Ronja, Astrid och jag – På tal om internationella kvinnodagen Nº4 & bloggstafett

Som barn var jag totalt orädd. Jag fick lov att gå in till grannen och lussa, men fortsatte kvarteret runt. Jag var den som vågade ta de första prövande stegen ut på isen på Lerhålan under vintrarna som alltid var snötäckta. Jag hoppade twist med kompisen längre upp på gatan, lekte med lego med en annan i kvarteret och bilar med en tredje på andra sidan stora vägen. Vi hade klubbar under upp och nervända båtar, rev upp knäna i gångarna under nyponbuskarna och busade i arga tantens trädgård. Som sexåring fick jag chans att välja inredning och tapeter i mitt rum och allt skulle gå i blått. Bara för att. Nu när jag tänker tillbaka så vill jag etikettera mig som orädd, men det kanske är som de ständigt snötäckta vintrarna – man minns vad man vill minnas.

Madicken kom på film när jag var fyra, fem år och jag gillade Madicken. Hon var lite tokig, trots sina klänningar och ”fina” familj. Min kära mor sydde s.k. Madickenförkläden till mig och jag ser framför mig ett foto där jag står och lyfter i klänningen lite försiktig –  stolt, men oerhört obekväm. Klänning var liksom inte min grej.

Sen kom Ronja! Min Ronja! 1981 kom boken Ronja Rövardotter och filmen tre år senare (1984). Där var jag ju! Orädd. Vild. Nyfiken. Jag vågade kasta mig över Helvetesgapet. Jag var visserligen rädd för Vildvittrorna och Grådvärgarna, men kämpade mot dem ändå. Jag var kompis med Birk, trotsade min rövarpappa och vågade stå upp för mig själv. Mitt vårskrik hördes över hela världen. Jag vågade att bara vara Ronja!

image.aspx

Någonstans på vägen tappade jag bort min Ronja och blev en ganska tyst, arg och rädd tonåring. Medvetenheten växte och jag blev oerhört provocerad och frustrerad över att jag tillskrevs speciella egenskaper just för att jag var tjej. Mitt sätt att revoltera då blev att försöka vara så lite av det som förväntades av mig, av en tjej. Detta kan jag idag se som aningen sorgligt då jag la så mycket energi på att inte vara någonting, istället för att lägga energi på att vara. Men det var mitt sätt då att markera. Att ta avstånd. I ärlighetens namn så tappade jag kanske inte bort min Ronja, utan hon rev loss rejält. I ny tonårstappning. Jag och mina vänner såg oss nog inte som feminister och mest på grund utav att ordet inte riktigt fanns med i vårt vokabulär. Vi var dock säkerligen, allihopa, övertygade om att det var med oss som allt skulle vända.

Det har möjligtvis blivit bättre på vissa områden, men också sämre på vissa. Kampen har inte blivit mindre tyvärr – vi kämpar fortfarande med könsroller och diskriminering mellan könen. Vi må vara det land som har nått längst, men vi ha fortfarande en rejäl bit kvar till vi når fullständig jämlikhet. Jag blir fortfarande oerhört provocerad och frustrerad när jag läser intervjun med Gudrun Schyman, Anne Lööv, Marita Ulvskog och Birgitta Ohlsson i dagens DN, där Lööv konstaterar att det skiljer 25 år mellan Schyman och hennes eget intåg i politiken, men att det inte har hänt så mycket: ”Det skiljer 25 år, och ändå har det inte rört sig så mycket. Jag får svara på frågor om när jag hinner måla naglarna, eller om jag har en stylist. Mycket yta. Jag får ju många frågor om politik också så klart. Men det finns frågor som manliga partiledare inte får.”

Ja, jag var den första och det var liksom ajajaj och ojojoj. Dessutom hade jag fräckheten att ha både kjol och högklackat. Jag hade inte murarskjorta, inte ­palestinasjal, inte fjällrävenryggsäck och inte näbbstövlar. Jag var inte uniformerad som vänstern. Det tog ett år innan tidningarna skrev vad jag sa. Ända fram till dess handlade det om hur jag såg ut, att jag var ensamstående mamma, att jag hade snygga ben. (Schyman)

Jag blir oerhört provocerad och frustrerad och ledsen när jag läser om kvinnors ställning och utsatthet i andra länder. Hur afghanska familjer väljer att klä ut flickor till pojkar, hur mexikanska kvinnor göms i hål i marken och gör sig fula för att inte väcka kartellernas uppmärksamhet och om kvinnornas kamp under inbördeskriget i Somalia. Ibland blir jag så ledsen att jag måste välja att blunda för en stund.

Jag växte upp med förhoppningen att vi, sjuttiotalisterna, var den generation som skulle lyckas vända allt, vilket gör mig extra frustrerad en dag som denna. Idag konstaterar jag dock att feminism, jämlikhet och rättvisa varken sitter i målade eller omålade naglar, i rakade eller orakade armhålor, varken i hög- eller lågklackat eller i rosa prinsessklänningars vara eller icke vara (eller i blå tapeter). Feminism handlar helt enkelt om att alla har samma rättigheter, samma skyldigheter, ska erbjudas samma förutsättningar oavsett kön. Vi ska alla ha samma politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Nothing less, nothing more. Här kan man dock emellanåt märka att det är en kamp om vem som äger definitionen av feminism och hur vägen dit måste se ut, vilket är synnerligen sorgligt. Men det är en helt annan historia.

Tillbaka till Ronja. Med vuxna ögon kan jag se att den verkliga förebilden var Astrid Lindgren då det var hon som vågade ge liv till alla dessa oförglömliga karaktärer, kvinnliga förebilder och fina människor. Hon var den verkliga kruttanten som alltid vågade stå upp för de svagare och vågade säga vad hon tänkte och tyckte. Men var jag bara Ronja! Och det är inte så ”bara” det.

Detta inlägg är en del i en bloggstafett som Kulturkollo arrangerar. Idag är det internationella kvinnodagen och vi vill lyfta en eller flera kvinnor som haft betydelse för oss. Dagens första inlägg hittar du här och nu lämnar jag över stafettpinnen till C.R.M Nilsson, som står på tur att publicera.

Ni missar väl inte Astrid?

I mellandagarna sände SVT ”Astrid”, som är en tre timmars dokumentärfilm om Astrid Lindgrens liv och är skapad av Kristina Lindström, som tidigare gjort dokumentären om Palme. Med hjälp av ett rikt arkivmaterial, privata fotografier, filmer, dagböcker och brevväxlingar träder en moralisk person som vågar stå för det hon tror på och utmanade ständigt samtidens konventioner. Extra intressant tycker jag att det var när den röda tråden mellan samtiden och böckerna blev tydlig och vi kan idag se hur hennes verk representerar hela 1900-talets historia. Missa inte att se Astrid! De ligger kvar några dagar till på SVT play.

Astrid

 

Astrid Lindgrens krigsdagböcker 1939-1945 blir bok

I maj 2015 är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Lagom till detta jubileum kommer att Astrid Lindgrens krigsdagböcker 1939-1945 att ges ut av Salikon förlag. Det handlar om sammanlagt sjutton dagboksvolymer där Lindgren skriver personligt om sin vardag och kriget.

Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en mycket personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texten är laddad med stor sorg och förfäran. Det här är före Astrid Lindgrens tid som världsberömd författare; den första boken om Pippi Långstrump kommer ut samma år som kriget slutar, 1945.
(källa)

Boken kommer dessutom innehålla 70 s.k. faksimiler (det vill säga exakta bilder av hennes dagböcker), vilket bland annat även inkluderar tidningsklipp som hon sparat på och kommenterat.

1 september 1939
O! I dag började kriget. Ingen ville tro det.
I går eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.
En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!

 7 maj 1945
Detta är V-dagen! Kriget är slut! Kriget är slut! KRIGET ÄR SLUT!
Klockan 14.41 (tror jag) undertecknades kapitulationen i ett litet rött skolhus i Reims /…/ varigenom alla tyska styrkor i hela Europa ger tappt. Norge är alltså också fritt nu. Ett vansinnigt jubel ligger i detta nu över Stockholm. Kungsgatan är täckt av ett flera centimeter tjockt papperslager, alla människor bär sig åt som om dom var tokiga. Vi sjöng ”Ja, vi elsker” på jobbet efter radioutsändningen klockan 3. Sture är inte hemma till middag, men han skickade hem en flaska sherry för att vi skulle kunna fira freden. Just nu spelar dom Stjärnbaneret på radion. Jag har druckit sherry med Linnea och med Lars och är något yr. Det är vår och solen skiner denna signade dag och kriget är slut. Jag skulle inte vilja vara tysk. Tänk, kriget är slut, Hitler är död (nu jublas det och hurras i radion; Stockholm är komplett från vettet).
(ibid)