Efter Alaska av John Green

Förr eller senare exploderar jag knockade en överkänslig liten jag en sommarhelg för ett par år sedan. Att läsa om cancersjuka ungdomar, döden och bli uppsagd i ett och samma andetag däckade helt enkelt mig. Den var så ”så yeah yeah wow wow” och tårarna rann i en strid ström under bilresan hem. Trots detta har jag inte kommit mig för att läsa mer av John Green. Det är inget medvetet val, utan det har helt enkelt blivit så.

efteralaskaMed denna läsupplevelse i bagaget så är det tämligen givet att det blir ett litterärt antiklimax, right? Nu ska jag inte säga att Efter Alaska är ett sådant antiklimax, men jag ska vara ärligt direkt och säga att jag inte blev helt knockad/förälskad/däckad av denna som tidigare nämnd bok. Men det som är genomgående för min bekantskap med mr Green är hans förmåga att bygga älskvärda och intressanta karaktärer. Nu är det dock så att den karaktär som jag kanske finner mest intressant i denna bok försvinner ur den, vilket är lite småtråkigt (mer vågar jag inte säga om det utan att spoila). Nu känner jag att jag inte riktigt gör boken rättvisa när jag inleder med att jämföra och att smådissa. Så vi börjar om.

Efter Alaska av John Green handlar om Miles Halter som är besatt av kända människors sista ord och hans sociala liv är något begränsat, för att inte säga icke existerande. Han beslutar sig för att börja internatskolan Culver Creek för att söka efter sitt ”stora kanske”. Väl där lär han känna rumskompisen Chip Martin, Takumi, Lara och Alaska Young. Den sistnämnda gör ett synnerligen stort avtryck i Miles medvetande. Hon är en smart feminist med en förkärlek till att hitta på farligheter. Miles växer som person och boken är till viss del en utvecklingsroman. Han hittar sig själv, hittar vänner och ett sammanhang och han förändras. Före och efter någonting.

Trots mitt blygsamma antal lästa John Green-böcker så räknar jag ändå honom till en av mina favoritförfattare. Hela han är så himla älskvärd och hans texter utstrålar skrivglädje, berättarglädje och livsglädje.

Författarporträtt: Marina Waters
Bokomslag: Sofia Scheutz

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

Alltså det finns så himla mycket fint att säga om Oceanen vid vägens slut, men jag måste få ur mig det här först: sjuåring, hål i foten, mask, dra ut – den scenen! Det absolut äckligaste jag läst på länge. Vidrigt! Det finns så himla mycket fint att säga om den, men det som cirkulerar i mitt huvud är just den scenen. Men så – nu är det sagt. Låt oss prata om resten av boken.

9789163879579På väg till en begravning bestämmer sig en man för att ta en omväg och hamnar vid ett gammalt hus och en damm. Just vid den här platsen för fyrtio år sedan förändrades hans liv för alltid. På den tiden var dammen inte bara en damm, utan en hel ocean – i alla fall i Lettie Hempstocks ögon – grannflickan som bodde i det gamla huset tillsammans med sin mor och mormor. Det är en tämligen dramatiskt inledning på historien om den sjuåriga pojken. Hans kattunge blir påkörd, den inackorderade mannen hittas död i familjens bil och den märkliga barnflickan Ursula Monkton utsätter pojken för alla hemskheter man kan tänka sig som sjuåring.

Det här är berättelsen om en pojke vars barndom tog slut våren då han fyllde sju år. Det var våren då gruvarbetaren inackorderades och då familjen tog hjälp av barnflickan Ursula Monkton. Det var våren då pojkens världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Mellan pojken och Lettie växer en stark vänskap fram, vilket kommer att få en avgörande betydelse i historien. Tid och rum är i obalans, magiska inslag blandas med realism och det är inte helt klart för läsaren vad som verkligen händer eller vad som pågår i pojkens huvud eller för den delen vad som är dröm eller verklighet. Du får bara ge dig hän i sagan… eller är det en saga?

Oceanen vid vägens slut är svår att genre- och åldersbestämma. Innan du börjat kanske du tänker att den är en barn- eller ungdomsbok, men i takt med att du sjunker in i historien så tror jag minsann att jag skulle säga att det är en vuxenbok alt unga vuxna. Det är en mörk historia där den hårda vuxenvärlden står i djup kontrast till barnens. Gaiman har ett särdeles intressant språk, men det kräver sin läsare trots att du vid första anblicken kanske lurades av formatet  – en magisk saga. Det är mörkt, dunkelt och mycket av historien går att finna mellan raderna. Det är en sjuårings uppfattning om världen med dess kamp mellan gott och ont. Vad som är hela sanningen står utanför vår tankekontroll, utan vi sveps med i den värld som målas upp av denna sjuåring.

Låt dig svepas med! Det är en häftig läsupplevelse.

Författarporträtt: ”Neil Gaiman” av Stanislav Lvovsky
Bokomslag: Adam Johnson

Andra som läst: Bokblomma, Och dagarna går och Bokgalleriet

Djupa ro av Lisa Bjärbo

Denna smärta! Denna sorg! Denna bok!

Jag sträckläste Lisa Bjärbos roman Djupa ro och tvingades hålla andan utmed sidorna och fick passa på att ta ett andetag när jag bläddrade. Denna sorg som dessa fyra unga människor tvingas gå igenom är oerhört smärtsam att läsa.

djuparoNittonåriga Jonathan hittas död under bryggan vid stranden Djupa ro i det lilla småländska samhället Ingelstad. När det tragiska beskedet når de fyra vännerna David, Tove, Ludde och Paula återvänder de till barndomsstaden för att finna tröst hos varandra, finna svar på vad som egentligen har hänt och gå på Jonathans begravning.

Relationerna mellan vännerna är otroligt bra gestaltade av författaren och den pulserande sorgen är högst närvarande i texten. Insikten träffar dem med kraft att det finns så mycket osagt i gruppen – saker som skaver och som inte har fått ta plats. De sörjer inte bara en vän, de sörjer en tid som flytt och att de nu lämnar barndomen bakom sig. Den handlar också om att lämna ett jag och finna ett annat. Det är med andra ord en mångbottnad historia.

Det är David som är berättaröster och jag gillar verkligen att höra hans röst, ta del av hans tankar och hur han möter döden egentligen för första gången. Jag gillar hans bild av mamman och hur hon har massor av olika sätt att rufsa honom i håret och hur de sakta närmar sig varandra som två människor. Jag bär också med mig bilden av Jonathans trasig mamma som tvingas bära på en otänkbar sorg och hur hon trots detta bjuder in de fyra vännerna i hemmet. Alla karaktärer är helt enkelt väldigt gill- och relaterbara, vilket vi kan tacka Lisa Bjärbo för. De är alla mångfacetterade, har sin historia, sin ryggsäck och sorgen ter sig helt olika för dem, men någonstans mitt i detta kan de mötas.

Jag skulle nog vilja säga att trots att boken är till bredden fylld av sorg, så handlar Djupa ro lika mycket om kärlek. Kärleken till en vän, kärleken till en förälder, till ett barn, till en stad och till minnen som både gör ont och som värmer. Den innehåller såväl mörker som ljus, vilket kanske är en förutsättning för att man ska orka läsa en sådan här historia. För läsa bör man.

Andra som läst: Västmanländskans bokblogg, Enligt O och Carolina läser

Författarporträtt:  Leif Hansen
Bokomslag: Sara R Arcedo

Dumplin´av Julie Murphy

Fotbollskillar är gudar i Södern. Hejaklacksledare är inte heller så illa, men de som härskar enväldigt här nere är skönhetsdrottningarna. Att vara den knubbiga dottern till Clover Citys mest hyllade skönhetsdrottning medför dock inte några större fördelar, tyvärr.

Julie Murphys Dumplin´är historien om Willowdean ”Dumplin'” Dickson, som har det självutnämnda epitetet ”den tjocka”. Hon bor i den amerikanska södern där skönhetstävlingarna har sitt huvudcentrum. Willowdean är till ytan sett långt ifrån skönhetsdrottningarnas idealtyp, men för att utmana denna förutfattade mening bestämmer sig hon för att anmäla sig till Miss Teen Blue Bonnet (Clover Citys egen skönhetstävling). En tävling som hennes mamma är huvudansvarig för.

dumplinI samma veva träffar hon och blir förälskad i Bo – idrottskillen från en närbelägen privatskola. Enligt bokens omslag är det nu hon börjar tvivla på sitt utseende och huruvida hon duger eller inte. Jag måste dock säga att tyvärr ser jag inte som speciellt obekymrad innan heller. Hon är fullt kroppsmedveten hela tiden, men har samtidigt en drivkraft för att utmana denna (till ytan sett, under den bubblar den självkritiska Willowdean). Men då jag trodde att jag skulle läsa en bok om en tjej med en positiv och hälsosam syn på sin egen kropp – trots sin storlek – fick gå bet. Jag blev lite besviken. Jag blev än mer besviken när Willowdean visar sig vara en ganska självisk tjej som är avundsjuk och kritisk sina medsystrar.

Okej nu låter jag ovanligt gnällig men jag har en sak till som retar mig: kärlekstriangeln. Denna kärlekstriangel! Kan vi inte bara bestämma att böcker blir inte – i n t e – mer intressanta för att författaren inkluderar en kärlekstriangel.

Ska vi prata om det positiva? Ja det gör vi. Trots att det är den amerikanska södern, övertuperade frisyrer, Dolly Parton, cowboysboats och stora trucks så är den inte så där sötsliskig som många amerikanska ungdomsromaner kan vara. Den inkluderar inte heller några moraltanter, men såväl drag queens som sex finns med (wow, wow, wow liksom). Murphy berättar också om systerskap och kvinnlig vänskap (trots att Willowdean är inledningsvis tämligen dömande) och flertalet relationer är helt klart minnesvärda som den mellan Dumplin´och Ellen och den som växer fram med Hannah. Romanen är oerhört lättläst och du läser ut den i ett rasande tempo. För läsa den kan jag – trots mina invändningar –  rekommendera er att göra.

Vi avslutar lunchen och jag skriver mitt sista slutprov. Sedan är det klart. Läsåret är över. Primalskrik och däcktjut på parkeringsplatsen, men jag får  ändå ingen känsla av framsteg. I stället känner jag mig fastkörd, väntar på att mitt eget liv ska börja.

Författarporträtt: Christy Archibald
Bokomslag: Emma Graves

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Vi visste vad som väntade: en morgon skulle vi helt enkelt stiga upp ur sängen och veta att barnlekarna måste överges. Vi skulle se oss omkring, se hur andra gjorde och sedan göra efter. Lära oss dricka, röka, kyssas. Lära oss tolerera att pojkarna tog på oss med sina händer.

Tjejkompisarna Kim, Bella och Momo är i gränslandet mellan barn och vuxen och lider tillsammans sig igenom skolan där de tvingas utstå killarnas kränkningar och sexism. På kvällarna klär de ut sig och flyr in i fantasilandet.

Kim, som är bokens huvudperson, har svårt att hitta sig själv och har svårt att definiera vad det är som saknas henne. Momo är konstnärsjälen som syr kläder och gör vännerna redo för fantastilandet. Bella är tjejen som tvingas ta hand om sin pappa och som också tar hand om sitt älskade växthus. Det är i växthuset som allt tar sin början. Bella har lyckats få tag i en fantastisk och ovanlig blomma, vars nektar förvandlar dem till pojkar. En helt ny värld öppnar sig för dem när de ikläder sig pojkkropparna.

Om nätterna låg jag vaken och försökte glömma deras händer och blickar och andedräkter och jag funderade febrilt på hur jag skulle kunna göra mig av med det som retade dem. Jag drömde vakendrömmar omnämnd, jag var stor i de drömmarna, stor och grov och stark var jag och min röst var mörk. Jag röt åt pojkars och min röst fick deras hår att blåsa bakåt, min saliv duschade deras kinder. Sedan sprang de, och jag lufsade som en jätte, som en hjälte i korridorerna.

Kim har äntligen hittat rätt och kan inte få nog av friheten som den nya kroppen ger henne. Som pojke träffar hon Tony och blir kär, trots att det är en destruktiv vänskap dem emellan. Linjen mellan kärlek och mörkt kaos är hårfin och författaren lyckas på ett fantastiskt sätt beskriva relationen dem emellan. Jag blir också oerhört nyfiken på Tony och skulle så gärna vilja veta mer om honom.

Jessica Schiefauers Pojkarna är något utöver det vanliga. Den är rå i sin vardag, fylld av smärtsamt tonårsliv och är en obeveklig skildring av maktspelet på skolan. Samtidigt är det en magisk saga, som berättar om systerskap, om att växa upp och om att hitta sig själv.

Trots sina magiska inslag så är historien realistisk och Schiefauers karaktär är mångfacetterade och känslorna blir rent av fysiskt påtagliga under läsningen. Du sjunker in i hennes vackra språk och allt känns så självklart. Om det nu månne finnas någon som ännu inte läst denna fina bok så kan jag med stor värme rekommendera er att göra det.

Pojkarna har filmatiserats av Alexandra-Therese Keining och hade biopremiär 19 februari (tyvärr inte på en biograf nära mig dock).

Författarporträtt: Hillevi Nagel
Bokomslag: Fredrika Siwe

Vi ses i mörkret av David Wiberg

Linnea träffar Love och de blir gränslöst förälskade i varandra. Relationen dem emellan är komplicerad – två mörka världar som kolliderar, mycket känslor som går in i förhållandet. Love flyttar dock till Gävle för fortsatta studier efter studenten, medan Linnea som är ett år yngre stannar ensam kvar i barndomsstaden. Mörkret omsluter Linnea. Saknaden efter Love är obeskrivlig. Som läsare förstår du dock efterhand att det här mörkret kom in långt tidigare i Linnea och Loves liv.

atn1024_Omslag-Vi_ses_i_mörkretDavid Wibergs Vi ses i mörkret är en fristående fortsättning på Dagboksanteckningar från ett källarhål, som jag inte har läst. Det gör dock ingenting. Jag slukas av Linnea och hennes inre värld och Wiberg lyckas fantastiskt – och med en språklig lekfullhet – att porträttera Linneas karaktär.

Boken handlar om hur ens hela person kan slukas av en annan människa, hur man kan ge upp sin värld för att finnas i en annans. Den handlar också om ångest, om att inte räcka till, inte hitta in och om en vuxenvärld som tippar på tå när de borde klampa in. Vi ses i mörkret handlar också om kompisrelationer och hur dessa ständigt balanserar på en tunn tråd mellan det starkaste som finns och bakåtvända ryggar.

Detta är en riktig ”Fanny-bok” som bokvänner i min närhet sannolikt skulle karaktärisera den som – det är elände, ett mörker som jag känner och igenkänner. När jag läser den så kan jag inte låta bli att känna en sorg för mitt tonårsjag. Det finns så mycket jag i den här texten. Att låta sig uppslukas av det svarta hålet, det stora mörkret och att hänga upp sitt hela mående på en annan människa. Känslan av att inte hitta ut och att inte fullt ut våga känna in.

Det är inte bara Linneas karaktär som gör det, utan också Wibergs språk. Vilken kick ass-text, vilken knock out! Ibland strömmar Linneas tankar på utan punkt och du bara flyter med, ibland tar meningarna slut liksom mitt i och emellanåt varvas texten av blanka sidor. Inledningsvis är det är intensiv text, som i takt med Linneas mående blir långsammare och mer fragmentariskt. Textens komposition och stil blir på så vis en helt avgörande roll för hur du upplever och känner Linnea.

Ja, jag vågar nog säga det. Jag vågar säga det redan i mars månad. Vi ses i mörkret kommer definitivt ligga på tio-i-topp efter 2016.

Författarfoto: Patrik Lundin
Omslag: Parasto Backman

En sekund i taget av Sofia Nordin

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.
Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.
Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

en sekund i tagetSom läsare kastas du direkt in i handlingen i Sofia Nordins En sekund i taget. Alla är döda. Alla utan Hedvig. Hela familjen, hela staden, hela världen har dött i en mystisk febersjukdom. Hedvig flyr ut på gatorna där det ligger fler döda människor och hon fortsätter ut ur staden. Hon stannar till vid en friluftsaffär och packar allt hon kan tänkas behöva för att klara sig själv.

Hedvig kommer så småningom fram till en undervisningsgård (4H?) där det finns kor, hästar och får. Hon beslutar sig för att stanna och försöker bygga upp något slag av tillvaro igen och hon får lära sig att ta hand om gården och alla djuren. Samtidigt är hon mitt i en outgrundlig sorg och i den förvirrande skräck som vilar i insikten att vara ensam kvar. Detta vågar hon dock inte tänka på. Det är alldeles för mycket att klara av. Lättare är det att lära sig mjölka kor och hugga ved.

Nordins dystopiska historia är en vardagsnära och lugn historia. Med vardagsnära menar jag hur realistisk den känns. Den känns sannolik och känslorna som Hedvig visar är som alla de känslor du kan känna. Det handlar inte om plötsliga naturkatastrofer eller invaderande utomjordingar, utan om den som blir ensam kvar efter en pandemi. Det finns alltså inget yttre hot kvar i Hedvigs värld förutom hennes egna inre rädslor.

Jag valde att lyssna på Disa Östrands inläsning av boken och den har varit alldeles lagom att ha i bilen på väg till och från jobbet och för att slå på läsläge en stund på lunchen. En sekund i taget är första delen i en trilogi och del två heter Spring så fort du kan (som antagligen blir lyssnad på inom kort) och del tre (som redan finns i pappersform) släpps som ljudbok i april: Som om jag vore fantastisk.

Författarporträtt: Sara Moritz

Gudarna av Elin Cullhed

Det här är en bok som jag har väldigt svårt att skriva om då jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag egentligen tycker. Språket och stämningen är så pass provokativ att jag balanserar på den hårfina linjen mellan fenomenal och skräp, mellan troliga tonåringar och osannolika känsloyttringar. Jag har dessutom svårt att gilla någon av karaktärerna, vilket inte gör det hela lättare.

gudarnaElin Cullheds Gudarna handlar om Bita, Lilly och Janne (Jane) som bestämmer sig en dag att nu får det vara nog. De är inte någons tjej, inte någons guss – de är helt enkelt Gudar och förväntar sig att bli tilltalade som sådana. Nu är det dags att krossa patriarkatet och ta tillbaka makten som killarna tvingat ifrån dem.

Vi är Bita, Lilly och Jane. Den här boken handlar inte om att någons mamma dör. Den handlar inte om kärlek mellan två ungdomar som har cancer. Den handlar inte om another kille som är kär. Den här boken handlar om oss. Gudar som oss.

Jag kan känna tjejernas kamp och svart-vita värld – vem var inte så övertygad om rätt och fel när man var i den åldern? Vad jag har svårare att förlika mig med och som jag ser som tämligen osannolik är vuxenvärldens totala blindhet. Å ena sidan någon – n å g o n – borde ha lyssnat, sett och reagerat. Å andra sidan så är det Jannes historia det här. Hon berättar och i hennes svart-vita värld, i hennes tonårsrus så var det kanske så hon upplevde den.

Jag kan villigt erkänna att jag har svårt för Jannes ton och språk. Flertalet gånger är jag faktiskt nära att lägga ifrån mig boken, men någonting håller mig dock kvar. Nu i efterhand kan jag konstatera att Gudarna uppenbarligen naglat sig fast och jag har svårt att skaka den av mig. Kanske, kanske skulle Cullheds roman i mina ögon vunnit på att ha en annan berättarröst där Janne får bli en karaktär som alla andra och den skulle således inte skavt så under läsningen. Eller kanske, kanske är berättarrösten det genidrag som gör att du kommer minnas boken. Kanske, kanske.

Författarporträtt: Erik Ardelius

JAG OCH EARL OCH TJEJEN SOM DÖR av Jesse Andrews

För att förstå allt som hände måste du utgå från premissen att high school suger. Accepterar du det? Klart du gör. Det är en universell accepterad sanning att high school suger. Faktum är att det är på high school vi för första gången konfronteras med livets mest grundläggande existentiella fråga: Hur är det möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe?

Greg Gaines har räknat ut hur man överlever high school. Hans strategi är att smälta in, flyta med och han känner alla men umgås med ingen. Den enda vän han har är Earl, som han spelar in film tillsammans med. Rätt värdelös film i ärlighetens namn men det är ett sätt att trotsa tristessen. De har inga planer på att någonsin visa filmerna för någon. Tills de lär känna Rachel Kushner. Eller rättare sagt de är inte helt okända för varandra; Greg och Rachel hade varit tillsammans ett dygn för några år sedan när de gick på en hebreisk skola. ”Det enda som talade för hennes fördel vara att hon tyckte att jag var den roligaste killen i hela världen. […] Det gjorde underverk med mitt självförtroende.”

Rachel får leukemi och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. ”Ju mer tid du tillbringar med henne, vet du, desto större skillnad kan du göra i hennes liv”. Trots att det är flera år sedan som de pratade sist så går Greg till slut med på att göra som mamman säger. Rachel är tjejen som dör. Jesse Andrews Jag och Earl och tjejen som dör är dock ingen vemodig bok, med en djupare insikt om livets förgänglighet eller som Greg själv uttrycker det:
_
Jag lärde mig absolut ingenting av Rachels leukemi. Faktum är att alltihop förmodligen gjorde mig dummare när det gäller livsfrågor.
Jag uttrycker mig nog ganska klumpigt. Min poäng är: Den här boken innehåller absolut inga viktiga lektioner om livet, okända sanningar om kärlek eller tårdrypande ögonblick när vi insåg att vi lämnat barndomen bakom oss eller så.

Varför blir jag inte så berörd som förväntat?! Carolina hyllade, skrattade och grät. Ja, jag ska erkänna att min och Gregs humor inte är milsvida ifrån varandra – vi gillar ironi och alla kan vi väl känna igen oss i när vi i nervositet säger fel saker vid fel sociala sammanhang. Om inte annat kan vi känna igen oss i ångesten att råka göra detta. Så jo, jag skrattade faktiskt en hel del, men jag greps aldrig riktigt av historien eller karaktärerna. Möjligtvis är det att historien berättas i första person som gör det. Greg är någon som man inte riktigt kommer in på livet. Således kommer man inte de andra in på livet då vi hela tiden får se det genom Gregs ögon. Han håller inte bara en låg profil, flyter med genom high school, utan hela livet är ett enda undkommande för Greg.

Första person-berättandet gör också att jag emellanåt blir ganska trött på Gregs svammel. Man vill liksom ruska om honom och skrika ”men säg något vettigt för en gångs skull!”. Perspektivet gör också att jag saknar ett djup i Earl och Rachels karaktärer. Earl är egentligen en väldigt intressant karaktär, med en historia som jag vill veta mer av. Men det djupet uteblir då detta är Gregs historia från början till slut.

Nu skulle man lätt kunna tro att jag inte gillade, vilket faktiskt inte stämmer. Jag gillade men älskar inte. Karaktärerna var tyvärr ganska ointressanta. Boken var dock svår att lägga ifrån sig och det bubbliga, svamliga språket gör att man läser i ett rasande tempo. Jag hade förväntat mig en gråtfest mot det oundvikliga (det stod klart från första kapitlet i boken), men även den festen uteblir. Och jag som såg fram emot en riktig fulgråt.

Andra som läst: Fiktiviteter, Hyllan, Romeoandjuliet och Sagan om Sagorna

Författarfoto: Tamara Reichberg

JAG VAR HÄR av Gayle Forman

Den eviga – i alla fall två och halv månadslånga – lästorkan har äntligen börjat att ge med sig. Jag är fortfarande inte över gränsen där jag kastar mig över böckerna, men jag läser. Jag har tidigare inte läst något av Gayle Forman, men grät ögonen ur mig till filmen If I stay – en s.k. ”låt-mig-pausa-och-gråta-ut-en-stund-film” – som baseras på Formans Om jag stannar.  förväntningarna var ungefär ”låt-känslorna-komma-fulgråt-bok” när jag äntligen började läsa Jag var här, men riktigt så blev det inte.

Codys bästa vän Meg tar livet av sig ensam på ett hotellrum. Kvar finns en förkrossad Cody som inte fattar någonting. Varför hade Meg inte sagt någonting? Varför hade hon inte sett? De pratade ju om allt? Eller?

När hon åker till Megs  universitetsstad för att packa ihop hennes tillhörigheter duggar frågorna än mer. Vem var egentligen Meg? Och vem var egentligen den där Ben McAllister som krossat Megs hjärta. Intrigen tätnar än mer när Cody hittar krypterade filer på Megs dator och när hon hamnar på ett forum på internet som går att koppla till Megs död.

Det är lika mycket en bok om sorg, om att växa upp som en kriminalgåta. De två första perspektiven engagerar medan den sistnämnda inte känns lika trovärdig, men vad gör väl det. Det är hjärtskärande att följa hur Cody famlar efter svar och hur skulden maler ner henne inifrån. Känslan av att bli lämnad kvar utan svar, utan förklaring är förödande för Cody. Det blir dock aldrig någon fulgråt trots att jag verkligen känner för Cody – kanske är det så att kriminalgåtan ibland tar över för mig. Eller kanske är det jag och inte du.