Saker ingen ser av Anna Ahlund

Anna Ahlund botade – på ett flygplan mot varmare breddgrader – min lässvacka med debutromanen Du, bara. Jag kunde inte sluta läsa trots att jag försökte kroppsfinta över-axeln-läsare på grund av det explicita och sexuella innehållet. Nu har jag läst hennes senaste Saker ingen ser. Förväntningarna på Ahlund var tämligen höga i ärlighetens namn. Blev jag besviken? Nej. Är den lika omskakande som Du, bara? Nej, men det är okej.

I Saker ingen ser så är det flera huvudkaraktärer som du får följa, vilket gör den något mer spretig. Det som håller samman den är Sibylla ”Byllis” allmänestetiska läroverk och Sebastians nyårslöfte att varje månad kyssa en ny person. Boken är således indelad i tolv delar där du får följa Sebastian och hans kompisar under ett år.

Till historien hör också Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Johannes som försöker finna sin döda syster i Karin Boyes lyrik. Yodit som målar och försöker finna sig själv i världen. Tvillingarna Aron och Linn – naturvetaren och den talangfulla esteten. Därtill kommer ett gäng bifigurer.

Det är kärlek och sorg. Det är psykisk ohälsa och sprudlande lyckorus. Det är snökyliga vägar och varma sängar. Det är djup förälskelse blandat med snabba sexmöten. Det är helt enkelt tonårsliv.

Det som är så häftigt med Ahlunds författande är att hennes värld inte skildras som ett heteronormativt samhälle. Det blir liksom ingen grej av vem som är vem och vem som är med vem. Och inget skuldbeläggande kring om, när och hur många. Anna Ahlund inkluderar i historien såväl icke-binäris, bisexuella, homosexuella, straighta som icke-straighta och det lämnas okommenterat. Jag finner detta väldigt befriande och är en självklar värld som sällan unga HBTQ-personer får möta.

Precis som Du, bara är Saker ingen ser svår att lägga ifrån sig och du läser ut den i en rasande fart. För den blygsamt pryde så kan jag dock rekommendera att läsa den avsides för den är rak, ärlig och explicit och håller inte tillbaka i varken innehåll eller språk.

Författarporträtt: Johanna Westin
Bokomslag: Sepidar Hosseini

Annonser

Du, bara av Anna Ahlund

Du vet när du haft en episk lässvacka som har plågat dig i tre månader och du väljer en bok med stor omsorg som ska läka denna svacka. Du vet när du sitter på ett flygplan, in- och nerträngd i din flygstol och börjar läsa sexscener som är så intensiva att du börjar flacka med blicken för att se att ingen annan läser över axeln och du försöker förtvivlat och lönlöst att vrida kroppen bort från ev över-axel-läsare. Du vet när du botar en episk lässvacka och läser rykande sexscener på ett flygplan, men du kan inte sluta läsa. Inte? Inte i detalj? Det här summerar tämligen väl hur bra Du, bara av Anna Ahlund är. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, oavsett vilka könsord i versaler som tycktes poppa upp ovan mitt huvud under min flygtur. Den är faktiskt så bra att jag nästan glömde av att vara flygrädd. Nästan.

29699517_o_1Du, bara handlar om sextonåriga John som blir tokförälskad i Frank. Frank som redan är tingad av Johns syster Caroline. I syskonrelationen är det oftast Caroline som är den som leder och John den som följer, men den här gången vill han inte backa. Känslorna tycks dock vara besvarade, men blir så klart ytterst komplicerade då ingen av dem vill såra Caroline samt att Frank har ett krossat hjärta och ett dåligt break up i bagaget. Frank tar ett steg fram och två tillbaka och John försöker förstå vad det är som händer.

Det som är så befriande med den här romanen är att kärleken är så självklar. Den handlar inte om den kamp som det kan vara för en sextonåring att komma ut, utan handlar helt enkelt om den vidunderliga kärlekens historia. Ahlund är oerhört skicklig när hon berättar om den typiska tonåriga ytterhetskärleken – den är svart och vit och plågsam och underbar – allt på en och samma gång. Hon beskriver också relationerna och språket på ett väldigt trovärdigt sätt och jag köper allt. Att hon dessutom lyckas att skriva om den första kyssen och heta sexscener utan att låta krystad – det blir ingen vrida-sig-lite-i-plågor-läsning – är en bedrift. Det är inte bara en fantastisk kärlekshistoria utan det är också en berättelse om syskonskap och om vänskap. Hela känslospannet flyger över dig och in i dig och du kan helt enkelt inte sluta läsa.

Lästorkan är över. Tack Anna Ahlund!

Författarporträtt: Göran Segeholm