Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

Högst ambivalenta känslor kommer till mig så här i svallvågorna efter att ha lyssnat på Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah. Den talar direkt till hela känsloregistret. Jag blir arg, ledsen och trött. Samtidigt får jag emellanåt frustfnissa åt eländet. Är det självupplevt? Det finns en hel del gemensamma nämnare mellan Sonia och författaren. Namnen är inte helt olika, uppvuxna i Malmö och båda har utbildat sig till jurister. Författaren betonar dock i de intervjuer jag läst att det inte är en autofiktion utan en roman.

Vi får följa Sonia ifrån tonåren och upp i vuxen ålder. Från barndomshemmet i Malmö till studentlivet i Lund och senare till arbetslivet i Stockholm. Vi får följa Sonia genom männen i hennes liv. Genom otaliga fyllor, raggande och sexuella möten. Det är en oerhört sorglig läsning då Sonia dämpar sin ångest med män. Det finns inget slut på det tragiska och tomrummet i henne tycks vara omöjligt att fylla.

Hulkningarna hjälper att tysta tankeverksamheten. Jag kan inte göra något annat just nu än att fokusera på hur jag ska garantera kroppen syre. Det blir en stund för mig själv utan min hjärna. Över toan.

När mina kvävda hulkningar är det enda jag hör får jag äntligen lugn och ensamheten blir hanterbar.

Romanen är uppbyggd av korta kapitel och på ett korthugget och sakligt språk får vi ta del av alla dessa män i kronologisk ordning. Oftast är de utan namn och blir således bara ett nummer. Några få är namngivna och det är främst hos dem det kunde blivit något mer. Sonia är dock såpass skadad att hon drar sig undan dessa förhållanden och återgår till ett liv med snabba ligg, som sitt främsta självskadevapen.

Snubbarna i Lund är lätta. Okomplicerade. En blick och en fråga om att dela cigg räcker för att vara varandras viktigaste för ett par timmar. Alla bor nära. Enkelhet är vardagens Viagra.

Det är en ångestladdad läsning. Inte bara för allt som hon utsätts för och vad hon ibland själv utsätter sig för. Det är som att hon hela tiden testar hur långt och lågt hon kan nå. Med varje ligg raderar hon lite av sig själv. Det är effektfullt att låta männen vara anonyma. Det är nog så Sonia ser på det hela själv. Men det är så oerhört sorgligt att läsa. Jag sitter och väntar på att hon ska vakna upp, att hon är värd så mycket mer än så här. Hon gör dock inte det.

Jag är – som den eländesläsare jag är – helt på det klara med att alla slut kan inte och bör inte sluta lyckligt (Team: olyckliga slut). Men jag månne sakna något slag av karaktärsutveckling hos Sonia. Den uteblir, vilket gör att jag – mitt i det sorgliga – tröttnar lite på den accelererande siffran av män. Därav de ambivalenta känslorna. Samtidigt sitter jag nu i efterhand och är tillfreds med att det lyckliga slutet uteblev. Som i livet. Men det kunde väl ändå ha hänt något med Sonia?

Med det sagt så blir jag djupt berörd av Männen i mitt liv och jag kan även passa på att slå ett slag för Sissela Benns inläsning.

Författarporträtt: Alexander Mahmoud
Bokomslag: Lotta Kühlhorn