Snacka om ljudböcker, eller?

Mitt inträde i Bokmässan 2020 sker i seminariet ”Snacka om ljudböcker, eller?” där Patrik Lundgren leder ett samtal med Marta Hedener (Head of Storytel Publishing Sweden), Linda Skugge (författare och krönikör), Katarina Cohen (skådespelare och inläsare) och Björn Werner (Kulturchef på Göterborgsposten).

De diskuterar vilken status som ljudboken har idag i jämförelse med de traditionella medierna. Varför finns det knappt några ljudboksrecensioner? Vad är det för skillnad på att recensera en bok och en ljudbok? Skugge menar att kultursidorna hänger helt enkelt inte med. Det är klart att ljudböckerna behöver lyftas fram på recensionskanalerna. Marta Hedener håller med och menar att man ofta lyfter fram ljudboken som fenomen men allt för sällan pratar om själva boken, dess innehåll och inläsare. ICA-kuriren är en av få som faktiskt gör detta och det har skett på Linda Skugges initiativ.

Björn Werner menar att det är själva texten är det intressanta. Det är boken – den skrivna texten – som står i fokus. En ljudbok är bara en variant av att framföra originaltexten. Men samtidigt verkar de andras tankar har utmanat hans sätt att tänka, vilket han själv säger. Han lyfter också det som Hedener tidigare var inne på: att kultursidorna lyfter ljudboken som fenomen och dess genomslagskraft. Werner ser dock en annan ingång för kultursidorna: vad händer spänningsfältet mellan texten och inläsningen? Vad händer med texten från papperssidorna till inläsningen – tillkommer det nya dimensioner till texten eller tappas något?

En inläst bok står den för sig själv eller hänger de samman, frågar Lundgren. Skugge menar att verket blir något helt eget och står helt för sig själv. Hon tycker inte att författarna ska läsa sina egna texter. Deras tanke med texten kan tyckas vara begränsande för läsare som inte själva får tolka texten. Jag håller delvis med. Det finns många författarinläsningar som är under all kritik och det kan handla om sättet att läsa eller om rösten helt enkelt. Och att jag precis som Skugge menar, tappar min egen ingång i texten. Den blir således redan färdigtolkad för läsaren.

Hederner påstår att vid en författarinläsning så kan författaren välja att emfasera delar av sin text som inte läsaren kanske skulle ha sett. Sant, om de inte drar undan mattan för mitt tolkningsföreträde. Trots min blygsamma aversion gentemot författarinläsningar har jag dock lyssnat på några författarinläsningar som har varit helt fantastiska: Marit Kaplas inläsning av Osebol, Stina Wollters Kring denna kropp och sist men inte minst Siduri Polis inläsning av Hur du lyckas i en vit värld.