Den hemliga historien

Antagligen har jag tillbringat ett par år (läs: ett decennium) under en sten för jag, tro det eller ej, har inte hört så mycket om Donna Tartts Den hemliga historien tidigare. Men när jag väl fann den har ”alla” talat om för undertecknad om hur bra och fantastisk den är.

Förutsättningarna innan läsning var således: alla har läst och alla har hyllat. Inte det mest briljanta utgångsläget med andra ord. Det luktar antiklimax, ett litterärt magplask.

Och visst Den hemliga historien har alla ingredienser för en lyckad och intressant läsning: internat, college, en liten utvald grupp studenter, en excentrisk lärare, droger, alkohol, våld, hemligheter som lurar under ytan, ett mord, kompissex, homosex och syskonsex(!) och boken är full av litterära referenser och pyser av psykologiskt förfall. Det är dock något som fattas mig.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men älskar inte. När jag nu sitter här mitt i skrivk(r)ampen och försöker få till en recension så fann jag någon som sa exakt det jag försökte formulera: ”Vissa böcker önskar man att man läst för 10-15 år sedan och det här är en sådan bok”. Precis så är det! Jag ser vad jag skulle ha älskat för, i mitt fall, 15-20 år sedan. Den hemliga historien hade säkerligen varit en av mina favoritböcker. Då. Jag hade varit en del av hajpen. Då.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men älskar inte. Jag har förstått att boken bör läsas på originalspråk, då den svenska översättningen inte gör Tartts språk helt rättvisa. Kan det vara därför jag inte fastnar? Kan det vara att läsaren inte riktigt känner den kärlek som bör finnas mellan författaren och karaktärerna som Johanna K är inne på? Jag griper efter halmstrån här. En förklaring.

Missförstå mig rätt – jag gillar den, men borde älska den. Jag fann den ett decennium för sent bara.

P.S. Jag fann faktiskt någon som ännu inte läst. Och jag fann sådana som, likt mig, inte föll handlös för Den hemliga historien. Det hör man ju efterhand som man slutar lyssna på hajpen. D.S.

24 reaktioner till “Den hemliga historien

  1. Åh, jag läste denna pärla när jag gick på gymnasiet – precis innan min Dostojevskijperiod – och då älskade jag den. Jag måste läsa om den! Tack för inspirationen, Fanny!

  2. Jag älskade den när jag läste den förra året men jag håller också med dig. Den hade nog varit helt fantastisk om jag hade läst den för 10-15 år sedan. Men om man är sugen på något liknande och lite vuxnare så finns ju The lake of dead languages av Carol Goodman och Waking the Moon av Elizabeth Hand 😛 Fantastiska böcker!

      1. Ja tyvärr översätts inte allt man vill läsa på svenska men Carol Goodmans finns översatt. De döda språkens sjö heter den. Tyvärr slutsåld på Bokus dock ser jag….

  3. Jag har läst och älskat, just för ca 10-15 år sedan 🙂 Läst om den några gånger också. Däremot gillade jag inte riktigt The Little Friend, men tänkte läsa om den för att se om jag gillar den bättre nu. Du kanske gillar den bättre, det verkar som man gillar antingen den ena eller andra 🙂 Ska bli intressant att se hur hennes tredje bok blir!

  4. Åh, den läste jag under gymnasiet. Fick låna den på engelska av min lärare och jag älskade den. Lite nyfiken på att läsa om den och se vad jag tycker idag, men vet inte om jag vågar, kanske skall jag behålla minnet av den istället…

  5. Åh, var 15 år när jag läste och föll – naturligtvis – handlöst för språket, stämningen, vänskapsbanden, personerna, det akademiska tilltalet, allt. Kan fortfarande citera längre stycken ur boken utantill. Sedan dess har det blivit ett otal omläsningar, och jag äger fyra (4) exemplar av boken. Ja, du hör ju. Jag ÄLSKADE. Samtidigt förstår jag vad du menar och hey, jag var ju i precis rätt ålder när jag läste den första gången. En grej jag kan säga är att översättningen bitvis är, ehm, problematisk. ”Jättefest” istället för ”Happy Meal”, ”bantarcola” istället för ”Diet Coke” och så vidare. 😀 Helt klart en bok som vinner på att läsas på originalspråk.

    Mvh Hon som ville gifta sig med Henry

      1. Den där scenen då han sitter på verandan till Francis familjs gods och översätter Milton till latin, bara på kul. *swoon* Fast egentligen är han väl rätt svinig, också…. Men jag har – har haft – ett djupt kärleksförhållande med samtliga karaktärer.

  6. Den var dödsbra när jag var fjorton. Jag tror inte att det är någon bra idé för mig att läsa om den, jag försökte med några stycken ur den och blev bara väldigt trött.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s