Ronja, Astrid och jag – På tal om internationella kvinnodagen Nº4 & bloggstafett

Som barn var jag totalt orädd. Jag fick lov att gå in till grannen och lussa, men fortsatte kvarteret runt. Jag var den som vågade ta de första prövande stegen ut på isen på Lerhålan under vintrarna som alltid var snötäckta. Jag hoppade twist med kompisen längre upp på gatan, lekte med lego med en annan i kvarteret och bilar med en tredje på andra sidan stora vägen. Vi hade klubbar under upp och nervända båtar, rev upp knäna i gångarna under nyponbuskarna och busade i arga tantens trädgård. Som sexåring fick jag chans att välja inredning och tapeter i mitt rum och allt skulle gå i blått. Bara för att. Nu när jag tänker tillbaka så vill jag etikettera mig som orädd, men det kanske är som de ständigt snötäckta vintrarna – man minns vad man vill minnas.

Madicken kom på film när jag var fyra, fem år och jag gillade Madicken. Hon var lite tokig, trots sina klänningar och ”fina” familj. Min kära mor sydde s.k. Madickenförkläden till mig och jag ser framför mig ett foto där jag står och lyfter i klänningen lite försiktig –  stolt, men oerhört obekväm. Klänning var liksom inte min grej.

Sen kom Ronja! Min Ronja! 1981 kom boken Ronja Rövardotter och filmen tre år senare (1984). Där var jag ju! Orädd. Vild. Nyfiken. Jag vågade kasta mig över Helvetesgapet. Jag var visserligen rädd för Vildvittrorna och Grådvärgarna, men kämpade mot dem ändå. Jag var kompis med Birk, trotsade min rövarpappa och vågade stå upp för mig själv. Mitt vårskrik hördes över hela världen. Jag vågade att bara vara Ronja!

image.aspx

Någonstans på vägen tappade jag bort min Ronja och blev en ganska tyst, arg och rädd tonåring. Medvetenheten växte och jag blev oerhört provocerad och frustrerad över att jag tillskrevs speciella egenskaper just för att jag var tjej. Mitt sätt att revoltera då blev att försöka vara så lite av det som förväntades av mig, av en tjej. Detta kan jag idag se som aningen sorgligt då jag la så mycket energi på att inte vara någonting, istället för att lägga energi på att vara. Men det var mitt sätt då att markera. Att ta avstånd. I ärlighetens namn så tappade jag kanske inte bort min Ronja, utan hon rev loss rejält. I ny tonårstappning. Jag och mina vänner såg oss nog inte som feminister och mest på grund utav att ordet inte riktigt fanns med i vårt vokabulär. Vi var dock säkerligen, allihopa, övertygade om att det var med oss som allt skulle vända.

Det har möjligtvis blivit bättre på vissa områden, men också sämre på vissa. Kampen har inte blivit mindre tyvärr – vi kämpar fortfarande med könsroller och diskriminering mellan könen. Vi må vara det land som har nått längst, men vi ha fortfarande en rejäl bit kvar till vi når fullständig jämlikhet. Jag blir fortfarande oerhört provocerad och frustrerad när jag läser intervjun med Gudrun Schyman, Anne Lööv, Marita Ulvskog och Birgitta Ohlsson i dagens DN, där Lööv konstaterar att det skiljer 25 år mellan Schyman och hennes eget intåg i politiken, men att det inte har hänt så mycket: ”Det skiljer 25 år, och ändå har det inte rört sig så mycket. Jag får svara på frågor om när jag hinner måla naglarna, eller om jag har en stylist. Mycket yta. Jag får ju många frågor om politik också så klart. Men det finns frågor som manliga partiledare inte får.”

Ja, jag var den första och det var liksom ajajaj och ojojoj. Dessutom hade jag fräckheten att ha både kjol och högklackat. Jag hade inte murarskjorta, inte ­palestinasjal, inte fjällrävenryggsäck och inte näbbstövlar. Jag var inte uniformerad som vänstern. Det tog ett år innan tidningarna skrev vad jag sa. Ända fram till dess handlade det om hur jag såg ut, att jag var ensamstående mamma, att jag hade snygga ben. (Schyman)

Jag blir oerhört provocerad och frustrerad och ledsen när jag läser om kvinnors ställning och utsatthet i andra länder. Hur afghanska familjer väljer att klä ut flickor till pojkar, hur mexikanska kvinnor göms i hål i marken och gör sig fula för att inte väcka kartellernas uppmärksamhet och om kvinnornas kamp under inbördeskriget i Somalia. Ibland blir jag så ledsen att jag måste välja att blunda för en stund.

Jag växte upp med förhoppningen att vi, sjuttiotalisterna, var den generation som skulle lyckas vända allt, vilket gör mig extra frustrerad en dag som denna. Idag konstaterar jag dock att feminism, jämlikhet och rättvisa varken sitter i målade eller omålade naglar, i rakade eller orakade armhålor, varken i hög- eller lågklackat eller i rosa prinsessklänningars vara eller icke vara (eller i blå tapeter). Feminism handlar helt enkelt om att alla har samma rättigheter, samma skyldigheter, ska erbjudas samma förutsättningar oavsett kön. Vi ska alla ha samma politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Nothing less, nothing more. Här kan man dock emellanåt märka att det är en kamp om vem som äger definitionen av feminism och hur vägen dit måste se ut, vilket är synnerligen sorgligt. Men det är en helt annan historia.

Tillbaka till Ronja. Med vuxna ögon kan jag se att den verkliga förebilden var Astrid Lindgren då det var hon som vågade ge liv till alla dessa oförglömliga karaktärer, kvinnliga förebilder och fina människor. Hon var den verkliga kruttanten som alltid vågade stå upp för de svagare och vågade säga vad hon tänkte och tyckte. Men var jag bara Ronja! Och det är inte så ”bara” det.

Detta inlägg är en del i en bloggstafett som Kulturkollo arrangerar. Idag är det internationella kvinnodagen och vi vill lyfta en eller flera kvinnor som haft betydelse för oss. Dagens första inlägg hittar du här och nu lämnar jag över stafettpinnen till C.R.M Nilsson, som står på tur att publicera.

Annonser

19 reaktioner till “Ronja, Astrid och jag – På tal om internationella kvinnodagen Nº4 & bloggstafett”

  1. Välskrivet!
    Jag har den senaste tiden funderat på det här med ytan. Att det provocerar oavsett hur man gör. Kläder, smink, utseende. Kan man vara feminist i en rosa prinsessklänning, eller är man då ojämlik. Jag tycker lite tvärtom. Men det är kanske ett helt inlägg i sig…

  2. Ytan provocerar tydligt, det kunde man märka i Lena Anderssons debattinlägg i veckan. Så enkelt – att alla ska få samma möjlighteter oavsett kön – har en massa envetna kardborrar som klänger sig fast. Stickiga och envetna och egentligen helt möjliga att plocka bort. Trots det verkar det omöjligt att prata om sakfrågan!

    1. Ja, jag läste artikeln först i går kväll, men hade jag läst den tidigare så hade den nog dykt upp här. Det är synd att det tar fokus, som du säger, från huvudfrågan.

  3. Förstår verkligen varför du gjorde som du gjorde under uppväxten. Jag var också något av en rebell i familjen, fast tjugo år tidigare :-).

    Visst blir jag ofta provocerad (nästan varje dag) och känner precis som du att jag måste blunda ibland. Orkar inte mer… Men jag måste ändå engagera mig, veta vad som pågår. När det trampas på en kvinna, var i världen det än må vara, trampar de även på mig.

    1. Det är fantastiskt att du finns! Som orkar! Jag är antingen eller. Antingen står jag på barrikaderna och skriker ut min frustration eller så ligger jag under en sten och blundar. 🙂

  4. Tack för ett väldigt intressant och tänkvärt inlägg 🙂

    Jag gjorde också något liknande under tonårstiden när jag kände kraven som ställdes på hur jag skulle vara som tjej, fast ändå lite annorlunda. Jag försökte bli en av ”grabbarna” och poängtera att jag inte var som andra tjejer. Vilket är sorgligt och hemskt i efterhand, därför att bara genom att ta det ställningstagandet antydde tonåriga jag att det var något fel med att vara tjej och att det var viktigt med manligt godkännande.

  5. jobb får man om man är ung, söt och har långt hår har man nu konstaterat i en undersökning som rapporterades i P1 idag. om man också lyckas frottera sig med betydelsefulla personer eller syns tillsammans med dem på bild så spiller berömmelsen över, Halo – effekten kallas det. den fungera omedvetet. här blir förutsättningar inte desamma

    1. Ställer mig tveksam till det uttalandet (har dock inte hört inslaget). Det är ingen struktur jag sett här där jag bor, lever och jobbar (och jag är varken ung, söt och har speciellt långt hår), men det betyder ju inte att det kan se annorlunda ut någonannanstans. Jag hoppas verkligen det du säger inte stämmer. 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s