Döden och trösten

Döden är oundviklig och livet förgängligt. Det är ett tungt tema denna vecka på Kulturkollo och jag ska villigt erkänna att jag är extremt obekväm när jag närmar mig ämnet. Veckans utmaning handlar om att på olika sätt söka tröst i kulturen. Inget kan väl lugna eller spegla en själ som musik, eller? Ibland kan den ge tröst och ibland gestalta det man känner.

Anna Ternheim – Shoreline

Christian Kjellvander – Poppies and Peonies

Damien Rice – Rootless Tree

The Smashing Pumpkins – To Sheila

Om sanningen ska fram så söker jag nog sällan just tröst i kultur. Jag använder mig snarare den som ett sätt att spegla och uttrycka det jag känner. Ett tidigare inlägg på Kulturkollo har handlat just om det; min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen och hur lyrik kan vara den perfekta spegeln. Lyrik och musik, vilka är ganska lika i sitt utförande. Men är jag ute efter en förlösande fulgråt så ska man inte förringa ett avsnitt eller två av Grey’s Anatomy (går på det varendaste gång).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s