Jag har svårt att förhålla med till Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Linderborg skriver insiktsfullt om journalistiken (såklart), om politiska ideologier, om åldrande och att vara kvinna. Hon gör ställningstaganden som ligger långt ifrån mig, men samtidigt gör hon det på ett oerhört välformulerat, naket och vackert språk.

Åsa Linderborg skildrar året hösten 2017 till hösten 2018. Ett år som innefattade Metoo, kaos kring Bokmässan och kaos i Svenska Akademin. Linderborg blir dessutom lämnad av mannen hon älskar och fyra dagar senare anklagas hon för ett självmord. Ett av de mest händelserika, dramatiska och omvälvande åren för medie- och kulturbranschen. Och för Åsa Linderborg.

Först kom bråket om Bokmässan och yttrandefriheten. Sedan kom metoo. Ett självmord. Svenska Akademiens sammanbrott. En valrörelse och högerpopulismens slutgiltiga genombrott.

Boken bygger på Linderborgs egen dagbok. Något redigerad – färglagd som Linderborg själv skriver i efterordet. Den är mer litterär än en dagbok, innefattar beskrivningar och gestaltningar som sannolikt inte skulle hamna i en dagbok samt att den är vid något tillfälle framåtblickande.

Jag har aldrig skrivit dagbok i syfte att någon annan ska få ta del av den, i så fall hade jag formulerat mig annorlunda och med större omsorg om detaljerna. Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig. Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser.

Åsa Linderborg är journalist, kulturskribent, författare och historiker. Linderborg har varit politiskt intresserad i stort sett i hela sitt liv och hon har engagerat sig politiskt i såväl ungdomsförbund som förtroendevald i Uppsala. 2001 doktorerade hon vid Uppsala universitet med avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs. År 2007 publicerades hennes första skönlitterära verk – den självbiografiska barndomsskildringen Mig äger ingen. En väldigt gripande roman som handlar om Linderborgs uppväxt med en alkoholiserad pappa. Boken nominerades till Augustpriset samma år. Mellan 2009 och 2019 var hon kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg är i sina journalistiska texter tämligen tvärsäker i sina åsikter, men i dagboken får vi emellanåt se en annan sida. Hon vacklar ibland och problematiserar sina egna tankar. När det gäller Metoo så är hon dock tvärsäker och det är här jag har svårt att riktigt begripa hennes tankar. Bitvis. Medias hantering av Metoo må hända vara oförsvarlig, men rörelsen i sig är så viktig att jag kan inte låta bli att bli oerhört provocerad av Åsa Linderborgs tankar. Jag lämnar det därhän trots min frustration – ett snabbt sök på nätet så har du otaliga repliker och recensioner som tar upp detta. Dock kan jag tillägga att det ändå visar något oerhört intressant med boken: oavsett vad jag tycker om hennes åsikter så gillar jag verkligen hennes sätt att skriva. Jag blir därmed tämligen ambivalent till texten.

Jag valde att lyssna på författarinläsningen och den är helt lysande. Texten känns än mer autentisk när jag hör Åsa Linderborg själv läsa ur sin egen dagbok. Dessutom har hon en väldigt behaglig ton och röst.

Boken handlar om så mycket mer än de stora händelser som jag nämner i inledningen. Den behandlar förhållandet till mamman i svallvågorna efter Mig äger ingen. Arvet efter pappan – såväl det vackra: hans passion och kärlek som det fula: hans alkoholism. Om åldrande och att inte känna igen sig själv i spegeln. Om vänskap. Om arbete och ambitioner. Och om att arbeta sig mot utmattningens ravin. Smärtsamt. Igenkänning. Den handlar också om otrohet och skuld i alla dess former.

Tisdag 2 oktober 2018

Svarar P med en enda mening, att det vore en dålig idé att ses. Det kan vi inte veta förrän vi försökt, skriver han tillbaka. Fortfarande inte ett ord om vad han har gjort mot mig eller vad han vill. Jag förstår inte hur han kan utmana min integritet på det här sättet. Han känner tydligen inte mig.

Oavsett om du håller med Åsa Linderborg eller inte så är boken ett viktigt tidsdokument. Året kommer gå till historien som ett av de mest händelserika i medie- och kulturbranschen. Det är dock hennes berättelse om detta omtumlande år.

Året med 13 månader avslutas, eller rättare sagt efterordet inleds med ett citat ur Preludier II av Tomas Tanströmer. Det blir mycket talande för hela boken och sammanfattar dess kärna på ett fint sätt och med dem avslutar jag min text:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Författarfoto: Anna Ledin Wirén
Bokomslag: Nina Ulmaja


Åsa Linderborg är aktuell på årets Bokmässa. Under programpunkterna ”Året med 13 månader”, ”I fokus: Åsa Linderborg, Elisabeth Åsbrink” och ”Klassamhällets comeback
Klippen ligger uppe året ut på Bokmässans hemsida.

2 reaktioner till “Året med 13 månader av Åsa Linderborg

  1. Jag hade också svårt att hålla med henne i alla lägen (ointresset av och likgiltigheten inför metoo??), samtidigt som texten är så otroligt bra och välskriven. Det blev intressant läsning av det där skavet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s