I fredags tittade jag på Snacka om ljudböcker, eller? på Bokmässan som handlade om ljudboken i allmänhet men om bristen på recensioner i synnerhet. Patrik Lundgren leder där ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).
Jag skrev ett inlägg samma dag, men har fortsatt att fundera kring det här. De diskuterar bland annat varför det knappt finns några ljudboksrecensioner och jag håller med om att det är något som saknas. Det är dags för självrannsakan. Jag lyssnar en hel del numera på ljudböcker. Perfekt i bilen och när jag nödgas till tråksaker såsom matlagning eller städning. Undertecknad har gått från en sann skeptiker till mediet till en (nästan) frälst. Det gäller dock att välja böcker med omsorg då jag emellanåt kan gå miste om språkets storhet när jag fragmentiserar min lyssning på det sätt jag gör. Det är främst handlingsdrivna romaner jag väljer att lyssna på.
Självrannsakan gäller mitt recenserande. När jag tittar tillbaka i min blogg så ser jag att jag sällan anger om jag läst eller lyssnat. Varför gör jag så här? Kan det vara så att jag själv har en föreställning om att den traditionella boken har en högre ställning än ljudboken? Kan vara så. Numera försöker jag dock vara tydlig om jag läst eller lyssnat och i de fall som uppläsaren utmärker sig även inkluderat detta i min recension.
Jag har ljudboken som fenomen att tacka för att jag återfann min väg till läsningen en gång i tiden, vilket jag bland annat har berört i en text som tidigare publicerats på Kulturkollo. Nedan inkluderar jag texten.
Att vara en lyssnande läsare
Som den sanna skeptiker jag är, så ska jag villigt erkänna att när ljudboken gjorde sitt intåg på den litterära banan, så var jag allt annat än välkomnande. ”Vem har tid att lyssna?”, ”Vem orkar koncentrera sig på vad någon annan säger under så många timmar?” och jag kan (mycket sannolikt) även ha slängt mig med kommentarer som ”Det går ju sååå långsamt!” Ja, det går långsamt ibland. Och långsamt kan vara bra.
Vi lever i ett samhälle idag där tid nästan går att mäta i sin vikt i guld. Allt ska gå snabbt. Informationen fullständigt haglar över oss och sinnena jobbar för fullt hela dagarna. Jag gillar det här. Men det finns en baksida. Jag blir van vid att det ska gå så fruktansvärt snabbt a l l t i d. Jag har inget tålamod att vänta, att lyssna in, att låta saker och ting sjunka in. Filmer ser jag sällan på numera, men en fasansfullt massa TV-serier. Det går ju snabbt. Är mobilen urladdad på kvällen framför TV-serien, så blir jag rastlös. Det går ju så snabbt att googla fram en fråga om serien, eller vad hen har spelat i tidigare, eller för att kolla när nästa avsnitt kommer.
Hösten 2011 slogs jag blodig mot den berömda väggen. Kroppen och hjärnan totalvägrade. Det är ingen hemlighet och tyvärr känner nog många igen sig i symptomen. Hjärnan, som du bokstavligen tror ska sprängas, stänger av. Off. Bara så där. Eller ja, nu ska jag rätta mig ”bara så där” händer det inte – nu i efterhand kan jag se en process som pågick under flertalet år, men när du väl inser hur det har gått så är det ”bara så där”.
Knappt ett år senare skapade jag min bokblogg, som blev en viktig del i återhämtningen och skrev så här i ett inlägg:
”När jag blev sjukskriven för drygt ett år sedan var min hjärna så övertrött, så utmattad att jag inte kunde läsa två meningar i rad utan att tappa den röda tråden. Det är en ganska skrämmande erfarenhet – hjärnan slutar bokstavligen att fungera. Reservaggregatet går in och tar över och det är sannerligen ett trögt aggregat. Ett sinne i taget. Ett intryck i taget. Promenera i tystnad. Se på TV utan ljud. Musik var inte aktuellt (ve och fasa). Läsa gick inte. Bara vara. I tystnad.”
Våren kom och jag började att promenera utmed stranden. Först då kände jag att jag orkade med att försöka lyssna på något annat än tystnaden. Jag lyssnade på bok i fem minuter, pausade lika länge och så rullade ljudboken på i sakta mak. Jag orkade så småningom med kortare texter och noveller och fann min väg tillbaka till romanläsningen i bokformat.
Mitt fokuserande lyssnande, mina väl valda uppläsare – som blev min form av högläsare – blev på så vis en högst personlig högläsare – min PH. Jag tränade hjärnan istället för kroppen. Fem år senare har jag fortfarande inte fullt ut köpt ljudboken som koncept. Jag får välja bok och uppläsare med stor eftertanke för att ge mig själv chansen att varva ner, att lyssna, att ta in. Men åh så nyttigt det är.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 