Du har väl inte redan börjat tröttna på inlägg om vårens böcker?! I total förnekelse kommer jag efter detta producera ett, möjligtvis två inlägg till. Alla med olika tema. Du har tidigare kunnat läsa om de naggande goda debutanterna, om nya icke-debuterande bekantskaper, om vårens omslag och idag kommer jag att lyfta gamla bekantskaper som jag fortfarande är nyfiken på. Med andra ord: författare jag tidigare läst och vill läsa mer av.
Ett av årets små guldkorn var David Levithans Liten parlör för älskade, som var en annorlunda liten bok om kärlekens alla sidor. I vår släpper han nytt: Jag, En (X-publishing) som även den verkar vara härligt skruvad och annorlunda. ”En” vaknar varje dag upp i en ny persons kropp. Hur tänker man? Hur gör man? Hur känner man? Frågorna hopar sig. Blir nyfiken på.
Motvilligt fick jag i september erkänna att Melina Marchettas Jellicoe Road var fantastisk. Kompositionsmässigt var den lysande och jag gillade skarpt den något svåra huvudpersonen och för att inte tala om omslaget. Även Marcetta släpper nytt under våren: Francesca (X-publishing), som handlar om Francesca (!) som får axla ansvaret för sin familj då hennes mamma fått ett sammanbrott. Otroligt snyggt omslag, vilket jag tyvärr inte kan visa då förlaget ännu ej lagt upp vårnyheterna på hemsidan.
Många är vi som har läst Johanna Nilssons debut från 1996 Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Hon har sedan dess utkommit med femton böcker i blandade genrer. Jag läste hennes debut först i år och har inte läst någon av hennes andra. Gå din väg men stanna kom ut förra året och den har jag varit nyfiken på. Men lästid kontra all annan tid gör att mycket förblir oläst.
Till våren kommer Jag är den som skall komma (Forum), i vilken en psykotisk kvinna hävdar att hon är frälsaren och hon får en lärjunge i mentalvårdaren Sami. Boken blir på så vis en lek med hur Jesus skulle ha handlat och blivit bemött idag. Antar att det är liknande temat i James Freys Sista testamentet (har ännu ej läst). Intressant vilket som.
Avslutningsvis ett passande ”Äntligen!” då Sofi Oksanens När duvorna försvann (Albert Bonnier förlag) kommer i april. ”Sofi Oksanens nya roman är en berättelse om ockupation, om motstånd och förräderi i Estland under och efter andra världskriget.” (Svensk bokhandel, Vårens böcker 2013). Med andra ord: oksangenialiskt!
Oksanen är en av mina favoritförfattare och hennes Utrensningen tillhör en av mina tidlösa favoriter och hennes Stalins kossor ligger inte långt efter. Jag kan dock inte förklara varför jag inte läst hennes Baby Jane. Vad hände?
Vårfrosseriet är inte riktigt över än. Jag funderar och filar på ett inlägg som handlar om böcker som inte riktigt tog slut sist jag läste, d.v.s. fortsättningar. Jag kan trösta er som har börjat att tröttna på omåttligheten i mina vårliga inlägg – ljuset i tunneln närmar sig. Jag är snart färdig.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Åh, har du inte läst ”Gå din väg men stanna”… För mig är den ren smärta, men bra så bra. Jag önskar att jag hade kunnat ge röst åt psykisk sjukdom så som Johanna Nilsson kan. Vi behöver fler röster för att rensa bort stigmat som omger psykisk sjukdom.
Ja, det är viktiga och svåra ämnen hon skriver om och man bör vara på rätt humör för att orka tackla läsningen. Boken har åkt in och ut ur min köpkorg flera gånger. Är väl snart dags att låta den stanna i. 🙂