Vad är mer lämpligt att avsluta läsåret än med en bok med titeln Känslan av ett slut? En psykologisk thriller där tidsbegreppet – där objektiv och subjektiv tid – får oss in på villovägar. Författaren, Julian Barnes, skriver på ett stilistiskt minimalistiskt sätt – inga omskrivningar, inga långa miljöskildringar, intet en onödig stavelse – och med en besynnerlig tilltagande känsla av krypande hemlighetsmakeri.
Pensionären Tony Websters liv tar en abrupt vändning när en kvinna från hans förflutna testamenterar honom en summa pengar och en dagbok. Kvinnans dotter, Veronica, vägrar dock att lämna dagboken ifrån sig och Tony tvingas att ta itu med sitt förflutna.
Ett brev fungerar som bokens vändpunkt där första halvan beskriver Tonys uppväxtår och hans kärlekshistoria med Veronica. Andra halvan av boken är en prövning av minnets dunkla rum. Saker som skett i det förflutna tar ny skepnad och Tony får rannsaka sig själv och omvärdera sin historia. Vad är väl minnet än det som vi trodde vi hade glömt? Vad är det som egentligen händer? Vem äger sanningen?
Vi lever med så många antaganden, eller hur? Till exempel att minnet är lika med händelser plus tid. Men det är mycket underligare än så. Vem var det som sa att minnet är det som vi trodde att vi hade glömt? Och det borde vara uppenbart för oss att tiden inte fungerar som ett fixeringsmedel utan snarare som ett lösningsmedel. Men det är inte praktiskt – och knappast någon fördel – att tro detta; det hjälper oss inte att gå vidare med våra liv och därför bortser vi från det.
Likt i Tiden av Paul Harding är tidsbegreppet – såväl nutid som dåtid – ständigt närvarande i boken. Känslan av slutet kryper bokstavligen in under skinnet när du läser och boken blir allt svårare att lägga ifrån sig. När sista sidan är läst och slutet står klart för mig så börjar jag bläddra tillbaka. Läser om. Värderar om. Såsom huvudpersonen själv. En mycket spännande läsning.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 