Hur långt skulle du gå för att rädda ditt eget liv? Skulle du kunna tänka dig att göra något som du vanligtvis ser som totalt otänkbart? Dessa frågor ställs du inför i Léonora Mianos debutroman Nattens inre. Handlingen utspelar sig i det fiktiva landet Mboasu i Afrika. Vi får möta fransyskan Ayané, som reser tillbaka till sin födelseby i just Mboasu. I byn råder en uråldrig hierarki där kvinnor och barn naturligtvis står längst ner. Hela byn hålls som gisslan (på ett eller annat sätt) av en rebellgrupp. Med förevändningen att återupprätta det afrikanska folkets heder och identitet tvingar de byborna att ta ett fasanfullt ställningstagande. Och således tvingar de byborna till ett otänkbart övergrepp. Våldet som följer är tämligen detaljerat beskrivet och jag var nära på att lägga ifrån mig boken. Det är en råhet i språket som gör det väldigt direkt och konstaterande snarare än omhuldande. Det finns ingen skyddsmur mot läsaren och du reagerar därefter.
Med blandning av fantasi, mystik och afrikansk historia undersöker Miano hur mycket vi är beredda att offra för vår egen överlevnad. Är människans svaghet för det egna livet ett tecken på mänsklighet eller omänsklighet? Hur stor skuld har vi själva i hur omvärlden ser på oss? ”Om vi inte kan se mörkret i vårt förflutna, hur ska vi då kunna befria oss från det mörker som ännu omger och förkväver oss?” Hon blandar fantasi och verklighet. Dåtid och nutid. Dåtidens övergrepp och synsätt med nutidens kamp för upprättelse och moderna värderingar. Berättarsättet gör dock att det skapas en distans mellan läsaren och berättaren och du kommer inte riktigt nära Ayané eller någon av de andra kvinnor som porträtteras. Det kan även handla om en ovana att läsa en historia som har en muntlig berättartradition i grunden.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 