Om jag ska inleda med en perfekt kliché så kan jag säga att Innan jag somnar av SJ Watson är en riktig bladvändare. Det är svårt att lägga den ifrån sig och dina tankar fladdrar kring handlingen hela tiden. Storyn är tämligen enkel men genial; varje dag du vaknar är ditt minne raderat. Du minns inte gårdagen. Inte dagen dessförinnan. Ingenting.
Christine vaknar varje morgon utan att känna igen sin egen man, sitt hus eller vem hon är. Varje dag får hon samma historia berättad för sig och får dagligen konfrontera traumat och sorgen av vad som har hänt.
En dag börjar dock Christine att föra dagbok och skriva ner alla de små minnesfragment som dyker upp, allt som berättas för henne och det som händer henne varje dag. Det är nu hon ser mönstret. Eller rättare sagt bristen på mönster. Vem sitter på sanningen? Vem går det att lita på? Kan hon lita på sina egna ord?
I sin enkelhet lyckas Watson bygga en osäkerhet hos läsaren och vi, likt Christine, börjar tvivla på det som till synes är sanningen. Traumat i sig väcker en del tankar – hur hade du reagerat om du inte kände igen dina egna barn eller mannen som ligger bredvid dig i sängen? Inte helt osökt fladdrar mina tankar iväg till en fantastisk film – en personlig favorit – Eternal Sunshine of the Spotless mind, i vilken de frivilligt ger upp sina minnen men har svårt att undgå sina öden då de låter sig styras av sina känslor. Inte speciellt lik, men läs såväl boken som se filmen!
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 