Där träden blir till lövtunnlar…

Vad kan jag skriva som inte redan har skrivits om Jellicoe Road? Inte mycket. Men jag kanske inte heller är lika entusiastisk som många andra bokbloggare. Det känns lite så där att man är sist att lösa biljett på biografen innan filmen släpps på dvd. Alla har liksom redan läst, tyckt till och gått vidare. Jag försöker att gnugga bort alla andras åsikter om boken.

I Jellicoe Road väver författaren Melina Marchetta på ett skickligt sätt en väv av små historiefragment som växer sig större och tydligare allt eftersom. Så småningom blir det klart för dig att du hoppar mellan tre tidsperioder: nutid, för tre år sedan och för tjugotvå år sedan. I nutid råder ett Flugornas herre-inspirerat territorialkrig på Jellicoe Roads internatskola. Kriget har sitt ursprung i vad som skedde för tjugotvå år sedan och kompliceras av händelser som ägde rum för tre år sedan och ger därmed lite klassiska Romeo och Julia-vibbar. Låter det förvirrande? Det var det också. Så småningom börjar du dock se mönstret som Marchetta utgår ifrån och du börjar bläddra tillbaka, läser om och har små aha-upplevelser. Kompositionsmässigt är den därför lysande. Språkmässigt går den lite upp och ner – därför min något tveksamma inställning. Emellanåt är den verkligen fantastisk, men nivån sjunker lite då och då och får ett klichéaktigt språk (främst i de små kärleksscenerna). Men när den är fantastisk så är den så fantastisk att jag känner mig nödgad att skriva av och läsa om små citat. Och för det mesta är den faktiskt  det – fantastisk.

Det är inte ett okomplicerad förhållande du får till huvudpersonen Taylor. Hon är inte alltid bekväm och hon kan skrika, sura och bete sig ganska fånigt emellanåt. Hon blir därför också väldigt trovärdig. Hon är en sårad och rädd liten tonåring som inte har mycket till vuxenstöd i livet. Och hur förväntas man bli om man som elvaåring överges på 7-eleven av sin egen mor?! Därefter bor hon på Jellicoe internatskola där fler än hon har en jobbig bakgrund. ”Alla här har sin historia och jag önskar inget hellre än ett förflutet” säger Taylor när hon försöker minnas sin egen historia, som hon har grävt djupt ner i förnekelsens dimma.

Avslutningsvis vill jag även passa på att hylla formgivningen som Hanna Larsson står för. Sällsamt snyggt omslag!

”Jag bor på Jellicoe Road. Där träden blir till lövtunnlar och där man kan sitta högt upp i dem och se ända till jordens ände […]. Kom ihåg det”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s