Veckans söndagskoll

kk-litenJust nu är det politik som gäller på Kulturkollo och denna helg håller jag mig ganska tyst. Inte för att jag på något vis tycker det är ointressant eller oviktigt eller vill förminska något utan för att jag helt enkelt behövde vila. Tidigare i veckan publicerade jag två inlägg på Kulturkollo, som tog en hel del kraft att formulera.

I det första inlägget, ”Skönlitteratur – en lisa för själen”, skrev jag om biblioterapi och att det för ca ett år sedan kom en tvärvetenskaplig studie som påvisade det positiva sambandet mellan skönlitterär läsning och rehabilitering vid utmattningssyndrom, vilket jag berättar att jag har personlig erfarenhet av (d.v.s. av både utmattningssyndrom och biblioterapi).

I följande inlägg, ”min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”, skrev jag om författare som har funnit språket för att förmedla de svåra känslorna, de tunga, ibland obeskrivligt mörka känslorna.

Utöver det har det faktiskt blivit hela tre recensioner här på Litteraturkvalster & småtankar, vilket får sägas vara ett tämligen ovanligt gott bloggresultat. Klicka dig vidare via bilderna nedan om du vill läsa dem.
flynn_vassa_foremal_omslag_inb    9789100138882

I kväll ska jag åka och rösta. En självklarhet! Använd din röst! Och missa för sjutton inte de andra kulturkollarnas intressanta inlägg på Kulturkollo.

 

 

Steglitsan – not so smart tajming månne

Vad jag icke förstår: att man måste skriva så l å n g t. Vad är det med stora författare och episka proportioner av bokstäver i följd? Är det bara jag som tycker att Donna Tartts Steglitsan är ofantligt l å n g? Hade inte historien mått väl av att kortas, si så där, ett par hundra sidor? Är det bara jag? Va?!

9789100138882Steglitsan handlar om Theo, som med ett hårsmån, överlever en explosion på ett konstmuseum då hans mamma dör. På ren impuls plockar han med sig en ovärderlig tavla, ”Steglitsan”, då han vacklar till synes omärkt ut på gatan. Den knappt åttahundra sidor
l å n g a romanen handlar sen om Theos odyssé genom livet; en far som sviken, vänner som dyker upp och försvinner, uttråkade drogrus, och den återkommande målningen som (för)följer Theos tankar.

Jag må hända vara den enda, men som jag har fått kämpa igenom den här boken. I två månader och genom fyra andra böcker har jag kämpat för att läsa ut Steglitsan. Visst ser jag storheten i Tartts språk. Visst ser jag storheten i hur hon kan belysa den minsta detalj i fullt fokus och jag ser hur hon sticker iväg på sidospår för att återkomma till ursrungshistorien. Min nyfikenhet triggas också av författarens långa skrivprocess och något tillbakadragna personlighet. Men, hallå, ändå?! Jag blev faktiskt smått förbannad när jag häromdagen kämpade mig igenom de sista sidorna. Jag blev och blir smått förbannad på mig själv då jag uppenbarligen inte har vett att uppskatta det här. Må hända att det kan vara så att jag inte skulle ha påbörjat den över huvudtaget just då – då när jag precis börjat läsa igen efter en hel vår av obefintlig läslust och ”lästorkan el grande” härjade.

Vill du istället läsa tankar från dem, som uppenbarligen har vett nog att uppskatta detta, kan du göra det hos: Fiktiviteter och Annika Koldenius och missa inte Dark places hyllning av The Goldfinch.

 

Minnesvärda tegelstenar

I våras cirkulerade det en bloggutmaning som gick ut på att visa sina tegelstensromaner. I veckans tematrio hos Lyran ska man istället berätta om tre stycken minnesvärda sådana. I år har jag läst tämligen få tegelstensromaner (om vi per definition menar fler än 500 sidor och ja jag vet att meningarna går isär var den här gränsen egentligen går). De enda som ligger i spannet är Tartt och Cronin. Jag får helt enkelt titta lite längre tillbaka i tiden för att finna mina absoluta favoriter:

Jag börjar med Joyce Carol Oates fascinerande Blonde (862 sid) som tillhör mina tidlösa favoriter. ”Oates fantastiska och tragiska roman om Marilyn Monroes fantastiska och tragiska liv.” Så läsvärd! Så fänglsande!
.

.

Papillon

Den andra är Henri Charrieres Papillon (549 sid) från 1969som delvis en självbiografisk bok och handlar om hur några straffångar försöker att fly från en fångkoloni i Franska Guyana. Boken var en av mina favoriter under tonåren och jag läste den flera gånger. Det finns även en film med samma namn där Dustin Hoffman spelar en av huvudrollerna. En omläsning torde vara på sin plats.
.

Den avslutande tegelstenen (som kvalar in per de flestas definition) som jag vill boktipsa om är Gregory David Roberts Shantaram (938 sid). Detta är en fantastisk roman som drar in läsaren i en fängslande historia i en spännande miljö – Bombays undre värld. Även denna återfinna bland favoriternas favoriter.

Höstlängtet

Utanför fönstret har faktiskt höstfärgerna börjat så smått att tränga igenom vårens grönska. Å ena sidan gillar jag tända-ljus-mörker, filt-i-soffan-väder och läsmys. Å andra sidan dör jag så smått inombords. Så trots att jag kan längta efter tända-ljus-mörkret så har jag sällan förstånd nog kvar att uppskatta det. Jag och höst och vinter går med andra ord inte så bra ihop. Det blir en period av självömkan, gnäll och själsligt mörker. För att sedan fram emot vårkanten sakta vakna till liv, krypa fram ur idet och slicka såren.

Ett ljus i mörkret finns det dock. Höstutgivningen! I veckans bokbloggsjerka vill Annika att vi berättar vilka böcker vi längtar mest efter.

Det är en fantastisk litterär höst och det är svårt att välja ut de där som man längtar lite extra efter, men här kommer några:

Gone girl av Gillian Flynn
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
Glasslottet av Jeanette Walls
Hatties liv av Ayana Mathis
Komma och gå av Taiye Selasi
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Steglitsan av Donna Tartt

höstlängtet

höstlängtet2Hem av Morrison kommer tydligen inte förrän i januari, så det känns väldigt avlägset. Öppen stad av Teju Cole återfanns i såväl vår- som höstkatalogen – undrar just varför (hur som haver nyfiken på).

Alltså jag kan säkerligen rabbla lika många till, men får helt enkelt nöja mig med den listan. Det är en utmanande höst på många vis: vi ställs inte bara inför krypa-under-stenen-humöret utan det klassiska ”så mycket böcker, så lite tid”, same old, same old.

Har jag läst hela författarskap?

Finns det några författare där jag har läst hela deras utgivning? Frågan poppade inte helt osökt upp efter att jag läst gästbloggarens Kajsa Kallios inlägg på Bokhora. Med reservation för mitt bristande minne, så kommer jag faktiskt inte på så fantastiskt många. Trots mitt behov av att glänsa tar jag inte med författare som bara har kommit med en bok.

Chimamanda Ngozi Adichie har än så länge gett ut tre böcker på svenska och den fjärde Americanah väntas i november. Att ha läst hela Donna Tartts utgivning är kanske inte en stor bedrift då hon än så länge har kommit med två böcker på svenska (trots ett drygt decennium sedan debuten). Även Tartt kommer med nytt till hösten och Steglitsan väntas nå boklådorna i november.

Nu börjar det bli svårt att krama ur mig fler. En närstudie av läst-listan ger även författaren Erin Kelly som skriver psykologiska spänningsromaner. Sist men inte minst så finner jag även Nene Ormes som var den som välkomnade mig in i urban fantasy-genren.

Bubblare d.v.s. författare som jag inom kort har läst hela dess utgivning: Sofi Oksanen (kvar: När duvorna försvann) och författare jag önskar att jag läst hela: Toni Morrison (kvar. många). 

Avslutningsvis kan jag konstatera att ha läst ett helt författarskap inte behöver vara kopplat till favoritförfattare då jag varken har läst allt av Gardell eller av Oates (vem hinner det?). Men den som spar hen har.

Vill du läsa mer om böckerna av ovan nämnda författare kan du göra det här:

En halv gul solLila hibiskusDet där som nästan kväver dig
Mer om Chimamanda Ngozi Adichie här och här
Den hemliga historien
Den lille vännen
Mer om Donna Tartt här.
Grenar av giftLågor av hat
Udda verklighet
Särskild

Den hemliga Donna Tartt

Donna Tartt är en tämligen hemlighetsfull författare och de få intervjuer som går att finna handlar uteslutande om hennes böcker. Medvetet låter hon sina verk vara det som står i centrum och talar ogärna om sig själv:

”- Jag har aldrig gjort något i mitt liv som kan vara intressant för någon annan förutom att skriva böcker. Den enda anledningen till att framträda och göra intervjuer är att jag vill att folk ska läsa min bok. Men boken är egentligen den enda del av mig som jag vill att du ska se.”, säger hon till sydsvenskan 2005 i samband med ett Sverigebesök.

Enligt The Guardian kommer Tartts tredje roman, The Goldfinch, den 22 oktober och jag antar att det är många som väntar med spänning på denna. Tre böcker på lika många decennier, vilket visar på vilken tid och kraft hon lägger ner i sina verk. Hur lång tid det tar innan boken finns i svensk översättning vågar jag inte sia om.

Boken kommer, enligt samma källa, att handla om en ung pojke i New York som mirakulöst överlever en explosion som dödar hans mor. Pojken dras in i konstens undre värld och blir hänförd av en mystiskt och fängslande tavla som påminner honom om hans mor. ”It is a story of loss and obsession, survival and self-invention, and the enormous power of art.”

Donna Tartt fick sitt stora genombrott 1992 med romanen Den hemliga historien, som snabbt blev kultförklarad. Boken blev en världssuccé och översattes till 23 språk. I många böcker idag återfinns hänvisningar till den och jag antar att om man ger sig på att skriva om collegestudenter och hemlighetsmakeri kommer boken att oundvikligen jämföras med denna. Själv läste jag den först i år och blev inte totalt hänförd, men förstod snabbt att om jag läst den 1992 så hade jag varit en del av kulten. Boken handlar om ett gäng studenter och deras förhållande sinsemellan och historien kretsar kring ett brott, men utan att bli en vanlig kriminalroman.

Världen väntade med spänning på hennes nästa bok, men det blev tyst. Vad hade hänt? Enligt det svenska förlaget började rykten florera: ”Det påstods att Donna Tartt fått skrivkramp, att hon blivit alkoholist, att hon köpt en egen ö och bara satt där och ruvade på sina miljoner. Ett elakt rykte påstod till och med att det inte var hon själv som skrivit boken utan hennes pojkvän. Hon var egentligen inte författare alls…”. Hennes svar blev kallt: ”En sådan pojkvän skulle man haft”.

2002 kom dock hennes Den lille vännen, som handlar om tolvåriga Harriet och boken tar sin början i mordet på hennes storebror Robin (ett drygt decennium tidigare). Precis som i Den hemlige historien är det inte ”vem-gjorde-det” som är det centrala, utan snarare hur brottet påverkar omgivningen och hur sanningen (sökande efter den alternativt döljandet av den), kan vara en drivkraft för överlevnad. Av det jag kan utläsa om hennes kommande bok tycks detta vara en röd tråd i hennes böcker.

Kommer vi att få fortsätta att vänta ett decennium mellan utgivningarna? Troligen. Hon har själv sagt till The Guardian att hon inte kan ”think of anything worse than having to turn out a book every year. It would be hell.”

Den lille vännen

1992 fick Donna Tartt sitt stora genombrott med den kultförklarade Den hemliga historien, som jag lästa för några veckor sedan. Nu har jag även läst Tartts andra bok som kom tio år senare: Den lille vännen, i vilken du får möta den tolvåriga Harriet som lever i skuggan av mordet på hennes storbror Robin. När boken tar sin början har det gått ett drygt decennium, men mordet är fortfarande högst närvarande i den dysfunktionella familjen. Charlotte, Harriets mentalt frånvarande mor, bedövar sig genom att knapra piller, storasyster Allison, som möjligen kan ha varit vittne till mordet, är introvert och undviker omgivningens många frågor medan fadern lever dubbelliv i en annan stad.

Harriet bestämmer sig att, tillsammans med sin vän Hely, söka svar på frågan vem som mördade hennes bror för att sedan ta livet av mördaren. Sökandet tar henne in stadens sömniga bakgårdar och du får ta del av miljöer och personer som på eller annat sätt har blivit skadade av livet. Det är en tung och fuktig sydstatsmiljö som osar av hemligheter och gamla illaluktande värderingar, vilket bland annat tar sitt uttryck i hur den mörkhyade hemhjälpen Ida behandlas. Mormor Edie och hennes tre systrar får på något sätt symbolisera hela samhället då gamla och nya värderingar krockar. Boken blir på så vis lika stor del kriminalroman som barndomsskildring (med betoning på det sistnämnda).

Just miljön har en betydande roll i boken och du känner såväl den tunga hettan, den doftande Ambrosian (som för övrigt skänkte gudarna evig ungdom och odödlighet enligt den grekiska mytologin) som de gäckande klaustrofobiska bakgårdarna och ormar har en skrämmande stor plats i historien.

Det är en fängslande och tegelstenstung roman som inkluderar ett stort persongalleri (ja, fick föra anteckningar i sedvanlig ordning), och om jag ska invända mot något så är det just omfånget. Emellanåt finns där transportsträckor som inte fördjupar historien och historien trampar lite vatten. Men det är väl också allt jag har att säga som kan liknas vid kritik för annars är den fantastiskt berättad. Mot slutet ökar historien också fart och Den lille vännen blir svår att lägga ifrån sig innan sista stavelsen är slukad.

Den berusande känslan av det perfekta blandbandet

Att få ner en hel värld i en liten novell är en konstart få förunnat. En bra novellist lyckas att på några få rader presentera en intressant historia. En fantastisk novellist är den som lyckas få in ett helt liv. Jhumpa Lahiri är en sådan fantastisk novellist.

Jag efterfrågade tips på bra novellsamlingar från er och fick flertalet finfina tips, bl.a. Bourdouxhe, som ligger och väntar på sängbordet. Lahiri var dock den författare som nämndes flera gånger och jag förstår varför. Jag läser varje dag en novell ur hennes samling Den indiske tolken och blev från första sidan betagen av hennes komprimerade livshistorier. Jag ska försöka hålla mig från att säga så mycket mer då jag tänkte skriva ett inlägg när samlingen är utläst.

Utöver Lahiri läser jag Den lille vännen av Donna Tartt. Jag har med andra ord fått till en perfekt blandning av litteratur att inhalera och söker varje lässtund som jag kan, trots påsklovande familjemedlemmar (ni kanske minns den berusande känslan när man fick till det perfekta blandbandet? Typ så.).

Vad läser ni?

Den hemliga historien

Antagligen har jag tillbringat ett par år (läs: ett decennium) under en sten för jag, tro det eller ej, har inte hört så mycket om Donna Tartts Den hemliga historien tidigare. Men när jag väl fann den har ”alla” talat om för undertecknad om hur bra och fantastisk den är.

Förutsättningarna innan läsning var således: alla har läst och alla har hyllat. Inte det mest briljanta utgångsläget med andra ord. Det luktar antiklimax, ett litterärt magplask.

Och visst Den hemliga historien har alla ingredienser för en lyckad och intressant läsning: internat, college, en liten utvald grupp studenter, en excentrisk lärare, droger, alkohol, våld, hemligheter som lurar under ytan, ett mord, kompissex, homosex och syskonsex(!) och boken är full av litterära referenser och pyser av psykologiskt förfall. Det är dock något som fattas mig.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men älskar inte. När jag nu sitter här mitt i skrivk(r)ampen och försöker få till en recension så fann jag någon som sa exakt det jag försökte formulera: ”Vissa böcker önskar man att man läst för 10-15 år sedan och det här är en sådan bok”. Precis så är det! Jag ser vad jag skulle ha älskat för, i mitt fall, 15-20 år sedan. Den hemliga historien hade säkerligen varit en av mina favoritböcker. Då. Jag hade varit en del av hajpen. Då.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men älskar inte. Jag har förstått att boken bör läsas på originalspråk, då den svenska översättningen inte gör Tartts språk helt rättvisa. Kan det vara därför jag inte fastnar? Kan det vara att läsaren inte riktigt känner den kärlek som bör finnas mellan författaren och karaktärerna som Johanna K är inne på? Jag griper efter halmstrån här. En förklaring.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men borde älska den. Jag fann den ett decennium för sent bara.

P.S. Jag fann faktiskt någon som ännu inte läst. Och jag fann sådana som, likt mig, inte föll handlös för Den hemliga historien. Det hör man ju efterhand som man slutar lyssna på hajpen. D.S.