Tiden av Paul Harding – en stor roman i litet format

”När han insåg att tystnaden som gjort honom förvirrad berodde på att man låtit alla hans klockor stanna förstod han att han skulle dö i den säng där han låg.”  

(ur Tiden av Paul Harding)

 

Med ett vemodigt och vackert språk får vi möta urmakaren George som ligger för döden. Medan livet sakta rinner ur honom får vi ta del av minnen från hans barndom – av hans epileptiske far som lämnade fru och barn och hans alltmer dementa och prästvigde (lägg även till psykiskt instabil) farfar. Trots sitt lilla omfång (178 s.) är det en stor roman där varje mening bör läsas i eftertänksam takt. Läsaren måste få smälta den ordrika texten och förundras över vilken makt författaren har över språket. Det är texten i sig och inte handlingen som driver romanen framåt. Slutet är oundkomligt. Vägen dit är vemodig, vacker och tragisk på en och samma gång.

Tiden (Tinkers) är Paul Hardings debut och han vann imponerande (ja jag blir smått imponerad när det kommer till prisvinnande debuter) Pulitzerpris för skönlitteratur 2010 med motiveringen: ”En storslagen hyllning till livet i vilken far och son, genom lidande och glädje, förändrar sina instängda liv och erbjuder nya sätt att se på världen och döden.” 

Det är på intet sätt en svår bok, men likt Oates så måste du vara i rätt lässtämning för att känna den långsamma storheten. Tiden är den första i en serie om tre och den andra delen, Staden, borde snart finnas i boklådorna. 

Sommarens bästa?

Vilken bok har skänkt mig mest och bäst läsglädje i sommar? Jag har svårt att utse en då jag har läst böcker som är väldigt olika varandra. Därför känner jag mig nödgad att utse tre:  En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, Tiden av Paul Harding och Skuggland av Jonas Brun. Dessa har stannat kvar hos mig och emellanåt leker tankarna fortfarande med dem. Lite separationsångest som lever kvar. Ni vet när man inte riktigt vill att boken ska ta slut och man söker samma läskick i kommande böcker.

Detta är tre väldigt olika böcker men alla är mycket välskrivna och blir till ren läsglädje. Författarna visar prov på en språklig fingertoppskänsla som får fram de små fina nyanserna av känslor, miljöer och människor som kan vara svåra att se. Kanske är de inte helt olika varandra i alla fall.

Adichie har för övrigt kommit att bli en av mina favoritförfattare då jag även har läst hennes andra två böcker under sommaren: Lila Hibiskus och Det där som nästan kväver dig. Böcker som jag säkert kan återkomma till i framtida inlägg.

Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center
Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center