Just nu i december 2020

Den första lördagen i varje månad delar vi med oss vad vi läser, tittar och lyssnar på samt längtar efter. Häng gärna på och svara på din egen blogg, i kommentarsfältet eller på Instagram, tagga mig gärna så att vi hittar varandras svar.

Just nu läser jag Änkorna av Pascal Engman. I sedvanlig ordning ett driv i historien så det blir näst intill omöjligt att lägga boken ifrån sig.
Just nu tittar vi  på ingenting. Häromdagen avslutade vi The Undoing på HBO (kan rekommendera) och nu går vi antagligen över till säsong 4 av Fargo på samma streamingtjänst.
Just nu lyssnar jag på Under Londons broar av Jojo Moyes. Uppskattar! 
Just nu längtar jag efter julledighet och att Majgull Axelssons Inställd resa till Sabarmati och Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert kommer som e-böcker på Storytel. 

Mina fellow f.d. kulturkollare som hänger på idag är:

Helena på Fiktiviteter
Linda på Enligt O
Anna på Och dagarna går
Ulrica på Västmanländskan
Carolina på Carolina läser

Vi konfererar om Nobels litteraturpris 2020

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, Linda gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela Lindas inlägg här. 

Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 

 

Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd. Och skandalös. 

Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.

Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō, en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 

Att vara en lyssnande läsare

I fredags tittade jag på Snacka om ljudböcker, eller? på Bokmässan som handlade om ljudboken i allmänhet men om bristen på recensioner i synnerhet. Patrik Lundgren leder där ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

Jag skrev ett inlägg samma dag, men har fortsatt att fundera kring det här. De diskuterar bland annat varför det knappt finns några ljudboksrecensioner och jag håller med om att det är något som saknas. Det är dags för självrannsakan. Jag lyssnar en hel del numera på ljudböcker. Perfekt i bilen och när jag nödgas till tråksaker såsom matlagning eller städning. Undertecknad har gått från en sann skeptiker till mediet till en (nästan) frälst. Det gäller dock att välja böcker med omsorg då jag emellanåt kan gå miste om språkets storhet när jag fragmentiserar min lyssning på det sätt jag gör. Det är främst handlingsdrivna romaner jag väljer att lyssna på.

Självrannsakan gäller mitt recenserande. När jag tittar tillbaka i min blogg så ser jag att jag sällan anger om jag läst eller lyssnat. Varför gör jag så här? Kan det vara så att jag själv har en föreställning om att den traditionella boken har en högre ställning än ljudboken? Kan vara så. Numera försöker jag dock vara tydlig om jag läst eller lyssnat och i de fall som uppläsaren utmärker sig även inkluderat detta i min recension.

Jag har ljudboken som fenomen att tacka för att jag återfann min väg till läsningen en gång i tiden, vilket jag bland annat har berört i en text som tidigare publicerats på Kulturkollo. Nedan inkluderar jag texten.

Att vara en lyssnande läsare

Som den sanna skeptiker jag är, så ska jag villigt erkänna att när ljudboken gjorde sitt intåg på den litterära banan, så var jag allt annat än välkomnande. ”Vem har tid att lyssna?”, ”Vem orkar koncentrera sig på vad någon annan säger under så många timmar?” och jag kan (mycket sannolikt) även ha slängt mig med kommentarer som ”Det går ju sååå långsamt!” Ja, det går långsamt ibland. Och långsamt kan vara bra.

Vi lever i ett samhälle idag där tid nästan går att mäta i sin vikt i guld. Allt ska gå snabbt. Informationen fullständigt haglar över oss och sinnena jobbar för fullt hela dagarna. Jag gillar det här. Men det finns en baksida. Jag blir van vid att det ska gå så fruktansvärt snabbt a l l t i d. Jag har inget tålamod att vänta, att lyssna in, att låta saker och ting sjunka in. Filmer ser jag sällan på numera, men en fasansfullt massa TV-serier. Det går ju snabbt. Är mobilen urladdad på kvällen framför TV-serien, så blir jag rastlös. Det går ju så snabbt att googla fram en fråga om serien, eller vad hen har spelat i tidigare, eller för att kolla när nästa avsnitt kommer.

Hösten 2011 slogs jag blodig mot den berömda väggen. Kroppen och hjärnan totalvägrade. Det är ingen hemlighet och tyvärr känner nog många igen sig i symptomen. Hjärnan, som du bokstavligen tror ska sprängas, stänger av. Off. Bara så där. Eller ja, nu ska jag rätta mig ”bara så där” händer det inte – nu i efterhand kan jag se en process som pågick under flertalet år, men när du väl inser hur det har gått så är det ”bara så där”.

Knappt ett år senare skapade jag min bokblogg, som blev en viktig del i återhämtningen och skrev så här i ett inlägg:

”När jag blev sjukskriven för drygt ett år sedan var min hjärna så övertrött, så utmattad att jag inte kunde läsa två meningar i rad utan att tappa den röda tråden. Det är en ganska skrämmande erfarenhet – hjärnan slutar bokstavligen att fungera. Reservaggregatet går in och tar över och det är sannerligen ett trögt aggregat. Ett sinne i taget. Ett intryck i taget. Promenera i tystnad. Se på TV utan ljud. Musik var inte aktuellt (ve och fasa). Läsa gick inte. Bara vara. I tystnad.”

Våren kom och jag började att promenera utmed stranden. Först då kände jag att jag orkade med att försöka lyssna på något annat än tystnaden. Jag lyssnade på bok i fem minuter, pausade lika länge och så rullade ljudboken på i sakta mak. Jag orkade så småningom med kortare texter och noveller och fann min väg tillbaka till romanläsningen i bokformat.

Mitt fokuserande lyssnande, mina väl valda uppläsare – som blev min form av högläsare – blev på så vis en högst personlig högläsare – min PH. Jag tränade hjärnan istället för kroppen. Fem år senare har jag fortfarande inte fullt ut köpt ljudboken som koncept. Jag får välja bok och uppläsare med stor eftertanke för att ge mig själv chansen att varva ner, att lyssna, att ta in. Men åh så nyttigt det är.


Den här texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Sorg, ångest, men mest av allt kärlek!

För sex år sedan – på dagen – lanserades Kulturkollo. Kulturkollo var då ett nystartat bloggkollektiv som bestod av sju bokbloggare och en av dem var jag.

Sedan dess har ett par vänner hoppar av och ett par tillkommit. Sedan januari 2016 har kollektivet sett ut som det gör idag: Anna, Carolina, Helena, Linda, Lotta, Ulrica, Viktoria och jag. Dessa sköna kvinnor har kommit att bli några av mina allra bästa vänner. Vi har tillsammans mött livets olika skeenden – såväl ljusa som mörkaste mörka – och det är en ovärderlig känsla att veta att vi alltid har varandra.

Oj, vad mycket fanatiskt vi har upplevt och gjort! Läst tillsammans, intervjuat författare, haft gästskribenter, anordnat flertalet mingel på Bokmässan, slitit hår med diverse möjliga och omöjliga teman, konfererat, recenserat, listat, hissat och dissat. Och haft otaliga redaktionsmöten, druckit rödvin och spånat fram teman (som dagen efter ingen förstår hur de hamnat i det massiva planeringsdokumentet) och haft underbara läsretreat.

Allt har dock sin tid. Tiden för Kulturkollo har runnit ut. Idag väljer vi att stänga kollektivet. Ett beslut som var fyllt med ångest, tårar, oro men också med skratt, kärlek och tröst. Det är ju så himla svårt att sluta göra något man egentligen tycker så himla mycket om, men det är trösterikt att tänka att vi gör slut med bloggen – inte varandra.

Idag säger vi farväl hela dagen på bloggen. Följ gärna vår sista dag.

Mitt sista inlägg hittar ni här.

Fem fantastiska, fenomenala och festliga år

Vad är väl ett kollektiv på en blogg? Den kan vara trist och tråkig och, och alldeles alldeles underbar! Idag för exakt fem år sedan så startade bloggkollektivet Kulturkollo! Tiden, tiden, tiden.

Det har varit fem år av tandagnissel, av prestationsångest, tvångsskrivande, labil läslust, men också helt fantastiska, fenomenala och festliga år! Och jag är så glad att jag orkat hålla i, hålla ut och inte minst hålla om Kulturkollo. Hade det inte varit för den vänskapen som vuxit sig så stark där hade nog inte den här lilla oansenliga bloggen överlevt.

Vi har postat inlägg hela veckan lång på temat Ge oss fem – d v s fem av något som påverkat oss på ett eller annat sätt under åren. Igår var det min tur och jag skrev ett inlägg om fem fantastiska random saker. Klicka dig gärna in där och läs och klicka dig vidare.

Hipp hipp hurra för oss!