faktiskt handlar om så representerar den allt det där. Nog sagt om det.

I Mörka plaster får du möta Libby Day, som endast sju år gammal överlevde det bestialiska mord på sin mor och sina systrar som senare kom att kallas ”Satansoffret i Kinnakee”. När boken tar sin början är Libby 32 år och är precis så som man kan tänka sig att någon blir som överlevt en dylik händelse: bitter, full av sarkasm och vältrar sig i depressiv passivitet.

Jag antar att jag är deprimerad. Jag antar att jag har varit deprimerad i sisådär tjugofyra år. Jag känner att det finns en bättre version  av mig själv, någonstans lång där inne – dold bakom en  lever eller fäst vid ett stycke mjälte inne i min förkrympta, barnsliga kropp – en Libby som säger åt mig att stiga upp, göra någonting, bli vuxen, gå vidare. Men dåligheten vinner alltid.

Libby är en huvudperson som du gillar att ogilla helt enkelt. De senaste tjugofem åren har hon kunnat leva på stiftelser som skapades i hennes namn efter dådet. Tillgångarna börjar dock ta slut och hon försöker finna nya vägar att få in pengar (borträknat vanlig jobb). De senaste tjugofem åren har även hennes bror Ben suttit fängslad som enda dömd för morden.

Läs hela inlägget här. 

Omslag: Lars Sundh

Foto: Dana Rossini

Från november 2013

Veckans söndagskoll

Just nu är det politik som gäller på Kulturkollo och denna helg håller jag mig ganska tyst. Inte för att jag på något vis tycker det är ointressant eller oviktigt eller vill förminska något utan för att jag helt enkelt behövde vila. Tidigare i veckan publicerade jag två inlägg på Kulturkollo, som tog en hel del kraft att formulera.

I det första inlägget, ”Skönlitteratur – en lisa för själen”, skrev jag om biblioterapi och att det för ca ett år sedan kom en tvärvetenskaplig studie som påvisade det positiva sambandet mellan skönlitterär läsning och rehabilitering vid utmattningssyndrom, vilket jag berättar att jag har personlig erfarenhet av (d.v.s. av både utmattningssyndrom och biblioterapi).

I följande inlägg, ”min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”, skrev jag om författare som har funnit språket för att förmedla de svåra känslorna, de tunga, ibland obeskrivligt mörka känslorna.

Utöver det har det faktiskt blivit hela tre recensioner här på Litteraturkvalster & småtankar, vilket får sägas vara ett tämligen ovanligt gott bloggresultat. Klicka dig vidare via bilderna nedan om du vill läsa dem.
    

I kväll ska jag åka och rösta. En självklarhet! Använd din röst! Och missa för sjutton inte de andra kulturkollarnas intressanta inlägg på Kulturkollo.

 

 

Vassa förmål av Gillian Flynn

När två flickor rövas bort och dödas i Wind Gap i Missouri, skickas den numer Bostonbaserade journalisten Camille Preaker tillbaka till sin barndomsstad för att rapportera om brotten. Camille beskriver sig själv som ”slödder från ärvda pengar” och är dotter till en av de rikaste familjerna i Wind Gap. Camille har dock ett minst sagt komplicerat förhållande till sin smått hysteriska och hypokondriska mor, ett halvhjärtat till sin styvfar och icke existerande med sin manipulativa halvsyster och hon har inte satt sin fot i staden på många år. Halvsystern, som omger sig med ett konstant entourage av tonårsflickor, har såväl sina föräldrar som staden i sin lilla hand. Camille dras snart in i utredningen och staden tycks hålla andan medan mysteriet tätnar och anklagelserna duggar tätt. I samma takt som pusselbitarna faller på plats i utredningen lär du känna den kantstötta Camille och hennes destruktiva självskadebeteende ter sig så småningom inte så märkligt längre.

Jag är nämligen en sådan som skär, förstår ni. Dessutom en som sticker, som snittar, som karvar, som hugger. Jag är ett mycket ovanligt fall. Jag har ett syfte. Min hud skriker, förstår ni.

Vassa föremål är Gillian Flynns debutroman som nu ges ut i nyöversättning av Modernista. Hon har dessutom gett ut Mörka platser och Gone girl – två väldigt bra spänningsromaner – där jag tillhör team Mörka platser, men den sistnämnda är riktigt bra den också. Precis som i sina andra böcker är Flynn mästare på att dels bygga en krypande sidvändarstämning, dels förmedla den apokalyptiska småstadskänslan samt att använda sig av mindre angenäma huvudkaraktärer. Det märks dock att detta är hennes debut då hon vågar ta ut svängarna i gestaltningarna än mer i kommande böcker samt att upplösningen kanske inte är helt otippad (att jämföra med Gone girl där du som läsare förleddes flertalet gånger). Flynn har en förkärlek till att ha komplexa huvudrollsinnehavare. Likt Debbie i Mörka platser är Camille en komplicerad och skadad själ men kanske inte riktigt så obekväm som Debbie eller irriterande som Nick och Amy för den delen.

Boken är riktigt fängslande och jag kan varmt rekommendera den till alla spänningstörstande bokälskare, men missa för sjutton inte Flynns andra böcker. För hon skriver bra. Riktigt bra. Och smart. Det är amerikanskt, det är cheerleaders, pilllerknaprande tonårshierarkier, skvallrande och uttråkade hemmafruar, baktalande och sporadiskt utpekade stadsbor, white trash blandat med ärvda pengar. Det är småstadslivets baksida. Det är Gillian Flynn.

Foto: Dana Rossini

 

Höstens pockettips 2014

Några böcker som förblivit olästa och som under hösten 2014 kommer att släppas på pocket:
x            Pockettips på böcker jag har läst:

Läs om vad jag tyckte om Gone girl här, Låt vargarna komma här och September här.

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Ve, ve, ve! Det blir höst i år igen! Mörkret sänker sig på många de vis, men en brukar kunna trösta sig med att just höstutgivningen brukar vara extra spännande. Näst intill övermäktig. Vad passar då inte bättre än att göra en enkät för att sortera och kategorisera höstutgivningen. Häng på vettja!

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Som alltid; man pendlar mellan eufori och förtvivlan. Same old, same old: ”Så många böcker, så lite…”

Jag längtar särskilt efter: Vassa föremål av Gillian Flynn och Rävsång av Christin Ljungqvist

Jag blev förvånad över: att jag inte har läst Prodigy, som är fortsättningen på Marie Lus Legend. Nu kommer den avslutade delen i trilogin: Champion. Oups!

Jag är nyfiken på: Outtalat av Sarah Rees Brennan och När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidson. Två väldigt olika böcker men väcker lika mycket nyfikenhet.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Allegiant av Veronica Roth – inte minst för att se om Tris får lite mer ”jävlar anammar” som jag saknade i del två. Här kan du läsa om del Divergent och Insurgent.

En debutant som låter spännande: Annika Koldenius Vi var alltid beredda, men i ärlighetens namn så får den nog vänta ett tag. Jag glider undan av samma anledning som varför Kristian Gidlunds I kroppen min ligger oläst. Smärtan!

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Ramona av Marta Söderberg. Ordet ”svärta” nämns i presentationen, vilket har en märklig dragningskraft för undertecknad.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Nej inga överraskningar. Jag ser dock en röd tråd i det som lockar – inte för tungt (utmana inte läslusten allt för mycket).

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Not That Kind of Girl av Lena Dunham. Älskar Girls och imponeras av Dunhams manus, så självklart vill jag läsa hennes bok.

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Hem av Toni Morrison (Det är ju inte så att det är någon risk att den där att-läsa-högen sinar, så alternativ finns.)

Höstmotto: Läs för bövelen!

Gone girl – om onda kvinnor och litterärt mörker

Att skriva en fullgod recension på Gillian Flynns Gone girl är näst intill en omöjlighet utan att inkludera en och annan spoiler. Men jag ska göra ett försök.

Amy och Nick har båda blivit av med sina jobb inom mediebranschen och flyttar därför till Nicks barndomsstad i Missouri. Nick finner sig snart till rätta och startar en pub tillsammans med sin tvillingsyster Go. Amy kommer dock aldrig att riktigt trivas och saknar sitt mer flärdfulla liv i storstaden. Förhållandet blir allt mer ansträngt och på deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy till synes utan några större spår. Hon lämnar efter sig ett upp och nedvänt vardagsrum och blodspår i köket. Är hon kidnappad? Mördad? Och i så fall av vem?

Du får ömsom följa Amys ord, inledningsvis i dagboksform och i dåtid, och ömsom Nicks som är den som får representera bokens nutid. Någonstans i mitten når dessa båda tidsplan varandra och boken tar en helt ny vändning. Amys dagbok vittnar om ett förhållande som gick från rosaskimrande kärlek till ett destruktivt och våldsamt förhållande. Nicks vittnar istället om en Amy som var omöjlig att behaga och deras förhållande kännetecknades alltmer av kyla och likgiltighet. Vem besitter sanningen? Vem kan läsaren lita på? På ett mycket skickligt sätt vaggar författaren in läsaren i en falsk trygghet och när du minst anar rycks mattan undan och lojaliteten kommer på så vis att hela tiden pendla mellan de två huvudkaraktärerna. Både Nick och Amy har emellanåt ett direkt tilltal till läsaren, vilket bidrar till att du låter dig svepas med i det som berättas och du blir på så vis en del i hela historien.

Gillian Flynn räds inte att skildra tämligen otrevliga och oangenäma karaktärer och det är en bedrift att inte tappa läsaren under tiden (vilket även känns igen från Mörka platser). Trots att jag inte egentligen känner något varken för Amy eller Nick och kan emellanåt känna leda för deras personligheter så tvingas jag hela tiden att välja sida.

Mörka platser har ett högre tempo och jag fastnade personligen mer för dess mörker, den skitiga miljön och jag gillade verkligen att ogilla Libby (och jag kunde på något vis ändock känna sympati för hennes historia). Gone girl når inte riktigt upp till den nivån, men den är fortfarande en riktigt bra spänningsroman.

Jag gillar hur Flynn sakta bygger spänningen och hur du får ett växande obehag som kryper längst ryggraden på dig. Jag fascineras också av hur hon lyckas få mig att hela tiden byta sida (för att till slut inte stå på någons) och att hon flera gånger om lyckas att lägga till mer till historien och få in flera vändpunkter. Ett sant nöje att läsa.

Höstlängtet

Utanför fönstret har faktiskt höstfärgerna börjat så smått att tränga igenom vårens grönska. Å ena sidan gillar jag tända-ljus-mörker, filt-i-soffan-väder och läsmys. Å andra sidan dör jag så smått inombords. Så trots att jag kan längta efter tända-ljus-mörkret så har jag sällan förstånd nog kvar att uppskatta det. Jag och höst och vinter går med andra ord inte så bra ihop. Det blir en period av självömkan, gnäll och själsligt mörker. För att sedan fram emot vårkanten sakta vakna till liv, krypa fram ur idet och slicka såren.

Ett ljus i mörkret finns det dock. Höstutgivningen! I veckans bokbloggsjerka vill Annika att vi berättar vilka böcker vi längtar mest efter.

Det är en fantastisk litterär höst och det är svårt att välja ut de där som man längtar lite extra efter, men här kommer några:

Gone girl av Gillian Flynn
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
Glasslottet av Jeanette Walls
Hatties liv av Ayana Mathis
Komma och gå av Taiye Selasi
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Steglitsan av Donna Tartt

Hem av Morrison kommer tydligen inte förrän i januari, så det känns väldigt avlägset. Öppen stad av Teju Cole återfanns i såväl vår- som höstkatalogen – undrar just varför (hur som haver nyfiken på).

Alltså jag kan säkerligen rabbla lika många till, men får helt enkelt nöja mig med den listan. Det är en utmanande höst på många vis: vi ställs inte bara inför krypa-under-stenen-humöret utan det klassiska ”så mycket böcker, så lite tid”, same old, same old.