Antagligen har jag tillbringat ett par år (läs: ett decennium) under en sten för jag, tro det eller ej, har inte hört så mycket om Donna Tartts Den hemliga historien tidigare. Men när jag väl fann den har ”alla” talat om för undertecknad om hur bra och fantastisk den är.
Förutsättningarna innan läsning var således: alla har läst och alla har hyllat. Inte det mest briljanta utgångsläget med andra ord. Det luktar antiklimax, ett litterärt magplask.
Och visst Den hemliga historien har alla ingredienser för en lyckad och intressant 
läsning: internat, college, en liten utvald grupp studenter, en excentrisk lärare, droger, alkohol, våld, hemligheter som lurar under ytan, ett mord, kompissex, homosex och syskonsex(!) och boken är full av litterära referenser och pyser av psykologiskt förfall. Det är dock något som fattas mig.
Missförstå mig rätt – jag gillar den, men älskar inte. När jag nu sitter här mitt i skrivk(r)ampen och försöker få till en recension så fann jag någon som sa exakt det jag försökte formulera: ”Vissa böcker önskar man att man läst för 10-15 år sedan och det här är en sådan bok”. Precis så är det! Jag ser vad jag skulle ha älskat för, i mitt fall, 15-20 år sedan. Den hemliga historien hade säkerligen varit en av mina favoritböcker. Då. Jag hade varit en del av hajpen. Då.
Missförstå mig rätt – jag gillar den, men älskar inte. Jag har förstått att boken bör läsas på originalspråk, då den svenska översättningen inte gör Tartts språk helt rättvisa. Kan det vara därför jag inte fastnar? Kan det vara att läsaren inte riktigt känner den kärlek som bör finnas mellan författaren och karaktärerna som Johanna K är inne på? Jag griper efter halmstrån här. En förklaring.
Missförstå mig rätt – jag gillar den, men borde älska den. Jag fann den ett decennium för sent bara.
P.S. Jag fann faktiskt någon som ännu inte läst. Och jag fann sådana som, likt mig, inte föll handlös för Den hemliga historien. Det hör man ju efterhand som man slutar lyssna på hajpen. D.S.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Jag har inte heller läst den, men förmodligen kommer jag att göra det. Någon gång. Bara inte just nu.
Då var jag inte helt ensam 😉
Åh, jag läste denna pärla när jag gick på gymnasiet – precis innan min Dostojevskijperiod – och då älskade jag den. Jag måste läsa om den! Tack för inspirationen, Fanny!
Det är nog den perfekta läsperioden för boken. Kul att jag kan inspirera. 🙂
Jag älskade den när jag läste den förra året men jag håller också med dig. Den hade nog varit helt fantastisk om jag hade läst den för 10-15 år sedan. Men om man är sugen på något liknande och lite vuxnare så finns ju The lake of dead languages av Carol Goodman och Waking the Moon av Elizabeth Hand 😛 Fantastiska böcker!
Tack för tipsen. Tyvärr läser jag bara på svenska, men jag kanske får ändra mig på den punkten. Jag missar ju en hel del bra. 🙂
Ja tyvärr översätts inte allt man vill läsa på svenska men Carol Goodmans finns översatt. De döda språkens sjö heter den. Tyvärr slutsåld på Bokus dock ser jag….
Jag får söka min lycka på biblioteket med andra ord. 🙂
Ännu en som inte läst men jag är helt klart nyfiken på den fortfarande! Har även noterat De döda språkens sjö någonstans!
Du ska helt klart läsa. Jag blev dock inte så hänförd som jag förväntade mig.
Vi har nog legat under samma sten, för jag har också missat Den hemliga historien.
Hehe men det fanns annat bra under den där stenen. 😉
Absolut! Det var inte synd om oss.
Jag tyckte faktiskt ännu bättre om The Little Friend, tyckte den var ännu mer spooky.
Har satt upp den på den oändliga Att-läsa-listan. 🙂
Jag har läst och älskat, just för ca 10-15 år sedan 🙂 Läst om den några gånger också. Däremot gillade jag inte riktigt The Little Friend, men tänkte läsa om den för att se om jag gillar den bättre nu. Du kanske gillar den bättre, det verkar som man gillar antingen den ena eller andra 🙂 Ska bli intressant att se hur hennes tredje bok blir!
Aha – intressant reflektion. Jag får se till att även få läst den hör jag.
Åh, den läste jag under gymnasiet. Fick låna den på engelska av min lärare och jag älskade den. Lite nyfiken på att läsa om den och se vad jag tycker idag, men vet inte om jag vågar, kanske skall jag behålla minnet av den istället…
Jag hade troligen också älskat den om jag fann den då. Läs du om. Det kanske inte blir en lika fantastisk läsupplevelse, men nog är den bra.
Åh, var 15 år när jag läste och föll – naturligtvis – handlöst för språket, stämningen, vänskapsbanden, personerna, det akademiska tilltalet, allt. Kan fortfarande citera längre stycken ur boken utantill. Sedan dess har det blivit ett otal omläsningar, och jag äger fyra (4) exemplar av boken. Ja, du hör ju. Jag ÄLSKADE. Samtidigt förstår jag vad du menar och hey, jag var ju i precis rätt ålder när jag läste den första gången. En grej jag kan säga är att översättningen bitvis är, ehm, problematisk. ”Jättefest” istället för ”Happy Meal”, ”bantarcola” istället för ”Diet Coke” och så vidare. 😀 Helt klart en bok som vinner på att läsas på originalspråk.
Mvh Hon som ville gifta sig med Henry
Jag förstår helt klart tjusningen och jag skulle nog varit precis som du.
Haha vill du fördjupa dig i att det just är Henry du föll för? 😉
Den där scenen då han sitter på verandan till Francis familjs gods och översätter Milton till latin, bara på kul. *swoon* Fast egentligen är han väl rätt svinig, också…. Men jag har – har haft – ett djupt kärleksförhållande med samtliga karaktärer.
Den var dödsbra när jag var fjorton. Jag tror inte att det är någon bra idé för mig att läsa om den, jag försökte med några stycken ur den och blev bara väldigt trött.
Lev på minnet om hur bra den och läs något annat. 🙂