På tal om fysisk litteratur. Som sextonåring, fylld till bredden med tonårsångest, hittade jag Lagerkvists diktsamling Ångest från 1916. Det var en ”perfect match” så att säga. Jag vältrade mig litterärt i blod, svärta och tröstlöshet. Det var köttiga sår. Det var blodiga fåglar. Det var rivande ångest. Det var jag.
Andra fann Morrissey. Eller Kent. Jag fann Lagerkvist.
Tänk att med språket som enda verktyg trollbinda läsaren till den grad att hon reagerar fysiskt. Att bli så trollbunden som läsare att hon håller andan, hennes hjärta rusar, magen knyter sig och hon ömsom gråter och ömsom skrattar. Det låter tämligen ganska osannolikt, men är ett faktum. Rätt bok vid rätt tid och du bläddrar bland dina känslor i samma takt som du vänder blad i boken.
En bok som ger mig rysningar än idag är 2006 års Pulitzerpris-vinnare Vägen av Cormac McCarthy. Jag läste den strax innan filmen kom, d.v.s. någon gång under 2009. Boken höll mig i ett järngrepp. Jag läste den medvetet väldigt långsamt då boken är förhållandevis ganska tunn. Men vilken dragningskraft som finns i hans språk! Jag frös. Jag hungrade. Och jag grät. Floder.
Vägen handlar om en apokalyptisk framtid där himlen är för evigt grå, eldarna härjar landskapet och människan visar sin sämsta sida. Men också sin bästa. Boken handlar om kärleken mellan far och son och deras resa genom ett raserat land. Det är svart. Det är tungt. Det är vemod. Men också kärlek. Det är glädje. Det är stundom hoppfullt. En bok som rör dig ända in i själen. Läs den!
Vilken bok har skänkt mig mest och bäst läsglädje i sommar? Jag har svårt att utse en då jag har läst böcker som är väldigt olika varandra. Därför känner jag mig nödgad att utse tre: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, Tiden av Paul Harding och Skuggland av Jonas Brun. Dessa har stannat kvar hos mig och emellanåt leker tankarna fortfarande med dem. Lite separationsångest som lever kvar. Ni vet när man inte riktigt vill att boken ska ta slut och man söker samma läskick i kommande böcker.
Detta är tre väldigt olika böcker men alla är mycket välskrivna och blir till ren läsglädje. Författarna visar prov på en språklig fingertoppskänsla som får fram de små fina nyanserna av känslor, miljöer och människor som kan vara svåra att se. Kanske är de inte helt olika varandra i alla fall.
Adichie har för övrigt kommit att bli en av mina favoritförfattare då jag även har läst hennes andra två böcker under sommaren: Lila Hibiskus och Det där som nästan kväver dig. Böcker som jag säkert kan återkomma till i framtida inlägg.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 